Idag va det dags för en sån där dag... där jag inte riktigt vet vilken fot jag ska stå på. Står förvisso ganska mkt mer på vänster just nu när högerfoten inte har läkt än... men... Jag vill så mycket!! Men det känns hela tiden som att hur jag än gör så misslyckas jag alltid. Och nu är inte läge för såna där käcka kommentarer som, - Det ordnar sig! - Du är så stark, du fixar detta! - Ta dig i kragen! - Ryck upp dig! - Alla har vi våra motgångar! - Det finns dom som har det värre! osv osv

För just här och nu så känns det som jag trampar vatten och har knappt ork att hålla näsan över vattenytan. Jag önskar så att jag kunde hitta ett jobb som funkar för mig. Så jag också får känna mig delaktig, behövd osv. Dra mitt strå till stacken liksom.

Jag minns när en läkare sa till mig att jag va hypokondrisk... I wish!! Att det bara va inbillning alla jävla sjukdomar å grejer jag råkar ut för jämt. Men det är inget "hittepåskit" det är på riktigt... Och jag är sååå trött på det. Varför kan det inte räcka att "bara" ha diabetes tex. Och nu när min brutna fot börjar rätta till sig och komma igång igen, så strejkar höfterna. Vad har jag gjort för ont i ett tidigare liv? Känner mig fånge i min kropp. Den är totalt värdelös!! Min själ hör inte hemma i en sån här trasig kropp!!

Idag gjorde jag nått som jag egentligen inte fick! Jag satt på Robin en stund 😍🐴 Får inte rida förrän om några veckor som tidigast. Men jag RED ju inte. Jag SATT bara 😃 Den absolut bästa stunden på ett bra tag. Några minuter på hästryggen... Vilken energi-kick ❤

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Va på ett väldigt långt och bra möte igår med min sjuksköterska och arb.terapeut inne på NP-enheten. Benny var också med.

Sjukt jobbigt stundvis, men fick med mig många bra "verktyg" hem att jobba med.

Bara för att jag helt plötsligt i vuxen ålder fått diagnosen ADHD så ÄR jag ju inte en annan person. Men ändå känns det på nått vis som att "födas igen". Jag har fått ett lite annat perspektiv på livet nu. Förståelse för hur saker å ting har varit och är i mitt liv. Saker som är självklara för andra och som liksom "bara" flyter på men som för mig är en ständig kamp. Det är där jag måste börja. Vardagsrutiner!! Det är ju ingen superbra kombo att ha både diabetes typ 1. och ADHD. Men nu förstår jag ju också varför min 20 år med diabetesen har varit så jääävla kämpiga. Just för att jag har så svårt för att få in rutiner. Jag GLÖMMER bort att äta. Och det gör jag ju liksom inte med flit. Ibland är det bara saker som är MKT viktigare just då och då finns inte tanken på att jag måste äta. Sen att jag vet att det absolut viktigaste för mig är just att inte slarva med mat osv, det spelar liksom ingen roll för min hjärna lever sitt eget liv. Och när jag är "inne" i nått så känner jag ingen hunger som kan påminna mig om att äta heller. Och nu tänker ni säkert... Men ställ larm då eller nått... Om ni bara visste hur många olika saker jag provat för att få till mina rutiner!!! Det funkar i kanske 2 veckor... sen försvinner det liksom ut i periferin å susar bort. Kan komma på några veckor senare... javisst ja, SÅ skulle jag göra. Men då har jag redan påbörjat en ny rutin som jag tror kan funka bättre eller nått... Det här är väldigt svårt för andra att förstå, har jag förstått. Oftast får man höra att... jomen du MÅSTE ju äta på bestämda tider, det kan väl inte va så svårt

JO!!! DET ÄR VÄÄÄLDIGT SVÅRT FÖR MIG!!! BEVISLIGEN!!! Jag har ju liksom inte med FLIT låtit bli att äta och kolla blodsocker i 20 år. Jag har ADHD jag är inte DUM!! Jag vill inget hellre än ha bra dagliga rutiner och MÅ BRA!!

