Nu är de 8 veckor o på väg mot nya äventyr. Och kan ni förstå vilken valpabstinens jag har. Sådan supermamma och superpappa och kommer säkert bli skitbra arbetshundar men nä min tid kommer för man kan bara statsa helhjärtat på en hund åt gången. Och det bästa på onsdag kommer PUMIS hem ❤❤❤❤ Vad jag har saknat henne!!

De är väldigt svåra att ta en bild på. Men visst är de söta. Jag personligen dör lite inombords och fysiskt med tanke på alla bitmärken och rivmärken man har nu hehe. Men nu hoppas jag ni mår bättre med alla valpbilder, för det gör jag.

Och är så glad att snart så kommer min puh-björn hem o värmer min säng. Vad skönt det ska bli att bara dra iväg på klubben och träna hund! Så skönt att bara krama om henne!

Hejsan svejsan

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Min planer för sommaren 2017 ska vara väldigt olik de planer jag har haft andra år.


- Jag ska ut och vandra med en vän med Jaguar och kanske Hibiki. Kanske till och med en långtur.

- Jag ska upp till Stockholm och träna hund samt hälsa på lite folk

- Tävla med Puma och träna henne så vi är förberedda inför höstens ras-VM. Vi får ju se vart hon ligger nu när hon kommer hem men såklart vill man satsa på certen nu ju ;)

- Träna hund på tidiga morgnar och sen kvälla UTAN en massa kläder!!!


- Jag ska äta minst en glass per vecka

- Läsa minst 8 böcker.

- Om tävlingar finns ska jag ta mitt rldn med Hibiki. Men vi får se hur det går i och med hon ska paras.

- Ska starta ett företag inom Forza (skitnervös och skitspänd )

- Köpa ett par solglasögon ch bara njuta av solen ute i naturen

- Men en sak jag ska göra är att bara lyssna på min kropp nu och bara slappna av

Höhö nu lurar man sig själv genom filter o allt vad det heter!

En annan sak jag längtar efter är att bara ta ett tunt träningslinne o korta träningstaights och gå ut o springa en runda

Vad har ni för planer denna sommar?

Likes

Comments

Min sista dag som 17 åring om 10 dagar har jag anmält mig till en appellklass med Hibiki.

Jag vet inte om jag vill men jag vet att jag vill. Jag erkänner, jag är nervös. Fast jag säger till mig själv att det här är bara en tävling för att se hur det går och vart vi ligger någonstans så går det väl inte in i mitt huvud.

Önskan man har är att vi två ska gå ut som ett team och ha kul. Att hennes humör ska vara på topp och att svansen ska vifta på maxfart men ändå finns det ett ord som tynger mig och det är verbet "att misslyckas".

Jag vet att man måste få misslyckas för att bli bättre. Det gör inget om inte allt går bra eller om allt fallera. Men i mina tankar är det så mycket "tänk om" med henne. Tänk om hon inte ens vill börja spåra eller mitt i spåret bara skulle sluta. Tänk om hon inte alls vill köra lydnaden och bara sackar efter och lämnar mig. Tänk om budföringen inte alls går. Ett moment som jag är lite att det får bära eller brista för jag tror inte hon har fattat momentet. Jag tror jag blev lite lurad där.

Platsliggningen är ett moment man alltid är orolig för men som hon aldrig har rest sig på bara blivit orolig för andra hundar.

Visst jag har en plan som består av att hon inte ska få hela sin frukost innan spåret så hon går in i sitt lilla mode och inte spårar proppmätt. Innan budföringen kör jag en minibudföring med någon annan där hon får halva frukosten och går in taggad på budföringen och sen på platsen bara hålla henne lugn och på lydnaden dra upp henne.


Ja jag är nervös. Funderat på att bara skippa det och leva lyckligt ovetande. Men jag vet också att jag måste dit och försöka i alla fall. Vet att jag kommer ångra mig ännu mer om jag inte försöker. För det är väl okej att komma inte 100% färdig till en tävling? Och fråga med Hibiki är om jag någonsin blir 100% färdig? Blir man det med någon hund?

