08.59
Uppdatering om igår: Jag gjorde inget dumt mot mig själv. Istället tog jag en citron i munnen för att distraheras av den sura smaken, och det funkade faktiskt! Sedan var böcker en väldigt bra kompis. Det kändes som att jag kom in i en helt annan värld, det var underbart.

Något som jag dock har fått tillbaka nu är mitt sömnproblem. I natt låg jag i sängen och vred mig om vart annat ända till 03.00. Inget kändes skönt. Det gjorde ont att ligga på rygg, men det gjorde lika ont att ligga på mage. Täcket vek sig under mig och törsten kom krypande.. Och tankarna snurrade runt i huvudet på mig. Var mitt val om att hylla min bror ändå helt fel beslut? Kanske skrev jag lite för mycket? Hur är jag egentligen som vän? Oftast är det ju dom som behöver ta kontakt med mig, och jag skriver typ aldrig till dom. Det kan ju göra mig till en dålig kompis. Kanske tröttnar Johanna och Diana på mig snart? ... Och så fortsatte det. Tankar som egentligen inte hörde ihop med varandra gjorde sig hörda om vart annat. Det fick mig att bli galen! Mamma hörde det. Och frågade flera gånger "Felicia, hur går det för dig?" För att inte göra henne orolig svarade jag "Ingen fara mamma, är snart klar. Måste bara hitta rätt sovställning först!" Ja, ni kan säkert gissa hur trött jag är nu. Tre och en halv timme har jag lyckats sova.. Idag är det jobb i sex timmar också. Kommer jag att klara timmarna? Snälla snälla låt mig fixa arbetet!

18.43

Dagen har som önskat gått bra. Med undantag för Helvetes skavsår på båda fötterna som resulterade i att behöva promenera barfota på grus några kilometer (det ingår i jobbet att promenera mkt). Men ska inte klaga. Älskar mitt arbete så mycket och min egen klantighet ska ej få förstöra min glädje för den saken. Dessutom har min trötthet inte hindrat mig ifrån att delta i aktiviteterna. Kollapsade inte av utmattning vilket är ännu en anledning att inte tjura. Med andra ord har dagen varit övergripande bra!

Det är mer nu framåt kvällen som jag börjar känna den. Ångesten som är vårt huvudämne-än så länge. Ångesten över oron att bli lämnad ensam. För det är så här att jag och min vän skulle ses för någon dag sedan (det var hon själv som föreslog det), och jag hör av mig till henne när den bestämda dagen är inne... Hon svarar lite kort, men dyker inte upp när jag står och väntar på henne. I över en timme stod jag och inget sms, samtal eller uppdykande. Det är oroande för mig. Kommer jag bli lämnad av min bästa vän nu? Är frågan som snurrar runt. Vet inte varför just idag - händelsen var ju för några dagar sedan - men den finns där. Hela tiden. Och gör det svårt att andas. Fan. Om jag kunde ändra på något så är det att bli mer engagerad i kontakten. Jag har ofta dåligt samvete för att Johanna och Diana behöver stå för den saken och om det är just den saken som är problemet tar jag gärna ett försök att ändra på det redan ikväll. Men jag vet ju inte. Hon har fortfarande inte svarat. Och det gör mig så frustrerad, ledsen och besviken. Hur ska jag hantera detta?!


(Namnen är påhittade, som jag alltid nämner, jag och mina vänner heter något helt annat egentligen. Men för anonymiteten måste jag hitta på andra)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Vad kan jag säga? Idag sköljer ångesten över mig som ett vattenfall. Hjärtat är som en sten i bröstet och magen är bara en ända stor ångest boll. Hela min kropp vet om vad jag brukade göra för att allt skulle kännas bättre, skada mig själv, det var då allt lugnade ned sig för en liten stund. Och idag är det som att hela mitt yttre + mitt inre drar sig till verktygen. Flera gånger har jag redan stått med dom i handen och övervägt att använda dem. Hittills har jag dock kunnat låta bli. Bra. Men kommer det fortsätta gå bra under resten av dagen? Oron finns här. För om jag bara vacklar för en minut kan skadan redan vara skedd. Vad händer då? Vad händer om jag faktiskt använder mig av självskadebeteendet? Kommer mamma märka något? (Antagligen kommer hon det, hon har en förmåga att kunna göra det även om jag döljer såret med omsorg). Och vad händer då? Hela familjen kommer att flippa ur! Massa frågor, massa spring till olika möten. Fan. Dit vill jag inte. Vart är min starka Felicia? Den som alltid, efter min förra depression, gick rakryggad? Vart är hon som började kunna ta emot idiot kommentarer? Vart är hon som började acceptera sig själv? Jag saknar henne mer än någonsin. Men hon är som bortblåst. Fan.

