Oj vad denna kampanjen #metoo har väckt minnen hos mig som jag helst vill glömma.. funderat mycket på om jag ska skriva en rad jag med som så många andra som också varit tysta.. Jag kan nu i efterhand undra så varför jag inte vågade säga något till något efteråt. Det dröjde flera år innan jag ens berättade om denna och två andra händelser som hade hänt mig när jag bara var 14 år. Där i detta fallet män (kan knappt kalla dom det) utnyttjar sin ställning.


Idag 11 år senare när jag själv är mamma. Jag kommer göra allt jag kan för att lära mina söner hur man behandlar andra människor med värdighet, empati, kärlek och respekt. Så som så många andra föräldrar också gör i hopp om att deras barn ska växa upp och behandla andra som man själv vill bli behandlad. Kanske (vad vet jag) har mammorna till dessa dessa män som utnyttjat sin maktposition haft hopp om att deras barn aldrig ska göra en annan människa illa. Precis som jag har! Såklart önskar inte någon mamma att ens son ska ge sig på en 14 årig flicka. Ingen mamma vill veta att ens son har haft fest och att på denna festen fanns det en flicka på 14 år som blev alldeles för full. Att hon somnade på hans soffa och sedan vaknar av att han försöker ta sig in i hennes byxor. Du förstår denna lilla flickan grips av panik och blir helt mållös. Inga ljud kunde komma ut ur hennes mun. Hon vågar inte röra sig. Allt har stängts av... Men ändå tänker hon. Om jag nu rullar ner på golvet när han försöker slita av mig mina byxor så slutar han. Trodde hon.. Väl på golvet försöker han slita av mig både byxor och trosor. Då äntligen kommer det ljudet jag så länge tänkt i mitt huvud fram - Nej! Jag kunde resa mig upp och gå! Gå därifrån men ändå vågade jag inte lämna det huset. Vågade inte ringa min pappa mitt i natten. Vågade ingenting. Jag letade rätt på min tjejkompis och kröp upp hos henne.

Dagen efter vågade jag inte säga något till någon.. det tog flera år innan jag vågade säga något till någon.


När jag samma nyår vaknar upp i enbart trosor i en säng och är helt förtvivlad över hur jag hamnat där. För det sista jag minns är att jag var på badrummet. När du, du som var min vän hittade mig utslagen på badrumsgolvet. När jag frågar dig vad som hänt och varför jag ligger här utan kläder och du berättar att du hittat mig där och klätt av mig och lagt mig i sängen. Då blir man lite lättad, men när du sen viskar i mitt öra - ja när du låg där på golvet och du var så jävla snygg så ville jag bara sätta på dig där och då. De knäckte mig helt.


För 5 år sedan möter jag en av männen (från första händelsen) i mataffären gåendes med en barnvagn. Det fick mig att bli spyfärdig!


Så varför sa jag inget! Dessa händelser tillsammans med en till liknande har förföljt mig hela livet.. och nu när #metoo cirkulerar så har hemskheter som dessa väckts upp igen hos mig.. jag funderar numera ofta på vad jag hade kunnat göra. Vad ska man egentligen göra som människa för att förhindra att sånt här händer?

Mer än kunna ge sina barn de bästa förutsättningarna för just dom.. ja livets stora gåta. Jag kommer aldrig glömma och kanske kommer jag berätta mina barn om vad som hände deras mamma när dom blir stora nog. Är det klokt? Kommer de hjälpa mina barn att behandla andra människor med värdighet och respekt. Ja kanske.

Ta hand om er och framförallt visa människor runt omkring er med kärlek och respekt! 

💗

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det här med hälsan tycker jag är så viktigt. Att belysa att de finns olika typer och att man inte ska skämmas. Det är något som blev så viktigt för mig för några år sedan när jag själv drabbades av panikattacker. Då kände jag mig så jävla ensam. Så när jag nu vart så öppen tidigare om det, så känner jag ändå att jag vill dela med mig av detta med babyblues. Känns som de kom smygandes på och växt på sig och sen bara sa pang.


