Helgen 15-17/9 åkte vi ner mot Österlen. Egentligen visste vi inte så mycket om området innan vi åkte. Vi hade fått lite tips av vänner och läst oss till annat på nätet. Målet var en mysig helg i husbilen någonstans inte alltför långt från Ljungsbro. Österlen kändes dessutom lite extra roligt såhär i äppeltider. Mer än varannat äpple som säljs i butikerna under hösten är svenska äpplen från Österlen. De svenska äpplena är enligt odlarna också unika i sin syrliga arom. Efter den här helgen är jag böjd att hålla med.

Vi åkte hemifrån vid 14-tiden på fredagseftermiddagen. Vädrets makter såg ut att vara på vår sida över helgen även om vägen söderut bjöd på rejäla skyfall i omgångar. Jönköping hade vi nog kunnat simma förbi. Vi visste inte vad vi skulle börja med. Åka ner till Ystad och jobba oss norrut, eller börja i Kivik och åka söderut? Det blev varken eller. På vägen ner började vi prata om att det ju blir mörkt ganska tidigt, faktisk redan runt 20 och vi hade ju 4 1/2 timmes resväg så Ystad kändes Ganska långt. Istället bestämde vi oss för att ringa och boka bord på Friden Gårdskrog. En gammal äppelgård vid vägs ände mitt på Österlen. Då fick vi reda på att det var bra om vi inte kom förrän framåt 20.30 eftersom det var mycket gäster innan..........vid vägs ände på Österlen.......🙄🙄

Eftersom klockan inte var så mycket när vi närmade oss bestämde vi oss för att ta en tur till Brösarps backar innan kvällsmaten. Det passade ju extra bra eftersom de ska vara själva porten till Österlen. Nicklas körde och jag skötte GPS:en. Och det gick så där jättesmidigt att skriva in just Brösarpsbackar i Google Maps. Fast det var inte lika smidigt att komma dit med husbilen.......in i ett litet bostadsområde och vidare ut på en liten grusväg mot en gård och efter den var det privat väg. Den där jäkla gps:en börjar min man muttra då. Vi snirklar oss tillbaka efter att ha vänt där inne på någons gårdsplan. Till slut hittar vi iallafall fall fram till de berömda "Bregott-backarna". Här har nämligen reklamen om kossorna i Bregottfabriken spelats in. De var dessutom kuliss när Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta skulle spelas in, så här kan man promenera runt i verklighetens Nangijala. Egentligen är backarn inte bara en plats utan de finns över ett stort område och det finns massor med fina vandringsleder att ge sig ut på. Vi gick bara en kort promenad den här kvällen då det hade börjat mörkna. Landskapet är jättefint med böljand mjuka bulliga backar som bildades under den senaste istiden. Kan tänka mig att det är oerhört vackert här på våren när många växter står i full blom. Men nu var vi hungriga och vi skulle ju ända till vägs ände. Och ja, det var verkligen så. Små snirkliga vägar ute på landsbygden, tur det var lite trafik så vi slapp möte. Till slut tog verkligen vägen slut och där låg den, Friden gårdskrog, och det var helt fullt med bilar på parkeringen.

Så var det då dags att beställa en ekologisk, närproducerad och vedugnsbakad pizza. Makalöst gott och makalöst mysiga lokaler som var fulla med spännande pryttlar och grejer. Och visst var det lite waldorfinspirerat tyckte vi. Smarriga fördrinkar slog vi till på (med äppelmust i förstås). Och på pricken över i, man fick veta att man var skitsnygg när man gick. på toa. 😂😉

Sjukt proppmätta frågade vi om vi möjligtvis kunde bo kvar på deras parkering över natten och det vara absolut inga problem. Det fick vi jättegärna göra. På med lite värme och så borsta tänderna och hopp i säng. Så skönt! Morgonen därpå vaknade vi precis bredvid Fridens egen äppelodling. Efter frukost när vi skulle gå och tacka för oss och såg stället i dagsljus blev vi ännu mer säkra på att det fanns någon koppling till Waldorf....

......och mycket riktigt så hade de sin dotter på en Waldorfskola, Sofiaskolan i Rörum. Så Nicklas och ägare Peter fick sig en liten pratstund. Båda var ungefär lika glada i att tjattra men som tur var hade han lite jobb att göra inför kvällens anstormning så att de inte kunde hålla på hela dagen. Vi rullade vidare till Stenshuvud nationalpark, Sveriges sydligaste. Det var bara vi och två bilar när vi kom dit vid 09.30-tiden. Det var tydligt och bra skyltat vilka leder man kunde vandra och hur långa de var. Vi valde en som var drygt 4 km och skulle ta cirkus 90 minuter att gå. Den började med en sträcka nere vid havet och här kan jag tänka mig att det är proppfullt en fin sommardag. Vilken strand och vilken sand! Vi kunde inte hålla oss utan var tvungna att gå ner på den och sedan sitta en stund i värmen från solen och bara njuta.

Sedan var det en omväxlande vandring på kustberg, i ädellövskog, lövskog, barrskog och även sumpmark med al. Det var väldigt lummigt och mysigt. Vi gick dock inte upp till Stens huvud. Där ska det tydligen finnas en fornborg (de brukar man ju knappt se ens om man letar säger min man😉) och vara väldigt fin utsikt. Men det är ju bra att spara något till nästa gång tänkte vi. I början av vår vandring, som periodvis var så blöt att vi fick hoppa mellan stenarna, var vi nästan helt själva. I slutet däremot mötte vi ganska många som också var ute och rörde på sig. Gillar man att vara lite för sig själv är tipset att ge sig iväg tidigt.

När vi kom tillbaka till bilen var vi riktigt kaffesugna och som tur var låg Café Annorlunda bara några hundra meter bort och hade precis öppnat. Här kunde man äta en kakbuffé med kaffe för bara 79 kronor. Ät så mycket du vill! Allt var hembakat. Vi valde dock äppelkaka (resans tema, äpple) och kaffe. Och jisses, vad gott det var. Lite varm och småtrött efter vandringen och så där härligt kaffesugen. DESSUTOM, en helt nybakad äppelkaka som fortfarande var lite småljummen. Mmmmmmm😋😋

Efter Stenshuvud åkte vi vidare till Kivik. Här höll de på för fullt att fixa inför nästa helgs äppelmarknad. Vi parkerade på en perfekt parkering för husbilar nere vid hamnen sedan promenerade vi runt lite i Kivik, det var ju ganska jätte.........litet. Det roligaste vara att jag hittade Lisa Toffts ateljé, som jag inte visste fanns här. Jag har köpt flera saker av henne på Epok i Linköping men det var ju jättekul att få köpa av henne personligen och signerat! Jag stod och skrattade högt i hennes butik när jag skulle välja vilka tryck jag skulle köpa. De är så bra. Dessutom hade hon en massa fina, coola smycken. Ytterligare en orsak att åka tillbaka. 😊

