Konstig känsla, men otroligt härligt att kunna åka till jobbet och vara det som vi nu kallar "normal". Att inte ha någon ångest. Ja det rullar på och känns riktigt bra.

När man går i terapi så får man lära sig att stanna kvar i sin ångest, att möta den. Vilket är otroligt läskigt att våga göra. Alla med ångest vet att det sista man vill göra är att vara kvar i känslan. Känslan av att kvävas. Vem vill möta en sån känsla? Det är ju så mycket lättare att använda ett säkerhetsbeetende. Så som att fly, att välja att inte göra det där som ger dig ångest, att ta en tablett osv.. och en ond cirkel startas. Även om det är en räddning i stunden så är det ingen lösning. Jag har försökt att möta min ångest så många gånger så jag tror jag tappat räkningen. Även om jag lyckats har jag alltid varit så besviken på mig själv. Just för att jag använda mig av något hjälpmedel för att klara av att möta den. Denna veckan har jag lyckats att möta min ångest utan några som helst hjälpmedel. Jag vågar nog smyga fram att jag är lite stolt över mig själv.

Min psykolog och jag har kommit fram till att jag har en liten släng av socialfobi. Jag får nog säga att den var värre förr. Men den finns där.

I måndags gick jag tillbaka till den plats som jag för snart 1 år sedan fick min panikångest. I en stor aula fullt i folk så bröt den värsta panikångesten ut. Jag förstod inte alls vad som hände och fick då fly. Jag ringde min nya chef och berättade att jag ej kunde genomföra denna föreläsningen för jobbet. Satte mig i bilen och grina hela vägen hem.. i måndags så satt jag i samma sal, men mindre folk och klarade av att lyssna på en genomgång inför en terminsstart. Om jag nu misslyckas med denna kursen, nja de gör inget. Jag gick dit i ovetskap om hur läget skulle se ut. Jag fixa det och fan vad de känns bra! Och ikväll, från ingenstans kom en vind med ångest. Såklart när jag är ensam hemma. Har inte känt såhär på snart 3 månader och blev så förtvivlad. Försökte fly och,samtidigt försöka lugna ner mig. Kollar pulsen, normal. Kollar om jag kan åka iväg så jag slipper vara ensam. Känner hur halsen är alldeles tjock och hjärnan bara börjar att spåra iväg och jaga upp mig. Kanske är det en allergisk reaktion? Är de något jag inte tål? Tänk om jag får andningsproblem, tänk om jag bara nu tuppar av.. miljoner tankar. Men jag väljer att inte åka någonstans. Jag väljer att våga möta den här förbannade ångesten. Inga tabletter, ingenting. Bara jag och min ångest. Efter en stund känner jag att jag kan andas igen. Halsen slutar vara tjock och luften har nog aldrig varit renare. Denna gången vann jag och det känns så jävla skönt!

Likes

Comments

2016 är slut och jag öppnar mina ögon och förvånas över att jag fortfarande är jag. Jag har kommit ur detta helvete levande. Det trodde jag aldrig. 2016 började så bra med att vi flyttade ut på landet och allt i livet kändes så bra förutom att jag hade ett jobb jag vantrivdes med. Och när min bästa kollega fick nytt före mig blev jobbet en plåga. Men jag fick också nytt jobb och på samma ställe som min kollega som flyttat på sig. Kände att nu vänder det. Men det slutar i total katastrof.

Jag har trots terapi inte kommit fram till vad som orsakat detta. Men skulle tro att i botten är det stress. Två års stressande. Sen när jag väl slappnade av så var det som en käftsmäll. Panikångest som bara djävulen själv kan ha startat.

Fruktansvärt plågsamt när man bara vill försöka komma till jobbet och kroppen släpper ut alla jävla signaler från alla håll å kanter och jag bara stretar emot och ger mig fan på att jag ska klara det. Men det gick ju. Det känns sakta som allt plötsligt börjar vända och allt blir bra. Blir gravid och lycklig. Men missfallen kom som på löpande band och alla kontroller osv som blev med det så blev allt för mycket. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så ensam och vilsen som då. Även om jag hade någon som krama om mig så var jag ensam i känslan. Ensam med att känna vad som hände i min kropp. Det skrämmer mig fortfarande hur jag mådde, hur jag tänkte. Efter att ha stretat emot att få en behandling med antidepressiva så valde jag ändå den vägen. Jag valde även att fortsätta att börja hos min psykoterapeut igen.