Nästa oro är om jag har tränat för lite. Hela påsken har gått åt till att jobba och har bara hunnit med ett spår och denna vecka har jag legat med influensan.

Nästa tävling går först i augusti och tävlar jag inte nu vet jag väl inte vad som ska bli bättre tills dess. Det är så jag ska tänka men min hjärna vill inte det. Skithjärna.


För vad är jag rädd för? Misslyckas var en av sakerna och då ställer man sig såklart fråga "varför är du rädd för att det ska gå skit?" Är det för att man är rädd att vissa hade rätt om mig och Hibiki? Är det gamla kommentarer som ligger och skaver inom mig? Är det att man är rädd att man verkligen suger som hundtränare? Är man rädd för vad folk ska tycka och tänka om än (eller är det hybris då man inte är någon i hundvärlden XD XD (Seriöst Cornelia din humor, inte okej)) ? Är jag rädd för att bli dömd?

Och varför är jag det? Mina hundar har ett bra liv och de är lyckliga med det. Jag ska åka till en tävling nu och ha så roligt att jag inte vet bättre. Jag ska inte kolla på betygen och när jag får dem ska jag bara ge dem till pappa och kolla på dem 2 veckor efter. Det vad jag ska intala mig själv.

Det var inte meningen att jag skulle annonsera JAG SKA TÄVLA I APPELLKLASS för jag ville bara göra sen glömma, men behövde få ur mig och peppa mig själv. O kanske se om någon här som läser detta (mamma du räknas inte, skämtar min mamma läser inte min blogg hahahaha(kan du seriöst sluta skämta när du är nervös Cornelia och skratta åt det!?)) har något tips hur man ska tänka. Eller något citat eller jag vette tusan.

Men jag antar min sista mening på det här inlägget ska vara "önska mig lycka till.

Men bara för att jag lever thug life skrev jag en mening till. Puss hade gött

Likes

Comments

Jag har haft mycket andra djur i mitt liv, ja när vi hade 7 kaniner, 2 hamstrar, 3 hundar och en katt blev folk lite chockade när jag berättade att min familj bodde i villa. Och juste under den här perioden hade jag också 3 hästar jag hjälpte till med. Jag förstår verkligen inte varför de blev chockade (host host)

Dock kommer jag inte dra genom alla kaniner och "ojdå kaniner kan para sig genom galler" kaninungar och hamstrar dock har jag rätt så roliga historier om dessa små liv men då skulle inlägget bli extremt långt, det jag vill få ut är att jag kommer i största del nämna mina djur jag har i nuläget. Men ett litet liv kan jag bara inte låta bli att nämna och det är Harley.

Harley var en kolsvart kanin som jag köpte för en 50 öring av en familjevän. (ja kids det här var på den tiden 50 öringar existerade) Harley är väl egentligen ett killnamn men vi visste inte om hon var en hane och hona. Jag tror hon kom till oss när jag var 4 år och var väl en kanin till mig och min syster men min syster tröttnade väl och den kaninen var väl inte heller något att hurra för. Hon var väldigt grumpy kan man säga. Men något band växte fram mellan oss och till slut gillade hon bara mig men andra bet hon så fort de närmade sig. Vi hade en stor hage gjort på kompostgaller till våra kaniner och vartenda morgon när jag kom för att ge henne och min andra kanin Majsan mat kom hon fram. Vi hade även en hane som alltid fick mat först och fy vad hon blev sur då! Då tog hon tag i byxorna och drog lite. Innan vi skaffade Majsan som var hennes kompis släppte vi ned Penny (min förra dvärg) så de fick umgås. Och ja Penny åt kaninpluttar och Harley putsade henne och såg till att allt var okej. Det vänskapsbandet var speciellt. Men jag tror som barn är jag så glad att jag hade Harley. Hon var det jag behövde då jag inte hade så många vänner som liten (another story men vuxna särbehandlade mig för att jag var lång ex) och dagen hon dog var jag 9 eller 10 år och den morgonen vaknade jag upp och sa till mamma "Harley är död" och mamma svarade "men nä Cornelia lägg av nu gå ut och ge kaninerna mat" hon kom inte ut för att få maten och jag började bli ledsen men mamma tröstade mig och sa att Harley brukade inte komma ut till henne alltid när hon gav kaninerna mat och jag trodde på henne. Men när jag kom hem så hade jag haft rätt. Hon var död. När jag var mindre älskade jag att fota och jag var duktig på det antar jag för min ålder. Men efter hennes död har jag knappast hållit i en kamera och aldrig känt lusten att fota mer. Och jag kommer ihåg så väl den första gången jag började med att fota, jag hade fått min första mobil och sprang runt i trädgården och fotade saker och till slut fotade jag min svarta kanin och så fortsatte det.