Nu började det, konstigt nog med tanke på svullandet på Café Annorlunda, bli dags för lunch. Vi hade tänkt att äta på Buhres fiskrestaurang i Kivik men det var ganska lång kö och de skulle inte ta emot nya beställningar på ett tag så vi beslutade oss för att åka vidare till Kiviks musteri och Äpplets Hus. Här skulle de ha en restaurang och försäljning och en liten utställning kring äppelodling. Det kändes väldigt "turistigt" när vi kom fram. Jag vet inte vad det var egentligen men vi blev liksom lite avogt inställda båda två. Ni vet den där känslan när man känner sig lurad vad man än beslutar sig för. I kön till lunchen får vi reda på att kalvfärsbiffarna som är dagens lunch är slut och ersatta med stek. Stek?? Tar inte det lång tid att göra? Visste de att kalvfärsen skulle ta slut? Jag gillar inte stek om den inte är gjord av mig själv. Det är alltid massa sega saker i och ja, okej, jag är bortskämd, men nu är det ju jag som ska betala, så nej! Vi går ur kön, tittar uppgivet på varandra och går tillbaka till parkeringen där det låg ett café. Där är alla lunchmackor slut. De kan dock sälja oss frukostmackor med ost och marmelad (Kivikmarmelad). Det blir en frukostmacka till lunch och sedan ett ganska snabbt stopp i Äpplets Hus. För att överhuvudtaget komma in i själva utställningsdelen måste man gå genom butiken. Utställningen är trevligt gjord och det är kul att gå ut och titta på alla olika äppelträd som finns. Vi har ett äppelträd hemma som vi inte vet vad det är för sort men som vi gillar jättemycket så vi går runt och läser och tittar för att försöka hitta det. Det går sådär, just det äppelträd vi tror det är har ingen, absolut ingen frukt i år. Det har i och för sig inte vårt träd hemma heller. Det slutar med att vi köper en kartong lättdryck på vägen ut och så lite äppelpastiller och så lite hallonpastiller. Sa jag lurad? 😏

Nu var planen att ta oss till Ystad men på vägen dit skulle vi åka förbi Recykled Glas Design i Sövde hade jag bestämt. Återigen gav vi oss ut på den öterlenska landsbygden och letade oss fram via gps:en på små vägar härs och tvärs genom landskapet. Till slut kom vi fram till glasåterbruket och vi blev väl inte direkt sålda här heller. Men som min kloke man uttryckte det: Allt kan ju inte vara magnifikt! 😂 Det som ändå är så trevligt och mysigt är att det långt ut på landet ligger ett litet glasbruk och i samband med det ett litet café med restaurang där det sitter folk och äter och har det trevligt närvi kommer.

Nu var det raka vägen till Ystad som gällde. Vi hittade återigen parkering nere vid hamnen. Hade det varit högsäsong hade det nog inte gått lika bra då den stora parkeringen var förbjuden för husbilar. Ogilla! Vi strosade runt lite i Ystad och googlade lite på matställen. Eftersom vi bara ätit frukostmackor till lunch var vi redan vid 17-tiden sugna på lite middag. Vi hamnade på en restaurang som på intet sätt var speciellt skånsk eller så men maten var god och vi blev mätta. Innan middagen kom in kollade vi boende för natten. Vi fastnade för en ställplats i Kåseberga som drevs av Ale IF. 120 kr/natt. Dusch och färskvatten fanns att tillgå men ingen tömning av grå-eller svartvatten. Ville man ha el fanns det 5 platser som gick att beställa i förväg. Dock fick man inte använda kaffebryggare eller vattenkokare då. Ställplatsen låg på gångavstånd till Ales stenar så när vi installerat oss tog vi en promenad upp till dem.

Det var otroligt vackert uppe vid stenarna som är en skeppssättning med sammanlagt 59 stenar som var och en väger ca 5 ton. Skeppssättningen är ca 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade. Den ligger 32 meter över havet vid Kåsehuvud med magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Från början trodde man att skeppssättningar som den här var gravmonument, problemet är bara att man inte hittat några speciella kvarlevor som kan styrka det. De senaste teorierna är istället att det är en jättelik solkalender och att man med hjälp av olika riktmärken i terrängen kunnat räkna ut hur många dagar det var kvar till de båda solstånden. Även hur gamla skeppssättningarna är har diskuterats och man har inget säkert svar. Men troligast är någon gång mellan 500-1000 f.Kr. Att komma upp hit vid skymningen och se solen gå ned var en magisk upplevelse och att tänka på hur länge den här platsen varit viktig för mina förfäder kan ge mig gåshud. På vägen hem gick vi förbi hamnen som verkligen kan rekommenderas om man vill äta och dricka gott till bra pris. Vi gick dock tillbaka till husbilen och duschade. Sedan mumsade vi kex och ost och planerade söndagen.

Söndagsmorgonen bjöd på solsken och vi hade planerna klara. Gamla som vi är vaknar vi ganska tidigt och 09.30 var vi frukostätna, tvättade, nyborstade och diskade. Klara för avförd alltså. På väg till Glimmingehus skulle vi besöka en keramikkonstnär som gjorde frökapslar. Men väl framme efter ca 20 min insåg vi att i princip inget öppnar före 11.00. Alla är inte lika morgonpigga som vi. Så vi gjorde en rundtur utanför Glimmingehus innan slottet öppnat. Glimmingehus byggdes 1499-1504 och var egentligen omodernt redan när det byggdes. Det var bara bebott några generationer och fungerade sedan som sädesförråd. Borgen var byggd som försvarsverk och det märks verkligen när man tittar på den. Den känns inte speciellt inbjudande. Vi var trots den tidiga timmen innan öppning inte helt själva. 😂

Nu var vi fikasugna igen och Simrishamn låg ju i närheten så påpassligt och bra. Vilken jättemysig liten hamnstad. Hit vill jag igen när det inte är en sömnig söndag i september. Dock hittade vi en jättefin handgjord, orientalisk lampa av glasmosaik vilket gjorde att vi inte åkte tillbaka till keramikkonstnären utanför Glimmingehus eftersom det fanns en avsevärd risk att det skulle kunna bli kostsamt. Men det fanns pengar kvar för en gofika i solen iallafall. 😉😊

Vädrets makter stod oss bi och vi rullade vidare på den skånska landsbygden. Vi hade tittat ut en gård som sålde sina egna produkter som de odlade utan bekämpningsmedel, Gröna butiken på Orelund. Hit åkte vi och handlade must, äpplen, päron, potatis och jordgubbar! Gårdens ägarinna berättade att de lurade jordgubbsplantorna genom att ha dem i kylrum under hela sommaren och sedan sätta ut dem i växthuset nu. Då trodde de att det var sommar och det blev fullt med fina jordgubbar.

Nu var det dags att tänka på refrängen och hemfärden. Först skulle vi bara äta en sista måltid. Till en början tänkte vi testa Buhres igen men sedan åkte vi förbi infarten till Nationalparken Stenshuvud och då kom information om restaurangen Allé upp och vi bestämde oss väldigt hastigt för att svänga av. Och vilken tur att vi gjorde det. Herregud så gott! I helt underbara omgivningar med äppelodlingar inpå kunuten låg restaurangen. Det var vi och ett fåtal gäster, så det var gott om plats och snabb service. Vi åt Svinabergare med gräddkokt kål, äppelchutney, rostade potatisar och friterad grönkål. Till det drack vi äppelmust från äppelodlingen vi satt och såg när vi åt i den varma septembersolen. Det var absolut resans höjdpunkt när det gäller mat. Annars måste jag säga att Ale stenar och Kåseberga är något jag varmt rekommenderar. Däremot är inte Kiviks musteri ett måste.

