Det värsta med att få ångest sådär plötsligt och oväntat är så jävla jobbigt. Det går inte att beskriva så jävla frustrerande det är! Imorse kom det bara sådär som de gamla mönstret jag hade förra året innan jag åkte till jobbet. Stress hemma och magen ballar ur. Kände mig så ledsen och arg. Ska jag inte fixa ett besök hos frisören? Måste jag ringa och avboka med 15 minuters marginal. Nää prova Malin åk. Börja må illa men satte mig i bilen och åkte! Kolla flera gånger så mina tabletter är med. Såklart vet jag att de tar minst 30 minuter innan dom börjar hjälpa om jag tar en sån. De kändes bra när jag kom fram och jag är inget vrak men jag är illamående och känner att de kommer sammandragningar av all stress och jag är så jävla törstig.


Tack Gud för att frisörer är så sociala och pratsamma. Det liksom bröt mitt beteende och jag kom ur mönstret och kunde tänka på annat. Jag tog ingen tablett och klara av hela besöket och blev så jävla glad att ja klara det! Ska skryta såå inför min psykolog om detta. Fick sist ganska många läxor som ska utföras pga av ångesten som börjar igen. Så nu har jag betat av en del på listan och kan snart hissa flaggan. Jag har biobesök och en middag kvar att klara av. Bra dag! 1-0 till mig!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

I över 20 veckor har jag väntat. Väntat på att få panik. Paniken verkar inte komma, men ångesten har smugit sig på igen. Och ja den socialafobin. Men den är hanterbar, men blir ändå lite mer jobbig nu som gravid. Nu känns det ändå som den värsta vågen har gjort sitt och det börjar plana ut och bli mer kontrollerat. Vem vet, men hoppas det iallafall.


Nu har jag varit sjukskriven i tre veckor. Hjälp va fort dom har gått. Foglossningen som blev lugn av att vila har nu vaknat till liv och ja jag kan knappt göra vissa vardagliga saker. Eller ja det går ju såklart att utföra dom men helvete så ont det gör efteråt. Så ja nu är det bara att gå och vänta i 15 veckor på bebisen. Känns fortfarande så knäppt. Fattar inte att vi ska ha en bebis, att Robin ska få sitt första biologiska barn. Han är ju redan världen bästa pappa till vår fina Leon. Och att Leon ska bli storebror och sjukast av allt att jag ska bli mamma igen till en ny liten person. Ja det är så overkligt, fast man känner han där inne i magen. Hoppas dessa veckorna går fort. Är ändå 5 år sedan sist och ja jag är typ ständigt orolig av och till mer än vad jag var med Leon. Då var man "lyckligt ovetande". Men nu vet man hela proceduren liksom, vad man har att vänta sig. Allt är typ köpt och det är bara lite små fix kvar. Ska börja i bebishörnan någon dag nu.

Känner mig stor som ett hus och är så mycket större denna gången, så undrar ju vart detta ska sluta haha.

Likes

Comments

Bloggen har stått still en tid men tänkte ta upp den igen.

Efter en jobbig höst med diverse piller som ska ha lugnat ner min trasiga själ. Så kan jag nu i efterhand säga att inget piller i världen hade kunnat hjälpa mig. Mitt lyckopiller var att få bli gravid igen. Så jag tänkte berätta lite om mina tankar från plusset tills nu.

Denna graviditet kom som en glad överraskning och var absolut inte planerad, eftersom jag blivit avrådd från min läkare att bli gravid under den period jag skulle äta mina antidepressiva. Men efter en liten miss så förstår man helt plötsligt hur lätt det kan bli ett barn. När jag plötsligt förstod att något i min kropp inte var som vanligt så tog jag ett test. Så där stod jag med hakan enda nere vid knäna och det enda som kom ut ur min min var - nej, nej ,nej det är inte sant! Och på den vägen börja denna resan.

Det har inte varit en dans på rosor för psyket att bli gravid igen efter två tidiga missfall i höstas. Den där ständiga oron över att något ska hända förföljer mig ännu. Det har varit glädjefyllda veckor och ledsamma dagar precis så som en graviditet ska vara. Har försökt koppla bort att jag ens är gravid och har försökt att inte ens vara glad i början. Så beredd på vad som kan hända och hur lätt hela livet bara kan vändas upp och ner. Vi berätta för våra familjer direkt. Det kändes som det spelar ingen roll om det går bra eller dåligt, det är inget vi kan styrs ändå.