Hon är väl också den anledningen jag tror lite på andar för att det bandet jag hade med henne har jag med Puma och deras personlighet är väldigt lika varandras.


Nu har vi en kanin kvar som heter Bosse som är en av de "Ojdå" kaninungarna som är så sjukt gammal. Jag skämtar inte om jag säger han är 11 eller 12 år. Han är en lite försiktig kanin som är supersnäll men inte som den andra hanen i kullen Wippy som var mer framåt och cool. Han är svart och fluffig.

Och vår perserkatt. Har ni någon gång sätt cat vs human, har ni det så vet ni situationen mellan mig och Chanel. Chanel är egentligen min systers katt men hon flyttade till en lägenhet där djur inte var tillåtet och nu bor den katten hemma hos oss. Och ja vad vi har HATAT varandra i flera år. Är egentligen det senaste halvåret då hon har märkt att mina smoothies är ganska goda som vi började kommer varandra närmre.

Men när jag var yngre ville jag bara slänga ut katten genom fönstret och jag bråkade med mamma med att vi skulle sälja henne i princip varje vecka. Varför tänkte ni då? Jo som sagt jag hade hamstrar. Nu kanske ni har listat vad som hände. Den där katten tyckte det var kul att sitta på buren och "jaga"hamstrarna och såklart fick hon inte det. Och jag blev fly förbannad varje gång jag hade glömt att stänga dörren och hon var där inne och hon visste att hon inte fick vara där inne. Och en dag hade den där feta katten suttit på min bur så buren hade gått sönder och min ena hamster försvann lite så där mystiskt. Min syster försvarade katten och sa att det inte fanns några bevis. Är det inte tillräckligt med bevis med att vi aldrig hittade något lik och Chanel mådde väldigt dåligt i några dagar framöver. Nä jag tror inte det.

Nu är väl allt helt okej mellan mig och Chanel. Hon är dock Divan och har ett hett humör. Jag skämtar inte du kan klappa den katten och det är mys mys på två sekunder blir hon "ge dig iväg stick här i från" och sätter klorna i en. Mer hon leker typ aldrig. Så hon ligger egentligen mest bara ned och ser fin ut. Ganska tråkig. Jo hon gör en sal, tigger efter mat 24/7. Det är så jobbigt. Men nu och 6 månader tillbaka gillar jag faktiskt denna katt. Hon har sina söta stunder exempel när man sitter i soffan och hon hoppas upp och tigger uppmärksamhet. Då sätter hon tassen på en, dock blir det mindre sötare när man inte reagerar och klorna kommer fram. Men hon är charmig och man kan inte göra något än att älska den lata katt som alltid har varit lite smått överviktig. Fast nu är hon nästan normalviktig fast är ju så svårt när veterinärerna bara "lek mer med henne och ge henne detta rc bantfoder" liksom nja. Inte för att vara sån men den katten lekte mer när hon var överviktig än nu, det är något snett på henne. Dock är hon kräsen.

En liten rolig historia var någon som sålde Orijen som bara, detta foder älskar varenda katt. Det var smakgaranti och allt och pappa och jag bara, vi köper en påse och testar. Tror ni att kattj*veln åt fodret. Nope, och den där Orijen mannens min när vi kom tillbaka med säcken och bara nope inte tillräckligt fint och gott till vår katt. hahahaaha det var faktiskt lite kul. Nä hon har två foder cirka hon gillar och två godisar (o mellan dem måste man byta annars börjar hon matvägra) och meningen med Chanel. Man kan inte låta henne svälta sig själv så hon äter. För hon svälter sig själv och förföljer en med sin hemska röst.