En helt underbar helg med massor av god mat, vacker natur, mysiga små orter, lokala konstnärer och vackert väder. Vi kommer absolut tillbaka.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vi har under flera år haft lite diskussioner om huruvida vi använder vår husbil för lite eller ej. Vi gör vår långa Europaresa nästan varje sommar men utöver det blir det inte så mycket mer. Några gånger har vi haft husbilen till barnens fotbollscuper, Gothia två gånger och Bullerby en gång. Sedan har vi bott några midsommarhelger ute hos min pappa i Fjälla och så har vi bott uppe hos Emmi i Västerås en helg förra hösten. Det kommer vi dock inte göra igen då vi vaknade mitt i natten av att någon tände på en bil 30 meter från där vi stod. 😱

Iallafall så är ju inte semestern hur lång som helst och eftersom både Emmi och Rasmus spelat fotboll vilket inneburit matcher på sommarhelgerna så har det helt enkelt inte funnits så mycket tid. Sedan är det ju så mycket annat som jämt ska fixas med när det blir helg. Det är gräs som ska klippas, och tvätt som ska tvättas, trädgård som ska tas om hand och hus som ska städas, ja ni vet. Men nu i år så bestämde vi oss för att ta en liten tur till Vadstena. Lagom långt från Ljungsbro om man tycker sig ha ont om tid. Jag hade sett ut en visning på Vadstena guideförenings hemsida som jag ville gå. Den hette Att tillse de de olycklige och handlade om hur det var på Wadstena hospital på 1870-talet. Eftersom jag själv gjorde min praktik till skötare på mentalsjukhuset i Vadstena 1989 tyckte jag att det var extra spännande att få veta hur det varit tidigare. Tyvärr levde inte visningen alls upp till mina förväntningar. Det blev mer en föreläsning. Vi fick inte se så mycket och inte blev det så mycket teater som vi hoppats heller.

Efter visningen knallade vi in till Rådhuskällaren och satt på deras uteservering och åt kvällsmat. Det var lite kallt ute men maten var god och de hade en riktigt bra trubadur. Så himla mysigt att bara sitta där och småprata och titta på folk. Efter middagen gick vi tillbaka till husbilen.

Vi hade ställt oss på ställplatsen som finns precis bredvid slottet på andra sidan mot vad staden ligger. Den kostade 160 kr/dygn och låg precis vid Vätterns strand bredvid hamninloppet. Trevligt och välordnat men väldigt trånga och smala platser. Känns faktiskt inte ok med tanke på vad som skulle hända om en husbil började brinna. Dricksvatten fanns att hämta vid kajen en bit bort. Ville man använda toa och dusch var man tvungen att gå genom borggården till hamnkontoret. En ganska lång promenad för att komma till toa. Det fanns dock typ bajamajor på ställplatsen men då använder jag ju helt klart hellre min egen toa i husbilen.

Vi gjorde en liten picknick utmed hamninloppet. Kvällen blev kyligare än vi räknat med så jag fick klä mig varmt i pyjamasbyxor och extratröja. Det var dock i princip myggfritt så jag ska inte klaga. Ganska mätta efter middagen på Rådhuskällaren men lite nötter, smågodis och cider gick att pressa ner 😉

När vi vaknade dagen därpå åt vi lite frukost innan vi rullade mot Tåkern och Naturum. På vägen dit stannade vi på en självplock för hallon. Det tog väl 15 minuter att få ihop ca 4-5 liter för oss tillsammans. Och vilka hallon!! Är det något jag är barnsligt förtjust i är det just hallon. ❤️

Jag har aldrig varit vid Tåkern och kände att det var på tiden att jag gjorde ett besök här. En god vän till Nicklas och mig, Danne Nilsson, är personen bakom naturum Tåkern  Tyvärr gick han bort 2011 och fick aldrig se hur det blev när allt stod klart. Det kändes bra att de hade den här minnestavlan om Danne i entrén när man kom in. Tåkern är en av Nordeuropas främsta fågelsjöar och ligger strax utanför Vadstena vid foten av Omberg. Tåkern är idag ett naturreservat. Medeldjupet på sjön är bara 80 cm. 

Vi kom dit vid 11-tiden och min smale make började genast börja prata om att han var hungrig och hade sett skyltar om ett café. Skulle vi inte ta och fika lite innan vi gick på promenad? Nu fanns det inget café på Naturum. Däremot fanns ett på Tåkerns Vandrarhem ca 2 km bort. Så vi tittade lite på utställningen som fanns sedan gick vi utmed Tåkern bort till Vandrarhemmet. Och det var verkligen ett mysigt café. Vi bestämde oss för att ta varsin macka till lunch för nu hade klockan hunnit bli 12. Vi satt inne och åt trots att det egentligen var väder för att sitta i trädgården. Men nu var det så att bondgrannen till vandrarhemmet höll på att greja med något som inte luktade mumma, det luktade mer som surströmming sa Nicklas. Jag som aldrig har ätit surströmming tyckte att det luktade skit helt enkelt. Inne luktade det däremot ingenting så vårt intryck av detta café är trots allt väldigt gott. När vi skulle gå tillbaka till Naturum kom det väldigt mycket folk, flera med bil så det kändes som om det var ett omtyckt ställe.

Det var en jättemysig promenad och det var inte alls mycket folk, varken på Naturum, utmed Tåkern eller på vandrarhemmet. Det var helt enkelt svenskt lagom. Förmodligen finns det mycket bättre tider än högsommar att åka hit, dessutom en torr högsommar som i år. Men jag tyckte det var vackert och jag tänkte lite extra på Danne och att vi borde göra sådana här tripper oftare. Livet är för kort för att städas och tvättas bort. Dessutom trivs jag så himla bra med att resa med min man. Det ska nog gå bra att få till en mysig semester bara han och jag nästa sommar. 😊

Likes

Comments

Nu har vi varit hemma ett par veckor och har fått lite distans till årets resa. Fortfarande känns det såklart väldigt roligt att Emmi var så nöjd med sitt läger. Samtidigt hade jag gärna tillbringat färre dagar i Omiš. Framförallt de sista när vi var själva på campingen med x antal tomma tvåmanstält 😂 Det var en lite surrealistisk upplevelse. När jag tänker tillbaka på Omiš känns det ändå som en helt ok del av semestern. Men allra bäst tyckte jag att det var nere i Krvavica. En ny trevlig ort som vi lärt känna i Kroatien. Kan absolut tänka mig att åka tillbaka till camping Vi bodde på där. 😊❤️

Nu när vi kommit hem har min siffernördiga man räknat ihop en del fakta om resan.

Kostnad boende:
Österrike Bad Hofgastein 650 kr
Kroatien Adriatic 1080 kr
Kroatien Galeb 2185 kr
Kroatien Krvavica 2700 kr
Österrike Graz 200 kr
Sammanlagt 6815 kr

Kostnad resa:
Färja 2492 kr
Diesel 6242 kr
Vägavgifter 1175 kr
Sammanlagt 9909

För hela resan får vi då en sammanlagd kostnad på 16724 kr för tre personer.

