Den här eviga väntan tar död på mig. BF + 4 idag.... Visst vardagen fortsätter som tur är, så kan inte sitta helt depp och rulla tummarna då Leon måste aktiveras. Trodde inte jag skulle tycka det var så jobbigt att gå över tiden. Men jag tycker det är gräsligt! Visst nu finns det ett slutdatum. Men att vänta längre är så påfrestande. Det riktigt tär psykisk å fysiskt. Orkar verkligen inte att bära denna kroppen mer. Allt gör så jäkla ont och bara vill ha bort smärtan. Sen allt tjat om bebisen har kommit gör mig galen. Alltså på riktigt? Tror folk att dom inte kommer få reda på det? Smäller av. Ja den frågan gör det inte lättare precis heller, vem fasen tror dom längtar och väntar mest... (japp mycket hormoner)


Börjar bli så otacksam och vill bara ha ut bebisen innan han förstör hela min mage. Nu har han fått låna den så länge så jag vill inte dela med mig mer. Får sån ångest varje dag. Vet att vägen tillbaka till min kropp kommer bli så jobbig och ge så mycket ångest av att se mig själv.. Känns jobbigt, men får försöka lägga de till sidan lite. Ska bli fantastiskt att iaf få unna mig att fixa till magen efteråt. Får tänka på det istället.


Nåväl har hunnit med att göra lite små saker i väntan på lillebror. Sydde för ett tag sedan en solgardin till vagnen. Gjorde en vagnleksak och gjort napphållare. Släpade upp Leons gamla lära gå vagn, så den ska jag måla nu.


Höfta ihop en solgardin till vagnen för ett tag sedan. Sambon skrev ut duschöglorna till mig då det var en bristvara här hemma. Haha så smidigt att ha en 3D skrivare ändå i hemmet.

Jag älskar ju trä som är i naturfärg. Så stilrent och snyggt tycker jag! Den lilla söta elefanten har min fina svärmor gjort så den föste jag i leksaken! Så det finns något att titta på mer än ett par träkulor haha. Även här har sambon skrivit ut öglorna. Perfekt! Väldigt enkelt och snyggt med träkulor. Finns så mycket kul att göra med dom. Bara fantasin som sätter stopp.

Att göra egna napphållare är så enkelt och kul tycker jag. Jag har köpt materielet på nätet är bara att googla så får man fram massor med alternativ. Har även virkat ihop en, klippt ut skinnbitar och tagit kantband. Ja även här så är det bara fantasin omnejd sätter stopp.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

För ett år sedan stod jag med den här i handen och var världens lyckligaste! Ja det bubbla i hela mig. Jag lyckades hålla mig hela dagen från att säga något till Robin och väntade så ivrigt på att han skulle komma hem.

Jag skrev i en kopp - du ska bli pappa. Och tänkte å vilket roligt sätt när han tittar ner i koppen så ser han det. Men ni vet karlar, han såg det såklart inte haha. Det känns konstigt att ett år redan har gått. Vilken känslostorm och inverkan på mitt liv denna resan hade med sig.

Såklart inget att hänga upp sig på, men jag ger det en tanke emellanåt. Mina missfall jag hade den sensommaren/hösten tryckte verkligen ner mig psykiskt. Och inte just för ja missfallen i sig. (Kroppen styr ju upp det där på ett ja egentligen fantastiskt sätt. Men endå är det jobbigt såklart )och inte heller för att vi längtade efter ett barn, utan för att jag mådde så himla konstigt av hormonerna. Båda gångerna. Går inte att beskriva hur konstigt min kropp reagerade. Stundvis blev jag så rädd och var otroligt orolig att vara ensam hemma med Leon ifall jag skulle tuppa av. Ja så olustig känsla i kroppen. Att känna sig så påverkad av något precis som om jag vore svin full fast jag är så nykter jag bara kan bli, med en huvudvärk som fick mig att tro att jag håller på att få en hjärnblödning. Usch minns de så väl, den känslan våldtog hela mig... ja tänk så mycket som hänt på ett år i våra liv.