Det här var en presentation om familjens andra djur. Jag hoppas det var uppskattat fast det blev mycket text.

Likes

Comments

Så då har jag och rissies Jaguar genomfört ett litet BH. Och innan jag börjar med att utvärdera själva tävlingen måste jag bara säga att fy tusan vilken bra hund hon är och jag är så stolt över mig själv. Det var bitar i programmet som gick mindre bra men vad tusan hon är inte så gammal och hade ett helt skydds och spårläger bakom sig (fast det märktes dock inte, skithunden är pigg idag när jag ligger hemma med influensa)

Varför är jag stolt över mig själv? Jag vet att det är mot JANTE lagen att berömma sig själv och inte bara hunden men det här tävlingen blev som ett okejtecken att jag har gjort rätt. Det är min pappas hund men jag har tränat in fotgåendet, sitt och ligg (o påbörjandet av apporteringen) och vi fick kritiken att hon hade en jättefin position , kontakt och sättandet och läggandet var snabbt och bra :). Jag blev superglad och så stolt över att ha en sådan fin hund i familjen.

Dock var det vissa delar i programmet som var mindre bra. Våra helt om var inte så jättebra och språng marsch var det studs (?) vilket det aldrig har varit på träning så det måste vi ta tag i. Kontakten släpptes ibland men inte jättefarligt. Problemet uppstod när vi hade koppel på o hon skulle gå till höger av någon anledning i gruppen. Det löste sig när kopplet togs av. I gruppen var jag otydlig med att vi skulle fortsätta igen och fick dra på ett extra kommando.. Platsen var ingen kommentar, hon låg där och kollade på mig lugnt och fint. Här också dubbelkommando vid uppsättandet. Inkallningen måste övas mer på. Men är förståeligt att hon gjorde som hon gjorde. Sedan måste jag tillägga. Jag värmde upp för tidigt. När jag trodde de var klara hade bara en hund gått programmet.

Sen fick jag reda på det här två dagar innan att jag skulle genomföra BH-provet så fröken Cornelia gjorde lite fel i programmet *host host* . Det kändes lite pinsamt när domaren bara "du ska gå samma sträcka igen" och man bara "va?" höhö PINSAMT

Miljön var ingen kommentar. Lite översocial kanske men godkänt då man tydligen inte kan bli diskad på det (vilket var tur då min riesen hälsade glatt på många och hade inte alla 4 tassar nere på marken). Att en ungdom har tränat henne märktes då vid uppbindningen satt hon bara och väntande helt lugnt. Finns något positivt att inte ha körkort folks! Ingenting på hund eller joggare vilket inte var förvånande hon är en snäll hund som är väldigt glad.

Så till slutdelen. Vi blev godkända med kommentaren "ska bli kul att se er i framtiden" från domaren. Även om han inte kommer få se mig med den hunden fler gånger utan med min stjärna Puma så blev man glad över den kommentaren. Så nu gais nu kan Jaggan med överbett och utan nedre huggtänder (tur är väl det så hårt som hon biter!) tävla i i ipo. Så jag hoppas att snart kommer hon ut på banan igen och visar vilken fin hund hon är <3 Jag är så stolt över henne. Är så glad att jag har nu en erfarenhet mer och att jag har utvärderat den här tävlingen.

Jag hoppas att en video kommer, eller i alla fall små snuttar, då det man kan se då 50 steg bort är långt om man är 1,80 meter lång.

