Vad gör vi sen? #Metoo

Interior shopping tips

Mår dåligt

Recipe: The tastiest Blueberry Muffins

Sprutor & Muffinskrig

Det jag tänker i och med detta #metoo är skuldbeläggandet på offren där personer säger/skriver exempelvis "Kan du bevisa det?" och "Du berättar om ett övergrepp men vägrar att namnge mannen". Folk har en attityd som att om man inte namnger eller har bevis så ljuger man. Så till saken hör ju även att man kan bli åtalad för förtal om man namnger en person som misstänks begått brott och framförallt när det kommer till sexuella övergrepp så är det vanligast med ord mot ord som sällan kan bevisas medan ett förtal är enkelt bevisat.

Jag har suttit och fnulat i flera veckor och framförallt dessa veckor där jag noooga följt artiklar och information om Harvey weinstein (mest från The Wendy Williams show, hehe), om jag själv skall skriva öppet om mitt övergrepp, min(a) erfarenheter. Men helt ärligt har jag inte vågat. Jag möttes av så mycket hat när det här hände att jag inte velat prata om det igen. Jag kan prata med min underbara sambo just för att han var med i hela processen, men inte annars. Jag VILL dela med mig, jag VILL få ut det för att det skulle vara skönt för MIG, men precis som såååå många andra kvinnor så vågar jag bara skriva #metoo utan att nämna detaljer. Mitt hjärta bankar bara jag tänker på att dela med mig av det där. Till min rädsla hör att jag var paranoid under flera år, men jag hade skäl för det. Många olika mediciner, psykologer, läkarbesök och arbete med mig själv och kvinnojourer hit och dit och en hel jävla del med tid (och samtal med poliser) så har jag kommit till ett mående som jag är nöjd och lycklig med. Jag vill inte förstöra det med att berätta om en sak som kan släpa mig tillbaka till den tiden.

Det som skulle vara konstruktivt (tror jag) är att männen börjar med självinsikt och öppet berättar om att de gjort övergrepp. De behöver inte ens berätta vad för slags övergrepp, bara de börjar erkänna att nog många, många män har gått över gränsen och gjort ett övergrepp (att tjata till sig sex är ett övergrepp till exempel); att de meddelar klart och skarpt att de förkastar alla män som sexuellt (och andra övergrepp) trakasserar kvinnor och tar öppet avstånd till dessa även om det är familjemedlemmar, kompisar eller kändisar, etc.

Dessutom skulle jag önska att männen erkänner och sprider ordet att en kvinna som anmäler inte ljuger, att kvinnor motbevisas i rätten istället för att bevisa mannens skyldighet, att dessa män som begår sexuella övergrepp är någons pappa, kompis, son, bror, kusin, lärare, bankman, etc.

För jag tänker som så att vad gör vi nu efter alla hashtags? Jag är rädd för att det här bara är en trend och det som är kvar efter trenden är alla kvinnor som öppet skrivit om deras förövare, erfarenheter och då kan vara och hamna i direkt fara. Samtidigt är jag väldigt stolt och lycklig för att allt det här kommer fram, alla modiga kvinnor som förändrar världen eller snarare alla äckliga män. Så att mina döttrar och mina unga, kvinnliga släktingar och vänner slipper uppleva det jag upplevde.

Take care, beautiful people / Love, Jess

Follow me on: Nouw | Instagram | Bloglovin

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

This post contains adlinks

Alltså... kolla lampfoten! Så himla fin. Det är ju trendigt nu att man tar en fuskpäls och lägger den på en stol, gärna framför sminkbordet eller skrivbordet. Det har jag själv gjort. Och tycker man om industrilooken så är "&"-tecknet perfekt. Jag älskar sådana där tecken eller bokstäver som har lampor på sig, kanske borde köpa några stycken. Kudden är ju bara helt underbar. Jag vet dock inte om den är slät eller om den är så fransig som den ser ut att vara. Mystery-pillow 😏.

Take care, beautiful people / Love, Jess

Follow me on: Nouw | Instagram | Bloglovin

Likes

Comments

Vet ni vad jag avskyr? När folk kallar mig för kämpe eller använder ett sådant uttryck till andra människor som är sjuka. Jag hatar det. Att kalla någon för kämpe betyder att personen "kämpar på" och hela tiden är i en kamp. Men så är det ju inte när man är sjuk. Man gör egentligen ingenting. Man är den man är och fortsätter att vara den man är när fått/har en sjukdom. Det som förändrar är mediciner, förändrad kost och motion och glatt humör. Jag kämper för fan inte med min sjukdom, den är en del av mig - den ÄR jag.

Min sjukdom har format mig till den jag är idag, jag har accepterat den och jag är nöjd med det. Det kommer inte att förändra ett skit om jag kämpar, för vad skall jag göra då som är så 'kämpigt'? Kämpar, det gör jag på morgonen när jag skall röra på mig det första jag gör när jag vaknar. Jag kämpar när jag skall gå på toaletten för att jag är så stel att allt gör ont och jag får stretcha på toan för att kunna nå ned så jag kan torka mig. Och det är väl typ det. Men jag kämpar INTE emot min sjukdom. Det går inte, den är kronisk och kommer alltid att påverka mig.