Just nu känner jag mig lite som ett nyfött föl... ligger där i halmen lite förvirrad och rädd... kärleksfulla puffar från mina nära och kära för att försiktigt få mig att resa mig upp... försöker resa mig men faller igen... benen är ostadiga... jag är rädd... världen är så stor å jag vet inte min plats i den riktigt... får lite mera puff å stöd och lyckas resa mig upp... tar några vingliga steg och faller igen.... https://www.youtube.com/watch?v=VRFrBsHOLOA

Likes

Comments

När en dörr plötsligt stängs... ungefär som vid tvärdrag. Helt oväntat så PANG, slår den igen med en jäkla smäll.

Å den gick typ i baklås också... Det blev inte alls som jag hade tänkt mig.

Jag hade ju tänkt mig att Chessie å jag skulle träna tillsammans hela våren. Å så åker jag av å bryter foten!! Absolut inget jag klandrar älskade Chessie för. Utan jag är helt enkelt för klumpig för henne. Min kropp hänger inte med i hennes snabba vändningar. Å sen är jag ju inte 20 år längre, även om min hjärna inte förstår det. Inga hämningar liksom!! Men med gips å stillasittande i 6 veckor så har jag hunnit fundera en hel del å överlägga med mig själv och min familj. Att det är nog dags å växla ner en växel och acceptera att min kropp är trasig och inte orkar med onödigt många skador mer. Det gör ont i hjärtat att inse att jag inte kan rida Chessie mer. Men ibland måste jag ju ändå ta beslut som en vuxen.

Det var den där dörren som smällde igen med ett brak!! Å gick i baklås!!

Å då kan jag ju antingen sitta där inlåst å sura å ruttna bort... eller öppna en annan dörr... Först sprang det förbi en liiiten tanke att jag kanske ska sluta med hästeriet helt å hållet. Men NÄ!! Det går bara inte. Jag satt där, inlåst å surade ett tag.... Men sen helt plötsligt fick jag se en annan dörr som stod på glänt... Å där utanför stod Robin. Nordis, 21 år. Öppnade dörren lite försiktigt... å nu är den öppen ❤ Fritt fram från ägaren att gosa, borsta, rida å köra så mkt jag vill. En trygg gosse som jag tror jag kommer få mkt kul ihop med. Och protesterar kroppen för mkt vid ridning så går det ju att köra istället. 👍

Enda gången jag backar är som sagt när jag tar sats... Nu hoppas jag bara att "vi" hittar en adhd-medicin som funkar bra så jag kan komma igång å jobba igen snart också... Men nu går det ju iaf nästan framåt istället för bakåt känns det som!!


Likes

Comments

​Det gjorde rejält ont att kraschlanda... i dubbel bemärkelse... Ett djupt svart hål med vassa kanter i botten. 

Våren blev inte alls som jag hade förväntat mig. Jag såg fram emot mkt hästeri och trädgårdpyssel. Hade börjat må mycket bättre och såg fram emot att hitta ett jobb. Diagnos ADHD fastställd och fått en helt ny spelplan i livet. 

Hur mkt pepp å kärlek jag än får av min älskade familj så försvinner inte kaoset inuti mig. Att inte kunna själv! Att hela tiden behöva be andra springa ärenden och bära å kånka på grejer åt mig. Kan ju inte ens gå ner och duscha själv. 

Jag veeeet att det bara är 6 veckor!!! Men 6 veckor är oääändligt långt när man inte kan göra sånt man älskar. Och när man inte ens kan göra de mest vardagliga saker utan hjälp. Min hjärna gillar inte alls det här! Den är som en virvelvind i vanliga fall men just nu är det värsta sammandrabbningen däruppe. Ångesten, mardrömmarna å allt är 1000 ggr värre än vanligt. 

Och nu vet jag att det  kommer bli tungt att klättra upp igen... Och det fattas x antal pinnar på stegen oxå... 

Jag misstänker att foten inte har läkt riktigt ordentligt heller. Det gör fortfarande väldigt ont på insidan där frakturen va värst. Men det återstår å se på onsdag nästa vecka. Och blir jag omgipsad ska jag fasen ta ett RÅSA gips!! Japp, så vresig är jag nu!! 

