View tracker

Är dom magiska mina små blåa smurfar? Ja tanken har börjat slå mig.. Tänk att det "bara" krävdes en liten dos av ett saknat ämne i min kropp för att jag ska bli jag igen. Det är så konstigt och jag börjar sakta acceptera att jag faktiskt äter antidepressiva. Efter att ha kämpat så för att slippa så sitter jag här nu och blir förvånade att jag inte valde denna vägen tidigare. Så mycket lidanden jag hade sluppit då. Resan har och gör mig såklart starkare för varje dag. Detta är min tredje vecka med medicin och det känns som att jag kommer mer och mer tillbaka. Förutom 3 kilo upp, som gör mig rätt galen och ledsen. Jag får må bra för jag äter medicin och jag har sparat några år på mitt liv eftersom jag varit rökfri i 5 veckor. Så antar att jag får tänka att livet ger och livet tar. Vad är väl några kilo upp då.. dock så svårt att acceptera det, dom ska då bort ändå.

Jag har denna veckan kunnat gå in på affären utan att vara så stressad så jag tror jag ska spy. Ingen ångest eller något. Idag var första dagen jag hade en plan på länge som jag skulle genomföra själv. Att åka iväg till bolaget och handla var ett stort projekt och det gick hur bra som helst. Och sambon fick sig en liten ölkalender.

Samtidigt som jag fortfarande blir så ledsen över anledningen som gjorde att det kändes som livet tog slut och jag bröt ihop totalt. Så kan jag ännu inte riktigt släppa det. Det gör lite för ont ännu för att kunna dela med mig av det här. Som tur är så vet jag ju iallafall nu att livet tog inte slut även om jag faktiskt trodde det då.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej livet, kul att få se dig igen. Var så länge sedan du hälsade på. Första dagen på väldigt länge som jag kan känna att jag är Malin. Ingen ångest. Inget gråt. Helt befriad. Känns skönt att det går åt det håller efter 2 veckor med antidepressiva. Hoppas på att komma in i vardagen igen snart och att gå försiktigt tillbaka till jobbet.

Även när man inte ser något ljus i tunneln så finner man det ändå efter lite sökande och hjälpmedel ett ljus och man hittar ut igen. Den ångesten jag haft önskar jag inte någon. Jag förstår att när man står och ser på kanske man inte förstår. Men jag är så sjukt tacksam över min fina sambo. Han som kommer hem när jag ringer för jag inte klarar vara ensam, han som håller om mig när jag får andnöd och tror att jag ska dö, han som kramar om mig när jag inte kan sluta gråta. Tack älskling för du är med mig i det här! 💗

Likes

Comments

View tracker

Efter en vecka med ett ständigt lätt rus som mina nya mediciner orsakar så känner jag mig rätt tom och orkeslös. Men ändå hoppfull samtidigt som jag är rädd. Inte så mycket tankar som snurrar och de som kommer bryter inte ut i panik. Känns skönt att kunna tänka utan att få panik. Ibland blir det inte som man tänkt sig och så blev det för oss denna gången. Inte vad vi tänkt oss men det kommer bli bra tillslut. Tur jag har världens finaste sambo som stöd. Och underbara vänner å familj. Otroligt tacksam för det.

Likes

Comments

En jobbig dag, en jobbig vecka lider mot sitt slut. Överlevde en tripp till Ullared här i veckan. En rätt stor utmaning, då det numera ibland är en stor utmaning att åka till Ica för att handla mjölk. Men med diverse hjälpmedel så gick det. Men att gå där som om man vore bakis typ hela dagen ja det var ingen hit. Hade inte räknat med att det skulle vara så mycket folk som det var. När vi kom in så för mig var det som att glo in i en myrstack. Hemskt. Svimfärdig, illamående... ja det var en riktigft påfrestning och hade vaknat flera gånger under natten med sån ångest. En riktigt påfrestning som dagen efter fick sina konsekvenser..

Vila.vila och vila har denna dagen bestått av. Men Imorgon är det söndag, som jag längtar. Imorgon kommer Leon. Finns inget bättre. Som vi längtar efter honom nu. Gått och små pillat i hans rum de sista dagarna när rastlösheten blivit för stor.