Att säga sådana saker till en kroniskt sjuk person sätter press på de att de inte får/ska vara sjuka. Det är inte accepterat i dagens samhälle att någon är kroniskt sjuk. Är det en person som är kroniskt sjuk så skall hen göra allt för att INTE verka sjuk ergo "kämpa". Det är inte socialt accepterat att sjuka emellanåt slappnar av och beter sig efter sin sjukdom!


Att kämpa innebär också att man har förluster. Det är liksom det en kamp är! Jag varken vinner eller förlorar - jag lever vidare och gör inte ett skit rent ut sagt. Att kalla någon för kämpe gör mig så jävla förbannad. "Håll ut", "kämpa på" och etcetera bullshit. Det ger liksom inte utrymme till att jag är trött, utmattad och idag mår jag skit så låt mig få vara deppig och må skit. Call it like it is; det är en hemsk jävla sjukdom och ibland så vill jag bara må skit och vara ledsen. Det är så sjukdomar fungerar, ibland mår man bra och andra stunder inte. Men säg inte till mig att jag kämpar.

När någon kallar (vi tar mig som exempel) mig för kämpe så vrider det sig i mig. Folk säger att man skall fortsätta kämpa och hålla ut och styrkekramar och gud vet allt dumt sagt. Jo, jag är skyldig att ha slängt iväg en och annan styrkekram i mitt förflutna. Grejen med det här är att när man säger sådant till en kroniskt sjuk människa så ger du de inte möjlighet att bara få må dåligt och vara förstörda och ledsna och förtvivlade och må skit. Kroniskt sjuka personer orkar inte hålla sig på topp som friska gör.

När man kallar någon kroniskt sjuk person för 'Kämpe' så är det jävligt förminskade i grund och botten. Det är fel, skämmigt och dåligt om personen inte kämpar emot sjukdomen. Sjukdomen har "vunnit" över personen, den sjuka är svag. Och den är inte bara svag i kroppen utan i sinnet.

Min sjukdom är jag. Den har format mig, fått mig att tänka annorlunda och den är mitt liv. Jag är min sjukdom och min sjukdom är jag. Jag vill inte leva ett liv där jag ständigt mår piss och alltid försöker att vara på topp och hela tiden höra folk säga hur jag skall hålla ut och fortsätta kämpa. Fy, fan vad tragiskt och jobbigt. Jag har accepterat min underbara kropp och min sjukdom, jag är inte ledsen eller förtvivlad över den eller mina framtidsutsikter - jag mår så bra jag kan må just för att jag inte slåss emot.

Jag gör det bästa jag kan i min sits och det är att välkomna min sjukdom och göra det bästa av situationen och mitt liv.

Take care, beautiful people / Love, Jess

Follow me on: Nouw | Instagram | Bloglovin

Likes

Comments

God natt, kära. Jag har inte somnat än. Vid elva så ballade hjärnan ur; jag blev yr och höll på att svimma, jag blev förvirrad och ögonen/hjärnan kändes/såg inte ut att vara stilla. Alltså det såg ut som att jag kolla i ett kikarsikte fast åt fel håll så man ser ännu längre bort istället för nära. Skitskumt. Sedan började det klia lite här och där på kroppen och jag fick feber, hjärtklappning och illamående. Så jag lade mig direkt på soffan och stängde av alla andra ljud och släckte ned tills ingen lampa var tänd i vardagsrummet och så låg jag fram tills för en halvtimme sedan. Jag tog en allergitablett utifall att, men det kändes inte som en reaktion alls. Jag har fått sådana här förut nämligen och skall ta upp det med min läkare denna veckan.

Idag, torsdag alltså, har jag tagit det lugnt. Jag sov typ tolv timmar, haha. Men så blir det dagen efter cellgiftsmedicinen. Det är ju lite lustigt att jag vaknar av mig själv (om inte Palte gör det) mellan fem och sex varje morgon förutom 1-2 (ovanliga fall 3) dygn efter medicinen och sedan går det tillbaka till normala sovtimmar. Men det är ju inte så konstigt att man blir trött för det är ju påfrestande för kroppen.

Jag ändrade lite på designen på bloggen förresten. Nu skall jag lägga mig i sängen igen och försöka sova, jag mår i alla fall bättre nu. Jag skulle egentligen duschat men det vågar jag inte göra så får göra det imorgon när sambon är hemma. Jag vågade inte somna heller och blev superpigg av den här plötsliga episoden av dåligt mående. Ja, ja. Sov gott, gullhjärtan.

Take care, beautiful people / Love, Jess

Follow me on: Nouw | Instagram | Bloglovin

Likes

Comments

Instagram@hunnycaakes