ADHD-medicinen märker jag ingen skillnad med, förutom en jäkla huvudvärk när den går ur. Har ju dock lägsta dos än sålänge men hade hoppats den kunde hjälpa iaf lite. Svårt att utvärdera just nu också när jag sitter fast som jag gör. 

Hoppas snart kunna skriva lite glada och roliga blogginlägg... Men just nu är det tungt bara... 😖

Likes

Comments

Nu är det nära!!! Farligt nära ett psykbryt av storlek MASSIVT!!

Har suttit/legat här som ett kolli i 5 veckor nu... 5 fucking veckor!!! Å kan inte göra nått jag vill. Tröttnat på att virka, sticka å glo på tv. Dagarna sniglar sig fram. Det är kaos i hela kroppen, värst i huvudet.

Började med ADHD-medicin förra veckan. Känner ingenting mer än huvudvärk och ett grymt dåligt humör. Men humöret kan ganska troligt bero på min situation just nu. Skavsår i röven!!!

Är så skämmigt att hela tiden behöva be om hjälp med allting. Kan du hämta det? Kan du göra det? Igår försökte jag fixa själv å då satte jag givetvis ner den gipsade foten å höll på att slå ihjäl mig. Fick slänga mig på magen på sängen för att rädda upp situationen. La såklart ALL vikt på gipsfoten också!!

Nä ja ä int bitter ja 👿

Likes

Comments

Hoppsan!!

Jag ska bara.... provrida en sadel jag lånat.... 2 min senare ligger/sitter jag på marken...

Det var absolut inte Chessies fel. Hon stod liiite för långt ifrån pallen men jag tänkte, äsch, det går bra ändå. Men det gillade hon inte riktigt. Jag är ju inte så värst smidig precis heller. Å så for hon iväg som ett skållat troll genom hela ridhuset. Sparkade bakut å bockade å tvärvände. Vid ett par tillfällen hade jag nääästan lyckats hamna rätt i sadeln men då kom det en ny "rodeo-sprall-bus-omgång" så.... ja, jag åkte av med dunder å brak.

Satt där en stund å Chessie tittade på mig som om VA GÖR DU DÄR NERE??!! Sen när jag reste mig upp och gick fram till henne så gjorde det lite ont i foten. Jag ledde in henne å sadlade å tränsade av, borstade av henne å la på täcket, la in nytt spån och plockade undan osv. Det gjorde väldigt ont i foten och "kraskade" lite konstigt när jag gick. Men jag tänkte att det är nog en stukning... Sen körde jag hem. Väl hemma så höll jag typ på att svimma å började må illa. Och kunde inte stötta på foten. Så det blev akuten. En fredagskväll! När vi hade planerat å äta tacos.

Röntgen visade på en fraktur på insidan av fotknölen och en spricka rakt igenom. Så hade jag haft otur så hade en hel benbit kunnat lossna när jag travade runt i stallet å fixade. Och då hade hela foten gått av!! Alltså fotleden.

Jag blev så paff när Dr kom in och visade mig bilden och förklarade. Jag va heeeelt säker på att det bara va en kraftig stukning. Och det enda jag kunde tänka på va att NÄÄÄ NU KAN JAG INTE VA I STALLET MED CHESSIE!!!!

Så de gipsade mig och sen fick jag komma tillbaka efter 5 dagar för att se om de va tvungna att operera eller inte. Det slapp jag som tur va. Fick ett syntetgips, som tack och lova inte vägde typ 5 kg som det andra. 2 veckor kvar av 6 nu!!

Men jisses va trist det är att inte kunna göra nått!! Visst, jag kan virka, sticka, glo på tv osv. Men hur roligt är det när solen skiner ute och det finns massor i trädgården å pyssla med. Kan inte "krycka" mig fram några längre sträckor heller pga smärta i axeln. FRUSTRERANDE!!!!!

Chessie fick åka hem till lösdriften igen. Det va inte såhär jag hade tänkt att våren skulle bli.

Imorgon ska jag börja med adhd-medicin. Hoppas innerligt att jag kan få lite "styr" på mitt liv med hjälp av den. Min turbohjärna kör slut på mig!!! Å sen har "strumpan" under gipset korvat ihop sig under foten också... Ni vet som när strumpan korvar sig när man går... PANIK!!! Å jag kan inte göra nått åt det. Hur jag än pillar å drar så korvar det sig igen.

