​Det är ingenting, allt är bara bra.

Det sneda leendet var en lögn i sig. Hon höll ansiktet i de stillastående sekunder hon var på scenen, men så fort hon vände bort huvudet och såg personerna komma längre och längre bort över axeln, sköljde det över henne. Den där gråa klumpen i halsen som nästan kväver henne. Den där ovälkomna men så väl bekanta klumpen. Klicket av dörren som går igenom bakom henne lugnar. Hon är trygg där hon sitter, på toalocket med benen i ett ringlande kors under sig. Som att ett krig pågår utanför och träet emellan är hennes bomull från de vassa kanterna.

Allt hon känner i den stunden är skam.

Jag hatar de dagar då ångesten fållar in en på en toalett och därinne sitter man och funderar på hur man ska ta sig ut igen, utan skyddshöljet. När tårar bränner fram och ger omgivningen en försmak på vad som skett inne på den där toaletten. Jag hatar att känna då. Jag hatar att vara en person som känner. I de lägena hade jag önskat jag var en person som ryckte på axlarna till saker och ting, och slapp höra dem där orden som någon alltid tycker om att kasta över till dig.

Var inte så känslig. Sluta känn så jävla mycket hela tiden.


​​Myrornas krig i mitt huvud. Knastrandet gör mig nästan yr. Då kroppen hinner tala innan jag ens hunnit avsluta meningen i huvudet. Ib​land önskar jag att jag kunde peta in papper i sprickorna, täppa igen så alla de där otämjda känslorna inte letar sig upp. Men jag har insett att det är liksom ingen idé. Inget papper i världen kan stå emot det som måste fram. Som en hänsynslös bulldozer. Och fram måste det. Annars gör man våld på sig själv, hur man nu kan såra en redan sårad krigare. Men i min värld är det så. Skrämmande färger och former, överrumplande känslor längst inifrån, tankar som inte ger upp utan att kräva din känsla. De lever rövare, får nackhåren att stå givakt och bygger bo i dig, ibland för ett ögonblick, ibland i en oändlig evighet. Du möter dem i vitögat och de är i hela dig, ända ut till fingerspetsarna. Men det viktigaste, du känner. Att känna får en att känna att man lever, heter det väl. 


​​Och vem vill inte ha känt att de levt?


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments