Älsklingen är sjuk igen. Febrig och förkyld. Efter förra gången hon blev väldigt sjuk vet jag hur jag ska hantera detta på bästa sätt.

Ellie blev sjuk påväg hem från Uppsala. Resan med bil hem tog 5,5 timmar, hon sov 3 h i sträck. Det är första gången Ellie någonsin sovit så många timmar i sträck. Nu i efterhand förstår vi att detta berodde på viruset kroppen kämpade emot.
Aaron är kvar i Uppsala. Han kommer hem nu imorgon, lördag kväll. Detta betyder att jag tar hand om Ellie ensam nu när hon är sjuk. Eller, inte riktigt..

Kanske är detta lite mycket att dela med sig, ett inlägg jag tar bort i framtiden. Men jag vill skriva av mig, dela med mig och se om någon känner igen sig.. Kanske få utomstående hjälp.

Om ni läst tidigare inlägg vet ni att vi har hamnat i en lite knepig situation på sistone. Jag mår inte toppen och jag känner hur ett gammalt hjärnspöke från tidigare dagar kryper sig in i mig igen och drar mig sakta tillbaka till det mående som satte spår i mig. Detta vill jag självklart inte och hela tiden argumenterar jag med mig själv och försöker hitta lösningar på hur jag kan lindra och dra mig själv ur allt.
Jag tänker inte berätta vad som har hänt eller vad som kommer att hända, men vad jag kan säga är att jag har verkligen gjort allt i min makt för att göra saker till det bättre. Jag är så trött på att försöka lösa allt.
Jag är sliten och trött, och nu när jag gjort allt i min makt utan att ha kunnat ta oss ur situationen känner jag mig bara fast och omotiverad.

Jag är världens onyttigaste och försöker bota de negativa känslorna med mat. Jag är inte dum, jag vet att detta är idiotiskt och endast förvärrar läget, men det är den enda tröst jag finner just nu.
Min kropp mår fysiskt dåligt av alla de dåliga vanorna. Mitt mentala jag tar stryk av hemsituationen. Ellies förkylning lämnar mig utan sömn.

Inatt har jag vandrat runt med en otröstbar Ellie i timmar. Jag har ammat för gäves, suttit och sjungit, gungat, gosat, lagt oss i soffan, tittat på teve för att bli väckt 15 min senare av en skrikande Ellie i smärta. Hon har somnat och vaknat så många gånger att natten är ett enda stort töcken av tider, uppvak och skrik.

Jag märker även hur hon söker sig till sin mormor, då vi bor med henne. Kanske är det mina hjärnspöken som ställer till det för mig och förvrider min verklighet, men jag ser sakta men säkert hur Ellie vänder sig till sin mormor för trygghet och tröst. Jag gör allt jag kan och är mitt bästa för Ellie, men det är inte tillräckligt. Min mamma är bättre på att ta hand om mitt barn och det bekräftas genom min dotter. Eller, kanske är jag lika benägen som min mor, men hon tar lite väl mycket plats i Ellies liv samt det ansvar jag och Aaron egentligen har över Ellie vilket visar sig på detta vis.

Jag vet att saker och ting hade blivit bättre om min lilla familj kunde få eget boende. Så många faktorer tar bort den lösning jag vet hade löst så mycket.
I detta inlägget läggs saker säkert fram på ett sätt som tolkas fel. Kanske läser du och tror att jag inte är en bra mamma, att jag är lik alla de stereotyper kring tonårsföräldrar. Att jag är oansvarig och omogen, obenägen att ta hand om min dotter.
Så är inte fallet. Inte alls. Jag är mer än kapabel att ta hand om mig själv, min dotter och vårt hushåll.
Det jag skrivit visar en så liten del av detta kaos av dysfunktion och problem. Det ger inte en helbild av vad som är verklighet och sanning.

Jag tänker inte ge upp, utan jag letar ännu lösningar. För tillfället kan jag endast vänta på den möjliga lösningen som kommer i nästa månad. Först då vet jag vilka möjligheter vi har.
Min vän i Australien sa åt mig att fokusera på dagen som ligger framför mig, och det är just det jag försöker att göra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det är så fantastiskt att få se sin dotter växa upp. Hon är så stor, så duktig och kapabel. Så fin, charmig, försiktig och snäll. Bestämd, alert, nyfiken och busig.
Tänk vad mycket min unge kan, och allt hon kommer att lära sig i livet!