Nu kom Fanny hem!!

Hej Svejs!!

Likes

Comments

​Att slippa misslyckas hela tiden... 

Nästa vecka ska jag träffa Dr och psykolog. De ska då avgöra vilka bokstäver de ska printa ner på pappret. Min lista på diagnoser innehåller nog hela alfabetet snart. Men vad händer sen liksom?! Min stödperson på NP-enheten, hon är en klippa 💚 Hon har lovat att stötta mig framåt så jag hittar en väg som känns stabil och hållbar för mig. Jag behöver ett jobb som håller sig inom "ramarna" säger hon. Där jag inte får möjlighet att spinna iväg och låta min hjärna gå på högvarv. Tanken är väl att jag ska jobba 50%... Just nu tänker jag.. Finns det ens NÅTT jag klarar av? Jag tycker hela mitt liv har varit en ständig kamp med rubriken MISSLYCKAD! 


Men vad vill jag bli när jag blir stor? 

Jag vill bli en superstjärna, som Dolly Parton, stora tuttar och underbar röst. Känd över hela världen. Eller vill jag bli den som kommer på hur vi lagar hålet i ozonlagret. Eller vill jag ha en stor ranch med en massa hästar där jag tar emot människor som behöver "lagas". Eller varför inte bli lastbilschaffis som jag drömde om som liten. Eller starta eget företag, igen. Eller bygga upp en handelsträdgård från grunden. Listan kan göras lång... Dock är det " I wish"-lista. 

Jag behöver ett jobb där det finns å göra hela tiden. Klara riktlinjer. Rutiner. Inte för tungt. Måste finnas möjlighet att kunna gå ifrån om mitt bs inte ligger bra... GIVE IT TO ME!?!? Nä, det kommer nog inte bli lätt att hitta nått jobb 😢 Skroten nästa liksom!! 

Egentligen!! Är jag en väldigt glad person. Men att vara sjukskriven och inte riktigt veta sin framtid är APJOBBIGT!! Att inte vara en del i samhället. Att göra rätt för sig. Att dra sitt strå till stacken! Känns som jag drar å sliter i för många strån så stacken blir liksom ett enda kaos jämt. Samtidigt som jag inte får grepp om ett enda strå. Äsch, det är så svårt att förklara. Jag VET att jag är älskad av mina nära å kära. Jag VET det! Men ändå har jag svårt att förstå HUR de kan älska mig... 

Det är i motvind som draken lyfter!! Jag minns när jag försökte flyga med drake när jag va liten... Jag sprang som en gnu över åkrarna med min drake och den studsade runt i gräset efter mig. Sen ibland så lyfte den... för att strax efter göra en störtdykning ner i gräset igen... och gå sönder... Precis som jag alltid gör... 💩


Likes

Comments

Min terapeut, mitt "jobb", min mening med livet, min "du behövs", min "klä-på-dig-och-gå-ut" hjälp, min "jobbar-kompis", min PT, min "skratt-medicin", min "att-se-framåt-coach" ja min LIVS-GURU just nu... 

I andras ögon kanske det inte verkar som jag jobbar häcken av mig... Men jag kämpar verkligen varje dag! Både med fysisk smärta och psykisk smärta. När jag är med Chessie så kan jag vara "här & nu". När jag mockar tränar jag mindfulness. Oftast får jag dela upp mina "pass" i stallet. Först mocka å fixa mat å vatten. Sen hem och vila för att orka rida eller träna annat med Chessie. Min kropp å knopp är inte riktigt sams. 

Jag känner mig hela tiden värdelös för att jag inte orkar lika mycket som andra. Jag känner mig hopplös att jag inte minns saker. Jag kan ha en tanke i huvudet och när jag vänder mig om så är den borta. Då har jag redan nappat på nästa tanke.. å nästa... å nästa... Jag hinner liksom inte med att sortera och välja tankar och känslor. Det går i turbofart i huvudet och det slutar ofta med att det blir som en stor klistrig boll av tankar som jag inte kan reda ut. Och då orkar jag inte mer... Det blir totalt STOPP! Jag kan liksom inte hushålla med min energi så den räcker en hel dag. 

