Efter tre månader av obesvarade sms och tafatt försök till att få tag på dig så frågade du om vi kunde ses. Vi sågs på ett café, du hade skjorta på dig och ditt hår var blött. Jävla idiot tänkte jag, det är ju minusgrader ute.

Jag hade varit full hela dagen och kunde knappt hålla huvudet uppe eller blicken stadig när du pratade om hallonsylt och japanska havsvarelser. Jag brukade tycka om att lyssna på när du berättade saker för mig. Du kunde prata i flera timmar utan stopp och jag förundrades alltid över vad som fanns i ditt huvud.

Jag vevade runt med min sked i téet och du såg besviken ut när jag drog en djup suck mitt i ditt berättande. Jag brydde mig inte om det. Jag hade varit besviken tillräckligt länge för att kunnat ställa mig upp och gå utan att säga ett ord med gott samvete. Du hade ignorerat mig så länge men nu ville du att jag skulle sitta fint och lyssna på dig. Jag skrattade högt för mig själv. Hoppas jag. Du kanske hörde? Skit samma.

Vi gick genom staden en sväng och när vi kom fram till en karta över Göteborg frågade du om jag visste vart jag var någonstans och bad mig peka. Jag såg bittert på dig och sa att geografi aldrig har varit min grej. Du blev irriterad, det gjorde mig glad. När vi skildes åt bestämde jag mig för att aldrig mer ägna en endaste jävla tanke åt dig mer. Det var slut nu och när jag kom hem sa jag till Antonia att jag hatade dig. Nej, jag skrek det. Sen skålade vi.

Två veckor senare står jag i en klubbkö och känner en hand på min axel. Det är du och jag vet inte varför, men jag blir glad av att se dig. Du bjuder mig på tropisk öl och Antonia flätar ditt hår. Vi pratar om vita blodkroppar och din vän säger att jag har ett fint och annorlunda namn. Jag säger "åh tack detsamma". Hon heter Linnea.

Intryckt i ett hörn på en klubb jag egentligen är för ung att vara på så säger du att du vill hem. Jag tar din hand och drar dig närmare för att du ska höra bättre. Musiken är så hög att hjärtat dunkar i takt till basen och huvudet är på gränsen att sprängas. Jag säger hejdå så högt jag bara kan. Hejdå. Du skakar på huvudet.

- Nej, hem till dig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag backar undan in i väggen och lägger armarna omkring mig själv i ett försök att dämpa panikångesten. Vaggar mig själv fram och tillbaka med huvudet hängandes neråt. Tårarna får allt att se så luddigt ut och jag uppfattar inte längre vad det är som händer. Du är en blurrig skugga och jag skäms över att stå här och gråta framför dig för jag vet att du inte bryr dig ändå. Skärp dig. Bit ihop för helvete.

Jag torkar bort tårarna och när jag tittar upp möts jag av dina ljusblå ögon som snabbt försöker blinka bort dina egna tårar. Jag har aldrig sett dig gråta förut, bara hört dina hulkningar över telefon en gång när du ringde mig en morgon i våras. Du drar handen genom håret och suckar högt samtidigt som du sätter dig ner i sängen. Från ditt fönster kan jag se Antonia gå med raska steg över gården ner mot spårvagnshållplatsen. Hon ser förbannad ut och jeansjackan hon håller i handen flänger hon fram och tillbaka i luften i takt till stegen. I ögonvrån kan jag se hur du lägger ditt huvud i händerna, först då vågar jag slita blicken från fönstret och se på dig igen. Du har klippt dig, det är lite snett men fint.

I somras när vi träffades för första gången hade du längre hår än mig, det gick ner till axlarna och topparna skiftade i en ljusare nyans än resten av håret. Det var guldigt i solen och svajade hypnotiskt så fort du rörde dig.

- Signe?

Jag rycker till.

- Jag vill att du går nu.