Jag tänker dedikera detta inlägg helt till min dotter. Mest för att inte glömma, men det finns väl en och annan som tycker det är kul att få en titt på vem Ellie är!

Det här är en bild från gårdagen då vädret bestämde sig för att bli till härligt vårväder och bjuda på sommarvärme.

Ellie älskar att vara utomhus! Hon blir riktigt till sig när vi behöver gå in igen för att sova, äta lunch eller annat.
Dockan började sina första ord vid 9 mån med "mamma" och "där". Nu kommer det ett nytt ord varje dag, läten som en drake, häst som galopperar osvosv! Det är så ofattbart och underbart varenda gång jag hör orden formas. Hon är så tydlig med vad hon menar, pekar och förstår. Det går att fråga vart ting är och vi får ett läte eller ord som svar!
Hittills säger hon "mamma", "pappa", "lampa", "bebis", "kaffe", "h-ssst" (häst), "ekek" (ekorre), "hej", "nej".
Hon hoar som en uggla, gör hästens galopperande ljud, ankans kvackande, drakens vrålande, smackar med tungan, pruttljud, låter som en bil m.m.
Allt och alla är "bebis". Alla människor i tidningarna är också bebisar hahaha!

Tösen har även börjat stå väldigt stadigt själv. Hon kan balansera på ett ben medan hon står upp, "hoppa" utan att fötterna lämnar marken och dansa. Hon går även själv när man håller henne i ena handen!

All musik älskar hon! Reklam på teven är jätteroligt att dansa till, och då får man se henne skina upp som en sol och hopp-gunga till musiken.

Men bäst av allt är att sjunga för henne! Åååh vad hon älskar när vi sjunger för henne. Klappa händerna och ekorren viftar på sin svans är favoritlåtarna. Hon klappar med i klappa händerna och pekar på vår näsa när vi sjunger "rynkar på sin nos så söt" i ekorre-låten. Men alla låtar är jätteroliga!

Och böcker... Herregud vad damen är sin mamma lik när det kommer till böcker. Hon är alldeles galen i lässtunder! Det går inte att öppna skåpet med böcker i utan att man hör henne rusa mot en! Hon slänger sig mot skåpet, gestikulerar och pratar, väldigt tydligt säger hon till oss att hon vill läsa.
Och när du väl börjar läsa låter hon dig inte sluta. Vi läser om och om och om igen, låter henne bläddra och peka.

Idag gick vi igenom alla Ellies undanlagda kläder, både förstora och försmå. Allt är sorterat och lagt i rätt låda och i rätt ordning för att lätt kunna ta fram nästa storlek.
Men i vårt rensande och organiserande hittade vi gamla leksaker!

Ena av dockorna är min mammas gamla, Ellies mormor. Den dockan är nu alltså 45 år och än i gott skick. Den bär kläder som min mormor har sytt till dockan.
Den andra är en Låtande Skrollan-docka (från Vi på Saltkråkan).
Jag och min syster har aldrig varit intresserade av dockor, men Ellie verkar älska dem. Hon gillar att höra Skrollan prata, studera deras ögon och leka med dem, lite som om de vore riktiga bebisar (lite läskigt...)

Stumpan tar varken napp eller nappflaska.
Vi delammar fortfarande dagtid och nattetid, men vår nätter har blivit bättre än innan.

Hon avskyr lax och välling.

Däremot älskar hon tomater, pasta och alla grönsaker och frukter du ger henne!
Tomater är dock favoriten! Vilket är väldigt annorlunda, då barn ofta ogillar tomat de första åren. Lax är också något barn brukar tycka om, men vilket hon totalt nekar.

Vatten dricker hon själv ur pipmugg. Hon älskar vatten! Vi gav henne saft under perioden hon var sjuk, men det är inget hon tycker om, trots att det är sött (inte för att hon ens skulle få dricka det till vardags).

Min vackra älskling växer för varje dag och ibland känner jag inte att jag riktigt hänger med. Men att få vara med på den här resan är det bästa val jag någonsin gjort och jag kunde inte vara lyckligare som mamma till min dotter!