Likes

Comments

Då jag är iväg hela påsken fick jag världens gulligaste "påskägg" idag. Nästan tårögd. Så jädra sött av mamsen ❤❤❤

Likes

Comments

Idag tänkte jag ut och vandra i skogen men när jag kom till centralen såg jag ett tåg som gick till mina släktingar. Jag ringde om jag fick komma och det fick jag ❤❤❤. Kan man ha bättre släktingar? Så nu är jag uppgödd och fylld med kärlek ❤❤❤

Likes

Comments

Idag blev jag livrädd i cirka 30 sekunder. Fick ett meddelande där det stod "misstänkt terrordåd i Stockholm" och mitt hjärta stannade för några sekunder och jag kollade upp vad som hade hänt. Hur många som hade skadads och direkt skickade jag iväg ett meddelande till min kompis för att höra om hon var säker. Hela beloppet med svar och allt tog kanske en halv minut. De sekunderna var hemska. På de få sekunderna var redan de värsta scenariorna uppspelat i mitt huvud och tårkanalerna började redan fyllas. Lättnaden som kom när hon svarade var oslagbar. Hon var säker! Vet ni hur lycklig man kan bli av ett sådant meddelande? Jag vet det nu

Men tänk de som inte fick det svaret som jag fick. Barn ligger inlagda på sjukhus och är allvarligt skadade. Tänk de föräldrarna som fick ett samtal hem om att deras barn ligger där och kanske inte kommer komma hem. Tänk den känslan. Ett barn som bara ska få uppleva kärlek här i världen och inte det här! Hur kommer det att påverka dem?

Tänk på de som omkom, kanske hade de barn som i morse kramade om sin förälder den sista gången någonsin, i förväntan att ha fredagsmys nu ikväll med chips och dipp. Chips och dipp framför något dåligt program på TV 4 kommer inte hända ikväll. De kommer ha den känslan som jag hade i flera år framöver och inte i några sekunder. Mina känslor som jag fick i några ynka sekunder kan nog inte jämföras med den paniken de här anhöriga får.


Därför idag tänker jag extra på alla som har blivit skadade och har omkommit men även på alla anhöriga och på polisen som jag hoppas gör sitt yttersta nu för att ta tag i problemet <3

Likes

Comments

Många av oss är rädda för ordet ensamhet. Det är inte konstigt då det är, tro det eller ej, ett laddat ord. Ta bara en halv minut själv och tänk på hur just du ser ordet ensamhet framför dig.


Jag tror att många just nu tänkte mörker och en ihopkrupen liten figur som inte har någon. Kanske till och med ett ord som misslyckad kommer in i bilden. Att man är utanför och har misslyckats at få några vänner. För det är bilden vi vill ha av oss själva och av andra. Bilden av att man inte är ensam

Frågan är bara varför? Varför är vi rädda för ensamheten? Jag förstår att det är jobbigt att bli utstött av folk och inte få vara med i den sociala bilden när man försöker men i min värld är det inte ensamhet. För mig är det utfrysning och det kan leda till att man blir ensam utan att själv vilja.

Att välja själv att man vill vara ensam borde inte vara någon skräck. Visst vi behöver alltid någon att lita på men att kunna välja ensamheten och trivas i den tror jag är ett stort steg på vägen av den personliga utvecklingen.

Att någon finns i vårt liv tror jag är viktigt som min hund Puma finns för mig. Men att ibland kunna välja bort människor för sin egna skull varför skulle det vara farligt.

Tänk på det själv vad är det för fel att luncha med sig själv och kanske läsa en bra bok på samma gång. Att bara kolla på en film eller går ut på en promenad själv. Det är inget fel med att göra det och vi borde känna oss trygga i den ensamhet vi väljer. Det är inget fel med att sitta själv på ett café eller säga nej till festen för att bara ha lite alone time med sig själv. Bara för att du inte är med någon betyder inte det att du inte har något att göra.

Jag tror inte ensamhet är något som egentligen skrämmer människor utan tanken med att bli ensam. Så våga var ensam för dig själv. Ta och säg nej för att kanske gå en promenad själv. Lyssna på musik själv eller bara få köra lite mindfulness. För en stund var bara för dig själv. Ta ut hunden på promenad och bara våga vara osocial för en liten stund. Kanske gå ut och fika på stan med dig själv och bara slappna av. Det är inte fel så länge du är trygg med det och ibland kan det bara vara skönt.

Så kom ihåg, var inte rädd för att vara ensam utan ta tillvara på den <3

Likes

Comments

Instagram@hundochtraning