Jag tänker så ofta på så mycket jag lärt mig i terapi om mig själv. Jag och min terapeut har knutit igen så många säckar från förr som har legat öppna och gnagt på mig hela mitt liv. Jag som var så anti att gå i kbt men att få lära känna mig själv och att ha vågat lita och släppa in en annan människa i mitt liv som lyssnar. Det är det bästa jag gjort.

Att äntligen få prata med någon om min anorexi, att bli sexuellt utnyttjad, depression, ångest ja listan kan bli lång. Men att få sitta och prata om det här och hon ger mig svar som jag så länge har undrat över. Som är så självklart det har hjälpt mig att gå vidare. Att gå i terapi är oerhört smärtsamt. Att lära känna sig själv på det sättet har iaf för mig varit och är otroligt lärorikt. Jag rekommenderar verkligen att alla som har en tung ryggsäck från ett förflutet eller bär på något tungt man inte kan klara av själv att uppsöka vård. Det var iaf min räddning.

Hopp finns för 2017. Finns mycket att se fram emot. Med start redan i Januari. Då min bästa vän ska få barn nr 3. Så galet! Snart blir det bebisgos. Ja det kommer bli ett bra år ❤

Likes

Comments

​Såhär blev min dukning. Börjar bli så nöjd över köket nu. 

Nyårsafton firades med min syster, sambo och hans 3 barn. Vi hade en toppen kväll. Tiden bara flög iväg. Och allt var så mysigt. Men blev bra sent. Lite för sent när Leon vaknade 6:40. Men sova kan man ju göra i graven. Helt klart värt det.

Vi bjöd på tre-rätters

Sparris inlindad i Serrano skinka

Huvudrätten var ytterfilé av hjort med duchessetoppar med västerbottenost och rödvinssås. Måste jobba lite med min uppläggning 😅

Dessert blev såklart min favorit Créme brulée

Likes

Comments

Försöker sätta mig flera gånger här och ska göra något inlägg, Men tiden finns inte just nu. Har så mycket just nu som jag vill skriva om. Kommer på så mycket grejer, men orkar inte ta de få stunderna som blir över till det just nu. Får försöka göra lite olika inlägg till veckan som kommer om tiden finns.

Likes

Comments

Idag har julen åkt ut här hemma. Så skönt! Tänk så mycket stress det är kring julen och den är över i ett naffs.

Vi har haft en sån mysig jul. Leon har fått så mycket fina julklappar! Vi är verkligen omringad av så fina människor. Blir ofta så rörd över den kärleken som Robins familj ger till Leon. Betyder så otroligt mycket för mig.

Så mysig att slå in paket tycker jag. Robin var besviken att han inte kunde vara med för det såg så svårt ut, haha. Men han hjälpte då till men han tröttna efter en stund. Men jag gjorde lite olika varianter och tycker det blev mysigt och personligt.

Likes

Comments

För ett år sen den 1 December så började vi att renovera huset vi bor i så det blev mer beboligt för oss. Fick tyvärr inga riktigt ordentliga förebilder hur det såg ut innan vi rev ner alltihopa.

Läget på huset. Älskar det!

Furu bestod den större delen av huset av. I sovrummet var det heltäckningsmatta, resten vanlig plastmatta. Det var byggt som ett ungkarlshus. Så ett sovrum, kök och ett stort allrum. Alltså fanns det inget sovrum till Leon. Vi bestämde oss rätt snabbt för vi vill komma ifrån lägenheten och prova på att bo Gökälla innan vi bygger vårt egna hus.

Vi körde en enkel budget renovering. Tapeter, vit färg och vitlasyr i taket. Vi hade tänkt å leva med den hemska mattan men tur i oturen så välte jag över mig en arbetslampa och brände sönder golvet i köket. Så vi tänkte bara lägga nytt golvet i köket, men vi kom över ett parti utgående parkettgolv så vi tog alla rum stället. Huset är inte alls stort det är väl ca 80 kvadrat.

Minns ej slutsumman av renoveringen då räkningarna hade en förmåga att trollas bort eller av två otroligt snälla pappor. Men runt 20 tusen tror jag allt material kostade. Vi gjorde allting själva med hjälp av våra familjer.

