View tracker

Det var i början av februari som jag fick träffa flyktinghandläggaren på migrationsverket och fick den chansen att berätta varför jag har kommit till Sverige. Allt hade jag på hjärtat var ju i stort sätt att låt mig stanna och utveckla i Sverige genom att plugga och utbilda mig. Det var därför jag kom till Sverige och hade upplevt den oerhört livsfarliga resan till Sverige.

Hur som helst så fick jag den känslan att jag inte kommer att få den chansen att stanna i Sverige, då flyktinghandläggaren var inte intresserad av mina anledningar.

livet blev mer och mer svårt efter mötet med migrationsverket. Det var i början av Juli som jag fick min besked att mina anledning var inte tillräcklig farligt som kan leda till ett uppehållstillstånd.

Det går inte att beskriva den känslan som jag hade när jag fick veta om beskedet. Jag hade på mig några månader för att lämna landet frivilligt och det gjorde jag den 18 augusti 2014.

När jag kom till hemlandet för första gången i hela mitt liv så var det väldigt svårt att bo där. Ett helt nytt område och otryggt att leva i.

Hur som helst så började jag universitetet i Afghanistan och pluggar jag till Fysik och kemi lärare.

Detta var ju en kortfattat historia av min resa till Sverige. Just nu så har jag massa med minnen som är oförglömligt ifrån Sverige och fram för allt vackra Vilhelmina.

Jag följer en duktig fotograf som bor i Vilhelmina och på hennes Facebook sida så kan man hitta massa med fina bilder runt om kring Vilhelmina. Här kommer några av hennes bilder som jag gillar mest.

Facebook sidan: https://www.facebook.com/Almostlake/?fref=ts

Erika Lorde => Almostlake

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag har jag hört att hela EU har kommit överens med Afghanistan om att utvisa afghanerna tillbaka till deras hemland med anledning att Afghanistan är ett säkert land. Utifrån detta avtal och anledning så har Sverige fattat beslut att utvisa 17000 asylsökande från Afghanistan tillbaka till deras land.

Men enligt UD (utrikesdepartementet) Afghanistan är inte säkert att resa till.

​Sverige har massor med anledning att utvisa asylsökande afghanerna, men just detta anledning var orättvist eftersom i slutändan är vi alla människor. 


http://www.regeringen.se/uds-reseinformation/ud-avrader/avradan-till-afghanistan/

Likes

Comments

View tracker

Jag ber om ursäkt om jag inte uppdaterade min blogg då var jag lite upptagen med mina studier på universitetet.

Livet iVilhelmina börjades med massa oroligheter angående asyl processen. Andra dagen i Vilhelmina fick ett välkomsamtal med en kille som var ansvarig för nyanlända flyktingar i kommunen. Han började presentera sig själv och berättade lite omkommunen, deras flyktings boende och vilka regler som gäller på boendet.

Jag lyssnade väldigt noggrann på allt som han sa och i slutet frågade han om jag har några frågor och funderingar. Den enda frågan som jag hade att fråga var att när jag ska börja skolan för att lära mig svenska. Till svar fick jag att vuxna flyktingar inte får plugga tills de får ett besked på asyl ansökan av migrationsverket. Jag tackade honom för hans tid och informationen som jag fick av honom. Sedan så började jag promenera till älven som är belägen vid boendet.

Där satt jag mig bredvid älven och njöt av utsikten medan jag tänkte på allt som han sa och hans svar på att jag inte fick börja skolan gjorde mig väldigt besviken. Men jag gav inte upp och bestämde mig själv att börja plugga hemma med hjälp av böcker som jag lånade ifrån biblioteket. Jag brukade plugga för det mesta på biblioteket och använda deras datorer vid behov. Från början så kändes att svenska är ett svårt språk, men ju mer jag pluggade desto lättare blev svenska språket.

Jag brukade ta dagarna som de kom och tänkte inte längre på asyl processen, eftersom jag inte kunde avgöra någonting när det gäller asyl process, så istället brukade jag plugga svenska eller ta en lång promenad till älven och njuta av det fantastiska och fräscha vädret. Det var i mitten av december som isen hade lagt sig på älven och man kunde promenera ovanför älven. Jag brukade fara ditt varenda dag och fantisera om framtiden. Känslan var obeskrivligt fint och kärleksfull. 

Nästa del kommer inom en vecka.

Likes

Comments

När jag var framme i Aten så trodde jag att jag är klar med den värsta delen, men det var inte alls så som jag hade tänkt. Det sämsta delen var i Grekland då kunde vi inte passera gränskontrollen och det fanns ingen smugglare som kunde hjälpa till. Det fanns säkert några med då behövdes massa med pengar som jag inte haderåd med.

Hur som helst såtog jag mig till Kestirini (ett strandområde som var närmaste till Italien) och ditifrån borde jag smuggla in i någon fartig som skulle till Bari i Italien. Jag försökte den metoden mer än tjugo gånger men blev fångad av poliser ochderas hundar. Det gick inte att utnyttja den vägen och sedan hade jag ont om pengar för att handla mat, så min situation var ju fruktansvärt dålig.