Men vad har då gett mig denna ångest just idag? Eller är det ens något speciellt? Jag tror såhär: Mitt dåliga mående började redan när jag vaknade. Känslan om att jag är en värdelös människa hade kommit slingrande och gjort mig kall om tårna. Något var fel. Och jag hade rätt. För mig var detta ett fel. Igår publicerade jag en hyllningstext på Facebook till min kära bror där jag tackade för allt fint han faktiskt har gjort för mig under förra tiden då jag var på botten. Så här skrev jag:

Jag minns den där dagen då jag förstod. Förstod hur långt ner på botten av den mörkaste sjö jag hade hamnat i. Allt var svart, och hur mycket jag än fäktade med armarna eller hur mycket jag än försökte simma tog jag mig inte närmare solens strålar. Jag var fast och det tycktes inte finnas en väg ut. Jag grät mig till sömns, försov mig med flit på morgnarna för att slippa vara så många timmar i skolan, och isolerade mig på mitt rum så mycket jag bara kunde. Ingen tycktes förstå och livet kändes värdelöst. Mörka tankar slingrades runt mig och gjorde det svårt att andas. "Älskar verkligen min familj mig?" Jag tvekade. Men när inget verkade gå rätt, när allt höll på att falla över kanten så tog du min hand. Du torkade mina tårar och gav mig ett av dina leenden när mina egna tagit slut. Du tog dig tiden att sitta i timmar för att höra mig mala på om alla mina problem. Du tog dig tiden att skicka sms. Du gav mig kramar och påminde mig gång på gång att jag är värdefull. Om inte för mig själv så för er i familjen. För dig. Det har varit så oerhört betydelsefullt för mig!

Visst har det funnits dom som försökt att nå mig, men ingen har egentligen lyckats. Förutom du. För du är verkligen speciell. Du är lugn, du är eftertänksam, du är mån om att göra det så bra som möjligt. Och ibland är det som att du vet hur jag känner och vad jag behöver innan jag själv vet om det ens. Du är en av dom finaste personerna jag vet❤️
Adam, vad hade jag gjort utan dig? Vem hade jag varit om inte du funnits som en inspiration och förebild? Vem hade fått mig att tänka om ifall inte du varit en del av min 'läkningsprocess'? Utan dig hade jag nog kanske fortfarande varit deprimerad. Du har gjort, betytt och betyder mer för mig än du någonsin anar. Du är den första jag tänker på när jag har en dålig dag. Du är den första som jag vill prata med när något gått snett. Du är min hjälte. Det ska du veta. Och utan dig hade jag Aldrig varit den Felicia som jag är idag.

Fina du, jag vet att jag ibland har svårt att uttrycka mina känslor. Men jag lovar dig att detta kommer rakt från mitt hjärta. Utan dig vet jag verkligen inte vem jag hade varit eller vart jag hade befunnit mig nu. Du är oersättlig för mig och du ska bara veta hur älskad du är!

Tack för att du alltid funnits och finns här för mig. Tack för att du ser mig när ingen annan gör det. Tack för att jag får kalla mig din lillasyster och tack för att du är världens bästa storebror❤️

Jag var stolt över den texten. Kände att jag hade fått med allt det jag ville säga och fått visa den uppskattning jag känner på ett bra sätt. Men när jag kollar telefonen och jag redan mådde skit ser jag att han har svarat:

Då känner jag att visst, det Är väldigt mycket uppskattning till bara just han. Visst har han rätt i att det funnits andra som gett mig 'pepp' men mer på det sätt som en klapp på axeln. Mina föräldrar har visserligen alltid funnits där, men Adam har varit den som varit mest bidragande till min styrka jag hade. Varför kan han inte bara ta in orden och säga Tack?! Varför ska han bli så förbannat svår? Jag hade en styrka att hitta mig själv, att ta mig upp. Men han var den som fick mig att börja vilja och börja kämpa. Det var han som fick mig att börja inse vad som var rätt. Varför kan han inte förstå det? Var jag inte nog tydlig i texten? Eller är han bara så fruktansvärt generad av sig att han inte kan ta emot berömmet? Just nu är jag bara väldigt besviken, och kanske också lite små förbannad.

Anledningen till att jag inte skrev något om mitt nuvarande mående är just, som jag tror att jag skrivit tidigare, för att inte göra familjen orolig. Hur mycket jag än önskar att jag kunde prata med dom så kan jag inte det. För utåt sätt har jag allt: en fin familj, ett underbart jobb att älska och en-två vänner att prata med. Men ändå finns smärtan i bröstet där. Vad ska jag då ge för ursäkt när dom frågar vad känslan bottnar sig i? Jag vet ju inte själv!!
Hörni, mitt inre och jag är förvirrat och jag tror inte att jag kan skriva något vettigt längre, så jag avslutar sorgsen mitt inlägg och hoppas att inget händer. Puss så länge.