Likes

Comments

Saker och ting är väldigt kaotiska och jobbiga just nu. Det tär mentalt och energin för sociala medier, bloggen och alla andra extra ting existerar inte just nu.

Jag kan istället, som en liten update, dela med mig av bilder!

Likes

Comments

Jag är inte allt för aktiv numera på bloggen då livet tagit sig in på ett lite tuffare spår.
Saker och ting kommer att lösa sig till slut, det vet jag!
Livet ger dig inte regn utan solsken.

Ellie har börjat säga "mamma" och "pappa". Hon går runt och ropar på mig konstant!
Hon har även fått sina övre tänder nu. Jag kom på mig imorse med att bara stirra på min vackra prinsessa som börjar bli så stor... Hon börjar redan prata, är på väg att lära sig gå, få tänder på alla håll och kanter.. hon börjar se ut som ett barn. Hon är ju min bebis, visst, men att se henne utvecklas, och såhär fort, är så obeskrivligt.

Jag väntar ännu på svar från kommunen om jobbet jag ansökt till. Eftersom jag inte fått ett meddelande om att jag inte blivit antagen för vidare rekrytering (vilket de sa skulle komma fort) så kan jag inte mer än tro att jag faktiskt får komma på en andra intervju! :D

Men nu ska jag på bussen och åka hemåt! En fågel viskade i mitt öra att ungen min ropar på mig.

Likes

Comments

I söndags, 12 mars, fyllde jag 17 år!
Dagen för mig var inget speciellt. Jag är van vid att min födelsedag ackompanjeras av dåligt väder och misshappenings.
Lite så blev det även detta året.

Natten till söndagen var en sömnlös natten med massa ammande. Jag ammade nog Ellie varannan timma. Mer snuttande än ren amning.
På morgonen var det tänkt att Aaron skulle ta Ellie och ge mig sovmorgon. Så blev det inte..

Aaron har alltid svårt att komma upp på morgonen oavsett när han vaknar, och detta var inget undantag. Ellie klättrade, drog och slog mig för att jag skulle vakna, men jag gömde mig under täcket i hopp om att Aaron skulle sätta sig upp (han var vaken, men inte tillräckligt för att orka sätta sig upp). Jag är så lätt väckt och jag behövde verkligen få sova.
Ellie var ledsen och jag antog att det var för att jag inte kom upp. Men när Aaron tog upp henne grät hon ännu mer. Då var det redan försent och jag var så pass vaken att somna om inte var med i bilden längre. Jag tog istället Ellie och tröstade samt gav henne alvedon för hon verkade ha ont.
(Hela den dagen fick hon ha en tunn mössa på huvudet för hon hade ont i öronen. Hon fick även nässpray med jämna mellanrum)

Aaron jämrade sig över förkylningen och mumlade förlåt till mig. Det var ju inte såhär han hade tänkt att jag skulle få börja min födelsedag. Men jag bara skakade av mig den kaotiska morgonen och gick upp med Ellie.

Mamma hade fixat frukost och slagit in mitt paket och frågade om jag ville att de skulle sjunga för mig i soffan eller i sängen. Med tanke på att Ellie var gnällig så valde jag soffan där det fanns fler distraktioner för henne.
Aaron och mamma sjöng lite halvdant för mig. Min syster Linda och pappa sov på övervåningen. Oftast brukar hela familjen sjunga för den som fyller år, men det är typ bara mamma som sjunger för mig på min födelsedag. Linda (tonåring) vill bara sova och pappa är inte alltid hemma på min födelsedag.

Men det gjorde inget. De sjöng och jag fick öppna paketet. Presenten hade jag valt själv. En helt ny Bullet Journal med dotted grid! Den var inte dyr eller något spektakulärt, lite väl stor och lite väl mörka prickar, men jag är jättenöjd!
(Jag har även köpt töjningar samt två tröjor till mig själv i födelsedagspresent, men de har inte kommit ännu)

Aaron fixade iordning dundermackor till mig med grönsaker som pålägg. Aarons mackor är fantastiska enligt mig och jag åt med tacksamhet!

Sedan rörde sig dagen framåt i långsam takt. Den dagen spenderade jag timmar på att anteckna, måla och planera i den nya Bujon (bullet journal, förkortning BuJo).