Vi var på resande fot i 22 dagar, tre veckor och en dag. Under sex dagar bodde inte Emmi med oss eftersom hon var på läger då. Det gjorde förstås att boendet blev lite billigare de dagarna. Redan på vägen hem började vi prata om nästa år. Var ska vi åka? Det finns så många ställen. Jag vill till Wien, Ljubljana, Cinque Terre men också till västra delen av Europa. Atlantkusten i Frankrike, Spanien......
Emmi har redan sagt att hon inte åker med oss nästa år, däremot har hon redan anmält sig till nästa års målvaktscamp i Omiš och sagt att hon gärna tar emot en lift ner dit 😉 Ja, ja, vi får se. Vi hinner planera och drömma hela vintern och det är ju en del av tjusningen med resandet det också.

Likes

Comments

Klockan 08.35 imorse rullade vi ut från vår camping i Graz med nytömd toa redo för en dag av bilåkning. Allt har gått så bra man bara kan önska sig.
En del vägbyggen är det ju alltid men inga som gett några långa köer. Vi hade världens tur och blev omdirigerade från Autobahn på ett ställe ganska nära Graz. Det stod helt stilla från båda håll vid en tunnel. Vi åkte en omväg vid sidan av motorvägen för att komma upp på den igen efter några mil. Då hade det fortfarande inte börjat rulla igen på Autobahn. Det kändes lite trist vid den tidpunkten, skulle det vara så här hela vägen?

Vi hade sett på Google maps att det var kö redan vid Passau igen. Det var dagens längsta försening. Gissar att den blev på ca 15 min. Långa köer på båda sidor av Autobahn. Till slut kom vi fram till det som stoppade upp trafiken. Det visade sig att det var en massiv polisinsats. Det stod poliser med K-pistar och tittade på varje reg.nummer. En del bilar blev inkallade och fick åka till sidan där det säkert stod 10 polisbilar.

Efter det har vi stannat för förarbyte, mat och kaffe lite då och då. Det har varit ett nöje att köra. Efter lunch har det varit väldigt lite trafik. Lördag kväll "is da shit" om man ska tugga mil på Autobahn.
Tack Telenor för fri roaming i Europa. Vi har surfat oss genom dagen. Sommar i P1 gör att tiden går fortare liksom Spotify 😊
Klockan är nu 21.25 och vi har åkt 100 mil sedan imorse. Fan, vilka kungar vi är! 👑
Sms:en med beställningar från BorderShop börjar komma in. De har nattöppet på lördagar, passar perfekt! Tror baske mig vi tar oss dit ikväll innan vi måste ta lite natt.
25 mil to go!!

Likes

Comments

Krvavica var namnet på den ort där vi tillbringade sista veckan av vår semester.
Här fanns inte så mycket mer än en stor fin strand som var proppfull på helgen då många kroater var här och badade. Resten av veckan var det ju förstås en hel del folk men det var inte jobbigt trångt. Här fanns det också en marina med en restaurang och så ett litet snabbmatsställe. På dagen fanns glassförsäljning och en liten bar som var öppen vid stranden. Dessutom stod en gammal man och och sålde färsk frukt och grönsaker vid gångvägen som löpte genom området. I övrigt fanns inga affärer eller stånd med turistkrimskrams. Något jag personligen tycker är mycket befriande. Från vår camping ner till havet var det ca 100 meter med lätt sluttande nedförsbacke genom en pinjeskog.

Och så mitt i allt detta vackra hade någon parkerat sitt rymdskepp och övergivet det!!

Inte alla som känner mig vet att jag är lite sjukligt fascinerad av övergivna byggnader som bara fått stå och förfalla. Jag antar att det tilltalar min fantasi och hänger ihop med mitt historiska intresse. Varför byggde man så här? Vilka har bott här? När byggdes det? Hur såg det ut då? Ja, ni fattar. Och så här mitt i semesteridyllen låg ett helt fantastiskt övergivet hus. Arkitekturen var helt i min smak. Funkis men samtidigt futuristisk. Inte alls som man tänker sig kommunismens vanliga funktionella, betonggrå likformiga byggnader.

Jag antog att byggnaden måste byggts någon gång på 50-60-talet och blev förstås väldigt nyfiken. Vi frågade runt lite och fick höra att det varit ett gammalt militärhotell. Det skulle ju kunna förklara varför man kostat på sig lite vacker arkitektur i kommunisttidens Jugoslavien. Tito själv var ju en man som hade ett gott öga till vackra saker.....

Det blev ju inte sämre av att man kunde gå in i byggnaden och verkligen gå runt och fantisera om hur det sett ut. Samtidigt lite läskigt när man inte vet vad som kan rasa eller vad som finns bakom nästa krök.

Man fick verkligen känslan av att det var ett hotell. Överallt fanns de tilltalande runda formerna. Utsikten genom alla fönster som funnits var otroligt vacker. Jag bara måste få veta mer, vad var det här för ställe egentligen? Och internet brukar ju kunna ge svar på det mesta så även detta.

Enligt de fakta jag hittat var det inget hotell i egentlig mening utan en resort för barn som hade astma eller "svaga lungor". Men det var inte för alla barn utan för dem som hade en mamma eller pappa anställd inom den jugoslaviska armén.

Arkitekten bakom bygget var Rikard Marasovic. Han ritade huset 1961 och det stod färdigt 1964. Det har beskrivits som en ring på pelare med utsikt både mot Adriatiska havet och de spektakulära bergen bakom. Resorten användes ända tills inbördeskriget bröt ut 1991. Då övergavs den och har inte använts sedan dess.

Vad jag kan förstå så har allmänheten under kommunisttiden vetat väldigt lite om resorten och kanske är det pga att det tidigare var ett militärt område som det fortfarande är så lugnt, skönt och oexploaterat här. Resorten fanns tidigare på någon slags lista över byggnader som bör bevaras. Detta pga dess arkitektur och att den passar så bra i den geografiska omgivningen. Men detta skydd gällde bara till 2016 och vad som händer nu verkar ingen i Krvavica veta något om iallafall. Personligen tycker jag att det är synd och skam att det inte restaureras om det är möjligt. Det kan inte bara vara jag som tilltalas av formerna på den här underbara byggnaden och gärna skulle vilja tillbringa några nätter på det här hotellet.

Jag vandrade runt i byggnaden själv en eftermiddag och fotade. Sedan när jag skulle ta med min familj, Eva och Julia och visa dem hade det hunnit bli kväll. Under tiden vi gick runt och tittade föll skymningen allt tätare och till slut fick vi använda ficklamporna på telefonerna för att se. Det blev som en spökpromenad. När vi kröp ner i sängarna på kvällen sa Emmi att vi fått med oss andarna från barnen som dött på sjukhuset. Som gjort för en skräckfilm 😉

Det som slog mig när jag sökte fakta om resorten var att det fanns så lite om det på engelska och när man lyssnade på folk i Krvavica lät det som om alla hade lite olika uppfattningar om vad huset inrymt, så där lite lagom hemligt alltså. Jag hittade bara en "före-bild", bara det är ju konstigt. Iallafall är jag så glad att det här UFO-t landat på samma strand som jag valt att semestra. Det gav min vistelse här en extra dimension.

