Header
View tracker
View tracker

Denna dag började med att jag drog upp rullgardinen för att snabbt dra ned den igen och krypa ned bredvid Melker. Vädret utanför fönstret lockade inte det minsta. Istället satte jag igång tvn och mös med Melker som fortfarande låg och sov. 

Nu har vi iallafall tagit oss upp, ätit lunch, tagit en dusch och klätt på oss. Vi ska trotsa vädret och ta oss till ica för att handla något gott till kvällen för att överraska Emil.

Vad hittar ni på idag, fina människor?

Likes

Comments

View tracker

Denna lykta kom in i mitt liv och mitt hem för ett par veckor sedan. Redan när den ställdes i vårt köksfönster förgyllde den hela vårt hem. Det är utan tvekan min favoritdetalj i hemmet. Att något så litet kan göra så mycket!

Likes

Comments

Som småbarnsförälder eller bebisförälder som jag vill kalla mig själv, är det väldigt svårt att hitta tid till sig själv. Det är svårt att få tid för sig själv rättare sagt. Och när man väl får tid så är det en hel del annat som man hellre fixar än att bara vara. I mitt fall slänger jag alltid in några tvättar, diskar, dammsuger och plockar undan.

Idag har jag ingen ork för någonting och Melker har precis somnat så jag tog resterna från igår (ugnspannkaka) och satte mig för att titta på tv. Det är precis vad jag behöver och det är precis vad jag unnar mig just nu. Man blir så tacksam för så korta stunder man får ha för sig själv.

Likes

Comments

Min pojke. Fem månader blir han idag. Han har redan funnits i mitt liv i fem månader. Det känns sjukt när man tänker på att det var han som låg i min mage, att det var han som jag väntade på i så många månader. Och samtidigt som det känns sjukt, så känns det ändå så självklart.

Det är klart att det var han hela tiden.

Likes

Comments

Som gravid ställde jag ofta frågor till andra gravida/mammor och fick alltid samma svar. Svar som jag idag inte alls är nöjd med, för det är faktiskt inte så det är i verkligheten. Jag har samlat några av de saker jag fick höra som gravid.

- Det spelar ingen roll om man går upp i vikt under graviditeten, det försvinner ändå, speciellt om man ammar.
Ja, det kanske försvinner. Jag gick upp 24 kg och har efter 5 månader endast 6 kg kvar. MEN, kroppen kommer aldrig bli sig lik igen. Oavsett om man gymmar 5ggr i veckan, vilket man inte kommer eftersom man inte har den tiden, så kommer aldrig bristningarna att försvinna.

- Förlossningen var inte så hemsk och man glömmer smärtan
Absolut, förlossningen var inte alls så hemsk som jag hade föreställt mig och man glömmer smärtan. Men där och då är det hemskt. Där och då är det det absolut värsta man har varit med om. Är man inte bekväm med sig själv är det väldigt jobbigt att barnmorskorna ska vara och pilla och titta i ens underliv. Det är inte roligt att trycka ut ett barn och det är inte roligt att bli sydd efteråt.

- Amningen kan vara svår i början men efter ett tag kommer det igång fint
Att amma var otroligt svårt i början. Min bebis fick inget grepp, inte under hela tiden jag ammade, vilket var två månader. Vi fick använda amningsnapp (en bra uppfinning) men i längden är det otroligt jobbigt att använda den. Och man känner sig som en looser, som en riktigt dålig mamma när man inte klarar av det. Folk dömmer dig när du ammar offentligt, trots att det är en sådan naturlig sak.

- Man vänjer sig vid att inte sova så mycket
Det gör man. Men man blir också galen av sömnbrist. Det kommer dagar då man ser det som ett stor prestation att sätta på sig ett par byxor.

- Att föra ett liv till världen kan föra två människor samman
Det är absolut sant. Man lär sig samarbeta på ett sätt man inte trodde var möjligt. Men man blir de mest effektiva skiftarbetarna, när den ena sover tar den andra hand om den nya familjemedlemmen och tvärtom. När partnern åker till jobbet avskyr man den miljön, man är avundsjuk. Sex hinns med, absolut, men med bebis snarkande i bakgrunden och måste ibland avslutas mitt i då bebis vaknar för att äta.

Likes

Comments

Denna fina kandelaber har fått sig ett fint hörn i vårt vardagsrum och lyser upp det så fint. Sedan den kom in i vårt hem för ett par dagar sedan har jag tänt den varenda kväll. Även ikväll ska den tändas. Jag och Emil har gått igenom en jobbig period i vårt förhållande den senaste tiden. Det är på bättringsvägen nu och vi fokuserar mycket på varandra just nu. Därför ska vi tillsammans laga middag ikväll och sedan mysa i soffan framför en film med tända ljus och lite gott att äta.