Såhär såg det ut när vi började. På andra bilden har vi markerat ut Leons rum.


Under tidens gång ⬇️

Har nu sen vi flyttat in hunnit hända mycket i hemmet på ett år. Men känns nu som jag börjar hitta rätt å få till det som jag vill i hemmet iaf. Trivs så sjukt bra här och längtar till vi bygger vårt egna hus här. Känns galet att vi snart bott här i ett år i januari.

Likes

Comments

Imorgon ska jag göra ett pass på jobbet. Första på 9 veckor och kanske är det lite mer ändå.. Jag har varit så jävla lugn, lite för lugn för att vara mig inför detta. Även om det är i snigelfart och bara 25% de första två veckorna så helt plötsligt blev jag så jävla rädd. Jag ska heja på mig hela vägen men räcker det? Jag känner hur det drar ett obehag i hela mig men inget allvarsamt bryter ut i någon panik. Känner hur ögonen blir tårfyllda och kinden blir blöt.. .. jag vill inte bryta ihop! Snälla låt mig inte bryta ihop! Låt mig klara detta nu..

Likes

Comments

Ibland blir det lite för tungt och man måste välja att antingen plocka ur saker ur ryggsäcken eller att ramla ihop för det blir för tungt. Så jag väljer, jag måste plocka ur nu innan jag sjunker. Även om det är något man inte brukar prata om och det känns lite naket att dela med sig. Så jag måste få det ur mig nu för min skull.

Jag kan inte på rak arm minnas hur länge jag gått hemma nu. Konstigt? Jag trodde jag skulle dö av rastlöshet. Jag som aldrig kan slappna av och ta ser lugnt. Jag har kämpat som en idiot för att klara av mitt jobb, för att inte behöva äta medicin, för att inte bli sjukskriven. Men innan jag gick på semester i somras så kände jag mig bra och en del av ångesten börja lätta. Allt börja kännas så bra och det som innan hade vart så tungt började bli så lätt. Och plötsligt hände det bästa och lyckan var så obeskrivlig. Det var så fantastiskt roligt att äntligen få berätta för Robin att - du ska bli pappa. Hans reaktion var oslagbar, helt underbart. Alla som har fått säga just dom orden vet hur det bara pirrar i hela kroppen när man berättar en sådan nyhet.

Men lyckan varade tyvärr inte så länge. Jag började blöda och upplevde inte alla det som ett missfall. Men det var det. Och efter flertal vänder hos barnmorskan där det tog jätte lång tid att plussa fast jag fick plus hemma så var det otroligt plågsamt att inte istället inte veta. Men tillslut fick jag ett plus även där då jag lyckats bli gravid igen under tiden jag trodde att jag var gravid. Fast det egentligen bara var hormoner kvar i kroppen som blev missvisande på tester. Men vi bokade även ett privat ultraljud för att få det svart på vitt och det var en lång väntan även på det.

Jag hade så mycket illamående och mådde så jävla illa hela tiden. Så svårt att dölja för våra familjer. Huvudvärk från helvetet och att jag fick gå och undra i flera veckor är jag gravid? Eller är jag inte? Det höll på att ta livet av mig. Mådde så dåligt och ångesten bara byggdes på. Väl en vecka innan ultraljudet började jag blöda men upplevde inte de som ett missfall heller. Och väl inne på ultraljudet så kände jag bara i hela mig att - nä jag är inte gravid. Sa till Robin att vi kan liksom åka hem jag vet redan svaret. Och väl på ultraljudet så såg man något men var för tidigt att uttala sig om det var något som håller på att lämna eller något som ska gro. Vi fick snällt vänta i 2 veckor till och komma tillbaka..

Att jag inte bara dog där å då! Fruktansvärd att må så jävla dåligt som jag gjorde och inte veta. Det kändes så obehagligt och främmande fick panik och blev så ja äcklad över hela mig och över min kropp. Kände att om jag nu är gravid vill jag fan inte detta. Fy fan de är inte värt det!