Det är så knepigt.. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Dagarna går upp och ner precis som en hiss. Konstigt endå att det blir så mycket hormoner så det blir helt kaos i Hjärnkontoret. Så hemskt när man plötsligt står med tårar som rullar längs kinderna och jag kan inte förstå varför? Det var ju inte såhär jag tänkt sig första tiden med två barn. Dåligt samvete, skuld alla dessa känslor.. hemskt det är. Men mitt i de värsta panikattackerna, gråten och allt vad det nu är så har det ekat någon liten röst inne i mitt huvud hela vägen som säger - Nu vänder vi det här. Konstigt va? Men denna lilla rösten har ändå peppat mig i detta. Så tacksam för det! Några bra dagar har passerat nu och jag bara hoppas detta vänder nu. Jag skyndar långsamt just nu för ja nu vänder vi det här!

💗

Likes

Comments

Min lilla prins är 2 månader idag. Galet va fort det går! Denna mammaledigheten är hittills inte alls som jag tänkt mig. Det har varit och är fortfarande väldigt jobbigt.


Jag hade längtat så mycket efter att slippa vara gravid, att få tillbaka min kropp igen. Slippa allt obehag och konstigt som händer i kroppen när den är gravid. Men så blev det inte riktigt. Såklart efter förlossningen mådde jag som de flesta andra nyblivna mammor. Som tåget kört över mig och sömnkontot ja där låg jag på minus. Helt normalt. När Linux var tre dagar gammal så börja jag känna någon konstig känsla i kroppen som jag inte kunde placera. Ville bara gråta och var så låg. Vi skulle in den dagen till Näl för PKU provet och mådde så fruktansvärt dåligt. Bara skaka och mådde illa, ville gråta. Där inne brister jag ut i gråt. Så olikt mig. Mitt framför en främmande människa.. fick förklarat för mig att det var babyblues eller tredagarsgråt som det också kallas. (Hade googlat lite inann, såklart haha) men blev så bra bemött så jag blir så varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på det!


Tror det var när Linux var lite över en vecka så hade vi en händelse här hemma som var så sjukt obehaglig. När han låg i min famn så drog han en kaskadspya och satte ja sen i halsen. Eller vad ska man kalla det. Skriker på ett konstigt sätt och ser hur han försöker hämta luft men det inte går. Slänger med huvudet bakåt å bara gapar..Får såklart panik och ropar på Robin att han inte får luft. Reagerar med att lägga honom i mitt knä och slår honom i ryggen. Tar upp honom och han är tillbaks men gör samma sak igen och tillslut så skriker han och lugnet sig å blir sitt vanliga igen. Åker såklart å kollar detta men allt såg normalt å bra ut. Men tar det med vår Bvc som fixar en läkarkontroll, (allt bra där) men de pratar med barn på Näl och de tror med hög sannolikhet att de var något de kallar dykreflexen. Känns bra ändå.


Men ja denna händelsen knäckte mig totalt... varje gång Linux satte i halsen så stelna hela jag till och blev alldeles kall. Vågade nästan inte att mata honom för jag var så rädd att de skulle hända igen. Vissa gånger i början bara det brast å jag kunde inte sluta gråta... och snart skulle jag bli ensam hemma utan Robin. Bara det gjorde att jag fick panik... så vi fick helt enkelt bestämma att jag tog alla matningarna bara för att ja avdramatisera de. Jag var som på nålar hela tiden.. det gick bra när Robin börja jobba igen, men det var två väldigt tuffa första veckor.. gråtfärdig och massa ångest. Kan än idag börja gråta och få panik när han sätter i halsen. Phu att vara förälder å alla dessa prövningar...


Så förutom det så ja tillbaka till kroppen.

Jag antar att min babyblues aldrig släppt. Jag vet inte vad det är riktigt. Men jag känner att det är inte bra. Jag mår inte bra och jag vet inte varför och blir ledsen över det. Ångesten tar över och har så svårt att koncentrera mig och att vara fokuserad. Känner så i magen att de bara kör runt. Mår illa och har ont i magen liksom. Obehag. Att känna sig som ett psykfall är inte alls långt borta och de är så svårt å beskriva denna ångesten. Den verkligen äter å riktigt gnager på mig. Sjukt irriterande och ledsamt! Igår kväll fick jag en sån jobbig ångestattack. Hela kroppen skaka ofrivilligt, blev alldeles kall och frusen. Tårarna bara spruta och känslan att jag vill ha tillbaka mitt liv, kontrollen över känslorna bara tog över.

