View tracker

Har fått paper om utredningar som handlar om mina små syskon, där står det exakt vad som har sagts på möten och allt egentligen av vad som har hänt eller sagts m.m.

Känner bara en så stor ilska och besvikelse över mannen som har satt stora ärr i min familj. Jag trodde att han hade fått en tankeställare efter att han hade fått suttit i fängelset och jag trodde att han hade slutat att göra människor illa, även fast jag hade mina misstankar. Jag förstår inte hur någon kan vilja skada en annan människa, speciellt inte barn som inte ens kan försvara sig själv. Hur kan man göra någonting sånt?!? Och sen manipulera barn till att få dem att göra som man själv vill, precis som han gjorde med mig när jag var liten. Ibland önskar jag faktiskt att jag hade satt stop för honom på ett helt annat sätt än att anmäla in honom, kanske hade det varit bäst så, eftersom då hade åtminstone dem minsta kanske fått chansen att få må bra.

Och fortfarande är det ingen som gör någonting med att hjälpa den minsta i syskonskaran som faktiskt fortfarande bor hos denna man, där det står i utredningar m.m att han inte ska få ta hand om barn. Jag har både skrivit, ringt, skickat in anmälningar och allt jag kan för att få socialtjänsten att förstå att dem måste göra någonting i flera års tid. Hur långt ska det egentligen få gå? Lika långt som för alla oss andra syskon? Då man är så extremt trasig och tror att det enda man är värd är att skadas?..

Jag är så trött på lagar och myndigheter, jag är trött på detta samhälle och jag är trött på denna värld som inte verkar förstå ett skit. Jag är trött på människor som inte kan tänka in i andras perspektiv.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Tänkte med att börja skriva att jobbet har gått riktigt bra och jag har känt mig som en utav personalen. Känner mig inte alls lika osäker som jag gjorde förut ett tag. Förstår inte riktigt varför jag blir sådär tveksam på mig själv då jag innerst inne vet att jag kan och att jag kan vara riktigt bra då bara humöret och jag själv satsar seriöst ^^

Har iallafall ganska många bollar i luften just nu som vikariejobbet, högskolan och sen har jag nu startat upp nya planer med att skapa en egen chatt/hemsida som kommer att bli fantastisk om den blir som planerat xD Håller iallafall på för fullt med design och skissande när jag inte har någonting annat att göra, vilket passar mig perfekt :)

kram från tokiga mig ^^

Likes

Comments

Funderade föresten idag på om jag ska färga håret blått. Känns som att det skulle kunna vara jag, i alla fall en del av håret blått, men sen så tänkte jag på hur det då skulle bli när jag söker jobb och går på jobbintervjuer, om folk då skulle ta mig seriöst, också så blev jag tveksam på hur jobbet jag vikarierar hos skulle tycka om det och därför valde jag att jag ska tänka på saken.

Tror nog att det tyvärr skulle bli så att jag troligen inte skulle bli tagen lika seriöst som om jag skulle ha någon naturlig hårfärg. Men samtidigt känner jag ju att jag ska strunta i vad andra tycker och bara vara som jag själv vill och ser folk då ner på mig så är dem inga människor som jag vill ha runt omkring mig.

Vet fortfarande inte, men är nog till 80% säker på att jag ska göra det ^^

Likes

Comments

Är det meningslöst att ens försöka? Är det meningslöst att försöka kämpa för att fylla dem tomma bitarna som försvann för så länge sen så att jag knappt ens minns hur det kändes att vara hel? Är det meningslöst att känna och att tänka när det bara gör mig mer trasig? Jag är ju ändå redan full utav tejp och klister utav alla lagningar jag konstant behöver göra på mig själv. Är det meningslöst att försöka hitta en mening med allting, då jag egentligen bara borde leva som andra?

Känner bara en så enorm längtan till någonting annat, känns inte som att jag är skapad för denna värld då jag inte kan passa in. Jag försöker att passa in men då stänger jag bara hela tiden ner mig själv och jag låter mina åsikter och mina ord endast finnas kvar i mina tankar. Jag vet knappt längre hur ett liv kan vara då jag bara skulle kunna vara mig själv, eller hur jag får fram mig själv.

Känns nästan som att alla runt omkring på något sätt har blivit hjärntvättade och har glömt bort att leva, känns som att folk inte längre har någon mening med sina liv förutom att jobba och tjäna så mycket pengar dem bara kan, eller anser verkligen folk att det är ett liv värt att leva? Det gör i alla fall inte jag, jag vill tro att det finns någonting mer än så, för annars så kan jag lika gärna dö redan här och nu. Varför är folk så besatt utav siffror på sina konton och att samla på sig dem mest vackraste prylarna? Och varför ska människors värde verka påverkas utav vem som just har mest siffror på sitt konto. Ja det är såna tankar som har funnits i mitt huvud den närmaste tiden, eller dem har väl alltid funnits där, men när tomheten kommer fram så kommer också dessa tankar fram.

