Header

Jag känner mig dum i mig själv. Som att jag vet vad jag gör fast inte egentligen vet varför jag gör det.

Vi ska på en resa snart, jag och några tjejkompisar. Det är en festival utomlands som vi ska till och det är rätt många personer inom våra kretsar i Stockholm som ska åka. Vi har bokat sedan ett par månader tillbaka, sedan jag och han gjorde slut. Inte en chans att jag skulle kunnat åkt med tjejerna annars - med honom men inte med tjejerna bara. Jag fick reda på att han bokat samma resa för två veckor sedan. Han ska sitta på exakt samma flyg som oss. Hela min värld rasade när jag fick reda på det, jag orkar inte med det. Med alltid som har varit, allt han har gjort när vi har varit ifrån varandra, insåg jag att min resa är förstörd. Jag vet att, om vi inte är vänner, han kommer att spendera all sin tid åt att jag ska må skit där. Han kommer inte låta mig ha roligt, inte låta mig "vara singel" som han brukar säga. Så vad hände? Jag började bli vän igen, ge lite mer som jag slutat ge, för att jag inte vill att han ska behandla mig som skit på den här resan. Jag orkar verkligen inte åka om han ska förstöra för mig.

Förstår ni hur sjukt det är att han ens gör det, förstör för mig? I en normal relation, om man går ifrån varandra, så låter man den andra vara. Man går inte ut på samma ställen, man vill inte visas i samma kretsar - för det är ju jobbigt för båda. När du har med en sådan här person att göra så är det tvärtom. Han kommer vara på alla ställen du är på, alla resor du är på, dyka upp när du minst anar det och alltid vara i bakhåll. Det kommer tära på ditt psyke som du aldrig känt förut, och du måste vara stark som tusan. Det är svårt att vara stark. Jag är en stark person, jag är verkligen det. Starkt psyke och aldrig varit svag på ett sådant här sätt. Men vetskapen om vad han kan göra mot mig gör mig till den svagaste personen i världen.

Min vän, en vän som har blivit en av mina närmsta och bästa vänner på en väldigt kort tid, har ifrågasatt resan. Hon undrar om jag kommer vara med honom och om jag kommer att lämna dem för att vara med honom. Blankt nej. Jag har varit tydlig med honom att visst är vi vänner och vi behöver absolut inte ignorera varandra - men jag åker inte dit för att vara med honom. Jag åker med mina kompisar och de är dem jag ska vara med under tiden där. Han förstår väl men ändå blir han ju hämndbenägen. Känner på mig att han kommer ge igen - ni vet manipulatörer - de ger sig inte. Han kommer driva mig till vansinne, göra allt det där som han vet att jag kanske tycker är lite jobbigt, så att han får mig dit han vill = med honom.

Min vän i alla fall - hon har verkligen satt mig på pottan och jag förstår henne. Det känns inte bra just nu, och hur många anledningar och förklaringar jag ger till allt som händer nu spelar ingen roll. Hon säger att hon känner sig hånad, allt hon ställt upp för och försökt hjälpa mig och ändå har jag honom nära igen. Jag skäms och blir arg på mig själv men också på henne och på alla runt omkring, och på honom som lyckas snärja in mig igen. Jag menar dock inte att jag tänker gå tillbaka till honom _ ALDRIG I LIVET _ men såklart är det svårare att ta sig ifrån om man kommer nära. Givetvis. Jag orkar knappt skriva om det för att jag är så less på mig, på allt. Jag kommer att förlora allt om det fortsätter så här - den saken är säkert.

Vill jag förlora allt för honom? KNAPPAST.

Jag hoppas den här resan går okej trots allt. Jag är rädd som bara den, är tveksam på att resa. Men han ska inte få vinna, få mig att stanna hemma. Absolut inte. Jag ska åka och vi ska ha så jävla kul.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Typiskt en manipulatör och narcissist är att inte erkänna fel. Det är alla andra i hens omgivning som gör fel, inte hen. Narcissisten kommer att skylla allt på alla andra, allt som hänt i hens liv och allt som händer runt omkring dem. Det är alla andras fel att det har gått fel i narcissistens liv. Det är otur, inte orsakat av narcissisten.