Likes

Comments

Äntligen har den här dagen gått den också.. Tror detta är min fjärde vecka hemma och det känns som jag gick hem från jobbet igår? Jag trodde jag skulle gå bananas här hemma och krypa på väggarna, men ärligt så vet jag inte vart tiden tagit vägen. Visst det går åt rätt håll, de känns så även om det är långt bort ibland. Men jag gör som min psykolog säger, jag går upp på morgonen, jag äter, jag går en promenad osv, runt går det. Det känns ju som det hjälper. Men så fort det är en dag som inte är bra, ja så bara rasar allt. Och detta är andra dagen denna veckan som ångesten och paniken bara bestämmer sig för att hälsa på. Så sjukt jobbigt när jag kommer på mig själv att jag sitter och skapar en plan i mitt huvud vad jag ska göra här näst. - jag får ringa hit någon, någon får komma och hämta mig osv. det känns alltid lite läskigt när jag kommer på att jag gör så. Men ja det tillhör. Man skapar en flyktväg, det måste alltid finnas en plan på hur man ska ta sig ifrån en viss situation.

Var ju inne på mitt jobb för andra gången sen jag sjukskrevs nu i måndags. Skulle hämta mitt schema. Och jag kände mig så dum. Skynda att hämta de jag skulle, stanna inte denna gången och pratade med någon mer än att säga hej. Det blev så jobbigt att visa upp sig för min "sjukdom" syn ju inte, det hade varit lättare om jag hade brutit armen, för det syns iallafall. Bara fick ja panik, orkar inte svara på hur jag mår. Ibland orkar man ju bara inte, det måste ju vara okej.

Vågar inte skriva om ja ju är det borta iallafall skönt. Nu känner jag inget av det eller det där. Så fort jag skriver eller säger det så kommer det tillbaka och slår mig gul å blå i ansiktet. Så det känns okej just nu. jag lyckades överleva denna paniken och fick bara sluta kolla på klockan å inse att Robin är inte hemma förens om 6 timmar. Så antingen får jag be någon hämta mig eller helt enkelt bara ta tag i situation och göra något. Några napphållare senare och samtal med min bästa vän så är det nu typ 3 minuter kvar tills Robin går in genom dörren. Skönt!

Love M

Likes

Comments

Har länge inte orkat bry mig att fixa till sovrummet. Har inte haft lust. Men så en dag kom lusten och bara ett par posters senare var jag på gång. Står dock tokstilla nu då jag inte hittar sängbord som jag vill ha. Vill ha i marmor så jakten efter ett sådant bord är nu igång. Känner mer å mer att ett större hus hade verkligen suttit fint nu. Är konstigt nog så mycket fint jag vill ha. Kul att känna så igen, för två veckor sedan kunde jag inte ens tänka eller planera framåt.

Är tokigt kär i dessa posters 😍

Köpta hos Desenio.se

Likes

Comments

Känns så knäppt att vi snart bott här i ett år. 1 december 2015 började vi renovera. Mer en skönhetsrenovering så vi kunde bo här. Tycker det är så kul hur mycket man kan ändra om och ge rummen olika personligheter. Även så kul hur mycket man hinner ändra sig i smak på mindre än ett år. Min köksvägg har nog fått ta den största smällen. Gillar egentligen alla skepnader den haft och provat fram å tillbaka. Men som den är nu är perfekt! Postern från Olle Eksell har alltid fått hänga med, galet förtjust i den! Äntligen hittat fram till det som är mer Malin och vad för stil jag vill ha här hemma. Innan vi flytta hit orka jag inte riktigt bry mig då vi bodde i lägenhet. Nu längtar jag efter ett större hus som förmodligen kommer att byggas inom en 3 års period 😍

Översta bilden är från när vi flyttade in å sista hur det är nu.

💗

Likes

Comments

Börjar bli hyfsat nöjd med vårat lilla tv-rum. Mysigt att det inte är så stort ändå. Men är grymt nöjd över marmorbordet och tv-bänken. Så praktiskt att ha en sambo som jobbar i möbelbutik, haha. Skönt att vara nöjd för stunden, då kan jag börja någon annanstans så är jag tillbaka här om några månader och rör igen 😅

Är rätt trött på tapeten i hallen och ska nog ha det som projekt nu när jag är sjukskriven, att måla om den. Älskar verkligen att göra om och runt på saker. Världens bästa terapi.