Skäms ännu en gång. Hur länge har jag stått här? Jag tar upp ryggsäcken från golvet och hänger den på axeln. Ser mig om en sista gång. Tar in det faktum att det här är sista gången jag står här mitt i ditt kaos. Solen har börjat gå ner och jag kommer sakna att se den försvinna bakom träden från ditt fönster. Eller ännu mer hur den gryr och kastar skarpa strålar över våra nakna kroppar på morgonen. Hur du gnuggar dig irriterat i ögonen och drar täcket över våra huvuden. Hur du brukade dra mig närmare och borra in ditt ansikte i min hals. Hur du-

- Hejdå, Signe. Gå nu.

Fan nu svävade jag iväg igen.

- Förlåt. Hejdå. Hejdå.



Likes

Comments

Antonia sparkar uttråkat i gruset samtidigt som hon höjer sin cigarett mot munnen och tar ett djupt halsbloss. Hennes kinder sugs in och kindbenen sticker ut mer än vanligt. Röken lägger sig som ett moln runt henne, nästan som ett sånt där bokmärke man hade när man var liten. En ängel liggandes på ett fluffigt moln, bortsett från ängeln då såklart. Antonia är djävulens avkomma. Hon ser surt på mig och biter sig i läppen för att sedan brista ut i ett skratt som slutar i rökhosta.

- Snabba dig för fan, lasagnen står i ugnen, väser hon och hostar i armvecket.

Jag suckar högt och rullar ögonen. Vi har ätit lasagne i en hel vecka nu och det börjar bli uttjatat, men Antonia säger att man aldrig kan få för mycket av det goda. Men jag ber till gudarna att lasagnehelvetet brinner upp i ugnen och blir en enda stor kolbit.

- Ja, jag ska skynda mig, säger jag och börjar gå bort din port.

Antonia ler och schasar iväg mig samtidigt som hon plockar upp sin tändsticksask och tänder en till cigarett.

Din portkod är patetisk, det finns inget sammanhang, bara en jävligt löjlig kombination av siffror som jag aldrig orkat lägga på minnet. Jag slår in koden i fel ordning tre gånger innan dörren klickar och jag kan gå in. Det luktar våfflor i trapphuset och grannkidsen rotar runt i förrådet i jakt på sina cyklar. Du bor på högsta våningen men jag tänker inte ta hissen, för där har vi ristat in våra initialer. Där har du haft dina händer innanför mina kläder, där har vi tryckt på stoppknappen bara för att kunna kyssas, där mot den kalla spegeln tryckte du upp mig en natt och skrek i mitt ansikte att du inte orkade med mig mer. Att det var för mycket, att du var rädd. Samma spegel krossade jag så fort du klev ur hissen. Jag var ju också rädd, hur kunde du inte se det? Jag skrek och slog så hårt att spegeln tillslut låg i tusen bitar under mina fötter och mina knogar var söndertrasade. Hela kroppen pulserade av smärta och blodet som rann längs mina fingrar var kokhett. Några timmar senare låg jag gråtandes i Antonias knä på spårvagnen påväg till akuten. Den riktiga akuten alltså, inte den akuten som Antonia lekte hemma när hon doppade min hand i tequila och lindade in den i hushållspapper. Det var spännande och kul fram tills att vi insåg att det var allvarligt och att huskurer hittade på familjeliv inte skulle funka.

Jag fick sy tre stygn och vi har inte setts på tre veckor.

Efter att ha kämpat mig upp för alla trappor så knackar jag svagt på din dörr. Om jag knackar så är det större chans att du inte hör och jag ber än en gång till gudarna. Snälla. Var inte hemma. Men dörren öppnas och där står du, lika hjärtskärande vacker som alltid.

- Hej?

- Hej, tvingar jag fram genom mina flämtningar. Ska bara hämta mina grejer.

Du rycker på axlarna och släpper in mig.

- Vet inte vart allting ligger, du får leta runt själv.