Likes

Comments

Idag började vi vår resa hem till Sverige och Ljungsbro. 249 mil från Krvavica till OG 40 låg framför oss. Vi hade bestämt att tillbringa förmiddagen i Krka Nationalpark som ligger ca 10 mil norr om Baška Voda. Trots vissa missnöjda grymtningar från Nicklas hade jag satt klockan på 07.00. Natten som gått var olidligt varm så jag kan inte påstå att det var den bästa uppladdningen för att köra långt. När klockan ringde och jag gick ut var det så underbart skönt och lagom varmt. Snacka om att jag ställer in mig mentalt när det är dags för hemresa. Plötsligt är jag färdig med värme, sol och bad. Vi kom iallafall iväg vid 9-tiden och var framme i Krka 10.30. Vi åkte till huvudentrén vid Lozovac. Här fanns bra med parkering och det var inga problem att parkera med husbilen.

Krka är en av Kroatiens åtta nationalparker. Den är kanske mest känd för sina vattenfall men här finns också en rad växter och djur. I flodsystemet finns också ett kloster, Visovac, som ligger mitt i floden och som man kan ta sig till med båt. De två mest kända vattenfallen är Skradinski Buk och Roski Slap. Det finns fem ingångar till parken. En av dem är via Skradin och då åker man båt upp på floden, båtresan ingår då i biljettpriset. Vi som kom till Lozovac fick välja mellan att gå ner till parken ca 1km eller åka buss som ingick i vårt biljettpris. Biljetterna kostade 180 KN för oss vuxna och 110 KN för Emmi (7-18 år).

Hela nationalparken är uppbyggd av kalksten och det är därför landskapet genom erodering ser ut som det gör. Det finns flera vandringsleder man kan gå men vi gick den lilla som de allra flesta går. Kan gissa att den var på några kilometer. Hela leden är uppbyggd så att man går som på typ bryggor över området. Väldigt ordnat och fint men inte speciellt "wildlife". Ungefär i mitten av vandringen kommer man till det berömda vattenfallet Skradinski Buk och här är det tillåtet att bada. Vattnet var ganska strömt även om bad inte var tillåtet precis vid fallet. Däremot var det inte alls så kallt som jag trodde att det skulle vara.

Vid Skradinski Buk var hela området täckt av fin, fin sand och ju fler som gick omkring där desto mer damm från sanden virvlade upp. Ett tag såg det nästan ut som om det var dimmigt. Här fanns också restaurang och små kiosker med mackor om man vill äta. Vi tog varsin baguette och fruktsallad. När vandringen sedan fortsatte kom man förbi en gammal vattenkvarn där man kunde se hur man malde säd förr i tiden. Här fanns också fler restauranger och caféer.

Det var otroligt vackert och fint men så mycket folk. Vi kom relativt tidigt och märkte att när vi åkte strax efter lunch började det fylla på ordentligt. Parken öppnar redan kl.8. Om man kan är det ingen dum idé att vara på plats då.

Om jag ska sammanfatta besöket så var det intressant, vackert och välordnat men alldeles för mycket folk för min smak. När vi tog taxi från Makarska till campingen i onsdags tipsade taxiförararen oss om att komma hit i september. Havet är då fortfarande varmt, det är lite svalare och mycket mindre folk. Det blir absolut melodin om 20 år när vi går i pension 😉

Efter besöket i Krka åkte vi vidare. Eftersom vi ville undvika Karawankeltunneln så valde vi att åka över Zagreb, Maribor och Graz. Det var rejäl kö vid Zagreb när vi skulle åka av motorvägen. Vi hade tur och hamnade i höger ytterfil och kom framåt ganska snabbt. De som stod i mitten står nog kvar än 😉 Även vid gränsen till Slovenien blev det lite kö men helt överkomligt.

Vi hade sett ut en ställplats i Graz https://m.campercontact.com/en/austria/burgenland--karnten--steiermark/graz/30361/reisemobil-stellplatz-graz?sitecode=30361 och kom fram vid 19.30 ikväll. Nu har vi ätit pasta och köttfärssås, duschat och lagt i täcken i påslakanen för första gången sedan resan ned.

Ställplatsen är jättefin och kostar med el bara 21€ per natt. Och vi funderar starkt på att kolla in den här staden något annat år. Sammanlagt åkte vi 61 mil idag. Bara 188 kvar.....😂😂 Imorgon blir det Camping Autobahn.

Likes

Comments

I fredags den 7/7 tog Emmi farväl av alla nya kompisar och vi lämnade Camping Galeb och Omiš. Emmi vill tillbaka till målvaktslägret nästa år igen vilket ju innebär att hon är nöjd och det är jättekul tycker jag. Sista kvällen hade de fest på stranden alla målisar och av vad vi hörde hade de himla kul 😉
Emmi tyckte det var tråkigt att lämna alla kompisar, jag lämnade med glädje Galeb. De var väldigt snälla och lät oss bo kvar även om resten av campingen stängde för att göras om till festivalområde. Det kändes lite smått surrealistiskt i slutet. Vår husbil omgiven av en massa små gröna och blå tvåmannatält. Vi betalade ca 2100 kr för sex nätter. Nu var planen att vi skulle vidare till Baška Voda. Vi hade försökt boka en camping som låg på gångavstånd från staden hemifrån. Anledningen till det var att vår kompis Eva och hennes dotter Julia skulle komma ner och bo i lägenhet i Baška Voda och då var tanken att vi skulle hänga lite med dem.
Campingen vi sett ut var Kamp Baško Polje . De hade dock meddelat oss att det inte gick att förboka så vi var lite nervösa. Tänk om det var fullt eller om det bara fanns platser mitt i solen. Vi kunde ju inte bara åka vidare nu näri Eva och Julia skulle komma och vi hade inte hittat några mer campingar i närheten. Det var inte långt att åka till Baška Voda från Omiš, bara ca 2.5 mil. Men när vi kom fram!!!!! Va fan!! Vi hade ju varit på den här campingen och vänt förra året. Alltså VÄNT för att vi inte gillade den, precis som med Kamp Galeb. Nej, nej, nej, inte en vecka till på en camping som egentligen inte kändes bra. Men ok, vi måste ge den en chans. Så vi gick in i receptionen för att höra om de hade något ledigt. Det bara stank cigarettrök därinne, blää, okej jag är larvig men första intrycket är viktigt. Jodå, det fanns lediga platser. Vi fick veta var vi skulle gå och titta. Så vi gick ut på campingområdet som är väldigt sluttande, det finns nästan inga plana platser. Dessutom är det fullt av övergivna byggnader, som ett gammalt bageri och något annat märkligt hus. Det är också långt till havet. Vi går ner till havet sa Nicklas, är det fint där kanske vi kan bo här trots allt. Vi gick och gick och såg inte ens havet. Nej, fram med mobilen och leta annan camping i närheten. Det ENDA som kom upp var Autocamp Krvavica. Det var en liten familjeägd camping ca 5 km från Baška Voda i Krvavica. Vi åker dit sa jag!

Och vilken liten underbar oas det visade sig vara. Värsta gulliga campingen. Blandat med tält, husvagnar och husbilar. Det finns inga direkta platser men campingen är uppbyggd i olika nivåer där man kan stå lite där det passar. Platserna är jättefint gjorda och den platsen vi valde är helt super. Vi har en egen liten skyddad plats i ett hörn med jättefin stenmur omkring. Vi står så att vi har skugga hela dagen. På morgonen får vi flytta bordet lite för att inte behöva sitta i solen. Det är 80 meter ner till havet med och riktig äkta kroatienstrand med halvstora vita stenar. Havet är kristallklart och går man bara en liten bit utmed stranden mot Makarska kan man hitta allldeles egna små vikar att bada i.