Och när energin tar slut så kan jag inte "ta mig i kragen" eller "bita ihop" och köra på. För då kan jag inte tänka en enda tanke rätt. Jag kör slut på mig själv hela tiden. Och NEJ! jag kan inte tänka mig för INNAN jag får slut på energi. Jag blir så inne i sånt jag tycker om att göra att jag tappar både tid och rum. När det känns som jag kanske har suttit vid symaskinen i typ 30 min så har jag suttit där i 3 timmar. 

Sjuk i huvudet?! Ja... men svårt att bara lägga ett bandage och låta det läka... 

Och nu är jag redan på väg ut till stallet i mina tankar så nu tog det stopp i bloggeriet...


Likes

Comments

Ibland bara förvinner tiden. Ibland känns det som den står helt stilla.

Ibland känns det som att se livet som utanför rutan när man åker snabbtåg. Själv är man typ mitt i som i en cylinder av ingenting och allt möjligt.

Jag börjar bli jävligt trött på den där clownen som sitter i mitt huvud och håller låda hela tiden. Drar i alla spakar och trycker på alla knappar så allting byter spår hela tiden. Och så är jag mer än jävligt trött på min eländiga kropp!!

Ont ta mig faaan i varenda led. När jag har mockat klart så sover armarna från axlarna och ut i fingertopparna. Känner mig ungefär som Ace Ventura när han blir skjuten med giftpilar... Armarna liksom bara hänger där och sladdrar. Och sen bränner det i dom. Men trots att kroppen vägrar samarbeta så mår jag bättre i själen nu när jag har Chessie att ta hand om varje dag. Livet får en mening liksom. Fast det är som ett heltidsjobb för mig.

Chessie får mig att skratta VARJE dag! Hon är så fantastiskt underbart charmig. Tack vare henne så kommer jag ut varje dag. Den bästa healingen och terapin som finns helt klart.

Men va fasen ska jag bli när jag blir "stor"?? Vad ska jag jobba med?? Vad KLARAR jag att jobba med?? Jag behöver ett "fyrkantigt" jobb sägs det. Som gör att jag inte kan sväva ut och iväg och göra av med all min energi på en kvart. Vad finns det för fyrkantiga jobb? Klarar jag av att hålla mig inom ramarna? Jag tänker att om jag har ett fyrkantigt lite tråkigt jobb. Så kanske jag kan sparar på min kreativa energi så den liksom räcker lite längre än bara halva dagen. Eller så får hjärnan spunk och smiter ur den där boxen så fort den får en chans.

Ja, jag vet att jag är negativ!! Jag har vääääldigt snabba autopiloter. Alltid, jämt och ständigt hinner de negativa tankarna och känslorna fram först. Och skulle mot förmodan någon positiv tanke och känsla smita före så kommer de negativa snabbt efteråt och tar över. Dåligt självförtroende kallar dom det!! Japp! Jag har väldigt dåligt självförtroende... jobbar på det... jag jobbar verkligen på det....

Likes

Comments

Jag tycker att det är rejält jävla orättvist.... Det hade räckt med att ha 1 kronisk sjukdom!! Varje dag är en ständig kamp. Jag ger upp ganska ofta, en stund, tjurar lite... Men vad har jag för val liksom? Jag skulle ju kunna gå ut i skogen å lägga mig bakom en sten och liksom bara... dö... Skulle väl ta ca 1 vecka utan insulin och mat... Eller så är det bara å ta nya tag varje morgon och kämpa på. Men det är inte "så bara" alla gånger.

Jag skriver inte om det här i min blogg för att få en massa medlidande osv. Utan jag förmedlar liksom bara hur det känns... Och det är rätt skönt att liksom få ur sig det i skrift. Så ligger det inte å rumlar runt inuti och liksom förgiftar inifrån.

Japp! Efter dagens läkarbesök så är jag sjukskriven februari ut... Och under tiden så försöker jag kurera mig så gott jag kan. Hästeriet gör att jag mår gott i själen 💗 Familjen älskar mig fast jag är så eländig. 💗

Och snart är det jul... 🎅



Likes

Comments