Längtar typ efter en gemenskap ute i naturen där alla vet vem alla är och där man umgås typ konstant, där man aldrig är ensam. Där man tillsammans bygger ett samhälle och där alla är lika värdefulla. Där man hjälper varandra och arbetar med varandra typ. Nästan så att jag faktiskt längtar tillbaka till tiden innan all elektronik och allt annat konstigt existerade, även fast jag inte ens fanns på den tiden eller ens vet hur det då var på riktigt (var säkert en massa annat strul då) men det fanns en gemenskap som är svårt att hitta i dagens läge, då alla hela tiden sitter som besatta utav sina elektronikprylar.

Likes

Comments

Jag ser en liten osäker flicka, en flicka som inte alls vet mycket om världen. Hennes liv går ut på att överleva en dag i tagit. Hon har blivit tvungen att växa upp för att ta hand om sina småsyskon även fast hon själv bara är ett barn. Även fast hon gör sitt bästa med att försöka vara vuxen så får hon alltid utskällning för att hon inte räcker till.

Just denna dag, är maten slut och har även varit slut i någon dag nu, så brukar det bli i slutet av månaden då inte pengarna räcker till. Magen har redan gett upp och hungerkänslorna existerar inte längre förutom för den minsta som bara sitter och gråter.

Mamma säger att jag måste gå till affären för att handla, handla på det sättet som jag brukar få göra i slutet av månaden. Hon skriver en lista på saker som behövs och jag letar fram min stora ryggsäck som jag sedan tar med mig till affären. I affären läser jag för mig själv vad som står på listan, plockar varorna och lägger dem sedan i smyg ner i min ryggsäck eftersom jag inte får bli upptäckt., blir jag upptäckt så betyder det att jag blir portad i ytligare en affär. När jag har handlat klart allting som står på listan så går jag fram till kassan för att fråga om hur mycket en random vara kostar, när jag får ett svar så säger jag att det är alldeles för mycket och lämnar därför tillbaka varan och sedan går ut ifrån affären, detta gör jag för att det inte ska bli för misstänksamt om varför jag var inne i affären.

Idag är det en bra dag tänker jag för mig själv, idag kommer mamma att bli glad och vara stolt, för idag kommer jag hem med en ryggsäck full utav mat.

Likes

Comments

Här sitter jag igen och funderar på livet, hur det är och hur det har varit. Känns som att jag har levt massor utav olika liv och alla minnen är oändligt många, vilket också känslorna är.

Förut försökte jag hela tiden gömma undan alla minnen, jag försökte skapa en person som inte hade varit med om det som jag har varit med om eftersom jag ville verka vara normal för alla andra människor eftersom de flesta människor verkar på något sätt bli skrämda för såna saker som jag är eller har varit med om. Men nu när jag försöker att vara mig själv igen och strunta i vad andra tycker om mig så känns det som att det bara dyker upp mer och mer minnen, kanske är det för att jag på något sätt har lyckats att öppna upp någon slags spärr... Jag börjar att minnas saker, hemligheter som jag inte ens vågar prata om. Hemligheter som får mig att känna mig ensammare och som får mig att tveka på tilliten.

Så nu sitter jag här igen, tänker, funderar och minns.

Likes

Comments

Tycker det är jobbigt att tänka på mina småsyskon eftersom dem mår så extremt dåligt och jag vet inte alls hur jag ska kunna hjälpa dem. Har försökt med allt känns det som. Den minsta mår bara sämre och sämre och jag har gjort orosanmälningar till socialtjänsten, men dem vägrar att se hur det ser ut och säger att dem inte kan göra någonting utav en storesysters ord. Med andra ord är socialtjänsten som vanligt och gör aldrig någonting förens det är alldeles försent. Precis som det var med dem två näst minsta, då jag också fick kämpa hur länge som helst för att få hjälp till dem och nu har dem blivit inlåsta på behandlingshem för att det gick så otroligt långt med deras mående.

När ett barn på sju år gråter och berättar att hon inte vill leva längre, hon målar teckningar som visar på att hon behöver hjälp och hon skadar sig själv och berättar för mig att det är för att dämpa smärtan i bröstet, ja då tycker jag att det ska vara tillräckligt för att börja göra en utredning på barnets mående. Men när föräldrarna säger nej, går det tydligen inte att göra någonting, även fast en av föräldrarna även har varit dömd för barnmisshandel och där tycker socialtjänsten att hon ska bo...

Blir så trött på att det aldrig ska ta slut, har fått kämpa enda sen fyra års åldern och det känns aldrig som att man kan få lägga allt detta bakom sig för att kunna gå vidare, utan hela tiden ska såren rivas upp och alla minnen ska komma fram. Har funderat några gånger på om jag egentligen bara borde kidnappa henne, flytta någonstans långt bort och uppfostra henne på egen hand,

Likes

Comments