Jag är en väldigt rättvis person som, uppenbarligen, hatar orättvisa. Om det är något som gör mig förbannad är det när man behandlas orättvist. Därför har jag också stora problem med att bli beskylld för någonting som jag inte anser att jag är upphovet till. För oss, han och jag, har detta givetvis påverkar oss i våra bråk. Han, enligt honom själv, är aldrig upphovet eller orsaken till våra bråk. Det är ju JAG. Alltid jag. Hur eller när bråket uppkommer, så lyckas han vända och vrida på varje liten sak för att bevisa att det är JAG som bråkar. Här kommer manipulatören in. Jag är en sådan som står på mig, är inte en sådan person som viker sig för något och det är väl därför vi har bråkat så pass mycket som vi gjort - jag ger mig liksom inte. Jag är princip-fast och är det något som jag inte släpper på är det mina principer. Har jag inte gjort fel ska jag inte heller bli beskylld för det eller ta ansvar för något jag inte gjort.

Så här är det alltid. Det börjar oftast med en fråga från hans sida. Något i stil med "har någon kille skrivit till dig idag?" eller "ska du åka dit för att hitta någon kille?" eller vad som helst som har en negativ ton och en uppenbar underton om att han tror att jag har en dålig intention när jag ska göra någonting. Alltid anklagande, aldrig en vanlig fråga. Det är som att han redan har bestämt sig för att jag ska göra något dåligt. För jag är en dålig person ju?

Mitt svar blir väl oftast något i stil med "nej, verkligen inte, varför tror du det/varför säger du så?" eller liknande. Men det är ju inte ett bra svar (?), så han fortsätter, typ ifrågasätta mitt svar och sen är det igång. Jag blir irriterad över hans konstiga fråga - eftersom jag aldrig har visat en intention på att jag skulle vara otrogen - och blir givetvis upprörd.  Eftersom det har hänt så många gånger och jag vet utgången på det hela (han målar upp mig som en illojal människa) blir jag liksom förbannad. Och vems fel är det till slut? Mitt! Trots att det är han som provocerat mig och ifrågasätter mig ständigt så är det då JAG som började bråka. Han ställde ju bara en simpel fråga? Eller? Till slut vet jag knappt vad som är rätt eller fel. Eftersom han är så smidig på att prata och vända och vrida på saker och ting så slutar det alltid med att jag står där och känner mig skamsen för att jag höjde rösten. Kanske är det jag som bråkar?

Nej, det är inte mitt fel..

Likes

Comments

Igår var en rätt slitsam dag. Jag har försökt att hålla mig vän med personen som har "makten" att förstöra mitt liv, eller mig på något sätt, genom att ha kontakt och ses ibland. Det gick 1,5 månad efter att vi gjort slut till att jag tillät den kontakten och honom komma mig in på livet igen. I 1,5 månad lyckades jag vara stark och hålla honom ifrån mig men det var det svåraste jag har gjort i mitt liv.

Han kom på alla tänkbara sätt att få mig tillbaka; ge mig skuldkänslor, ilska, förstörelse, ignorera mig, likgiltighet, omtänksamhet och till sist - krig. Han försökte förstöra mitt liv, få mina vänner att vända mig ryggen och min familj att tycka att jag är galen.

Jag har varit tyst rätt länge. Låtsats som att allt är bra och inte sagt alla de där dåliga sakerna till min familj och vänner. För jag vet att om jag hade yttrat dessa saker hade folk sagt att jag ska lämna honom. Jag har i tysthet mått dåligt och hållit allt inom mig. Jag har slutat vara tyst, börjat berätta nu när vi har gjort slut hur han har varit mot mig. Och hur han beter sig mot mig nu när det är slut. Min omgivning är i chock, de trodde aldrig att han kunde vara så. Alla har sagt att jag är bättre utan honom. Att jag kommer börja må bra igen. Men alla vet inte heller allt.