Jag började få panikattacker innan jag skulle åka till jobbet och kunde ingenting längre. Bara brast ut i gråt innan jag skulle åka och jobba klara bara inte av det. Hade en sån hemsk huvudvärk som samtidigt höll på att ta död på mig! Som jag först trodde var bihålorna men icke. Fy allt kändes så orättvist. Det enda jag/vi ville var att vi skulle få bli en större familj.

På det andra ultraljudet fick vi en läkare som gjorde en hel check av hela mig UL/VUL gravtest och blodprov och det konstaterade att jag fått ett missfall igen. Väl där inne var jag inte förvånad, men i bilen på vägen hem kunde jag inte sluta gråta. Vi var kallade dit igen efter 4 dagar för att ta ett nytt blodprov. När vi åkte hem därifrån så jag kände mig så jävla tom. Jag hade veckorna som passerat mått så fysiskt och psykiskt dåligt så det framkallade en sån stark ångest så jag kan knappt beskriva hur tufft det var. Det värsta av allt var att plågas av symtom i flera veckor fast jag längre inte var gravid. Så orättvist! Jag kunde inte vara själv. Fick panik över att lämna hemmet, hälsa på vänner/familj, handla osv. Jag bara föll pladask. Blev livrädd för att dö och fick konstiga existentiella tankar. Robin tvinga mig till vårdcentralen där jag träffa min läkare som sjukskrev mig på stört. Vår tid kommer 💗

Nu sitter jag här tror de är 9 veckor senare och äter mina antidepressiva (som typ ja alla svenskar går på enligt min läkare) och börjar må bra igen. Och har de sista veckorna liksom förlikat mig med tanken att börja gå tillbaka sakta till jobbet och nästa vecka är det dags att gå tillbaka på 25%. Det känns bra.

Likes

Comments

Är dom magiska mina små blåa smurfar? Ja tanken har börjat slå mig.. Tänk att det "bara" krävdes en liten dos av ett saknat ämne i min kropp för att jag ska bli jag igen. Det är så konstigt och jag börjar sakta acceptera att jag faktiskt äter antidepressiva. Efter att ha kämpat så för att slippa så sitter jag här nu och blir förvånade att jag inte valde denna vägen tidigare. Så mycket lidanden jag hade sluppit då. Resan har och gör mig såklart starkare för varje dag. Detta är min tredje vecka med medicin och det känns som att jag kommer mer och mer tillbaka. Förutom 3 kilo upp, som gör mig rätt galen och ledsen. Jag får må bra för jag äter medicin och jag har sparat några år på mitt liv eftersom jag varit rökfri i 5 veckor. Så antar att jag får tänka att livet ger och livet tar. Vad är väl några kilo upp då.. dock så svårt att acceptera det, dom ska då bort ändå.

Jag har denna veckan kunnat gå in på affären utan att vara så stressad så jag tror jag ska spy. Ingen ångest eller något. Idag var första dagen jag hade en plan på länge som jag skulle genomföra själv. Att åka iväg till bolaget och handla var ett stort projekt och det gick hur bra som helst. Och sambon fick sig en liten ölkalender.

Samtidigt som jag fortfarande blir så ledsen över anledningen som gjorde att det kändes som livet tog slut och jag bröt ihop totalt. Så kan jag ännu inte riktigt släppa det. Det gör lite för ont ännu för att kunna dela med mig av det här. Som tur är så vet jag ju iallafall nu att livet tog inte slut även om jag faktiskt trodde det då.

Likes

Comments

Hej livet, kul att få se dig igen. Var så länge sedan du hälsade på. Första dagen på väldigt länge som jag kan känna att jag är Malin. Ingen ångest. Inget gråt. Helt befriad. Känns skönt att det går åt det håller efter 2 veckor med antidepressiva. Hoppas på att komma in i vardagen igen snart och att gå försiktigt tillbaka till jobbet.

Även när man inte ser något ljus i tunneln så finner man det ändå efter lite sökande och hjälpmedel ett ljus och man hittar ut igen. Den ångesten jag haft önskar jag inte någon. Jag förstår att när man står och ser på kanske man inte förstår. Men jag är så sjukt tacksam över min fina sambo. Han som kommer hem när jag ringer för jag inte klarar vara ensam, han som håller om mig när jag får andnöd och tror att jag ska dö, han som kramar om mig när jag inte kan sluta gråta. Tack älskling för du är med mig i det här! 💗

Likes

Comments