Själva campingen drivs av en familj och är inte alls stor men väldigt fräsch, lugn och hemtrevlig. Den enda nackdelen är att det är en bit till närmsta affär annars kanske den här campingen seglat upp till plats ett. Nu är den en klar tvåa. Toaletter och duschar är små men det gör ingenting. Allt är så hemtrevligt och gulligt och jag bara älskar det. Familjen som driver campingen är jättegullig och hjälpsam och de vill verkligen att vi ska trivas. Det går att beställa frukostbröd om man vill ha det.

På söndagen blev vi erbjudna att äta mat på campingen. Man fick välja mellan fisk och kött, vi valde fisk. Klockan 19 serverades middagen som hade grillats på grillen vid terassen där vi åt. Maten serverades av familjen och det gjorde inte ett dugg att de inte var vana vid det utan det blev mest charmigt. Emmi kan tycka annorlunda då hon fick sin Cola utspilld över sig 😉 Maten var iallafall jättegod och jag var mycket nöjd. Tyvärr kunde vi inte beställa kaffe efter maten men däremot gick det bra att ta en hemmagjord raki med citronsmak. Jaha, men då gör vi det sa vi. Tjolahopp, ett halvt drickglas och tjolahopp vad starkt det var....

Eftersom Julia och Eva har bott i Baška Voda har vi turats om att komma till varandra. De hyrde cyklar en dag och cyklade hit, en annan dag tog de taxi. Ca 150 kr kostade det och blev inte mycket dyrare än att hyra cykel. Vi har ju med våra cyklar varje år så vi har cyklat till Baška Voda två gånger. En gång för att bara hänga på stranden och en dag för att dyka med tuber.

När vi dök så åkte vi ut med en liten båt klockan 14 på eftermiddagen och kom hem igen vid 18. Vi var 12 stycken på båten, både dykare med certifikat och så några "provapåare" som jag, Nicklas, Emmi och Julia. Han som var instruktör kändes väldigt lugn oh trygg. Jag hade dock haft problem med ett öra flera dagar efter att jag snorklat. Skittrist! Gammal tant kände jag mig som och jag fick oxå bryta mitt dyk pga örat. De andra kunde dock göra sina dyk och var nöjda och glada. Det var massor med trevliga människor med på båten så det blev ändå en trevlig dag tycker jag. Vi betalade 350 KN per person för våra dyk, Eva som har certifikat fick betala 280 KN. På kvällen var vi kvar i Baška Voda, fräschade till oss hemma hos Julia och Eva, tog en fördrink hos dem och gick sedan ut och åt en middag för att fira Nicklas 47:e födelsedag. När vi sedan cyklade hem längs med strandpromenaden till Krvavica var det riktigt mörkt. Emmi cyklade först med mobilen som lyse, lagom spännande för mig 😉

Dagen efter hade vi en heldag här hos oss i Krvavica. Det är lugnare här och inte lika mycket folk på stranden. Me like a lot! 😊 På kvällen var Eva och Julia kvar. Emmi, Nicklas och Julia körde ett träningspass och efter det så grillade vi på vår camping. En jättemysig dag som avslutades med arkitektonisk rundtur vid vår strand och på marinan här. Jag berättar mer i nästa inlägg, det är så coolt.

I dag har Emmi, Nicklas och jag tillbringat förmiddagen på vår strand och efter lunch tog vi på gympaskorna och gick in till Makarska som ligger 4 km längre söderut (Baška Voda ligger norrut från oss). Man kan gå utmed havet hela vägen och behöver inte ge sig ut på någon stor väg. Det var VARMT! Väl inne i Makarska badade vi i havet och duschade på stranden och satte på oss kläder som vi hade med oss. Egentligen skulle vi badat på något mer ställe på vägen men det blev inte av. De första 1.5 km från oss var jättevackra och det fanns massor med mysiga små badvikar. Men så helt plötsligt var det oerhört exploaterat och FULLT med folk, de låg som packade sillar på stränderna. Hotell, restauranger, barer, caféer, souvenirstånd, kommers överallt. Och havet var plötsligt äckligt, grumligt och fullt med skit. Plastpåsar och skräp flöt omkring. Vilken sorg, det här var inte alls vad vi väntat oss. Vi hade bestämt träff med Julia och Eva inne i gamla stan i Makarska, då de hade åkt buss från Baška Voda. Gamla stan var ändå lite gullig och vi flanerade runt lite och satte oss ner och tog en öl. Nicklas fick också sin årliga klippning gjord vilket ju är en viktig tradition 😂 Efter ett tag letade vi uppe en restaurang nere vid hamnen och åt en god middag. Sedan gick vi runt en timme eller så i den helt galna kommersen nere vid stranden. Det var som ett halvt Skänninge marknad, helt sjukt! Efter det tog vi en taxi hem till lugna, sköna Krvavica. Imorgon är det vår sista dag här. Det blir beachen hela dagen. På fredag åker vi till Krka Nationalpark och sedan hem mot Sverige igen.

Likes

Comments

I lördags lämnade vi alltså camping Adriatic. Vi fick ett riktigt bra pris genom ett campingkort som hade gått ut för flera år sedan, men av någon anledning bestämde han som satt i kassan att det inte gjorde något. Nicklas är alltid pigg på att lämna fram de där gamla korten, jag tycker det är pinsamt. De får väl säga till om de är för gamla säger han.... Den här gången behövde vi inte ens låtsas att vi inte visste, han i kassan tyckte vi skulle få rabatt ändå. Vi betalade 1069 kr för alla tre nätterna allt som allt. Sedan var det dags att åka vidare till Emmis målvaktsläger och Omiš. På vägen stannade vi och handlade på oss lite mat i Split. Det tog oss bara en dryg timme att komma fram till Camp Galeb. Och ja, vad ska jag säga? Jag hade ju mina farhuuågor eftersom vi dissat den här campingen förra året. Den var lika omysig i år. Jag kan inte riktigt säga vad det är som får mig att inte gilla den. Hela området är helt platt, det finns lite träd men inte så mycket. Platserna är bara avdelade med en linje på asfaltsvägen som går genom området. Nere vid havet är det sand. Buhu! Vi vill inte ha sandstrand. Okej, okej, i-landsproblem, men ändå. Här går inte att snorkla. Dessutom rinner floden Cetina ut i havet precis vid campingen vilket gör att vattnet är flera grader kallare än det var vid Primošten. Min man är en badkruka och han går knappt att få i havet här. Vi valde ändå att stanna eftersom Emmi skulle vara här en vecka under sitt läger och både Nicklas och jag gillar att titta på hennes träningar.

Emmi är iallafall helnöjd med sitt läger. De tränar två gånger per dag om vardera 1.5 timmar. Hallarna de tränar i är alldeles nybyggda och ligger precis utanför campingområdet där alla lägerdeltagare bor i bungalows. De har haft riktigt duktiga målvaktstränare och även en och annan målvakt som är aktiv på elitnivå idag. http://www.handballgoalkeeper.com/ Ikväll är de dock träningsfria så de har gått in till Omiš ett helt gäng.

