Det var en tuff helg. Jag kände mig deppig och mådde dåligt. Men i lördags kväll kom jag till en insikt, tror jag i alla fall.

För två och ett halvt år sedan var jag förlovad och hade livet framför mig. Jag var lycklig och kände mig som att jag hade hittat hem. Men så rycktes mattan bort under fötterna på mig och jag förlorade allt. Inte bara min fästmö, utan allt runt omkring: Familjen, identiteten, livet. Så småningom kom jag över henne, men jag inser nu att jag aldrig kom över förlusten av den tillhörighet jag hade hittat.

För hela mitt liv har jag sökt efter tillhörighet. Att få vara en del av något större. Att känna mig meningsfull. Det har gått igen i allt jag gjort. Vare sig det handlat om vänskapsrelationer, yrkesroller eller relationer. Så när jag nu blev lämnad igen dök känslan av att förlorat min tillhörighet upp igen. Det handlar egentligen inte om henne utan om mig själv och vad jag ville att det hela skulle vara för något. Hon är en spelpjäs.

Hennes beteende i detta får hon så klart själv ta ansvar för, men jag kan samtidigt inte klandra henne för att vara en produkt av sin omgivning. Problematiken med att inte känna tillhörighet ligger hos mig och det måste jag lösa själv. Förslagsvis genom att skapa nya tillhörigheter som inte står och faller med någons affektuella känslor i stunden.

Därför är 2018, från och med nu, året där jag arbetar för att skapa nya tillhörigheter oberoende av mitt kärleksliv så att jag har en trygg bas av vänner, kollegor och familj som backar mig oavsett vad som händer. Kanske ger det mig tillräckligt med styrka att klara av att hantera mig själv så att någon annan inte behöver ta det ansvaret när det är dags igen.

När det kommer till henne så får jag ta det när tiden är mogen. Antingen pratar vi om det så småningom och ser vad som händer, eller så gör vi inte det och då vet jag ju att vi bara byggde en fasad. Jag ska bolla detta med terapeuten i morgon och se om mina tankegångar resonerar med henne.

/K

Likes

Comments

Jag tycker det är enormt svårt att dejta. Att våga ge sig hän. Att våga lita.

Å ena sidan vill jag bara träffa någon och bli älskad och omhållen. Å andra sidan vill jag inte riskera att bli sårad igen.

Så hur gör man då?
Vilken av vägarna ska man välja?

Ska jag välja att dejta dejta dejta tills jag hittar rätt? Kommer jag stå ut med pressen att få upp förhoppningarna som sen krossas?

Eller

Ska jag inte dejta, hoppas jag hittar någon nån annanstans (jobbet, genom kompisar osv) och bespara mig den potentiella tröttheten?



Äsch. Älska mig bara.

Likes

Comments

Hon bytte profilbild på Facebook i går. Jag fick en ångestattack som varade större delen av eftermiddag, kväll och tidig natt. Först när ett gammalt ligg (som jag inte ligger med, på gott och ont) Snapchattade i fyllan och villan och gav mig lite bekräftelse kunde jag fokusera på något annat och somna. I morse var det okej igen. Jag hade vant mig vid denna otroliga förändring.

Men poängen är att, enligt min analysmodell betyder det något när man utför sådana handlingar. Facebook är en stor del av de flestas vardagar och vi inreder profilerna som vi inreder våra hem. Att byta bild tyder, för mig, på att man vill ha förändring, att förflytta sig i väg från något gammalt och jag tillhör helt klart det gamla just nu. Hon hade haft sin gamla bild sedan 2014 så det var säkert dags att byta oavsett, men vad hon egentligen menade med bilden spelar ingen roll. Det handlar om hur jag tolkade den och eftersom jag inte är en del av hennes liv just nu är detta ett steg ännu längre bort från mig.

Jag var hos psykologen för andra gången i dag. Vi pratade lite om detta och kom fram till att jag borde tillåta mig att känna mig arg och sviken samt lägga band på mig själv i mitt Facebook- och Instagramstalkande för jag fabricerar bara upp scenarion i huvudet av de få fragmentariska bitar information jag får tag på som säkert ändå inte stämmer med verkligheten. Det kändes bra. Jag kände mig stärkt efter det.