Efter lunchen fixade jag det sista på tårtan jag bakat dagen innan (för jag ville ha en riktig tårta på min födelsedag).
Jag visste att ingen i familjen skulle baka något sådant till mig då det är svårt att göra en god glutenfri och laktosfri tårta med bra botten (den blir lätt tjock och hård pga mjölet).
Så jag bakade en egen tårta med bärmousse, rårörskräm och grädde toppat med massa bär!
Hade i lite för lite gelatin, men annars var den jättegod!

Till middag lagade pappa världens krämigaste lasagne, då han var sugen på detta. Det var nog den godaste lasagnen jag någonsin fått och hade även turen att få äta lite mer som frukost dagen efter!

Min födelsedag var inget speciellt och blev inte heller som jag hade tänkt mig, men den var fin ändå. Jag fick god mat, en riktigt fin present och massa pussar av dottern min!

Likes

Comments

Fördomarna tonårsmammor möter blir nästintill ett handikapp, ett hämmande objekt för att vara den förälder man vill vara. Det skapar osäkerhet, dålig självkänsla, ilska, känslan av att vara otillräcklig och ointelligent. Fördomarna ger känslan av dåligt föräldraskap.

I själva verket är de flesta tonårsföräldrar inte alls "dåliga" föräldrar eller otillräckliga. Enligt mig är skillnaden mellan en mamma på 35 och en mamma på 17 år väldigt minimal. Visst existera ting som att personen som är äldre kanske vet mer om vissa ting och har sett mer i sitt liv, men basen av att vara föräldrar skiljer det nästintill inget på.
Att vara förälder är väldigt subjektivt, men i grund och botten handlar det om att ta hand om, fostra och leda en ny människa in i vårt samhälle för att leda arten och civilisationen framåt.

Sen förstår jag att de föräldrar som inte vart mogna nog (inte för unga eller ointelligenta, mogna) att ta hand om de barn de satt till världen självklart sätter en slags stämpel och ställning till hur folk kommer att se på dessa slags föräldrar. Här kommer ålder in, för det är oftast yngre föräldrar som inte klara av att ta ansvaret. Men likaså finns det äldre föräldrar som inte klarar av att ta hand om sina barn. Inte alltid är det mognad heller som står för denna okapacitet, utan vissa människor klarar faktiskt inte av att ta hand om sina barn av diverse anledningar. Detta är sorgligt men det är svårt att ändra på.
Därför, som jag nämner i inlägget innan, är det viktigt att tänka igenom sitt val av att skaffa barn. Det gäller att känna sig själv tillräckligt väl för att avgöra om man klarar av ansvaret samt se över sina möjligheter till att försörja sitt barn.

Att bli förälder är inget man kan förbereda sig för. En viktig bit i att fostra ett barn och ge det trygghet är självklart alla dessa fysiska ting, ex

  • Ekonomin
  • Tak över huvudet
  • Mat på bordet
  • Kläder, leksaker och diverse nödvändigheter
  • Något medel av transport (räknar även med busskort osv.)
  • Osv, osv, osv.


Men att förbereda sig för allt som krävs av en mentalt... Allt som innebär att bli förälder. Det är omöjligt att förbereda sig för. Den rollen är något man måste växa in i.

Sedan har vi det där man oftast talar och skuldbelägger kvinnan som valt att skaffa barn, med eller utan manlig partner. Det är nästintill alltid "tonårsmamma". Hur ofta hör man ordet "tonårspappa"? Och hur är det med de föräldrar som lämnar av olika skäl?
Jag tänker lämna detta här, för detta är något jag skulle kunna gå djupare in i, men det får bli en annan gång.

Fördomarna jag mött kommer först och främst från familj, släkt och arbetsplats/skola.
Det är sällan en främling kommer fram för att lägga en elak kommentar om hur ung man är eller hur man hanterar och uppfostrar sina barn. Men det har hänt mig, så det är inte allt för ovanligt. Vanligare är att bli utstirrad, få en chockad eller skrämd blick. Eller att folk blir frustrerade och tycker att det man valt är det hemskaste de sett. Att det är sorgligt.