Till slut blev jag tvungen att fatta mitt livsfarliga beslut, och det var att åka den här sträckan med en gummibåt. Då hittade jag några immigranter som hade provat samma metod men misslyckades varje gång när de gjorde det. Vi var nio stycken killar varav fem afghaner och fyra eritreaner.

Det var en söndag morgon som vi samlade pengar och köpte en gps och en gummibåt med inkopplademotor. På kvällen klockan 19:00 när detblev lite mörkare så startade vi våran livsfarliga resa. Som tur så var det inte blåsigt väder och havet var väldigt snäll med oss den där natten. Vi kom fram till Leuca (alltså Italiens mark) dagen efter på eftermiddag och då blev vi fångad av strandpolisen. De var väldigt snälla med oss och erbjöd oss lite mat, kläder och en plats att sova.

På tisdag så fick vi köpa en tåg biljett till Roma. Det var bara jag i gruppen som hade Sverige som mål och då fick jag separera mig och fortsätta min egen väg. Det tog nästan en vecka för mig att komma fram till Sverige. Jag åkte tåg genom hela Europa (Italien, Austria, Tyskland, Danmark och Sverige) till Sverige. Vill inte berätta hur svårt hade jag under resan men huvudsaken var att jag kände mig att jag kan nå mitt mål.

På onsdag den 27 september 2013 fick jag möta Tomas och Malin i Malmö. De var dem första poliser som jag såg i Sverige. Jag for fram och presenterade mig på engelska och sade att jag är ny i Sverige. Jag fick höra ”välkommen till Sverige” av de två poliser och då fick jag följa med de till polisstationen. Där fick jag någrafrågor som jag svarade och sedan blev jag placerad på en transitboende i Malmö.

Efter en vecka blev jag kallad till min första asylutredning på migrationsverket. Där fick jag massor med frågor att svara och det har jag gjort. ”Varför kom du till Sverige?” var det viktigaste frågan som jag fick av flykting handläggaren. Till svar fick jag säga att jag kom hit för att plugga, utbilda mig och skaffa mig ett liv som alla kan unna sig.

Flyktinghandläggaren log lite och sa att du är välkommen. Sedan fick jag höra att jag har blivit placerad på ett asyl boende i Vilhelmina i Västerbotten som jag brukade sedan kalla för Västertoppen. De köpte flygbiljett till mig och önskade mig lyckan. Jag blev väldigt glad och ringde till mina föräldrar att jag är framme. På måndag den 30 september klockan 20:15 landade flygen i Vilhelmina. Där fick jag träffa en personal som hade ansvar för nyanlända i kommunen. Jag åkte med honom från flygplatsen till boendet. Han visade mig lite runt om kring Vilhelmina också och sedan fick vi fara till boendet. Där fick jag en lägenhet på ca 50 m som jag delade med fyra flyktingar till. Där kände jag mig väldigt glad och samtidigt rastlös, vet inte varför men det var så.


Ber om ursäkt om det finns något som ni inte förstår. Kommentera gärna så försöker jag att berätta på något annat sätt.

Likes

Comments

Plötsligt kände jag en hand på axeln, "skynda dig! skynda dig!" vi måste vara redo om tio minuter då ska vi åka buss till Izmir. Klockan var 18:00 som vi klev in i bussen, alltså vi sov exakt 12 timmar utan att förstå hur tiden gick. Hur som helst så var vi framme i Izmir klockan 10:00 på söndag. Där blev jag kvar i tre dagar tills jag hittade en smugglare som kan hjälpa mig att smuggla till Grekland.

Jag hittade en smugglare på torsdag kväll och då fick vi bestämma en tid på fredag att åka båt genom havet till Grekland, vilket var så himla farligt då är jag inte simmkunnig. Jag kunde inte ens sova en minut natten mot fredag och var så obeskrivligt mycket nervös och orolig. 

På fredag kl 19:00 for jag till vår mötesplats med smugglaren precis vid stranden i Izmir. Där träffade jag smugglaren som hade tio personer till med sig som han skulle visa vägen och fixa en gummibåt med inkopplade motor. Vi tog en tio minuters promenad tills det ställe han hade gummibåten. 

Det var en liten gummibåt som räckte knapt för sex personer och inte till elva. Hur som helst så fick alla sin lilla plats i gummibåten. Smugglaren frågade om någon kan styra båten, då var inte hans uppgift att följa oss. Alla blev förskräckta och började reagera att du måste vara med! Men våran önskemål blev inte accepterad av smugglaren då tog en kille på sig att styra båten, som var också från Afghanistan.

Efter någon minut så startade smuglaren motorn och visade hur kan man styra båten. Under tiden som vi åkte gummibåten till Grekland så missade en familj sin lilla dotter som var bara ett och halvt år. Fy vad trist det var.

På lördag morgon så såg vi Stranden och Greklands mark men det hade ingen betydelse då hade vi missat våran lilla kompis under resan. Hon dog bara i sin mammas famn (trodde vi) av någon okänd anledning. Så fort vi klev ur båten så sprag vi till gatan som var i närheten av stranden. Vi stoppade första bilen som vi såg. Det var en kvinna i 35 ålders och hon sa att det finns ett sjukhus i närheten som vi kan fara dit. Flickan och hennes föräldrar for med bilen och resten fick vänta tills Atensbuss kom. 