Vilken tur jag har som har världens finaste man i mitt liv. Som stöttar mig genom livet på ett helt otroligt sätt. Så mycket kärlek han ger mig varje dag. Blir bara mer och mer kär i den människan för varje dag. Så lyckligt lottad verkligen! På måndag går vi in i vecka 39 och jag har gått hela denna graviditeten och väntat på att jag ska få något slags psykbryt. Men det har aldrig kommit. Antagligen kommer det inte heller, men om det gör det så får det bara ske. Jag har blivit så mycket starkare och lärt mig så mycket om mig själv så jag ska kunna lyckas ta mig igenom det igen.

När jag påbörjade mina antidepressiva förra hösten sa min läkare att det bästa för mig är att inte bli gravid på några månader... jag hann knappt svälja ner första tabletten så var jag gravid igen haha. En liten miss bara några dagar efter mensens slut.. haha ja vi måste vara otroligt fertila...

Så många fina stunder vi haft sen vi plussa. Känslan av att känna som kropp så väl när man bara känner något är fel och gör ett graviditetstest och det visar positivt. Den där lyckliga känslan, men samtidigt oron som kom. Så många nej som hann komma ur min mun den stunden haha.

Roligast att berätta för var till svärmor. Hon fick nyheten i julklapp⬇️ i den stod det - i augusti ska du bli farmor. Åå vad jag kan se tillbaka på det ögonblicket och bara le. Önskar så att vi filmade hennes reaktion. Svårslagen. Hon bara slängde rullen ur handen och var helt hispig och lycklig och kunde inte prata på säkert 15 minuter innan hon fick fram ett ljud. Haha underbart!

Ja det hinner hända mycket på ett år iallafall

💙

Likes

Comments

Nu är faktiskt allt klart för att lillebror ska komma. Babyskyddet står klart i bilen och BB väskan står redo. Nu vill jag bara att de ska dra igång. Har tittar allt för länge på vagnen och sängen som står i sovrummet.

Är fortfarande ja lite off och har ändå inte fattat att vi ska ha en bebis. Så konstigt och overkligt ändå fast jag känner att han rör sig som en tok på insidan. Känslorna inför förlossningen är så olika. Känner mig som en förstföderska. Är 5 år sen sist liksom. Är en skräckblandad förtjusning. Ena stunden är jag så laddad och bara önskar att minska känning ska vara början till en värk eller bara hoppas att vattnet ska gå. Men nästa så blir man nervös och rädd. Så konstigt. Men kanske ändå inte. Det är ändå andra gången nu som jag kommer få lov stt vara med om ja det största ögonblicket i mitt liv. Inte konstigt det är blandade känslor. Vi är så nyfikna nu på vem han är och hur han ser ut nu 💙

Denna gunghästen hittade Leon på loppis för 25kr och ville köpa till lillebror. Den var sjukt sliten och inte alls vacker. Röd sits och i stålet var nästan all färg bort skavd, ansiktet var slitet och i hemska färger. Så efter lite kärlek så ser den ut såhär. Super nöjd med resultatet ⬇️😃

Likes

Comments

Uppdateringen här inne är lite sådär. Men livet rullar på och ja, jag rullar ju jag med. Gått in i vecka 38 nu och är så vansinnigt stor... mår bra men har vansinnigt ont. Ingenting med det här är särskilt kul eller mysigt längre. Precis allt gör ont. Lilla plutten där inne har verkligen ingen plats att röra sig på, varje rörelse gör mer eller mindre ont. Skinnet är så spänt så det känns som jag har stora blåmärken på hela magen. Inställd på att han kanske stannar längre så slipper man få paniken om man går över. Men den lär väl komma ändå haha.


Vecka 38.

I olika vinklar. Sista är ju priceless. Ser galet stor ut från den vinkeln haha. Hjälp....

Längtar så tills att de här ska vara över. Är såklart så tacksam att jag som kvinna får lov att uppleva detta. Alla får ju tyvärr inte vara med om det. Men jag ha tillbaka min kropp. Längtar så in i. Har i några veckor haft sån ångest över vikten. Mår riktigt dåligt över det. Även om jag vet att denna gången är det väldigt mkt vätska så är det ändå så jobbigt. På 2 dagar har jag gått upp 1,5 kilo i vätska bara... har aldrig vägt så här mkt i hela mitt liv, bara det ger mig sån ångest. Förstår så klart att många tänker nu att gud de där går du ju ner sen. Och absolut jag är fullt medveten om det jag med. Men efter att ha haft anorexi och ätstörningar hela livet så ser jag det på ett annat sätt än vad du gör.