Så när jag kom hem såg jag att hon precis bytt coverbild också. Vi är fortfarande vänner på Facebook så detta undgick mig inte trots att jag inte stalkade. Det var en bild på ett X. Jag kände att det började rusa lite i tinningen. Jag studerade bilden ett tag och insåg att det fanns något konstnärligt i den.

Hon är ingen konstnärlig människa på det sättet. 

Kunde det vara en bandlogotyp eller ett skivomslag? Hon gillade bandet The XX minns jag. 

Googlade. Jepp, där var det. 

Vad hette skivan? Coexist? Vad handlade den om? Wikipedia. 

En skiva om hjärtesorg och uppbrott. Saknar hon mig? Är detta en signal?

Jag ursäktar mitt beteende med att jag upplever att hon och jag är väldigt lika i sådant här och att hon sällan gör något utan att det är minutiöst utstuderat. Men ändå. Inte ett skit i universum har förändrats sedan i förrgår förutom dessa två bilder och ändå är det här är mitt liv just nu. Jag är helt dum i huvudet.

/K

Likes

Comments

Häromdagen kom ett inlägg i en diskussionsgrupp jag är med i på Facebook. Inlägget löd ungefär såhär:
”Ibland kan jag känna att jag aldrig kommer hitta en partner för att jag har för höga krav. Varför kan jag inte bara.. nöja mig?”

En väldigt rimlig fråga. Och framförallt något jag själv tänker på otroligt ofta.

Jag har ägnat hela mitt liv åt att träffa otillgängliga män. Män som aldrig varit bra för mig. Mycket har jag gjort detta för att jag aldrig har tänkt att jag har varit värd att älska. När jag träffade min exman så tänkte jag ”oj, här är en som faktiskt står ut med mig! Honom måste jag behålla”. Så har jag nöjt mig, fastän det kanske inte varit exakt det jag sökt eller behövt. Hur skevt är inte det då? Är det vad som ska vara ledande i valet av en partner, att den står ut med mig?

Jag har ägnat hela mitt liv, iallafall fram tills jag gifte mig, med att ändra och dölja den jag är, låtsas vara någon annan. Låtsas vara en person som är lugn och chill.

Jag är inte chill. Jag är lätt neurotisk och väldigt osäker. Jag behöver ju nån som bekräftar mig på ett rimligt sätt.

Nån som är lugn. Nån som är trygg. Nån som kan vara min hamn när havet stormar. Nån som kan visa mig vad kärlek faktiskt kan handla om i en relation.

Jag tänker att jag lärde mig otroligt mycket av att skilja mig. Hela processen med att vara så brutalt bortvald gjorde att jag fick rannsaka mig själv och vem jag är i en relation. Skilsmässan gav mig insikter som jag sen fick en utomordentlig möjlighet att träna på när jag dejtade N. Ni vet han som tänker att kärleken är för evigt. I samband med skilsmässan så passade jag på att djupdyka i mig själv och relationsmönster. Jag insåg då att just att mina känslor blir bekräftade av en person som är trygg är nyckeln för att jag ska må bra i en relation.

Utan jag i en relation så finns det ju bara den andre. Och vilken typ av relation är det?

Så då letar jag efter det. En person som är trygg. Som väljer mig så som jag är. Som jag kan välja. Och som kan hjälpa mig att också välja mig själv.

Likes

Comments

Jag har på senare år haft en tendens att dejta och bli tillsammans med kvinnor som är en hel del yngre än mig själv, med några undantag som bekräftar regeln. Min före detta fästmö var nio år yngre än mig. Hon, som jag befinner mig i något slags limboläge med just nu, är tio år yngre.

Jag får ofta höra att jag satsar på för unga tjejer. Att de inte mognat än, inte kommit till rätt livstadium för att kunna ta beslut om att vara tillsammans med någon på riktigt. Jag möts ofta av klapp-på-huvudet-beteende varje gång det skiter sig och en vänlig, men mellan raderna ändå dumförklarande, utläggning om hur jag borde satsa på någon lite mer vuxen kvinna som är lite mer stabil. Som att jag måste acceptera att det var lite naivt av mig att tro att det skulle fungera.

Så här ligger det till - Jag vet hur dåliga oddsen är. Men det är inte jag som väljer.