Jag nickar och går in på ditt sovrum medan du står kvar i hallen. Du håller på att plantera om dina växter och det ligger jord och tidningspapper överallt på golvet. Din silverkalla har vuxit sedan jag såg den sist och jag kan inte låta bli att le när jag ser krukan med elefantörat. Den fick du av mig för att den inte trivdes inte i något av rummen i min lägenhet. Det var som att den bara vägrade och gav upp på livet, för redan första veckan började den sloka. "Du pratar för lite med den" sa du och jag sa att allt var en myt och att det bara är idioter som pratar med växter.

Ditt rum är en enda röra. Kaos. Men jag gillar det, det speglar lite hur du är. Men just nu hade jag föredragit det lite mer organiserat så att jag kan hitta mina grejer och bara dra härifrån så fort som möjligt. Jag svär högt samtidigt som jag trippar på tårna över golvet för att inte trampa sönder något. Jag hatar att jag alltid glömmer mina bästa tröjor hemma hos dig. Ibland har jag gjort det med mening bara för att ha en anledning att komma tillbaka, men sånt säger man ju inte högt. En gång såg jag dig på en vimmelbild iklädd min allra finaste tjocktröja. Grön med gul text på. Jag fick den av mitt ex, men det kan man ju fan inte säga högt heller. Jag undrar vad du hade svarat om någon hade frågat dig vart du hade köpt den. Jag vet att du alltid har varit försiktig med att prata om mig med andra. Jag var tvungen att förbli en hemlighet, ingen fick veta om oss, även fast alla redan visste. Så du ryckte säkert på axlarna och svarade "Myrorna".

När väskan är full och jag inte kan hitta något mer som tillhör mig så ser jag mig omkring i rummet och upptäcker att det ligger något och glimmrar på ditt natthuksbord. Jag går närmare och då ser jag att det är skärvor från en krossad spegel. Skärvorna är prydda med små bruna fläckor av torkat blod. Det är spegeln från hissen. Jag tar upp en i handen och ska precis stoppa en i fickan när kommer in i rummet.

- Låt dom ligga, viskar du.

Jag skrattar till även fast gråten i halsen börjar bli outhärdlig.

- Hur gick det med handen?

Jag ser ner på min blålila hand som är prydd med små fina stygn.

- Bra. Jag ska ta bort stygnen nästa vecka.

Du ler lite fast jag kan se hur allvarlig din blick är. Du försöker få fram något men tvekar och kliar dig själv på hakan.

- Du. Det där jag sa i hissen, jag menar det. Jag klarar inte av att ha något tillsammans med dig. Med någon. Det går bara inte.

Jag skakar på huvudet och försöker trycka tillbaka tårarna. Skakningarna går över till nickningar, för jag förstår ju dig. Jag instämmer. Det går inte att ha det såhär, jag vet det, men jag har hellre ett helvete med dig än en himmel med någon annan. Sakta sträcker jag handen mot spegelskärvorna igen och då skyndar du dig fram och tar tag i mina armar.

- Låt mig få ha kvar någonting av dig, säger du och ruskar om mig.

Jag försöker slita mig låss men ditt grepp om mig blir allt hårdare och det skrämmer mig samtidigt som jag blir knäsvag av att du rör vid mig. Dina läppar darrar och dina hetsiga andetag är varma. Tårarna går inte att hålla tillbaka längre och jag känner hur det saltiga börjar svida på mina kinder.

- Snälla, väser du samtidigt som du lättar på greppet.

Jag nickar långsamt och ditt grepp går sakta över till smekningar nerför mina armar. Som att du har gett upp. Att du vägrar kämpa mer. Precis som elefantörat. Precis så. Jag borde ha varit en idiot och pratat mer med dig.



