Idag fick Robin vara hemma och jag ringde Bvc och bara grina för vår fantastiska sköterska där. Hon fixa å dona och imorgon ska jag äntligen iväg igen och träffa en psykolog att prata med. Helt plötsligt då försvann de onda i magen. Alltså kroppen är helt störd! Att den reagerar så liksom. Ja galet.. men så ser min värld ut nu. En dag i taget och hoppas detta helvetet går över. Blir så ledsen och besviken. Det var inte såhär jag hade tänkt mig min mammaledighet.. tur att jag har en sån fantastisk sambo som ställer upp och familj å vänner!

Att få barn är det störta man går igenom i livet och såklart så mycket känslor som kommer. Jag har aldrig gjort detta förut det här är helt nytt för mig. Livet med två barn. Det går upp och ner verkligen denna känslostormen.

Jag hade önskat mest att jag hade fått känns mig normal (hur man nu är då?) men iaf känna mig som Malin igen, det längesedan nu. Hoppas hon kommer tillbaka snart igen.


Likes

Comments

Den här eviga väntan tar död på mig. BF + 4 idag.... Visst vardagen fortsätter som tur är, så kan inte sitta helt depp och rulla tummarna då Leon måste aktiveras. Trodde inte jag skulle tycka det var så jobbigt att gå över tiden. Men jag tycker det är gräsligt! Visst nu finns det ett slutdatum. Men att vänta längre är så påfrestande. Det riktigt tär psykisk å fysiskt. Orkar verkligen inte att bära denna kroppen mer. Allt gör så jäkla ont och bara vill ha bort smärtan. Sen allt tjat om bebisen har kommit gör mig galen. Alltså på riktigt? Tror folk att dom inte kommer få reda på det? Smäller av. Ja den frågan gör det inte lättare precis heller, vem fasen tror dom längtar och väntar mest... (japp mycket hormoner)


Börjar bli så otacksam och vill bara ha ut bebisen innan han förstör hela min mage. Nu har han fått låna den så länge så jag vill inte dela med mig mer. Får sån ångest varje dag. Vet att vägen tillbaka till min kropp kommer bli så jobbig och ge så mycket ångest av att se mig själv.. Känns jobbigt, men får försöka lägga de till sidan lite. Ska bli fantastiskt att iaf få unna mig att fixa till magen efteråt. Får tänka på det istället.


Nåväl har hunnit med att göra lite små saker i väntan på lillebror. Sydde för ett tag sedan en solgardin till vagnen. Gjorde en vagnleksak och gjort napphållare. Släpade upp Leons gamla lära gå vagn, så den ska jag måla nu.


Höfta ihop en solgardin till vagnen för ett tag sedan. Sambon skrev ut duschöglorna till mig då det var en bristvara här hemma. Haha så smidigt att ha en 3D skrivare ändå i hemmet.

Jag älskar ju trä som är i naturfärg. Så stilrent och snyggt tycker jag! Den lilla söta elefanten har min fina svärmor gjort så den föste jag i leksaken! Så det finns något att titta på mer än ett par träkulor haha. Även här har sambon skrivit ut öglorna. Perfekt! Väldigt enkelt och snyggt med träkulor. Finns så mycket kul att göra med dom. Bara fantasin som sätter stopp.

Att göra egna napphållare är så enkelt och kul tycker jag. Jag har köpt materielet på nätet är bara att googla så får man fram massor med alternativ. Har även virkat ihop en, klippt ut skinnbitar och tagit kantband. Ja även här så är det bara fantasin omnejd sätter stopp.

Likes

Comments

För ett år sedan stod jag med den här i handen och var världens lyckligaste! Ja det bubbla i hela mig. Jag lyckades hålla mig hela dagen från att säga något till Robin och väntade så ivrigt på att han skulle komma hem.

Jag skrev i en kopp - du ska bli pappa. Och tänkte å vilket roligt sätt när han tittar ner i koppen så ser han det. Men ni vet karlar, han såg det såklart inte haha. Det känns konstigt att ett år redan har gått. Vilken känslostorm och inverkan på mitt liv denna resan hade med sig.