Jag är en person som har levt mitt liv lite tvärtom. Jag pluggade lite efter alla andra, men fick ändå jobb lite före alla andra. När de sen kom ikapp för att så småningom göra karriär och bilda familj så började jag om med plugget igen. Detta omvända livsscenario har gjort att jag har svårt att synkronisera med de som är jämnåriga med mig själv för jag upplever att jag inte är i samma livssituation. Det blir naturligt för mig att träffa någon som är 23-25 för på ytan har vi mest gemensamt för stunden. När jag träffar någon som är äldre och som har gjort den traditionella resan (köpt lägenhet, bytt jobb två gånger osv) har jag dels svårt att finna intresse, dels svårt att hitta ett samspel och dels en känsla av att jag inte klarar av att möta de förväntningar som finns på mig som vuxen man, trettio plus.

Naturligtvis går ju det här i båda riktningarna. Jag upplever själv att äldre kvinnor inte finner mig särskilt intressant. Jag kanske upplevs som barnslig, svårhanterlig, oformbar och har svårt att passa in i den kravbild som finns på en partner på den nivån. Missförstå mig rätt nu - undantag finns säkerligen i alla läger. Men det är ju så jag argumenterar kring de yngre kvinnor jag synkar med också. Kanske är det någon av dem som faktiskt vill mer än bara "leva lajf". Jag tänker bara på min 23-åriga rumskompis som sliter håret av otålighet att få bilda familj.

Jag följde med en kollega ner i tunnelbanan i dag på vägen hem. Hon frågade om min relationssituation och hur allt gått nu den senaste tiden, då jag valt att göra henne delaktiv i mina förehavanden. Jag sa att allt hade skitit sig och att jag får se vad som händer nu. Att jag känner mig besviken och ledsen så klart, men att jag samtidigt inte kan döma hon som lämnat. Jag har själv varit 23 år gammal, gjort dumheter och sårat andra människor och det är ju orättvist av mig att bli personligt kränkt. Det är bara sorgligt att jag är måltavlan.

Då hände det oväntade. Min kollega är själv en återvändare i en relation där hon återigen är tillsammans med någon hon tog ett tvåårigt uppehåll från. Hon sa att jag får fokusera på att leva mitt liv och gå vidare i den mån jag vill. Om jag och den här kvinnan kanske hittar varandra om en månad, ett halvår, ett år eller liknande så får jag ta det då. Fundera på hur den situationen ska skötas då när den händer. Och tills dess får jag foksuera på att må bra. Ingen dömande ton, inget dumförklarande eller klappande på huvudet. Hon förstod att jag inte valt detta själv och att de här känslorna är något man bara får lära sig att hantera.

Nu får jag kanske försöka fokusera på att inte bli olyckligt kär i min kollega istället...

/K

Likes

Comments

Att dejta som kvinna är oftast en lång rad av skamläggande.

Skamläggande för att man ligger på första dejten. Skamläggande att man inte ligger på första dejten. Skamläggande för att man inte är intresserad. Skamläggande för att man är intresserad.

Skamläggande för att man är sig själv. Det är också något som kan vara svårt att värja sig från, särskilt då många har upplevt det stora delar av sitt liv.

Det här skulle kunna bli ett oerhört djupt inlägg med långa rader om varför detta är svårt att hantera.
Istället ska jag berätta om en intressant dejt jag var på förra sommaren. Så nu lättar vi lite på stämningen!