Jag tycker det är hemskt att jag ska behöva må så dåligt över att se mig själv. Längtar tills jag kan bli rörlig och börja träna igen och fixa till magen som fått ta mycket stryk efter två graviditeter. Snart, Snart är de över och belöningen är på utsidan... 💙

Likes

Comments

Jo det börjar bli lite drygt och jag kan ärligt säga att jag är så färdig med att vara gravid. För flera veckor sen var jag klar. Alla hormoner, fy så hemskt. Tar åt mig av precis allt och är så super känslig. Minsta lilla åsikt eller kommentar kring ja vad som helst får mig att antingen bli rasande förbannad eller hysterisk ledsen. Att man kan känna 1000 känslor samtidigt och att alla ska slås på samtidigt är ja fascinerande och så påfrestande.

Men ja allting är i princip klart för att du ska komma. Efter mycket om och men är vi till och med överens om ett namn. Otroligt, trodde aldrig de... hade förberett mig på att du skulle få bli namnlös. Kläderna är tvättade sedan ja några veckor tillbaka. Trots att jag är typ klar i storlek 56-62 kan ja inte sluta köpa kläder haha. Aja va gör det, det är ju så kul. Babygymmet är klart, din hörna är klar ja allt är klart, klart, klart! Bara du fattas!

Kan dock inte förstå att du faktiskt ska lämna magen också.. har precis fattat att ja jag är gravid och de bor någon i min mage. En liten människa liksom. Att du ska ut också..nä det finns inte på kartan alls.


Kan vara så himla arg och ledsen för att jag har så hysteriskt ont av foglossning. Smärtan är ju obeskrivlig. Hade det vart vara i ryggen okej men när det sitter i bara blygdbenet. Guud så ont det gör. Föder hellre 10 ungar på rad alltså. (Nästan) blir så ledsen å bara önskar du kan komma helst igår när det gör så ont. Ligger och snyftar upp efter sambon att jag inte vill vara gravid längre typ varje natt. Ja man blir så mesig när det gör så vansinnigt ont. Känns segt men ändå så är det iaf max 10 veckor kvar. Ska försöka att hålla ut haha!

Likes

Comments

Det värsta med att få ångest sådär plötsligt och oväntat är så jävla jobbigt. Det går inte att beskriva så jävla frustrerande det är! Imorse kom det bara sådär som de gamla mönstret jag hade förra året innan jag åkte till jobbet. Stress hemma och magen ballar ur. Kände mig så ledsen och arg. Ska jag inte fixa ett besök hos frisören? Måste jag ringa och avboka med 15 minuters marginal. Nää prova Malin åk. Börja må illa men satte mig i bilen och åkte! Kolla flera gånger så mina tabletter är med. Såklart vet jag att de tar minst 30 minuter innan dom börjar hjälpa om jag tar en sån. De kändes bra när jag kom fram och jag är inget vrak men jag är illamående och känner att de kommer sammandragningar av all stress och jag är så jävla törstig.


Tack Gud för att frisörer är så sociala och pratsamma. Det liksom bröt mitt beteende och jag kom ur mönstret och kunde tänka på annat. Jag tog ingen tablett och klara av hela besöket och blev så jävla glad att ja klara det! Ska skryta såå inför min psykolog om detta. Fick sist ganska många läxor som ska utföras pga av ångesten som börjar igen. Så nu har jag betat av en del på listan och kan snart hissa flaggan. Jag har biobesök och en middag kvar att klara av. Bra dag! 1-0 till mig!

Likes

Comments

I över 20 veckor har jag väntat. Väntat på att få panik. Paniken verkar inte komma, men ångesten har smugit sig på igen. Och ja den socialafobin. Men den är hanterbar, men blir ändå lite mer jobbig nu som gravid. Nu känns det ändå som den värsta vågen har gjort sitt och det börjar plana ut och bli mer kontrollerat. Vem vet, men hoppas det iallafall.