Såklart inget att hänga upp sig på, men jag ger det en tanke emellanåt. Mina missfall jag hade den sensommaren/hösten tryckte verkligen ner mig psykiskt. Och inte just för ja missfallen i sig. (Kroppen styr ju upp det där på ett ja egentligen fantastiskt sätt. Men endå är det jobbigt såklart )och inte heller för att vi längtade efter ett barn, utan för att jag mådde så himla konstigt av hormonerna. Båda gångerna. Går inte att beskriva hur konstigt min kropp reagerade. Stundvis blev jag så rädd och var otroligt orolig att vara ensam hemma med Leon ifall jag skulle tuppa av. Ja så olustig känsla i kroppen. Att känna sig så påverkad av något precis som om jag vore svin full fast jag är så nykter jag bara kan bli, med en huvudvärk som fick mig att tro att jag håller på att få en hjärnblödning. Usch minns de så väl, den känslan våldtog hela mig... ja tänk så mycket som hänt på ett år i våra liv.

Vilken tur jag har som har världens finaste man i mitt liv. Som stöttar mig genom livet på ett helt otroligt sätt. Så mycket kärlek han ger mig varje dag. Blir bara mer och mer kär i den människan för varje dag. Så lyckligt lottad verkligen! På måndag går vi in i vecka 39 och jag har gått hela denna graviditeten och väntat på att jag ska få något slags psykbryt. Men det har aldrig kommit. Antagligen kommer det inte heller, men om det gör det så får det bara ske. Jag har blivit så mycket starkare och lärt mig så mycket om mig själv så jag ska kunna lyckas ta mig igenom det igen.

När jag påbörjade mina antidepressiva förra hösten sa min läkare att det bästa för mig är att inte bli gravid på några månader... jag hann knappt svälja ner första tabletten så var jag gravid igen haha. En liten miss bara några dagar efter mensens slut.. haha ja vi måste vara otroligt fertila...

Så många fina stunder vi haft sen vi plussa. Känslan av att känna som kropp så väl när man bara känner något är fel och gör ett graviditetstest och det visar positivt. Den där lyckliga känslan, men samtidigt oron som kom. Så många nej som hann komma ur min mun den stunden haha.

Roligast att berätta för var till svärmor. Hon fick nyheten i julklapp⬇️ i den stod det - i augusti ska du bli farmor. Åå vad jag kan se tillbaka på det ögonblicket och bara le. Önskar så att vi filmade hennes reaktion. Svårslagen. Hon bara slängde rullen ur handen och var helt hispig och lycklig och kunde inte prata på säkert 15 minuter innan hon fick fram ett ljud. Haha underbart!

Ja det hinner hända mycket på ett år iallafall

💙

Likes

Comments

Nu är faktiskt allt klart för att lillebror ska komma. Babyskyddet står klart i bilen och BB väskan står redo. Nu vill jag bara att de ska dra igång. Har tittar allt för länge på vagnen och sängen som står i sovrummet.

Är fortfarande ja lite off och har ändå inte fattat att vi ska ha en bebis. Så konstigt och overkligt ändå fast jag känner att han rör sig som en tok på insidan. Känslorna inför förlossningen är så olika. Känner mig som en förstföderska. Är 5 år sen sist liksom. Är en skräckblandad förtjusning. Ena stunden är jag så laddad och bara önskar att minska känning ska vara början till en värk eller bara hoppas att vattnet ska gå. Men nästa så blir man nervös och rädd. Så konstigt. Men kanske ändå inte. Det är ändå andra gången nu som jag kommer få lov stt vara med om ja det största ögonblicket i mitt liv. Inte konstigt det är blandade känslor. Vi är så nyfikna nu på vem han är och hur han ser ut nu 💙

Denna gunghästen hittade Leon på loppis för 25kr och ville köpa till lillebror. Den var sjukt sliten och inte alls vacker. Röd sits och i stålet var nästan all färg bort skavd, ansiktet var slitet och i hemska färger. Så efter lite kärlek så ser den ut såhär. Super nöjd med resultatet ⬇️😃

Likes

Comments

Uppdateringen här inne är lite sådär. Men livet rullar på och ja, jag rullar ju jag med. Gått in i vecka 38 nu och är så vansinnigt stor... mår bra men har vansinnigt ont. Ingenting med det här är särskilt kul eller mysigt längre. Precis allt gör ont. Lilla plutten där inne har verkligen ingen plats att röra sig på, varje rörelse gör mer eller mindre ont. Skinnet är så spänt så det känns som jag har stora blåmärken på hela magen. Inställd på att han kanske stannar längre så slipper man få paniken om man går över. Men den lär väl komma ändå haha.