Likes

Comments

Innan jag hade hunnit fylla 20 år hade jag levt i två olika destruktiva förhållanden. Den första gick jag in i som en naiv liten 13 årig flicka. Jag var i full gång att försöka lista ut vem jag var och vad jag ville. Jag minns att jag var vilsen, att jag hade åsikter och att jag sa till när jag inte tyckte något stod helt rätt till. Det var jag stolt över. Men det gjorde att jag ofta hamnade i situationer som jag inte självmant skulle vilja hamna i. Det hände att lärarna ringde hem, att vi hade möten på skolan, oftare än vad jag egentligen vill erkänna. Men som jag tidigare skrev så var jag vilsen.

Det var då han dök upp. Killen som kom att förändra hela mitt liv. Han kom från en jobbig uppväxt med utanförskap. Han visade mycket empati och såg till andras välmående framför sitt egna. I mina ögon var han en helt fantastisk människa. Som ni kanske kan lista ut så föll jag pladask för honom och det tog inte allt för lång tid innan det blev han och jag. Genom att vara just han, fick han mig att vilja ändra på mig. Jag ville också bli en bättre människa. Jag hamnade på rätt spår i livet igen.

Men sedan förändrades allting totalt. Det tog ett par månader. Jag såg honom som min räddare i nöden. Jag avgudade honom och det utnyttjade han. Han blev en sådan person som lyckades manipulera mig. Han lyckades få mig att tro att han var den enda i hela världen. Han fick mig att känna att han var en mycket större människa än vad jag var och han fick mig att känna mig så liten.

Utåt var vi ett fint och lyckligt par. Jag minns att ett vän till mig sa att hon skulle sluta tro på kärlek om det tog slut mellan honom och mig. Men det var med orden han fick mig att känna så, det var med hans handlingar.

När jag kände mig som den minsta människan på jorden valde han att ge andra tjejer komplimanger framför ögonen på mig. Det kunde vara komplimanger som att dom var fina, att dom hade fina ögon och långa ögonfransar. Men det som tog hårdast på mig var när han gav andra komplimanger för att dom var så fint smala, medan han såg missnöjt på mig. Det lilla självförtroendet jag hade kvar då försvann helt.

Jag som faktiskt var smal, såg mig själv som tjock och även om han visste om det fortsatte han i samma stil.

Jag skulle vilja säga att vi gick skilda vägar där, efter några månader. Men om jag ska vara ärlig så dröjde det ett par år. Orden han gav mig gjorde ondare och ondare för varje gång och orden han gav andra var som slag i magen.

Det var efter drygt 3,5 år tillsammans som jag fick alla mina farhågor bekräftade. När jag fick veta att jag inte varit den enda för honom. Det var då jag fick nog. Inte nog med att han skulle se nedvärdera mig, han skulle dessutom vara med andra.

För mig fanns det inte längre något val. Frågan om blev frågan när. Vi gick äntligen skilda vägar och jag hade nog aldrig känt mig så fri som då. Idag är jag ledsen att det tog så lång tid för mig att inse hur han behandlade mig. Jag är ledsen att det skulle kräva något så hemskt för mig att inse det. Men idag är jag även glad. Glad att jag tillsist kom ur det förhållandet.

Det andra förhållande som jag gick in i var ett stort misstag från min sida. Det fanns inga känslor från första början och även i detta handlade det om ord, även ett och annat slag. Det förhållandet valde jag att gå ur redan efter ett år.

Det jag vill säga är att man ska inte stå ut. Märker man att det inte står rätt till, att man inte mår bra i förhållandet, då ska man inte stanna kvar. Det är svårt, det vet jag. Man vill inget annat än att det ska fungera och man tror inte att man kan bli lycklig utan personen i fråga. Men jag är ett bra exempel på att man faktiskt kan det.

Jag har ALDRIG varit mer lycklig än vad jag är nu. Jag har aldrig varit mer lycklig än efter förhållandet.

Likes

Comments

Hallå fina människor!

Efter att ha haft en blogg nästan hela mitt tonårsliv valde jag att vid 21 års ålder ta bort den. En liten pojke hade då funnit en väg ut ur min mage. Det har nu gått en tid och jag börjar sakta men säkert att inse att bloggen har varit mitt sätt att minnas saker, att se tillbaka osv. Just därför startas denna nu.

Så här är jag, ännu 21 år gammal. Jag är sambo till Emil som blev min strax efter min 20 års dag. Tillsammans skapade han och jag ett litet mirakel, en välskapt underbar pojke vid namn Melker. Han fick se dagsljuset för första gången den 18 juni 2015. Så i drygt 5 månader har jag nu levt mitt nya liv som mamma. Om jag trivs? Ni anar nog inte!

Likes

Comments