Strax innan vecka 12 började jag må bättre och vi var iväg på ett tidigt ultraljud. Var så rädd och nervös. Ska det finnas något där inne nu? Vi fick se en liten liten knodd där inne och smilbanden kunde inte gå ner. Lyckan började komma. Och vi gick ut med det offentligt. Så nervös såklart och orolig att de skulle hända något. I vecka 13 fick jag en liten blödning och miljoner tankar hann komma på en sekund. Efter samtal med barnmorska så fick jag lugnat ner mig. Kärl brister så lätt, helt normalt. Men oron la sig aldrig efter det. I vecka 18 åkte vi in till akuten för en koll då jag blev rädd efter en rosa upptäckt. Blev tagen på stort allvar och fick en väldigt grundlig undersökning och det enda man kunde se var att moderkakan låg långt ner. Det kunde vara en orsak, men inget att oroa sig för den flyttar sig upp när barnet växer. Allt såg bra ut och den lilla knodden där inne mådde bra och sprattlade omkring.

Vi har trott sen start att vi ska få en liten tjej, allt gulligt man kan köpa, klänningar leggings. Jag var så övertygad verkligen. Men jag vet att jag är en pojkmamma och ja det blir en liten prins till. Underbart. Nu har jag vågat att börja köpa saker och förbereder för en liten bebis. Vagnen är köpt och sängen. Mycket börjar bli klart. Ska bli mysigt att fixa bebishörnan sen.


Ibland undrar jag kommer oron någonsin att släppa? Allt över analyseras, de gör ont där, de känns något där, jag mår si, jag mår så. Hjärnspöken deluxe. Fick världens bästa råd från min psykolog. Att jag istället måste tänka att är det min kropp det gör ont i så är det mig det gör ont i och inte i bebisen. Det är en utmaning varje dag.

En annan stor oro har varit att jag är så rädd för att få en panikångest-attack under tiden jag är gravid. Jag har känt små små tendenser de sista på jobbet, med all stress den där tryckande känslan i bröstet och I söndags fick jag min första när vi var på bio. Så jobbigt att stanna kvar i ångesten och kämpa tills den ger sig när hela kroppen bara vill fly. Jobbigt att det hände på en offentlig plats. Det är svårt att inse att man har vunnit när man blir så ledsen efteråt. Ledsen för att det börjar spöka igen. Men måste tänka att nästa gång blir det lättare. Tur jag har världens finaste sambo som var med.

💗

Likes

Comments

Åh vad jag älskar denna stringhylla. Ett loppisfynd dessutom för 100 spänn. Slängde på lite färg så blev det helt magiskt. Den har länge hängt inne vid vår soffa och jag har länge önskat mig en till köket. Ibland går inte hissen enda upp och tanken slog mig aldrig att jag bara kan sättas den i köket istället. Nu hänger den iallafall där och jag är super nöjd! Finkopparna kan nu få stå framme och njutas av och Leons lilla uppsättning från design letters fick också leta sig ut ur skåpen. Lite roligare. Äntligen så nöjd med hur ett ser ut i köket nu. Linnegardiner och linneduk lyfte verkligen hela rummet.

Likes

Comments

Konstig känsla, men otroligt härligt att kunna åka till jobbet och vara det som vi nu kallar "normal". Att inte ha någon ångest. Ja det rullar på och känns riktigt bra.

När man går i terapi så får man lära sig att stanna kvar i sin ångest, att möta den. Vilket är otroligt läskigt att våga göra. Alla med ångest vet att det sista man vill göra är att vara kvar i känslan. Känslan av att kvävas. Vem vill möta en sån känsla? Det är ju så mycket lättare att använda ett säkerhetsbeetende. Så som att fly, att välja att inte göra det där som ger dig ångest, att ta en tablett osv.. och en ond cirkel startas. Även om det är en räddning i stunden så är det ingen lösning. Jag har försökt att möta min ångest så många gånger så jag tror jag tappat räkningen. Även om jag lyckats har jag alltid varit så besviken på mig själv. Just för att jag använda mig av något hjälpmedel för att klara av att möta den. Denna veckan har jag lyckats att möta min ångest utan några som helst hjälpmedel. Jag vågar nog smyga fram att jag är lite stolt över mig själv.