Jag hade varit i Göteborg någon vecka tidigare och där matchat med en kille på Tinder. Vi hann inte ses när jag var i Göteborg, men som tur var skulle han till Stockholm ungefär en vecka senare. Han var rätt intressant, såg sådär klyschigt pretto ut som jag kan falla för. Jag faller nästan alltid för starka personligheter, gärna med egna uttryck. Vi hade ett ganska bra flow i samtalet, vilket var en viktig faktor för att jag faktiskt ville träffa honom. I vanliga fall så brukar samtalen dö ut efter en två dagar när "tja, läget?" inte längre är så givande.
Jag hade varit iväg på en stand up-kväll och skulle därefter möta upp den sagda killen på Nytorget. Nånstans där under kvällen började en känsla gro i mig. En känsla av att jag troligen lurat mig själv, att det här inte alls var en person för mig. Det kan vara något så litet som en skiftning i hur personen skriver som gör att jag börjar tvivla. Men känslan har i princip aldrig fel.
Jag gick dit, ändå. Väl på Nytorget möts jag av en enormt nervös kille. Han är därtill ganska liten. Kortare än vad jag är, väldigt smal. Jag är både lång och tjock, så det är för mig ganska viktigt att det är en person som kan matcha mig inte nödvändigtvis fysiskt, men åtminstone personlighetsmässigt. Personligheten kan få en person att växa, då brukar de fysiska attributen vara oviktiga. Men den här killen, liten liten liten. Så liten. Så... intetsägande.
Han visar glatt upp det sällskap han befinner sig i. En samling nördar (hey, no shame on nördarna.. jag är själv en i många avseenden) som hade någon form av prisutdelning (??) för typ obskyra poddar. Väldigt konstigt sammanhang alltså! Jag kände mig så sjukt obekväm. Stoltast var den här killen dock över att Daniel Lampinen deltog i utdelningen. För er som inte vet vem Lampinen är, så driver han Twitterkontot "Den öppna rasisten". Inte den skönaste snubben i stan alltså. Definitivt ingen jag vill kännas vid.

Jag känner mig fett obekväm i sammanhanget och redan efter typ 5 minuter vill jag dra därifrån. Det liksom kryper i mig av olust av hela grejen, men den här killen fattar min hand. Jag ska definitivt inte gå, enligt honom. Jag säger till honom att det är dags för mig att gå, att han inte ska följa med, att jag inte känner att det här är rätt för mig.
Direkt är han på och frågar om det är på grund av Lampinen, vilket jag svarar på att "Det hjälper ju inte. Men jag känner mig obekväm med allt, inklusive dig". Hårt, måhända, men jag har inte så pass mycket tålamod att jag orkar sockra allt nu för tiden. Jag är ju för jisses skull inte där för att HAN ska må bra.

Killen vänder sig till mig, tar båda mina händer, tittar upp med sina intetsägande ögon och säger "jag får en panikattack nu, du måste stanna".

Där kom det. Skammandet. Skuldbeläggandet. Nu har du gjort så att jag mår dåligt. Nu måste du få mig att må bra.

Nehej du, det är inte mitt ansvar. Så jag drar fram min mest professionella sida, säger åt honom att han bör sätta sig ner och andas långsamt, att det är dags för mig att gå.

Så går jag. En erfarenhet rikare, men en skammande man mindre.
Lärdomen till er är alltså att stå upp för er själva. Ni behöver inte stanna för att någon annan ska må bättre, om inte ni mår bättre. Ni är alltid viktigast i ert eget liv.

Likes

Comments

De flesta som är någorlunda involverade i sina egna känsloliv har säkert hört talas om Kümbler-Ross-modellen – de fem stegen av sorghantering: Förnekelse, Ilska, Förhandlande, Depression och Acceptans. Jag har varit in och ut i så många relationer med kvinnor jag varit förälskad i så jag har, vid varje uppbrott, börjat bli väldigt självmedveten om var i modellens fem steg jag är för stunden. Jag använder ofta det som ett sätt att försöka rationalisera min tillvaro.

Men jag tycker också att modellen är så otroligt läskig. För så det fungerat för mig är att när jag nått acceptans har jag gått vidare i livet och genuint slutat bry mig om allt det som tidigare var. Det är ju såklart väldigt skönt och enkelt när man väl är där. Allt det som gjorde så ont gör inte ont för det spelar ingen roll längre.

Det har ingen betydelse.

Men tanken i stunden på att det som är så mycket värt just nu inte ens kommer att vara värt sand i slutändan är väldigt ångestfylld för mig.

Efter att jag blev lämnad av min före detta fästmö för två år sedan spenderade jag de första månaderna själv med att vara rädd för att allt vi åstadkommit tillsammans skulle tappa betydelse och värde. I dag bryr jag mig inte ett dugg längre. Det är som ett tidigare liv med minnen tillhörande en äldre version av mig själv som jag inte kan relatera till längre. Och hon finns inte längre. Den personen som var min dog och i askan föddes en ny person med samma uttryck men som jag inte hade någon koppling till eller intresse av alls.