Jag tror att alla tonårsföräldrar som läser detta kan känna igen en eller annan fördom någon uttryckt på diverse sätt;

  • "Du slösar bort ditt liv"
  • "Du stänger alla dörrar till möjligheter i livet"
  • "Du kommer leva på soc-bidrag"
  • "Du förstår inte vad valet i att bli förälder betyder"
  • "Du kommer inte klara av det, du är för ung"


Sedan har vi alla dessa kommentarer som ständigt trycker ner, förlöjligar och förminskar. Dessa är ofta passiva och kommer egentligen från en hjälpande grund men mottagaren känner sig istället okapabel eller dömd för hur de väljer att fostra sina barn. Detta är ännu mer påtagande när man bor tillsammans.

Det viktiga är att man sätter gränser för hur involverade mor- och farföräldrarna/släkt är och att berätta och förklara hur du känner om kommentarer och påminnelser du får, även om de är välmenande.

Jag skulle inte säga att jag har allt under kontroll. Tvärtom känner jag mig rätt maktlös. Mina föräldrar vill så väl men det blir för mycket ibland. Jag får känslan av att Ellie inte tillhör mig, att de är bättre än vad jag är på att ge Ellie det hon behöver och att jag konstant gör fel. Kanske är det så de ser det också, för det jag gör med Ellie kanske inte är vad de hade gjort. Jag vill ju att de ska få en bra relation med min dotter för hennes och för deras skull, men jag måste få känna mig som en förälder. Jag är ju en förälder. Det är jag och min partner som är föräldrar till Ellie. Vi vet bäst när det kommer till henne och det är så det ska vara. Jag själv skulle behöva ta rådet ovan och implementera det lite mer i den här familjedynamiken. Sedan tror jag att mycket kommer att bli bättre när vi flyttar hemifrån.

Men varje leende, kram, puss, skratt och framgång i Ellies liv är en bekräftelse för mig att någonting gör jag ju rätt. Och man kan bara bli bättre!

Likes

Comments

Ellies första riktiga förkylning. En rejäl förkylning.

Detta blir ett mellaninlägg
Lördag kväll, efter familjekompisen haft 60 års fest, var Ellie gnällig. Vi tänkte inte så mycket på det, då hon är så bestämd och skippar gärna sömn. Kanske var hon övertrött, eller kanske en tand?

Men så var det inte... Söndag morgon vaknade hon upp med vanligt humör, men en aning hängig. Progressivt urartade det sig till feber och snuva.
Sedan kom hostan, slemmet i halsen. Febern ökade och nådde 38*C. Hon bara grät och gnydde. Snuvan och den täppta näsan gjorde det omöjligt att amma. Hon hade ingen aptit alls, vilket gjorde det väldigt svårt att få i henne något alls. Dessutom var hon väldigt hängig.

Vid läggdags började kaskadspyorna. Slemmet i halsen orsakade andningssvårigheter och korta andningsstopp, vilket sedan ledde till rikligt kräkande. Då valde vi att ringa in till 1177 och kom snabbt fram till en trevlig kvinna i andra änden. Med en beskrivning av symtomen fick vi de vanliga råden och husmorsknepen, men att vi skulle avvakta då det inte lät så rossligt och ansträngande när hon andades.

Natten till måndagen var sömnlös och krävande. Gråt och gnyende, halsont och hosta höll oss vakna. Tur nog behövde vi inte byta sängkläder under natten.

På måndag morgon blev saken värre. Högre feber, mattare Ellie. Aptiten var totalt borta och vatten nästintill omöjligt att få i henne. Vi hade totalt förlorat vår pigga, nyfikna, pratglada Ellie till viruset. Hon orkade absolut ingenting. Det var till och med möjligt att sätta henne varsomhelst utan att hon rörde sig ur fläcken, vilket är så långt ifrån Ellie man kan komma.

Så tillslut fick jag nog och bestämde mig för att ta henne till vårdcentralen. Och dit begav vi oss. Stackarn låg som en påse potatis i vagnen, och på tåget slutade hon andas på grund av slemmet vilket ledde till en kaskad av spya överallt. Vi hade ingen handduk med oss, så vi fick improvisera... man kan väl säga att jag har agerat som trasa de senaste dagarna.

Väl på vårdcentralen blev hon undersökt och det togs prover. Visst hade hon ett virus i kroppen och symtom på förkylning. Slemlösande medicin skrevs ut, vi fick rådet att ge henne alvedon och vi fick en akut tid 2 dagar senare.