Nu har jag varit sjukskriven i tre veckor. Hjälp va fort dom har gått. Foglossningen som blev lugn av att vila har nu vaknat till liv och ja jag kan knappt göra vissa vardagliga saker. Eller ja det går ju såklart att utföra dom men helvete så ont det gör efteråt. Så ja nu är det bara att gå och vänta i 15 veckor på bebisen. Känns fortfarande så knäppt. Fattar inte att vi ska ha en bebis, att Robin ska få sitt första biologiska barn. Han är ju redan världen bästa pappa till vår fina Leon. Och att Leon ska bli storebror och sjukast av allt att jag ska bli mamma igen till en ny liten person. Ja det är så overkligt, fast man känner han där inne i magen. Hoppas dessa veckorna går fort. Är ändå 5 år sedan sist och ja jag är typ ständigt orolig av och till mer än vad jag var med Leon. Då var man "lyckligt ovetande". Men nu vet man hela proceduren liksom, vad man har att vänta sig. Allt är typ köpt och det är bara lite små fix kvar. Ska börja i bebishörnan någon dag nu.

Känner mig stor som ett hus och är så mycket större denna gången, så undrar ju vart detta ska sluta haha.

Likes

Comments

Bloggen har stått still en tid men tänkte ta upp den igen.

Efter en jobbig höst med diverse piller som ska ha lugnat ner min trasiga själ. Så kan jag nu i efterhand säga att inget piller i världen hade kunnat hjälpa mig. Mitt lyckopiller var att få bli gravid igen. Så jag tänkte berätta lite om mina tankar från plusset tills nu.

Denna graviditet kom som en glad överraskning och var absolut inte planerad, eftersom jag blivit avrådd från min läkare att bli gravid under den period jag skulle äta mina antidepressiva. Men efter en liten miss så förstår man helt plötsligt hur lätt det kan bli ett barn. När jag plötsligt förstod att något i min kropp inte var som vanligt så tog jag ett test. Så där stod jag med hakan enda nere vid knäna och det enda som kom ut ur min min var - nej, nej ,nej det är inte sant! Och på den vägen börja denna resan.

Det har inte varit en dans på rosor för psyket att bli gravid igen efter två tidiga missfall i höstas. Den där ständiga oron över att något ska hända förföljer mig ännu. Det har varit glädjefyllda veckor och ledsamma dagar precis så som en graviditet ska vara. Har försökt koppla bort att jag ens är gravid och har försökt att inte ens vara glad i början. Så beredd på vad som kan hända och hur lätt hela livet bara kan vändas upp och ner. Vi berätta för våra familjer direkt. Det kändes som det spelar ingen roll om det går bra eller dåligt, det är inget vi kan styrs ändå.

Strax innan vecka 12 började jag må bättre och vi var iväg på ett tidigt ultraljud. Var så rädd och nervös. Ska det finnas något där inne nu? Vi fick se en liten liten knodd där inne och smilbanden kunde inte gå ner. Lyckan började komma. Och vi gick ut med det offentligt. Så nervös såklart och orolig att de skulle hända något. I vecka 13 fick jag en liten blödning och miljoner tankar hann komma på en sekund. Efter samtal med barnmorska så fick jag lugnat ner mig. Kärl brister så lätt, helt normalt. Men oron la sig aldrig efter det. I vecka 18 åkte vi in till akuten för en koll då jag blev rädd efter en rosa upptäckt. Blev tagen på stort allvar och fick en väldigt grundlig undersökning och det enda man kunde se var att moderkakan låg långt ner. Det kunde vara en orsak, men inget att oroa sig för den flyttar sig upp när barnet växer. Allt såg bra ut och den lilla knodden där inne mådde bra och sprattlade omkring.

Vi har trott sen start att vi ska få en liten tjej, allt gulligt man kan köpa, klänningar leggings. Jag var så övertygad verkligen. Men jag vet att jag är en pojkmamma och ja det blir en liten prins till. Underbart. Nu har jag vågat att börja köpa saker och förbereder för en liten bebis. Vagnen är köpt och sängen. Mycket börjar bli klart. Ska bli mysigt att fixa bebishörnan sen.


Ibland undrar jag kommer oron någonsin att släppa? Allt över analyseras, de gör ont där, de känns något där, jag mår si, jag mår så. Hjärnspöken deluxe. Fick världens bästa råd från min psykolog. Att jag istället måste tänka att är det min kropp det gör ont i så är det mig det gör ont i och inte i bebisen. Det är en utmaning varje dag.