Men nu är jag ju där igen. Den personen som under förra året hastigt blev min närmaste person och kandiderade om platsen att vara den som betydde allt för mig och som alltid gick först finns inte just nu. Jag vet att om inget händer, om vi inte löser den här situationen så småningom och kommer fram till något förhållningssätt, kommer det till slut att falla i glömska på precis samma sätt. Inte bara intimiteten den sista månaden, utan den djupa och synkroniserade vänskapen vi byggt i flera månader innan dess. Den personen som var så nära att betyda allt blir reducerad till endast någon jag brukade känna. När jag är där kommer jag som sagt inte bry mig.

Men just nu är jag så himla rädd för att komma dit.

/K

Likes

Comments

Jag och mitt ex skildes eftersom han träffat någon annan, eller några andra. Det fullständigt krossade mig. Inte för att han varit otrogen utan för att han valde bort mig.

Jag har levt ett liv med dysfunktionella relationer med emotionellt otillgängliga män. Det är ett mönster. Det är ett behov. Att göra mig behövd. Som att jag ska komma och briljera med min enorma personlighet och helt plötsligt så kommer personen ifråga förstå att det är bara jag som spelar roll. Jag spelar inte roll, iallafall aldrig på det sättet som jag vill spela roll. Min självkänsla i relationsvärlden är fullständigt i botten.

Jag är fullständigt livrädd över att bli bortvald. Så rädd att det lamslår mig, gör mig paralyserad, gör att jag kryper ihop till en liten knyte som ligger i ett hörn. Den här rädslan är så stor att den kommer innan jag ens träffat en ny person. Så stor att jag knappt vet om jag vågar träffa någon ny. Vågar jag ens utsätta mig för det?

Den första jag träffade ”seriöst” efter min skilsmässa, en man vi kan kalla N, var otroligt emotionellt otillgänglig. Men han var det på ett ovanligt sätt. Han var nära och ömsint och lyhörd samtidigt som han inte kunde/ville bli kär. För kärlek för honom är livslång, han jagar ett ideal som inte finns längre. Det bästa med honom var att han ofta frågade mig hur jag mådde, om det var något jag var orolig för. Jag fick ständig bekräftelse på att mina känslor var okej och tillåtna. Det var en väldigt välkommen förändring från att ha levt i en relation där jag ständigt behövde vara någon annan. Men så blev han aldrig kär. Och jag slogs igen av känslan av att vara bortvald, även om det denna gång var för ett ideal som jag själv vet inte existerar.

Nu har jag pratat i telefon med en man, J, i flera veckor. Vi har inte träffats än och varje gång han skjuter upp en träff så vrider jag mig i ångest. Jag är inte vald nu heller. Jag kommer dock aldrig bli det utav honom eftersom han fortfarande är kär i sitt ex.
Men så står jag där och tanken slår mig ”kanske kan jag rädda den här mannen? Om han bara ser mig så kommer han fatta att jag är den rätta”. Helt galet, för jag vet ju inte ens om jag vill ha honom. Och varför ska jag egentligen vilja ha en person som uppenbart är otillgänglig?

Åh, hoppet osv spelar så jävla stora spratt med en.

Likes

Comments

Det har nu gått tre veckor sedan allt var fantastiskt. Jag trodde vi var på väg att bli ihop, att orden låg på hennes tunga. Istället vände hon på klacken totalt. Att analysera vad det beror på har jag redan spenderat tre veckor med, så jag är lite trött på att älta. Det jag ville dela med mig av är istället hur mina tankegångar går kring efterdyningarna, exempelvis banala saker som onlinestatus på messenger och likes och kommentarer på instagram.

Om vi backar bandet lite först: Jag var i ett drömförhållande som tog slut för två år sedan (händelsevis det uppbrottet som gjorde att jag träffade min vän jag driver den här bloggen med). Vi var förlovade och hade planer för framtiden, men så inom loppet av en vecka hade hon lämnat mig för en annan och mer eller mindre kastat ut mig på gatan. Hon erkände aldrig att hon träffat någon annan utan kallade det för att "hon behövde vara själv, vara fri".

