View tracker

Fan va jag saknar dig. Din röst. Ditt leende. Dina läppar. Dina ögon. Blicken du gav mig när jag sagt hur mycket jag älskade dig. Jag saknar sättet du ville att jag skulle hålla på med ditt hår. Dina kramar, kyssar. Dina armar som håller om mig. Din ilska mot den som sårat mig. Jag saknar ditt skratt, din glädje när du va med mig. Jag saknar våra skämt, våran egna humor. Saknar hur du visade alla att jag va din. Hur du tog på mig i hemlighet när vi var med andra. Saknar när vi kollade på film. Saknar när vi dansade i ditt kök. Saknar våra frukostar, luncher och middagar. Saknar att ha två täcken i min säng, ett ditt ett mitt. Saknar att ha på mig dina tröjor. Saknar din lukt. Saknar dina sugmärken. Saknar dina kyssar på min hals. Jag saknar när du bar upp mig. Jag saknar när du berättade för mig hur mycket du älskade mig och hur du skulle dämpa din smärta om vi tog slut. Jag saknar din rumpa. Jag saknar att sitta i din dumma ishall och frysa anus mycket bara för att få se dig när du gör det du tycker om.
Jag saknar hur vi kunde prata om allt. Hur du höll på med mitt hår, hur du luktade på det. Hur du sa att du älskade min lukt. Hur jag kunde vara mig själv med dig och du kunde vara dig själv med mig. Hur vi låg och myste.
Jag saknar när jag trodde att du sov och jag skulle gå och hämta vatten, när jag reste mig upp drog du mig tillbaka och sa -nej, vart ska du.
Jag saknar när du små retades med mig. Jag saknar när vi precis hade bråkat men ändå slutade med att vi sov tillsammans bara vi.
Jag saknar när du la armen om mig på bion.
Jag saknar hur mycket du brydde dig om mig. Jag saknar hur glad du var varje gång du såg mig, du sken upp. Jag saknar hur konstiga vi kunde vara med varann, hur vi kunde vara oss själva.
Jag saknar att kunna gå in när du duschar, jag saknar att se dig utan kläder. Jag saknar varje del av dig som finns.

Jag visade en video på oss för våran nära vän det hon sa var att hon aldrig sett dig så, aldrig så lycklig. Vart är den lyckan nu?


Jag saknar hela dig, min bästavän, kill veritionen av mig, saknar allt vi gjorde, saknar oss.Saknar min humörsvängande mupp.

Men de jobbiga är att du inte saknar mig, eller jo kanske. Sluta förvirra mig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker



"Tiden läker alla sår"

Det är den största lögnen jag någonsin hört.
Det har gått fyra månader sedan.
Senaste gången jag pratade med honom var i lördags. Skrek att han aldrig älskat mig och frågade om han verkligen trivdes så här. Hans svar var att han inte trivdes. Men jag vet inte vad han menade med det, vet inte själv vad jag menade med frågan.
Men han vill inte ha mig. Inte alls.
Men han bryr sig fortfarande, vilket jag verkligen hoppas att han fortsätter göra.
Annars gör ingen det.

Det känns som jag hela tiden försöker vara glad och verka som att jag klarar av det här.
Men det gör jag verkligen inte. Jag vill bara ge upp.

Vill bara hoppa.
Vill bara bli påkörd.
Vara med om en olycka och tragiskt inte klarar mig.
Jag vill bara dö,
eller hamna i koma,
de vill jag för att jag vill bort härifrån
men också för att se vilka som verkligen skulle bry sig.
Håller jag på att bli galen?
Eller bara ledsen, ensam och övergiven?


Han var verkligen den ända som gjorde mig glad. Som kunde få mig att le när jag kände att allt var skit. Han var min anledning att fortsätta andas, att inte ge upp. Han var verkligen mitt allt. Och nu när han är borta ur mitt liv vet jag faktiskt inte hur jag ska gå vidare.
Vet inte ens om jag vill gå vidare.
Ligger på nätterna och kollar på videos med titeln
"How to get over a breakup"
Eller
"How to let go of someone"

Följer alla råd, men ingenting förändras.
Har ingen bild på honom kvar. Han är ingenstans på mina sociala nätverk och han heter YDB( you deserves better) på hans kontakt.
Men ändå så är det alltid han jag tänker på, alltid hans fina ögon och hans vackra leende.
Men för varje dag som går blir bilden av honom allt suddigare.
Och det gör bara ondare och ondare för varje dag som går. Som att mitt hjärta får en ny spricka varje dag.
Så min fråga är nu, hur i helvete läker man ett krossat hjärta?

Likes

Comments

View tracker

Han förstörde hela mig, inte bara mitt hjärta. Jag ser honom överallt. Alla ser ut som honom. Formar mina kuddar så det känns som han ligger bredvid mig. Jag vill inte vara hans vän. Inte alls. Vill bara vara hans. Som vi va. Det var bara så bra.

Vill få det att se ut som jag inte bryr mig om honom. Ler och skrattar. Drar skämt. Säger att jag aldrig mått bättre. Men sanningen är att jag ligger helt förstörd varje kväll. Helt förstörd bara jag tänker på bokstaven D. Hans första bokstav i hans namn.
Gråter av bilder, låtar, videos. Allt. Allt som påminner mig om honom.
Vill ha honom tillbaka. Mer än allt. Men hur fan ska det gå till. Det är inte möjligt längre. För han älskar mig inte längre, han bryr sig inte.

Och jag leker att jag mår bra. Tänder min cigarett och öppnar min vodka. Ändå säger jag att jag aldrig mått bättre. Men egentligen är sanningen att jag aldrig i mitt liv mått värre.

Likes

Comments

Jag såg honom idag. På bussen. Han som lämnade mig så jävla hårt för ett halvår sen. Han kollade inte ens på mig. Sa inte ens hej.
Ville egentligen bara gråta. Men försökte värka som jag absolut inte brydde mig om att han satt två säten bakom mig och min vän.
Han hade keps som täckte hans blonda hår. Man märkte på honom att han visste. Visste att jag vet där. För han kollade aldrig upp. Aldrig. Han låtsades som ingenting. Han verkade inte bry sig men ärligt tror jag han bryr sig lika mycket som jag.
Jag var aldrig kär i honom. Vi gjorde bara världens misstag tillsammans. Det var det största misstag jag någonsin gjort. Och helst skulle jag bara spola tillbaka tiden då han frågade om han skulle komma över och hålla mig sällskap när jag var ensam mitt i natten. Vi var nära. Riktigt nära. Pratade om allt och alla med honom. Han gav mig råd. Vad jag skulle göra och inte skulle göra. Jag lyssnade på honom. Han var två år äldre. Hjälpte mig med allt.
Men nu när jag såg honom på bussen idag var jag ingen. Ingen han brydde sig om. Ingen han kände igen. Ingen han kommer ihåg.
Det sårade. Riktigt riktigt hårt. Ville egentligen bara gå fram till honom. Krama om han så jävla hårt. Säga att jag saknade honom. Riktigt mycket. Äckligt mycket. Men det kunde jag inte. För han är egentligen världens vidrigaste person. Kunde inte gå fram till honom han skulle antingen ignorera eller putta bort mig från honom. Han tycker inte om mig längre. Får väl lära mig att leva med det.

Likes

Comments

Egentligen känns det så patetiskt att sitta vaken mitt i natten och nypa, riva och skära sig. Men man har väl inget val antar jag, det är bara så det är, jag hatar mig själv, och när jag gråter hysteriskt är det de ända rätta att göra. Det är ju något fel på mig. Min kropp är för smal, min kropp är inte som folk vill den ska va. Den ska vara mera kurvor, utan alla bristningar.
Mitt ansikte är inte symmetriskt, mitt ena öga är lite större än de andra och min näsa är alldeles för stor.
Skulle vilja skära bort hela mitt ansikte om det gick.
Kollade mig i spegeln igen. Ser den patetiska tjejen rakt i ögonen som stirrar tillbaka på mig genom spegelbilden. Hon som har mascara över hela ansiktet, hon som legat och skrikande ner i kudden från kl. 02:07 till 04:05.
Hon är så patetisk, gråter över ett fult ansikte och en ful kropp. Jag fortsätter kolla på missfostret i spegeln, sen slog det mig att det inte var något missfoster det var jag. Det var jag som kollade på mig själv. Det var jag som var så patetisk.
Jag springer till min byrå som står i hörnet i rummet. Hämtar rakbladen, går in på toaletten, drar upp morgonrocks armen. Såg ärren från igår, från i morse, från ett år sen.
Usch vad patetisk jag är tänkte jag innan jag skärde upp precis över där handen började fast på översidan av armen. Det var så skönt, en skön smärta igenom hela kroppen.
Men jag vill väl inte dö, eller vill jag? Få evig tystnad, få evig frid? Eller så kanske man inte känner någonting? Känner inte ens när man är död?

Nej jag vill inte dö, jag har en mamma. Pappa kanske inte finns längre men jag har en mamma. Jag kanske inte har vänner men jag har mig själv. Jag har fortfarande mig själv och någon gång kommer det lilla räcka till en vän, mig själv. Så nej förstör inte det, förstör inte det som jag ge mig en vän en dag.
Jag la ner rakbladet och gick och la mig igen.
Den här gången lyssnade jag på glad musik i stället för ledsen, det kändes lite konstigt men det kändes bra.
Jag kollade mig i spegeln igen slog mej lite löst på kinden, inte som illa menat utan som en klapp på ryggen när man gjort något bra. Så sa jag tre ord till mig själv som skulle visa sig rädda mitt liv.
"Du är tillräcklig."

Likes

Comments