(Namnen är påhittade, jag och min bror heter egentligen något helt annat, men för anonymiteten måste jag finna andra)

Likes

Comments

Det är konstigt hur snabbt en liten mening kan växa sig så stor i hjärtat. Till ett negativt sätt. Det var en kille på HP (en dejtingsida) som påstod sig skämta om sex när han skriver att vi kan basera vårt förhållande på Jävligt bra sex. Självklart sa jag ifrån. Min gräns går när han redan efter andra meddelandet börjar prata om intimitet. Och vet ni vad han svarar? "Du kommer att dö väldigt väldigt ensam". En nedåt puff han gav mig eftersom han ej fick det han ville ha-antagligen. Men när man redan mår dåligt blir det grädden på moset. Klumpen av ångest och oro växer sig större för varje minut som går. Hur kommer det bli egentligen? Allt snurrar i huvudet på mig. Meningen han så vårdslöst kastade ur sig och alla tråkiga funderingar som följer. Ingen rast och ingen ro. Det gör mig galen! Jag drömmer om att hitta killen i mitt liv. Fast inte på det här sättet. Jag vill att han ska vara förstående, acceptera att jag inte vill prata om det så tidigt. Jag vill att han ska se min insida istället för min utsida. Jag vill att vi ska kunna ha roligt ihop, men den killen verkar inte synas till. Fan alltså. Varför ska det vara så förbannat svårt?! Jag orkar inte. Vart jag än vänder mig verkar alla ha hittat någon. Min tjejkompis har redan varit i ett förhållande i flera år och en tjej från min gamla skola har trots sin blyghet hittat en kille hon vill ha också. Så varför inte jag? Helvete. Mitt inre skriker värdelöshet 😞💔

Likes

Comments

Alla upplever sin psykiska ohälsa på olika sätt. Vissa har bara ångest inför ett matematik prov och andra känner den dagligen. Vart man än är och vad man än gör. En del har perioder i sin depression och andra har svårt att komma upp ur sängen varje morgon.

För mig började allt för några år sedan. Skolan och familjekommunikationen strulade. Vänner hade jag inte direkt då så jag var väldigt ensam. Problem efter problem dök upp. Hela mitt jag kände sig misslyckat. Tillslut - innan jag ens märkte att mitt mående hade sjunkit så långt ner - var allt svart. Hoppet om en framtid hade försvunnit. Mina dagar ändrade mönster. Jag började skolka från plugget och satt istället kvar på sängen hemma för att kunna tröst äta glass med extra choklad sås. Mitt inre såg inte ljuset även om det faktiskt fanns där... Mitt självskadebeteende började och psykolog, kurator och andra möten som skulle kunna hjälpa mig tog sin början. Det tog väldigt lång tid, men jag blev bättre. Det kändes skönt att kunna kalla sig "frisk". Inte för att jag tyckte att det var roligt att vara i skolan, det var jag aldrig. Vi ordnade så att jag kunde arbeta mycket hemifrån. Det var skönt och jag blev genast "lättare".

Men för några dagar sedan...

Hände en väldigt skrämmande sak. Ångesten satt åter igen som en klump i magen, fick mig att kastas baklänges in i ett mörker. Även om jag har tagit studenten nu och har ett underbart jobb som jag stortrivs med så finns den där. Jag är ledsen utan att egentligen veta varför. Jag har ångest för mer än vad jag kan räkna upp även om det bara är småsaker som ska bli gjorda. Det är som att vara tillbaka på ruta ett. Det är jobbigt att ta in. Att inte veta vad som hände på vägen. Jag menar, det var ju bra för en vecka sedan... Fan. Jag vill inte göra min familj (som jag stortrivs med nu) orolig, och jag vill inte heller trycka dom längre ifrån mig. Men jag gör det iallafall. Och det känner jag mig dålig för. Jag är medveten om att mina syskon och föräldrar är värda att veta, men jag vågar inte tala om sanningen. Jag är rädd för att se deras reaktion. Rädd för att bryta ihop.

Men hur ska jag göra då? Att hålla det inom mig är så jävla energikrävande. Att behöva hålla undan tårarna. Att behöva handskas med djävulen inom mig som gnager sig allt längre ut. Kanske är det bra att verkligen skriva av sig.. Skriva om alla tankar, känslor och handlingar. Så denna blogg blir som min offentliga dagbok.
Men av trygghet för mig själv så kommer jag att vara anonym.

Jag vet inte hur mitt mående kommer vara om en vecka, en månad eller ett år. Det återstå att se. Därför tänker jag inte än säga om jag är periodare eller inte.

Likes

Comments