Omiš som stad är trevlig och mysig där den ligger inträngd mellan de branta bergen och havet och dessutom är delad av Cetinafloden som har sitt utlopp här. På 12- och 1300-talen var Omiš hemstad för pirater som attackerade handelsskepp vid flodens mynning och sedan snabbt drog sig uppför Cetinafloden dit de stora skeppen inte kunde följa dem. Givetvis är detta något man slår mynt av idag och det kryllar av piratattiraljer i souvenirbutikerna. I arkitekturen kan man se spår från kommunisttiden sida vid sida med äldre hus. Jag tycker det är så fascinerande att titta på de olika stilarna.

Vi ser inte mycket utav Emmi utan får träna på att husbilssemestra själva. Det kommer bli så nästa år säger Emmi. Det kommer bli konstigt säger jag.

Igår gjorde Nicklas och jag en utflykt till fortet Starigrad som ligger på ett berg högt över staden. Fortet byggdes på 1400-talet eller början av 1500-talet för att försvara sig mot turkarna. Tanken var att om staden blev anfallen skulle alla fly upp till borgen och så skulle man kasta stenar ner på fienden. Fortet kom aldrig till användning. Det tog drygt 45 minuter att vandra upp till borgen uppför det branta berget. Vi frågade oss fram och fick veta vilken väg vi skulle följa upp från staden. När vi sedan kommit en bit upp fick vi lämna bilvägen och ge oss ut på små smala stigar. Vägen var väl skyltad och när vi äntligen kom fram satt ett gäng unga killar i borgen och tog 15 KN i inträde. Tur att vi hade pengar med oss, hade varit lite snopet att inte få komma in i borgen och titta. Utsikten var väl värd promenaden upp. Helt otrolig. Det här var inte en promenad för små barn eller gamla. Det var periodvis ganska jobbigt men framförallt väldigt varmt! Ner gick det ganska mycket fortare och vi firade med en öl utmed floden.

Imorgon är tanken att vi ska ta cyklarna in och pröva något annat badställe. Här på campingen håller de för fullt på att bygga upp scener för en stor musikfestival som ska börja på lördag. Egentligen får man inte bo längre än till imorgon men vi har fått dispens. Nu är det ju inte jättekul att bo mitt i en byggarbetsplats så det blir bra med en cykelutflykt. Något annat som är konstigt är att det blåser så förbenat. Varenda natt har de blåst så att husbilen skakat. Vet inte om det alltid är så här? Ikväll har det varit vindstilla och nu vid 22-tiden börjar det friska i och vi kommer få veva in markisen ikväll igen. Igår eftermiddag blåste det så mycket så jag trodde markisen skulle blåsa sönder. Helt plötsligt kom det några riktigt kraftiga vindbyar och lyfte hela markisen, benen for iväg åt sidorna och det knackade till som bara den. Jag skulle fixa lunch och Nicke var på toa. Jag fick kasta mig ut och hänga i markisen för att den inte skulle lyftas rakt upp av vinden. Som tur var kom Nicklas tillbaka rätt fort från sitt besök så vi kunde veva in markisen utan någon ska skada skedd. Jaha, tänker ni finns det inget positivt med den där campingen? Dusch och toaletter har varit fräscha hela tiden, har man små barn är det ju kanske trevligt med en långgrund sandstrand, Emmi har hängt en del vid poolen så en sådan finns, gillar man att windsurfa finns både skola och uthyrning vid stranden. Runt Omiš kan man både klättra och åka på rafting i Cetinafloden. Det senare gjorde vi förra året och det var en väldigt trevlig upplevelse. Men nej, jag kommer inte åka tillbaka hit igen. Kanske, men bara kanske om Emmi åker hit på läger igen 😉

Likes

Comments

Inatt har vi sovit med öppna fönster och fläkten på hela tiden. Vi har ingen AC i bodelen så det kan bli riktigt varmt en del nätter.Imorse vaknade vi till en klarblå himmel men ganska snart mulnade det på. Resten av dagen blev stundom sol och stundom mulet. Det gjorde inget, vi brände oss alla tre mer eller mindre igår. Fattar inte riktigt hur klantiga vi var. Roligast är väl Nicklas zebrarandiga rygg. Det var Emmi som smörjde den, jag säger inget mer 😂😂
Själv ser jag ut som om jag har en röd halsduk, halsen är pionröd. Jag har tillbringat dagen med att tvätta och läsa i skuggan. Helt ok faktiskt. Jag har kommit in i en sån där härlig semesterlunk där det känns som ett stort projekt bara att vispa ihop pulversoppan till lunch.
Tvätten gick finemang och nu har vi fyllt på Emmis tränings- och underklädesförråd till målvaktslägret. En tvätt kostade 30 kuna, alltså ca 40-45 kr. Det är ungefär vad det brukar kosta på alla campingar som erbjuder tvättmöjligheter.

Annars har vi också utforskat campingen som är lite lagom stor. Ingen pool men en lång strand med vit klappersten. Jag har vid flera tillfällen påpekat för Nicklas hur skönt det skulle vara med en strandsäng och också påmint honom om att jag fyller år snart. Kanske ska jag tala om att det är helt ok att ge presenter i förskott oxå 😉
Toaletter, duschar och diskhoar har varit fräscha och nu så här tidigt på säsongen när det ännu inte är fullt är det aldrig några köer. Varmvattnet till duschar och disk värms upp av solen. Nicklas och Emmi kastade lite handboll på en plan som man kunde låna gratis nu på eftermiddagen. På campingen finns också en liten shop där man kan köpa det nödvändigaste och även en restaurang, bar och glassbar. Restaurangen var dock inte jättemysig även om maten var riktigt god.

Det är så coolt med alla enormt stora lavendelbuskar som luktar underbart när man går förbi eller de höga klippta buskarna som visar sig vara rosmarin!

Imorgon ska vi åka vidare igen. Nu ska vi till Camp Galeb i Omiš, ca 8 mil härifrån. Det är faktiskt lite roligt för vi hade sett ut den här campingen redan förra året. Det vi fastnat för var egentligen inte campingen utan staden Omiš. Vid staden mynnar floden Cetina ut i havet vilken kantas av höga berg och ger en spektakulär geografisk upplevelse. Staden är också känd för sin gamla pirathistoria.

Men när vi kom till Camp Galeb förra året dissade vi den direkt. Inget mysig alls, här ville vi inte bo. Vi åkte vidare och hittade en annan camping. Och nu ska vi tillbringa en hel vecka här 😱😂 Emmi ska på ett läger för handbollsmålvakter. Hon kommer bo med övriga lägerdeltagare i bungalows på campingen. Jag och Nicklas blir själva en vecka. Fast om jag känner min man rätt kommer nog han att springa på både en och flera handbollsträningar. Jag hoppas verkligen att vi var för snabba i vårt dömande förra året. Imorgon får vi se, jag håller tummarna.