Likes

Comments

"Tack för tre månader" sa hon och log snabbt mot mig innan hon vände sig om och började gå. Jag stod kvar. För de där tre månaderna kom ikapp mig som en käftsmäll och jag kunde inte fatta att de var över nu. Det vände sig i magen och ångesten som jag inte känt av på ett tag kom tillbaka. Jag ville springa efter och skrika "tack själv". Tack för alla gånger du mött mig i hallen och kramat om mig, tack för alla vinfyllor och alla godnatt. Tack för alla gånger du har blandat drinkar och klippt mitt hår mitt i natten. Tack för alla timmar på kladdiga dansgolv och alla gånger vi har gungat ute på gården. Tack för att du alltid sa fel adress i taxin hem och tack, tack som fan för att du orkade med mig.


Likes

Comments

"Jag hette något annat förut. Men det passade inte på mig..."

Efter han hade gett mig en orange tandborste och lett åt mig genom spegeln när jag granskade hans beniga kropp kände jag hans fingrar i mig för första gången.
Han andades högt och lutade huvudet bakåt och skrek "fan fan faaaaaan helvete shit sluta inte" när jag fingrade honom.
Jag ville skrika ut att han var perfekt men det kom bara fram som en liten viskning. Det växte fram en osäkerhet i hans stora blåa ögon och han viskade tillbaka "nej, jag har ju inte ens allt...".
Våra ögon var fastnaglade i varandra i något som kändes som en underbar evighet tills jag fnissade till och han viskade, eller nästan väste fram, att det fanns så jävla mycket sex i mina ögon. Jag skrattade till och kysste honom ner över nyckelbenen, revbenen, den insjunka magen, höftbenen, allt det där perfekta som fanns på hans kropp. Efter ett tag bestämde jag mig för att här, precis här med huvudet mellan hans ben, här vill jag stanna för evigt och här vill jag dö.

Han andades högt och häftigt när vi sjönk ihop bredvid varandra. Hans andedräkt luktade rök, alkohol och sex.

Morgonen efter krossade katten ett glas och han körde emot rött när han körde hem mig. Vi kysstes länge och han skulle vänta tills han såg mig gå in igenom porten.
När jag vände mig om och vinkade hejdå kände jag på mig att det var den sista gången jag såg honom.

Likes

Comments

Jag sitter ensam i din stökiga lägenhet som luktar sex och rostat bröd och tittar på nyckeln som ligger i hallen. För "jag lägger nyckeln här, stanna hur länge du vill och kom hit när du vill. Kom hit inatt efter festen om du vill. Jag måste gå, hejdå jag tycker om dig så mycket."

Jag sitter här helt jävla numb och vilja slänga mig ut ur din smutsiga ruta på åttonde våning för jag vet att jag kommer göra sönder honom. Precis som jag gör sönder alla andra.

Likes

Comments

​Antonia ska till den där Johan ikväll. Jag vet inte vem det är, men jag låtsas att jag vet. Jag låtsas att jag vet vem alla hennes ligg är, men det är svårt när hon byter kille lika ofta som åskan går. Och även fast åskan bara hade gått en gång om året så hade jag ändå inte vetat vem det är som kysser hennes nyckelben varje lördag 03:05. Jag har ingen koll på någonting säger mamma och även fast jag käftar emot så vet jag att hon har rätt. Jag vet ingenting. Jag vet inte vem jag är längre.

Jag var kul en gång i tiden, inte en sån där tragisk typ som jag nu lyckats bli. Jag vill tro att jag var självlysande. Att man såg mig i mörker. Men jag tror inte jag syns längre, inte ens i solljus. Jag vill nog inte synas heller. Det finns inget att se, inget att ta hem. Klyschiga hobbypoeter pratar om att vara trasig men jag har aldrig relaterat till sådan skit. Fy fan för att romantisera total undergång. Det finns inget glittrande i att vara tom, inget vackert i sömnlösa nätter. Inget jävla djup i att aldrig våga möta någons blick. 