Efter två år så hittade jag flickans pappa på Facebook och han sa att flickan lever och hon var inte död utan hon domnade av bara några timmar.

Nästa del kommer så fort jag är klar med! 

Som vanligt ber om ursäkt om det finns något uttryck som ni inte förstår, dår är jag inte Svenska.

Likes

Comments

På fredag morgon klockan 05:30 vaknade jag till liv och började jag kolla lite runt i vår lägenhet. Mamma höll på att fixa frukost och pappan kollade på nyheter på TV.  


När jag kom in i köket förstod jag att mamman är väldigt deppigt och ledsen. Hon sa att du är min enda son och jag vill ha en ljus framtid för dig. Det innebär att du måste fortsätta plugga och kämpa för nå ditt mål, alltså en ljus framtid.

Det tog en timme för att äta frukost och samtidigt pratade vi om resan och hur livsfarlig resa det kan vara. Jag var hur mycket nervös som helst men jag hade valt mitt alternativ och jag började packa lite mat och kläder i min svarta ryggsäck.

klockan var runt 08:00 och jag kramade om mina föräldrar för att säga "hej då". Dem hade önskat mig en bra och lättsam resa och jag tackade mina föräldrar genom att pussa på deras händer. 

Som sagt staden som vi bodde i var Kashan. Jag åkte buss ca 30 mil från Kashan till Teheran (Irans huvudstad) och därifrån åkte jag personbil till gränsen mellan Iran och Turkiet. Sedan så hade vi en sträcka på 65 km framför oss att gå.

En livsfarlig och bergig väg som smugglarna bästemde hur och när fick vi gå. Klockan var 19:00 som vi började resa på oss att gå den livsfarliga sträckan under mörkret för att undvika att möta polisgränsen. Efter ett tag började regna och vi hade ingen regnkläder med oss så den livsfarliga sträckan blev ännu svårare och farligare.

Jag fick ångest över att varför valde jag detta alternativ men då var det försent att ångra mig och jag hade bara ett val att fortsätta och kämpa tills jag kan nå mitt mål.

Klockan var runt 05:00 som vi nådde gränsen till Turkiet och hade lyckats att ta in oss i Turkiet utan att polisgränsen möter oss. Därifrån hade vi bara några kilometer till vår destination och vi var framme kl 06:00. Helt slitna och trötta var vi och alla somnade på en gång när smugglarna skrek att vi är framme och faran är över.

Ber om ursäkt för fel på stavning och grammatiska fel.

Historien om resan till Europa. // Hussein

Likes

Comments

​Det var en lördag i början av höst 2013 och jag var taggad för att börja universitetet i Kashan (en liten stad i Iran). Mobilen var på tystläge som jag inte hörde signalen när jag fick ett meddelande av min kompis. "Öppna ditt mijl" stod på meddelandet. 

Det tog nästan 15 minuter för att stara min dator som var för gammal och typ 10 minuter för att koppla datorn till internet. Skrev yahoo.com på sökfältet och väntade någon minut innan jag fick fram mitt beked från Skolverket. 

Klart och stort stod på beskedet att Afghaner inte får plugga på universitetetsnivå. Drömmen att plugga och utbilda mig, dog när jag läste tio gånger beskedet. 

På söndag började jag jobba hos pappan som var murare, medans vi jobbade tillsammans så hade jag tänkt bara på beskedet som jag fick dagen före och tårarna rann då och då. När farsan upptäckte det så började han trösta mig med att säga "det kommer att gå bra" och "allt kommer att lösa sig".

Klockan 18:00 slutade vi jobbet och fick vi fara hem och ladda oss för nästa dag. Vi Afghaner brukar äta mat på ett duk på golvet och när vi satt oss vid det för att äta middag så sa min mamma att du måste fortsätta plugga! Och för att göra det så måste du flytta antingen till hemlandet  (Afghanistan) eller Europa. Jag var så mycket ledsen så förstod jag inte vad mamman sa. 

På tisdag kockan 06:00 vaknade jag och for till köket för att äta lite frukost. Mamman sa sin åsikt igen och ville att jag skulle tänka på det. OK mumlade jag och for till jobbet med min cykel. Under tiden som jag jobbade så har jag tänkt på det och bestämde att acceptera vad mamman sa, men det var så himla svårt att välja mellan Afghanistan  (ett land med dåligt trygghet och politisk system) och Europa (ett världsdel som inte var lätt att smuggla dit). Till slut valde jag Europa och informerade mina föräldrar om det och på fredag samma vecka startade jag min resa till Europa. 

HAR MASSA MED GRAMMATISK FEL.

BER OM URSÄKT ATT JAG SKRIVER LITE KONSTIGT DÅ HAR JAG INTE SVENSKA SOM MODERSMÅL. 

NÄSTA DEL KOMMER INOM KORT.


Likes

Comments