Vad som oroade mig under besöket var hur borta hon var. Vid stickning i fingret reagerade hon inte över huvudtaget. De behövde ta stick två gånger i samma finger, och hon rörde inte ens en min.

Så vi åkte förbi apoteket och handlade, kom hem och fortsatte med att försöka ge henne vätska och mat. Under kvällen, påverkad av det slemlösande och alvedonen, fick vi intrycket av att hon blev bättre. Hon pratade lite och pekade, sa "titta där" som vanligt och pruttade med munnen.

Sedan blev det värre.

På tisdagen hade hon inte kissat på över 12 timmar, inte druckit mer än 1 dl vatten (för hon kunde inte amma) och ätit ca 1/2 burk fruktyoghurt under 24 h. Nu var jag riktigt orolig. Febern visade 38+ grader trots alvedon. Nu sov hon bara. Varje vaken stund möttes vi av smått gnyende och sedan föll hon rakt tillbaka till sömnen. Vi hade nu prövat massa husmorsknep för att lätta på snuvan, få i henne mat och dryck, essential oils etcetc. Då fick jag nog och skrev till min mamma.

Strax efter att jag skickat iväg mitt sms ringde mamma och meddelade att hon både ringt tillbaka till vårdcentralen och var påväg hem för att hämta upp oss. Precis som jag oroade mig var hon nu orolig.

Så vi åkte in. Denna gången märkte personalen hur hon blivit sämre från gårdagen och det märktes hur oron växte på vårdcentralen. Läkare pratade med läkare och diskuterade läget och prover togs. Flera kände på henne och kollade andningen.

Testerna visade att viruset var på rätt väg ut ur kroppen, men Ellie hade vätskebrist.

De gjorde en bedömning och skickade iväg oss med en lista av mediciner och dylikt för att lätta förkylningen så att det skulle bli enklare att få i henne vätska och mat. Och skulle vi så lite som en magkänsla få att något inte stämde sa de åt oss att absolut inte tveka utan åka direkt till Sylvias.

Nu får hon slemlösande, ipren och alvedon samt nässpray. Vi använder näsfridan (vilket hon avskyr) och tvingas tvångsmata saft med spruta.

Det är emotionellt jobbigt, särskilt att tvångsmata, men vi har märkt stor skillnad sedan vi fått i henne mer vätska. Än är hon långt ifrån bra, men vi slapp i alla fall åka till sjukhuset.

Jag måste bara nämna hur nöjd jag är med värdcentralen vi går till (Adina Vårdcentral i Nol). De är sådana medmänniskor, så kunniga och arbetar så snabbt. Stämningen är så skön där och man känner verkligen att man är i trygga händer och blir väl omhändertagen!

Massa aktiviteter, möten och kurser har avbokats nu i veckan och istället fyllts med att kurera min lilla älskling.

Jag längtar tills damen blir sig lik igen!❤

Likes

Comments

Som ung mamma bemöter jag många fördomar, många förståeliga, andra mindre.

Det här ämnet är både kontroversiellt och känsligt. Det är inget jag vill skriva snabbt om för att publicera halvhjärtat och få fram fel och missförstådda meningar. Vad jag kommer att utgå från är mitt liv, mitt perspektiv och hur jag ser på saker och ting.

Hösten 2015 bestämde sig livet för att pröva mig. Den 2 oktober fick jag reda på att jag var med barn, oplanerat. Jag är inte dum, jag vet riskerna av oskyddat sex. Jag förstår konsekvenserna och vad det betyder. Jag har alltid varit väldigt mogen och ansvarsfull, så trots att detta besked var chockartat blev jag lycklig. En liten människa växte inuti mig. Tänk vad fantastiskt att jag kunde skapa en ny människa tillsammans med någon jag älskar, trots att det inte alls var planerat.
Inte långt efter beskedet, mitt i kaoset av livsvalet som stod mellan abort och att bli föräldrar, dog min farfar. Det var inte längre bara det jobbiga beslutet, relationer som hängde i trådar och en jobbig tid mentalt, utan även sorgen av min farfars bortgång. Tiden då jag var gravid var inte lätt och beslutet att gå vidare eller avbryta graviditeten utmanade verkligen hela min värld.