Folk pratar om trasighet som om man vore en sådan där skör porlinsprydnad. En sån där som alla gamla tanter har ståendes överallt i hemmet. En sån där som man är rädd om, som barnbarnen fan inte får röra. Jag är ingen jävla skör porslinsfågel. Jag längtar efter att kastas i marken och gå i spillror. Bli sylvassa spillror som ingen vågar ta i. 

Antonia har gått nu och jag sitter kvar i hallen och tänker att hon är en sån där vass skärva. Livsfarlig. Och jag hoppas att varenda jävel skär sig på henne.

Likes

Comments

Jag har försökt att samla ihop alla bitar och berätta om dig och den där lördagskvällen men jag vet inte vart jag ska börja eller vart jag ska sluta. Varje inlägg jag har försökt skriva om dig blir bara halvhjärtat och falskt på något vis och orden känns meningslösa och otillräckliga.

Men jag vill skriva om dig, jag måste skriva om dig. Jag vill allra helst skrika ut allt så hela världen hör. Jag vill att alla ska veta hur dina fingrar känns inuti mig och hur du aldrig släpper mig med blicken. Hur stjärnklart det var den natten och hur höga vi blev. 

Jag vill att alla ska veta att ingen någonsin har fått mig att komma så hårt och okontrollerat som du. 

"Men alla är lyckligt ovetandes om hur fina vi är ihop", som du sa och jag håller med. Världen behöver inte veta, världen kan dra åt helvete för det enda som betyder något är våra hetsiga andetag och hur vi kippar efter andan panna mot panna för att sedan ta varandras händer och explodera tillsammans. Hur du skakar och krampaktigt  trycker ner min kropp mot din. Hur jävla synkade vi är. 

Helvete vad sjukt och helvete helvete helvete vad jag älskar när solen bländar dig men dina pupiller fortfarande är stora och bäcksvarta. Hur hög är du baby?



Likes

Comments

"Please, come to my place. I've got wine"
Fuck you Kevin. Tänkte jag först. Men som den blåögda idiot jag är sprang jag ner för trapporna, ut genom porten och till din dörr. Jag väntade och tog alldeles för många djupa andetag innan jag knackade på. Två sekunder senare slängde du upp dörren och gav mig vitt vin ur de sju minsta flaskorna jag sett.

Efter oberäkneligt många cigaretter och alldeles för många glas vin stod vi på något sätt helt blottade för varandra i din dusch.

But I was too pale for you, Kevin. I was too young for you, Kevin. I had too much fat on my stomach for you, Kevin.

Men vet du vad? I'm too good for you, Kevin.

Jag sprang ut ur duschen och slängde på mina kläder när du frågade om jag kunde sova hos dig. Men nej, fan heller.

Goodnight, Kevin. Sa jag och smällde igen dörren. Jag är så mycket bättre än dig.

Likes

Comments

Jag halvsprang genom Nordstan. Förbi han som delar ut biblar. Förbi han med det smala benet som sitter med sin pappmugg.

Vi skulle setts vid Brunnsparksbron för 10 minuter sen. Varför är jag alltid sen när jag vet att han alltid är minst en kvart tidig?
Jag gick ut genom glasdörrarna och jag såg honom direkt. Hjälp. Jag ville vända mig om och springa. Han var finare än vanligt i randig halsduk och alldeles för stora vantar.

Han log på sne när han såg mig och sen tog han mig i sin famn. Hjälp. Jag vill aldrig släppa. Doften, värmen och tryggheten han utsänder får min värld att stanna.

Vi tog vagnen till hans nya lägenhet och jag hade en gnagande känsla i kroppen för jag visste ju vad som skulle hända när vi kom innanför dörren.
Varför gör jag såhär emot mig och dem?

Jag hann bara knyta upp en av kängorna innan han tryckte upp mig emot väggen och kysste mig på halsen.
När han var i mig var det enda jag kunde tänka på de tre andra. Må dessa fyra fina själar aldrig få reda på varandra.

Likes

Comments