Min mamma ringde mig i panik i förr igår när jag var på jobbet och sa att hon ville komma hem till mig på kvällen. Jag jobbade sent den kvällen så jag sa att jag inte orkade och att det blev för sent. Men hon proppsade på det. Nästan la på luren i hennes öra och tänkte vad jobbig hon är. Igår sa hon att hon måste träffa mig och hade jag inte tid så kommer hon minsann till mitt jobb. Okej, sagt och gjort hon kom till jobbet den eftermiddagen. Det var rakt på sak. Jag har försiktigt börjat berätta saker för henne, saker om honom som jag inte sagt tidigare och hon har lyssnat. Men hon har tyckt om honom och inte riktigt förstått. Men nu hade visst ljuset gått upp för henne. Han har skrivit till henne, sagt att jag behöver stöd och hjälp. Han har skrivit till min pappa, sagt samma sak. Mamma har nu pratat med pappa i veckan och de hade kommit fram till en gemensam nämnare - han måste vara psykopat. Pappa har erfarenhet av sådant tidigare. Han känner igen psykopat-beteende.

Mamma grät. Hon var så ledsen och hon bad om ursäkt för att hon inte förstått. Hon förbjöd mig att ha kontakt med honom, hon sa att hon kommer slå ihjäl honom om han inte låter mig vara. Kanske inte ordagrant, men jag förstår hennes ilska. Jag med. Jag grät. Vi stod där utanför mitt jobb, kramade varandra och grät tillsammans. Hon sa att han aldrig kommer att låta mig vara, men att om jag stannar med honom kommer jag må dåligt i resten av mitt liv. Jag dog lite inombords, för jag vet att det är så. Han kommer aldrig bli bra, han kommer alltid att vara som han är - med mig eller utan mig. Men jag vet att han kommer spendera stor del av sin tid för att se till att jag inte ska få må bra igen..


Likes

Comments

I mitt hjärta finns bara du. Mitt hjärta krampar utan dig, utan tanken att du ska finnas hos mig för alltid. Distans från dig är som att all luft långsamt pyser ut ur lungorna och hjärtat pumpar runt blodet till förbannelse för att överleva ensamheten som utan dig betyder. Du är den jag klarar av att vara mig framför, utan krusiduller. Du känner mig inte bäst, men du känner mig till stor del och en stor del av det jag vill vara. Jag slits mellan tanken att vara utan dig och känna lättnad till att vara med dig och känna trygghet och smärta. För ett liv med dig innebär smärta, nedtryck och osäkerhet kring många saker som man inte ska känna osäkerhet över.

Att göra slut med dig har varit det svåraste jag gjort i mitt liv. Att göra slut när alla känslor finns kvar. Att göra slut med någon man tror sig älska mest av allt. Att göra slut med någon för att den man älskar är den som gör en mest illa. Hur kan man älska på det sättet? Är det ens kärlek, eller är det besatthet? Är jag besatt av din bekräftelse och det jag tror att du känner för mig? Eller är det rädslan för vad jag kommer att få känna eller vara med om ifall jag lämnar dig?

Jag har dolt saker från mina nära och kära i två år nu. Hur mycket vi har bråkat, saker du har gjort mot mig, hur du har behandlat mig. Jag har skämts vid tanken att jag låtit någon behandla mig som du har gjort och därför har jag valt att vara tyst. Nu är jag inte tyst längre. Men jag vet inte vad som är värst, att leva själv i tystnaden med dig eller öppet berätta för folk hur du är men ändå vilja vara nära dig. Jag känner mig skamsen, ljuger för alla om hur det varit och nu när jag varit ärligt ljuger jag om hur vi fortfarande ses.

Jag älskar att ligga i dina armar. Jag älskar sättet du kysser mig på. Jag älskar varje jävla centimeter va din kropp och speciellt när den ligger nära min. Jag älskar att krama dig, att ligga i sängen med dig bakom som en snigel runt om min kropp. Jag älskar när vi dansar, att vi passar så bra ihop i varje rörelse. Kommer jag någonsin hitta någon annan som kan passa mig lika bra? Kommer du att hitta någon som du känner likadant för, eller mer? Jag är rädd att släppa dig och ångra att jag släppte dig. Jag är så jävla rädd att jag inte kan släppa taget och att jag låter alla möjligheter som finns i världen rinna av mig. Rädsla över att det finns någonting som är hundra gånger bättre som jag aldrig kommer att märka för att jag är fast med dig. Rädsla över att släppa dig och att inse att det inte finns någonting bättre. Att bli ensam. Att aldrig hitta någon som passar mig igen..