Min psykolog och jag har kommit fram till att jag har en liten släng av socialfobi. Jag får nog säga att den var värre förr. Men den finns där.

I måndags gick jag tillbaka till den plats som jag för snart 1 år sedan fick min panikångest. I en stor aula fullt i folk så bröt den värsta panikångesten ut. Jag förstod inte alls vad som hände och fick då fly. Jag ringde min nya chef och berättade att jag ej kunde genomföra denna föreläsningen för jobbet. Satte mig i bilen och grina hela vägen hem.. i måndags så satt jag i samma sal, men mindre folk och klarade av att lyssna på en genomgång inför en terminsstart. Om jag nu misslyckas med denna kursen, nja de gör inget. Jag gick dit i ovetskap om hur läget skulle se ut. Jag fixa det och fan vad de känns bra! Och ikväll, från ingenstans kom en vind med ångest. Såklart när jag är ensam hemma. Har inte känt såhär på snart 3 månader och blev så förtvivlad. Försökte fly och,samtidigt försöka lugna ner mig. Kollar pulsen, normal. Kollar om jag kan åka iväg så jag slipper vara ensam. Känner hur halsen är alldeles tjock och hjärnan bara börjar att spåra iväg och jaga upp mig. Kanske är det en allergisk reaktion? Är de något jag inte tål? Tänk om jag får andningsproblem, tänk om jag bara nu tuppar av.. miljoner tankar. Men jag väljer att inte åka någonstans. Jag väljer att våga möta den här förbannade ångesten. Inga tabletter, ingenting. Bara jag och min ångest. Efter en stund känner jag att jag kan andas igen. Halsen slutar vara tjock och luften har nog aldrig varit renare. Denna gången vann jag och det känns så jävla skönt!

Likes

Comments

2016 är slut och jag öppnar mina ögon och förvånas över att jag fortfarande är jag. Jag har kommit ur detta helvete levande. Det trodde jag aldrig. 2016 började så bra med att vi flyttade ut på landet och allt i livet kändes så bra förutom att jag hade ett jobb jag vantrivdes med. Och när min bästa kollega fick nytt före mig blev jobbet en plåga. Men jag fick också nytt jobb och på samma ställe som min kollega som flyttat på sig. Kände att nu vänder det. Men det slutar i total katastrof.

Jag har trots terapi inte kommit fram till vad som orsakat detta. Men skulle tro att i botten är det stress. Två års stressande. Sen när jag väl slappnade av så var det som en käftsmäll. Panikångest som bara djävulen själv kan ha startat.

Fruktansvärt plågsamt när man bara vill försöka komma till jobbet och kroppen släpper ut alla jävla signaler från alla håll å kanter och jag bara stretar emot och ger mig fan på att jag ska klara det. Men det gick ju. Det känns sakta som allt plötsligt börjar vända och allt blir bra. Blir gravid och lycklig. Men missfallen kom som på löpande band och alla kontroller osv som blev med det så blev allt för mycket. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så ensam och vilsen som då. Även om jag hade någon som krama om mig så var jag ensam i känslan. Ensam med att känna vad som hände i min kropp. Det skrämmer mig fortfarande hur jag mådde, hur jag tänkte. Efter att ha stretat emot att få en behandling med antidepressiva så valde jag ändå den vägen. Jag valde även att fortsätta att börja hos min psykoterapeut igen.

Jag tänker så ofta på så mycket jag lärt mig i terapi om mig själv. Jag och min terapeut har knutit igen så många säckar från förr som har legat öppna och gnagt på mig hela mitt liv. Jag som var så anti att gå i kbt men att få lära känna mig själv och att ha vågat lita och släppa in en annan människa i mitt liv som lyssnar. Det är det bästa jag gjort.