En annan stor oro har varit att jag är så rädd för att få en panikångest-attack under tiden jag är gravid. Jag har känt små små tendenser de sista på jobbet, med all stress den där tryckande känslan i bröstet och I söndags fick jag min första när vi var på bio. Så jobbigt att stanna kvar i ångesten och kämpa tills den ger sig när hela kroppen bara vill fly. Jobbigt att det hände på en offentlig plats. Det är svårt att inse att man har vunnit när man blir så ledsen efteråt. Ledsen för att det börjar spöka igen. Men måste tänka att nästa gång blir det lättare. Tur jag har världens finaste sambo som var med.

💗

Likes

Comments

Åh vad jag älskar denna stringhylla. Ett loppisfynd dessutom för 100 spänn. Slängde på lite färg så blev det helt magiskt. Den har länge hängt inne vid vår soffa och jag har länge önskat mig en till köket. Ibland går inte hissen enda upp och tanken slog mig aldrig att jag bara kan sättas den i köket istället. Nu hänger den iallafall där och jag är super nöjd! Finkopparna kan nu få stå framme och njutas av och Leons lilla uppsättning från design letters fick också leta sig ut ur skåpen. Lite roligare. Äntligen så nöjd med hur ett ser ut i köket nu. Linnegardiner och linneduk lyfte verkligen hela rummet.

Likes

Comments

Konstig känsla, men otroligt härligt att kunna åka till jobbet och vara det som vi nu kallar "normal". Att inte ha någon ångest. Ja det rullar på och känns riktigt bra.

När man går i terapi så får man lära sig att stanna kvar i sin ångest, att möta den. Vilket är otroligt läskigt att våga göra. Alla med ångest vet att det sista man vill göra är att vara kvar i känslan. Känslan av att kvävas. Vem vill möta en sån känsla? Det är ju så mycket lättare att använda ett säkerhetsbeetende. Så som att fly, att välja att inte göra det där som ger dig ångest, att ta en tablett osv.. och en ond cirkel startas. Även om det är en räddning i stunden så är det ingen lösning. Jag har försökt att möta min ångest så många gånger så jag tror jag tappat räkningen. Även om jag lyckats har jag alltid varit så besviken på mig själv. Just för att jag använda mig av något hjälpmedel för att klara av att möta den. Denna veckan har jag lyckats att möta min ångest utan några som helst hjälpmedel. Jag vågar nog smyga fram att jag är lite stolt över mig själv.

Min psykolog och jag har kommit fram till att jag har en liten släng av socialfobi. Jag får nog säga att den var värre förr. Men den finns där.

I måndags gick jag tillbaka till den plats som jag för snart 1 år sedan fick min panikångest. I en stor aula fullt i folk så bröt den värsta panikångesten ut. Jag förstod inte alls vad som hände och fick då fly. Jag ringde min nya chef och berättade att jag ej kunde genomföra denna föreläsningen för jobbet. Satte mig i bilen och grina hela vägen hem.. i måndags så satt jag i samma sal, men mindre folk och klarade av att lyssna på en genomgång inför en terminsstart. Om jag nu misslyckas med denna kursen, nja de gör inget. Jag gick dit i ovetskap om hur läget skulle se ut. Jag fixa det och fan vad de känns bra! Och ikväll, från ingenstans kom en vind med ångest. Såklart när jag är ensam hemma. Har inte känt såhär på snart 3 månader och blev så förtvivlad. Försökte fly och,samtidigt försöka lugna ner mig. Kollar pulsen, normal. Kollar om jag kan åka iväg så jag slipper vara ensam. Känner hur halsen är alldeles tjock och hjärnan bara börjar att spåra iväg och jaga upp mig. Kanske är det en allergisk reaktion? Är de något jag inte tål? Tänk om jag får andningsproblem, tänk om jag bara nu tuppar av.. miljoner tankar. Men jag väljer att inte åka någonstans. Jag väljer att våga möta den här förbannade ångesten. Inga tabletter, ingenting. Bara jag och min ångest. Efter en stund känner jag att jag kan andas igen. Halsen slutar vara tjock och luften har nog aldrig varit renare. Denna gången vann jag och det känns så jävla skönt!

Likes

Comments