Jag önskar ibland att jag kan leva ett dubbelliv. Ett med dig och ett utan dig. Ha kakan kvar men ändå äta den. Men tiden går fort och du vill inte vänta. Jag vill inte slösa bort min tid och mitt liv och inte heller se dig göra samma sak. Men allt för mycket har hänt mellan oss och enda anledningen till att jag klarar av att vara med dig nu är att vi har gjort slut. Jag har inte rätt att ifrågasätta saker och ting längre. Det gör att vi inte bråkar på samma sätt om allt som hänt. Men jag vet, att så fort vi skulle ta steget till ett förhållande igen skulle allt skölja över oss och vi båda kommer att drunkna.

Likes

Comments

Jag vet faktiskt inte ens vart jag ska börja. Jag vet bara att jag behöver skriva, skriva ner allt. Alla händelser, känslor, minnen och vägen framöver. För jag vet att jag måste ta mig ur det här, jag vet bara inte hur jag ska göra det. Jag har alltid tyckt om att skriva och det är min form av terapi. Att få ner allt på ett papper är för mig att kunna släppa en del av mina känslor och tankar och inte ha allt som en gråaktig sörja i huvudet.

En kort introduktion till min historia. Jag har varit i ett förhållande i två år. Eller, om vi fortfarande ska kalla det ett förhållande har det pågått i 2,5 år. Vi träffades ungefär för 2,5 år sedan. De senaste två åren har varit fantastiska och ett rent helvete - allt på samma gång. Jag har aldrig känt mig så älskad och så dålig på samma gång. Jag har aldrig fått kämpa så mycket för att övertyga någon om att jag är en bra person och samtidigt behöver bekräfta mig själv så mycket som jag har behövt göra.

Jag har nämligen varit tillsammans med en narcissist. En riktigt manipulativ narcissist. Men han är så bra, på alla sätt och vis. Och då menar jag inte bra, som i en bra person, utan så bra på det han gör att du aldrig kommer förstå att något är fel. Inte förrän du behöver vara ärlig mot dig själv och din omgivning. Inte förrän du vågar vara uppmärksam på de tecken som bekräftar att han är manipulativ och narcissistisk kommer du förstå hur han har manipulerat dig till att göra saker och att känna det du känner. Han är uppmärksam på varenda litet drag i din personlighet, han vet precis hur han ska vända och vrida på minsta lilla detalj för att få dig dit han vill.

Jag är en person som är väldigt uppmärksam och bra på att läsa av människor. Har lätt för att relatera till olika typer av känslor och sinnesstämningar och har blivit kallad kameleont många gånger för mig intuitiva förmåga. Jag visste redan från början att något inte riktigt stämde med honom men jag var så upp i öronen förälskad att jag inte lade så stod vikt vid det. Tiden gick och ju mer vi lärde känna varandra, desto mer osäker blev jag på honom och mig. Jag kommer att skriva en hel del om händelser under bloggens gång så jag ska försöka att hålla introduktionen kort.

Min första riktiga uppenbarelse, när jag insåg att han inte är riktigt "normal", var när jag läste om narcissim och manipulation. Alla vet vad manipulation är, och många har varit med om det på ett eller annat sätt men ofta i mindre doser. Riktiga manipulatörer låter inte sina "offer" veta att de blir manipulerade. En utmärkande sak de kan göra är ett ändra på saker och historier för att få sitt "offer" att bli förvirrad. Vi har haft oändliga bråk om situationer och saker som har hänt där han upprepade gånger sagt till mig "så sa du inte sist", "nu säger du något annat", "sist sa du si och så, har du glömt bort det nu". Oändliga antal gånger har han fått mig att tvivla på mig själv och ifrågasatt mig själv om jag ljuger för honom eftersom jag måste ha sagt något annat tidigare. Har jag sagt något annat? Är jag så jävla glömsk att jag inte kommer ihåg hur det faktiskt var? Detta gäller inte bara saker jag har sagt, utan saker som hänt. Jag har inte världens bästa minne men jag har inte heller alzheimers - jag vet vad som varit och inte. Ändå har jag stått där, under alla våra bråk och tvivlat på mig själv. Detta är en av alla de många saker en manipulatör gör. Och när jag började läsa om manipulation och narcissism trillade polletten ner. Han har manipulerat mig i två år och jag har inte märkt ett skit.

Jag gjorde slut med honom den 31 december 2016. Ännu idag, ett halvår senare, har jag inte kommit ur vår relation. Det är nästintill omöjligt. Ni ska snart få veta varför..


Likes

Comments