Likes

Comments

Hitta en podd igår som passar mig så bra. Ångestpodden. Lyssnade på avsnitt som handlade om depression. Lyssnare som själva skickar in ang deras hälsa och erfarenheter. Det avsnittet var från 2015. Började att fundera över att det var så många unga som skickar in och de belyste verkligen hur vanligt det är att ungdomar drabbas av psykisk ohälsa. Och att man inte pratar om det i skolan tex på idrotten, då det heter idrott och hälsa. Men det ämnet inriktas bara  på den fysiska hälsan och inte den psykiska. 

Detta tog mig iallafall tillbaka till när jag var 13 år. Då dog jag första gången i mitt liv. Jag var död i kanske 1,5 år. Det är ett helvete jag aldrig trodde jag skulle ta mig ur. Självskadebeteende och en utvecklad anorexia. Jag kan idag i vuxen ålder, 11 år senare bli så fruktansvärt besviken över alla vuxna som blundar. En människa, en enda individ som rycker in kan göra sån stor skillnad. Jag är idag evigt tacksam för den läraren som berättade för min pappa att - Malin mår nog inte bra? Så tack för att du vågade! Tack för att du gjorde din skyldighet medans alla andra blundade.

Jag kan bli så besviken över att detta är ett sådant tabu belagt ämne, så att ungdomar som mår dåligt inte vågar berätta för någon om vad de känner. För det är mer vanligt än du tror att ungdomar drabbas av psykisk ohälsa. Man läser eller går inte igenom psykisk ohälsa i skolan. Något jag absolut tycker är viktigt och som behövs belysas mer. Visste ni att psykisk ohälsa är vår största folksjukdom? Det är alltså lika vanligt som att bli förkyld. Och när man är förkyld ja då tar vi ju läkemedel för att vi ska bli friska fortare, eller hur? Men hur kan de då vara så att man inte kan prata om psykisk ohälsa? Du berättar ju att du är förkyld på Facebook, instagram osv eller hur?

Jag kan än idag bli så himla ledsen över samhället inte kommit så långt i den utvecklingen som den bör ha gjort på 11 år. Samhället och socialamedier bygger upp en bild om hur man ska vara och se ut. Det skapar en helt galen bild för våra stackars barn/tonåringar. Jag önskar att man redan i skolan pratade om det här. Det hade hjälpt så många, det tror jag verkligen. Iallafall där jag kommer ifrån så kan jag räkna upp nästan (vågar nog säga varje) en i varje klass från årskurs 7-9 som haft ätstörningar/anorexia. Det hade hjälpt mig om skolan kunde belysa detta ämnet mer, tror verkligen det.

Kram på er

❤️

Likes

Comments

Psykologi har alltid intresserat mig. Det mänskliga beteendet är så fascinerande. Varför reagerar jag så här, varför tänker jag så här, varför beter jag mig så här, varför känner så här? Men när man blir drappad själv av psykisk ohälsa i detta fallet depression, så förstår du plötsligt ingenting. Det du redan vet om allt ovanstående försvinner. Du vet inte varför du känner, tänker, beter dig på ett visst sett. Har ni sett filmen ghost? Ja klart ni har! Att bara vara betraktare utan att kunna delta. När livet liksom bara stannar upp och man själv blir en betraktare och bara inte kan delta. Grejen är ju bara det att jag är inte död. Jag står levande bredvid och ser på ivrig på att delta men något bromsar mig. 

Emellanåt kan jag bara undra att varför fortsätter alla andras liv som vanligt, medans mitt har stannat? Jag kan se på tv, kolla Facebook, Instagram och bara inte fatta hur alla andras liv rullad på medans mitt är som att åka Balder på Liseberg. 

Det dyker upp så mycket känslor och tankar som mitt stackars huvud aldrig har behövt att bearbeta. Det är en sån sjuk känsla att känna hur någon trycker på pausknappen och du själv inte kan trycka på play. Känns lite som när jag bråkade med syrran när vi var små om vilken låt på stereon som ska spelas. Någon trycker på play, någon stopp och runt går det. Just nu känns livet så. Och det ja i ärlighetens namn känns skit tråkigt. 

Men vet ni vad, det är helt okej. Jag är inte min diagnos, jag är Malin. 


Likes

Comments