Likes

Comments

Igår morse ringde klockan 07.00. Planen var att vara klara för avfärd 08.30. Vi hade nämligen en tid att passa. Vi skulle åka tåg med husbilen genom Tauerntunneln mellan Gasteindalen och Mölldalen. Tåget gick en gång i timmen och tog 11 minuter, vi hade siktat in oss på det som gick 09.20. http://www.oebb.at/en/angebote-ermaessigungen/autoschleuse-tauernbahn Genom att åka tåget sparade vi ca 10 mil och slapp betala vägavgift för tunnlarna på vägen.
Man var tvungen att vara på plats 15 min innan avfärd för att köra på sitt fordon. Vi lämnade Bertahof redan 08.20 efter att ha betalt 63 euro för två nätter. Sedan tog det bara ca 10 minuter att åka till tåget så vi fick stå ett tag och vänta. Innan man åkte fram till biljettkassan fick man åka genom en båge som hade samma storlek som tåget för att man skulle veta att man fick plats. Det var ju inte direkt några stort utsvävningar vi kunde göra på sidorna.... Emmi och jag fick gå av husbilen och Nicklas köpte biljett och körde på. Biljetten kostade 17 euro när fordonet vägde under 3.5 ton. Jag var skitnervös när Nicklas skulle köra på husbilen. Ghaaa, jag tyckte det var jätterångt och han var tvungen att köra så långt på tåget. Men det gick jättebra, Nicklas är så lugn och säker. Jag fick skäll av Emmi för att jag stod och såg nervös ut och stressade Nicklas 😉

Efter att Nicklas kört på bilen gick vi alla på den del av tåget vi fick sitta i under resan.
Efter det fortsatte vår resa. Först mot Slovenien. Det var en ganska liten serpentinväg efter tåget men till slut kom vi ut på stor väg igen och närmade oss gränsen till Slovenien som ligger i Karawankeltunneln. Vi stannade och köpte vignette för Slovenien. Det kostade lika mycket att köpa en månadsbiljett som två stycken veckobiljetter, 30 euro. Vi köpte en månads eftersom vi vet att vi kommer åka genom Slovenien på vägen hem och då slipper vi stanna och köpa igen. Innan vi skulle köra in i tunneln som är 7.8 km lång blev det tvärstopp. Långa köer bildades, som vanligt undrade man hur lång tid man ska skulle få vänta. Vi såg att det kom bilar i motsatt körfält. Efter ca 20 min fick vi åka. Det visade sig att tunneln var avstängd i ena körriktningen så man körde bara åt ett håll i taget. De jobbade med vägarbete inne i tunneln (mer vidrig arbetsplats får man leta efter). Och när vi kom ut på andra sidan!! Fy, fan vilken kö det var. Alltså de som skulle åt motsatt håll som vi, in i Österrike. Vi bestämde att ta en annan väg hem om dryga 2 veckor. Senare blev det lunchstopp i Slovenien på en dryg timme. Återigen små, slingriga, branta vägar så Nicklas körde en bit in i Kroatien då vi bytte förare. När vi körde in på kroatisk mark fick vi visa passen för första gången under resan och när vi körde vidare ut på den kroatiska motorvägen är det betalväg som gäller. Vi hade bestämt att åka av motorvägen vid Sibenik och sedan åka utmed kusten och försöka hitta en mindre camping. När vi åkte av hade vi åkt ungefär 20 mil motorväg i Kroatien. Vi hade åkt genom minst två tunnlar som är flera kilometer och vägarna är verkligen fina, men det kostar. Ca 260 kr betalade vi. Nu har vi siktet inställt på en liten familjeägd camping, Camp Barinica. Vi hittade lätt dit, den låg precis mellan havet och vägen och såg jättemysig ut. Men vägen ned till campingen är inte av denna värld...... Den är sjukt brant och har två 90-graders svängar. Det är varmt, vi är trötta men glada att vara framme. Nicklas börjar köra ned. Trångt är det också, bilen får knappt plats att köra runt i svängarna. Emmi påpekar att det finns en annan väg ned. Vi hör inte riktigt på henne. När vi kommer ner ligger där ett litet vitt rappat hus på vår vänstra sida. Huset har en liten mur kring sig och som en liten veranda där murgröna klättrar ymnigt upp på pelare. Ca 2 meter från huset på vår högra sida står en bil parkerad. Bakom husbilen verkar campingens duschar och toaletter ligga, det är mycket folk i området. Bakom huset finns en liten trång parkering sedan är det stopp. Vi kommer inte längre. När vi kommit så långt står en äldre man och skakar på huvudet. Det är fullt! Och varför har ni åkt ner den här vägen? Det där sista säger han inte så att vi förstår, för han kan inte engelska och vi kan inte kroatiska men vi förstår ändå. Han ler och ser ledsen ut på samma gång. Vår husbil (som egentligen är ganska liten för att vara husbil) ser enorm ut. Hur fan ska vi komma härifrån? Nämnde jag att det var varmt? Nu ska Nicklas vända vårt enorma fordon på en femöring. Jag sa ju att det fanns en annan väg ned säger Emmi. Och varför åkte vi ned utan att kolla om det fanns plats säger hon. Ja, varför gjorde vi det? Helt plötsligt är Nicklas ligga spontan och ogenomtänkt som jag brukar vara 😂😂 Jag går ur husbilen för att kunna kommunicerar med Nicklas om hur långt han kan backa. Det är fler som vill hjälpa till och många vinkar och talar om hur långt han kan köra åt olika håll. Det är helrörigt, skitvarmt, asjobbigt och lite pinsamt. Fler och fler börjar samlas vid toaletterna. Det hör är definitivt dagens happening på campingen. Till slut har Nicklas lyckats vända husbilen, nu ska vi runt ett skarpt hörn samtidigt som det är ganska mycket uppför. Dessutom står verandan med murgrönan ut vid hörnet. Vår husbil är hög med sovslkov och den delen är farligt nära kanten på den yttersta pelaren. Stopp, stopp skriker jag. Vi kommer köra i, det är typ bara 5 cm kvar. Höger framdäck börjar slira och gräva sig ner i gruset. En man kommer plötsligt springande med en sopporste. Vad ska han göra? Aha, han trycker in murgrönan lång upp med borsten så att jag ser att det bara är växten som står ut, det är längre till själva verandaställningen. Nicklas backarna lite tar ny fart och kommer förbi hörnet. Gud, vad skönt, ta mig härifrån tänker jag. Jag springer i förväg uppför den branta betongvägen upp till vägen. Nicklas och Emmi kommer efter i husbilen. Bara två kurvor så är vi uppe. Kurvorna är förstås lila tvära och smala åt det här hållet. Sista kurvan går inte, husbilen står och spinner på den hala betongen i den kraftiga uppförsbacken. Eftersom kurvorna är så smala har det varit svårt att hålla farten. När bilen inte orkade komma vidare och Nicklas bromsade slog en bromsspärr på. Det är för att man inte ska rulla bakåt om man hamnar i ett för brant läge med bilen. När Nicklas gasade framåt släppte spärren och han kunde försiktigt rulla bakåt för att ta ny fart och då äntligen gick det och vi var uppe på vägen igen. Phu! Jag sa ju att det fanns en annan väg, sa Emmi. Gud, vad ni är pinsamma! Oj, vad vi skrattade när vi åkte vidare. Så där lite halvt hysteriskt....satan vad skönt att vi inte blev fast på Camp Tomas. Kanske kunde de haft en jäkla skylt vid vägen där det stod att det var fullt? Vi var inte upplagda för fler småcampingar utan åkte vidare mot Primošten och Camp Adriatic Här hittade vi en plats vi gillade med skugga, nära till toa och dusch och nära till havet.

Här kommer vi nu stanna till lördag morgon då vi åker till Omiš och Emmis målvaktsläger. Idag har vi haft en slappardag på stranden. Hur skönt som helst. Och just nu ligger resten av familjen och läser i skuggan. Tror det har planerats för lite träning ikväll 😊👍🏻

Likes

Comments