Jag valde att gå vidare med graviditeten. Detta är två av mina motiv;

  • Jag var villig att ta ansvaret. Jag tog beslutet med inställningen att jag skulle klara av det själv. Om min partner valde att lämna eller om något skulle hända, var beslutet mitt och ansvaret mitt. Jag hade aldrig valt att gå vidare med graviditeten om jag själv inte klarat av ansvaret och var villig att göra det som krävdes för att ta hand om och ge mitt barn det bästa jag kan ge.
  • I mitt huvud existerade bebisen redan. Jag såg den där lilla växande varelsen som en människa med möjligheter. Det växte en personlighet inuti mig. En människa med en framtid, vilja och åsikter. Någon som kommer att känna känslor, skratta, gråta, protestera och leva.

Jag var villig att arbeta röven av mig för att gå ur skolan med så pass höga betyg jag kunde nå, för att möjliggöra möjligheterna för vidare studerande och bättre framtid för mig och min dotter.
Jag var villig att arbeta vartsomhelst, närsomhelst och tillämpa min strikta pengasyn för att ha råd och skapa trygghet för min familj.
Jag såg mig själv som ensam förälder vid beslutet, trots att min partner valde att finnas där och anta rollen som förälder. Jag förlitade endast på mig själv och min egen kapacitet för att ta hand om barnet ifall något skulle hända där det slutade med att jag blev ensamstående.

Beslutet att bli mamma vid 16 års ålder är inget jag skulle rekommendera till någon. Få klarar av att ta sig an ansvaret vid en sådan ålder och det slutar nästan alltid med att det går ut över barnen. Barnen kommer alltid först. De är inga accessoarer du sätter på höften eller en ursäkt för ett beteende. Barn är ett livslångt ansvar och ett beslut i att skaffa barn, oavsett ålder, bör tänkas igenom.


För mig slutade det förvånansvärt bra och jag önskar inget annat liv än vad jag har just nu. Jag kommer aldrig att ångra beslutet i att skaffa barn vid den ålder jag fick barn i, men jag är medveten om hur saker och ting hade kunnat sluta.
Mina föräldrar är ödmjuka nog och vill hjälpa oss så mycket de kan för att ge oss en bra framtid trots beslutet, och låter oss bo hemma utan månadshyra, tills dess att vi gått ut skolan och skaffat jobb. Jag är oerhört tacksam för hur fina och stöttande föräldrar jag har.

Min historia slutar som så att jag gick ut grundskolan med väldigt bra betyg som jag verkligen kämpade för. Jag fick en plats på gymnasiet jag ville gå på i linjen jag vill läsa. Jag fick världens finaste dotter, alldeles hel. Inga försvunna fingrar eller tår 😉
Min dotters pappa flyttade ner från Uppsala för att bo med oss och går på det gymnasium jag ska börja i till hösten. Jag och dotterns pappa älskar varandra och jag ser mitt liv tillsammans med honom. Det är något jag är väldigt tacksam för. Så många andra scenarion hade kunnat spelas ut där han lämnar eller där jag förlorar Ellie.
Jag skulle inte kunna vara lyckligare än vad jag är nu.


Del 2 kommer att innehålla de fördomar jag möter. Jag ville börja med att ge er en bas att luta er tillbaka på som motiv för hur jag resonerar kring de fördomar vi som tonårsmammor bemöter, både från släkt och familj, men även från främlingar.

Likes

Comments

Vart vill jag se mig själv om 3 år?

Ett arbete med syfte att hjälpa människor är hur jag vill arbeta. Jag vill interagera, hjälpa och glädja andra människor. Jag skulle nog kunna arbeta inom matlagning och bakning eller Service och Hotell, men har valt Vård och Omsorg.

Min avsikt att arbeta inom Vården är;

  • Hjälpa, Jag vill hjälpa människor och ge den bästa vården möjlig.
  • Glädja, Jag vill glädja dem jag möter och sprida positivitet.
  • Påverka, Jag vill påverka vården. Med tanke på hur vården ser ut idag tycker jag det är obehagligt att sätta in sina nära och kära i ekvationen. Jag skulle vilja se mina nära och kära bli väl bemötta och omhändertagna, och inte minst mig själv när jag blir gammal och grå, och därför vill jag förändra vården.
  • Trivas, Jag vill trivas med det jag väljer att arbeta med, och möjligheterna inom vården känner jag kan ge mig den trygghet jag och min familj behöver, men även ge erfarenheter, minnen och relationer.