Att äntligen få prata med någon om min anorexi, att bli sexuellt utnyttjad, depression, ångest ja listan kan bli lång. Men att få sitta och prata om det här och hon ger mig svar som jag så länge har undrat över. Som är så självklart det har hjälpt mig att gå vidare. Att gå i terapi är oerhört smärtsamt. Att lära känna sig själv på det sättet har iaf för mig varit och är otroligt lärorikt. Jag rekommenderar verkligen att alla som har en tung ryggsäck från ett förflutet eller bär på något tungt man inte kan klara av själv att uppsöka vård. Det var iaf min räddning.

Hopp finns för 2017. Finns mycket att se fram emot. Med start redan i Januari. Då min bästa vän ska få barn nr 3. Så galet! Snart blir det bebisgos. Ja det kommer bli ett bra år ❤

Likes

Comments

​Såhär blev min dukning. Börjar bli så nöjd över köket nu. 

Nyårsafton firades med min syster, sambo och hans 3 barn. Vi hade en toppen kväll. Tiden bara flög iväg. Och allt var så mysigt. Men blev bra sent. Lite för sent när Leon vaknade 6:40. Men sova kan man ju göra i graven. Helt klart värt det.

Vi bjöd på tre-rätters

Sparris inlindad i Serrano skinka

Huvudrätten var ytterfilé av hjort med duchessetoppar med västerbottenost och rödvinssås. Måste jobba lite med min uppläggning 😅

Dessert blev såklart min favorit Créme brulée

Likes

Comments

Försöker sätta mig flera gånger här och ska göra något inlägg, Men tiden finns inte just nu. Har så mycket just nu som jag vill skriva om. Kommer på så mycket grejer, men orkar inte ta de få stunderna som blir över till det just nu. Får försöka göra lite olika inlägg till veckan som kommer om tiden finns.

Likes

Comments

Idag har julen åkt ut här hemma. Så skönt! Tänk så mycket stress det är kring julen och den är över i ett naffs.

Vi har haft en sån mysig jul. Leon har fått så mycket fina julklappar! Vi är verkligen omringad av så fina människor. Blir ofta så rörd över den kärleken som Robins familj ger till Leon. Betyder så otroligt mycket för mig.

Så mysig att slå in paket tycker jag. Robin var besviken att han inte kunde vara med för det såg så svårt ut, haha. Men han hjälpte då till men han tröttna efter en stund. Men jag gjorde lite olika varianter och tycker det blev mysigt och personligt.

Likes

Comments

För ett år sen den 1 December så började vi att renovera huset vi bor i så det blev mer beboligt för oss. Fick tyvärr inga riktigt ordentliga förebilder hur det såg ut innan vi rev ner alltihopa.

Läget på huset. Älskar det!

Furu bestod den större delen av huset av. I sovrummet var det heltäckningsmatta, resten vanlig plastmatta. Det var byggt som ett ungkarlshus. Så ett sovrum, kök och ett stort allrum. Alltså fanns det inget sovrum till Leon. Vi bestämde oss rätt snabbt för vi vill komma ifrån lägenheten och prova på att bo Gökälla innan vi bygger vårt egna hus.

Vi körde en enkel budget renovering. Tapeter, vit färg och vitlasyr i taket. Vi hade tänkt å leva med den hemska mattan men tur i oturen så välte jag över mig en arbetslampa och brände sönder golvet i köket. Så vi tänkte bara lägga nytt golvet i köket, men vi kom över ett parti utgående parkettgolv så vi tog alla rum stället. Huset är inte alls stort det är väl ca 80 kvadrat.

Minns ej slutsumman av renoveringen då räkningarna hade en förmåga att trollas bort eller av två otroligt snälla pappor. Men runt 20 tusen tror jag allt material kostade. Vi gjorde allting själva med hjälp av våra familjer.

Såhär såg det ut när vi började. På andra bilden har vi markerat ut Leons rum.


Under tidens gång ⬇️

Har nu sen vi flyttat in hunnit hända mycket i hemmet på ett år. Men känns nu som jag börjar hitta rätt å få till det som jag vill i hemmet iaf. Trivs så sjukt bra här och längtar till vi bygger vårt egna hus här. Känns galet att vi snart bott här i ett år i januari.

Likes

Comments