Men så en dag, någon vecka eller två efter uppbrottet såg jag hur hon kommenterat två emojis på ett Instagraminlägg av den killkompisen hon hade kommit väldigt nära den sista tiden. En blixt ⚡ och en kedja ⛓️. Jag har den olyckliga kombinationen av att vara hyfsat HSP samt att vara utbildad i visuella studier så mina känselspröt gjorde en hastig 360. Analysen gick ungefär så här:

  • Hon kommenterar på personens bilder på Instagram, det har hon inte gjort förut medan vi var ihop.
  • Hon skriver inget för att vara medvetet otydlig utan kommenterar istället två emojis utan universell betydelse.
  • Eftersom dessa emojis inte har någon universell betydelse har de laddat dem med egna värden.
  • Alltså har de redan utvecklat en, för dem, egen unik diskurs där dessa symboler har subjektiv betydelse.
  • Alltså är de redan mycket närmare varandra än vad jag tidigare anat.

Det kom fler ledtrådar senare som bekräftade misstanken, men i mitt scenariobyggande hade jag redan där målat upp en bild av vad som hänt. Den visade sig sen vara exakt 100 procent korrekt.

Nu sitter jag som sagt i en liknande situation igen, men den här gången handlar det om mönster och beteende kring onlinestatus på messenger. Personen som lämnade mig för tre veckor sedan hade ett väldigt förutsägbart onlinemönster, vilket nu plötsligt rubbats och det gör mig galen. Vi var extremt nära vänner och har stundtals varit lite hot and cold redan innan vi nu råkade ge oss in i en liten kärlekskarusell och när åkturen plötsligt tog slut var vi ändå noga med att betona att vi fortfarande var extremt viktiga för varandra. Så varför beter hon sig irrationellt? Varför hörs vi inte längre? Det var ändå hennes beslut att det skulle bli så här så för mig är det helt klart hennes tur att passa boll, men jag möts bara av en vägg av tystnad. Jag bryr mig inte så mycket om att hon vill strula runt lite med någon annan. Jag tror att hon kommer få leta med ljus och lykta för att hitta någon hon synkar bättre med än mig ändå. Det här handlar ju snarare om hur hon ser på vår vänskap överhuvudtaget. Jag väntar otåligt på vad som kommer hända nu.

Jag är inget Håkan-fan, men han dyker alltid upp som någon jävla gubben i lådan och levererar rätt lines vid rätt tillfällen:

"Det gör ont att veta, men lika ont att undra"

/Kris

Likes

Comments

För ca 4 månader sedan så bröt jag helt och hållet med mitt ex. En liten liten tråd av kontakt har funnits kvar sedan vi skilde oss för 2 år sedan, men jag har inte riktigt förstått vad den lilla tråden har betytt. Det har inte betytt att jag velat ha honom tillbaka. Hell to the NO! Men den har betytt att jag inte har kunnat bli helt fri. Att få läka. Att få hitta mig själv.

Mitt ex är en sådan typ som inte lyssnar. Han hör orden som sägs men förstår inte innebörden. Därför var det enormt stort att han till slut hörde mig. Hörde vad jag sa. Hörde vad jag menade när jag sa "släpp mig fri". Till skillnad från honom har jag inte helt och hållet kunna gå vidare sedan vi skilde oss. Han däremot, blev sambo kort efter skilsmässan med en kvinna han börjat träffa innan vi (jag) bestämt oss för skilsmässa.

Sedan jag skilde mig har jag dejtat, snackat, träffat ett flertal. Ingen har egentligen varit rätt även om jag trott det. Jag själv är skeptisk till att träffa någon som är skild. För det är för mig ett slags tecken på att vara vuxen som jag inte riktigt vill kännas vid. Jag är väl inte så vuxen?

För min ständiga Kris (förutom Kristoffer) är att jag så lätt sveps med i känslor. Jag blir som 15 år igen så fort en snubbe ler mot mig (okej, inte riktigt, men ni fattar..). Jag liksom lovar mig själv gång på gång att jag ska sluta med det, men ett 30 år invant beteende är otroligt svårt att bli av med. Så hur gör man det då? Det kanske får ta 30 år till att ta reda på.

För nu ska jag njuta av att inte längre vara knuten till mitt ex och försöka att inte vara mentalt 15 år.

Likes

Comments