Jag sätter stor vikt i att jag ska trivas och att jobbet jag väljer ska erbjuda ekonomisk trygghet för min familj, men även ge tillräckligt med personlig tid till att spendera för familj och aktiviteter.
Detta kanske låter orimligt, naivt och irrationellt. Men jag tror inte det är omöjligt.
Jag väljer hellre ett arbete med mindre lön där jag trivs, där den ekonomiska, fast tajta, tryggheten för min familj existerar, än att arbeta i en tjänst där jag mår dåligt och tiden för familjen tas ifrån mig.

Jag nöjer mig med en liten lägenhet, lite ägodelar och ett simpelt liv, med tid för enkla aktiviteter med min familj.

Drömjobben i nuläget inom vården är:

  • Jobb på vårdcentral, gärna privatvårdcentral
  • Äldrevården eller demens-äldreboende
  • Distriktssköterska
  • Hembiträde på mindre institut

I ett tidigare inlägg tog jag upp att jag aktivt söker timjobb på helger och har fått tid till gruppintervju i nästa vecka!
Håller tummarna!

Delar med mig av en bild på min älskling!

Likes

Comments

Minimalism. Fördomarna om extrem-minimalism, att inte äga någonting. Förutfattade meningar, tanken av en människa som strikt håller i pengar och saker. Att inte kunna uttrycka sig, tråkiga ytor utan någon typ av dekoration. Ett tråkigt liv.

Minimalism är inte alls tråkigt, stelt och uttryckslöst. Det är väldigt individuellt och flexibelt.
Vad är Minimalism då?

För mig är minimalism
  • Äga endast det du använder och behöver, och det du absolut älskar.
  • "Den som köper vad han inte behöver stjäl av sig själv"
  • Inte att inte äga något, utan att inget ska äga dig.
  • kvalité, inte kvantitet.

Att simplifiera livet för mer tid för det jag älskar. Mindre grejer att plocka undan, mindre att städa. Mindre som samlar damm eller som bara tar upp plats. Att ha det man faktiskt använder och det man verkligen älskar. Pengar som går till upplevelser och relationer, istället för saker som i stunden ger glädje, men som ofta hamnar i kategorin "slösade pengar" eller i en låda eller på en hylla för att glömmas bort eller aldrig användas.

Live simply

Jag känner ofta att det inte finns tillräckligt med timmar på dygnet, då det går åt så mycket tid till att hussysslor. Jag brukade spendera timmar bara åt att städa konstant. Vi lever 6 personer i detta hushåll, och det blir snabbt stökigt. Jag är mammaledig och går alltså i detta 24/7, och jag mår inte bra i en stökig miljö. På grund av allas ägodelar behöver jag städa konstant, och tiden för att leka, vila och må bra försvinner.

Min resa

Länge har jag letat inspiration och läst på om minimalism. Om ett simplifierat liv. Vid årsskiftet började jag min resa. Kläder har lämnats på secondhand. Ellies leksaker har fått sig en lätt rensning och även det har lämnats på röda korset. Mina ägodelar har reducerats till hälften av vad jag ägde innan, men ännu är jag inte nöjd. Jag skapar saker jag behöver i förstahand, för att sedan kolla i secondhand-affärer efter det jag behöver, för att till sist köpa nytt och det jag behöver inte finns i andrahand eller är möjliga att skapa själv.

Ett av problemen jag har stött på i min resa mot minimalism är familjen. De är en av de större motivationerna till mitt livsval mot ett enklare liv, mina föräldrar äger allt för mycket grejer. Pappa är lite av en samlare och min mamma och syster har mer kläder än vad de behöver, som tar upp så pass mycket plats att det inte får plats i garderoben. Sedan har jag min partner som kommer från ett "organiserat kaos", där han gillar mycket pynt och mörka färger, sentimentala objekt och har en spel-collection.
Men man ska aldrig tvinga någon till att göra något bara för att man själv vill. Istället väljer jag att stå som exempel och ha en öppen diskussion om vad jag gör och varför. Mer än så kan jag inte göra.

Positiva effekter

  • Lättare att hitta och få plats, med tre personer i ett rum med förvaring i två byråer.
  • Rummet ser renare och öppnare ut
  • Mer tid till saker jag vill göra



Likes

Comments