Vecka 38.

I olika vinklar. Sista är ju priceless. Ser galet stor ut från den vinkeln haha. Hjälp....

Längtar så tills att de här ska vara över. Är såklart så tacksam att jag som kvinna får lov att uppleva detta. Alla får ju tyvärr inte vara med om det. Men jag ha tillbaka min kropp. Längtar så in i. Har i några veckor haft sån ångest över vikten. Mår riktigt dåligt över det. Även om jag vet att denna gången är det väldigt mkt vätska så är det ändå så jobbigt. På 2 dagar har jag gått upp 1,5 kilo i vätska bara... har aldrig vägt så här mkt i hela mitt liv, bara det ger mig sån ångest. Förstår så klart att många tänker nu att gud de där går du ju ner sen. Och absolut jag är fullt medveten om det jag med. Men efter att ha haft anorexi och ätstörningar hela livet så ser jag det på ett annat sätt än vad du gör.

Jag tycker det är hemskt att jag ska behöva må så dåligt över att se mig själv. Längtar tills jag kan bli rörlig och börja träna igen och fixa till magen som fått ta mycket stryk efter två graviditeter. Snart, Snart är de över och belöningen är på utsidan... 💙

Likes

Comments

Jo det börjar bli lite drygt och jag kan ärligt säga att jag är så färdig med att vara gravid. För flera veckor sen var jag klar. Alla hormoner, fy så hemskt. Tar åt mig av precis allt och är så super känslig. Minsta lilla åsikt eller kommentar kring ja vad som helst får mig att antingen bli rasande förbannad eller hysterisk ledsen. Att man kan känna 1000 känslor samtidigt och att alla ska slås på samtidigt är ja fascinerande och så påfrestande.

Men ja allting är i princip klart för att du ska komma. Efter mycket om och men är vi till och med överens om ett namn. Otroligt, trodde aldrig de... hade förberett mig på att du skulle få bli namnlös. Kläderna är tvättade sedan ja några veckor tillbaka. Trots att jag är typ klar i storlek 56-62 kan ja inte sluta köpa kläder haha. Aja va gör det, det är ju så kul. Babygymmet är klart, din hörna är klar ja allt är klart, klart, klart! Bara du fattas!

Kan dock inte förstå att du faktiskt ska lämna magen också.. har precis fattat att ja jag är gravid och de bor någon i min mage. En liten människa liksom. Att du ska ut också..nä det finns inte på kartan alls.


Kan vara så himla arg och ledsen för att jag har så hysteriskt ont av foglossning. Smärtan är ju obeskrivlig. Hade det vart vara i ryggen okej men när det sitter i bara blygdbenet. Guud så ont det gör. Föder hellre 10 ungar på rad alltså. (Nästan) blir så ledsen å bara önskar du kan komma helst igår när det gör så ont. Ligger och snyftar upp efter sambon att jag inte vill vara gravid längre typ varje natt. Ja man blir så mesig när det gör så vansinnigt ont. Känns segt men ändå så är det iaf max 10 veckor kvar. Ska försöka att hålla ut haha!

Likes

Comments

Det värsta med att få ångest sådär plötsligt och oväntat är så jävla jobbigt. Det går inte att beskriva så jävla frustrerande det är! Imorse kom det bara sådär som de gamla mönstret jag hade förra året innan jag åkte till jobbet. Stress hemma och magen ballar ur. Kände mig så ledsen och arg. Ska jag inte fixa ett besök hos frisören? Måste jag ringa och avboka med 15 minuters marginal. Nää prova Malin åk. Börja må illa men satte mig i bilen och åkte! Kolla flera gånger så mina tabletter är med. Såklart vet jag att de tar minst 30 minuter innan dom börjar hjälpa om jag tar en sån. De kändes bra när jag kom fram och jag är inget vrak men jag är illamående och känner att de kommer sammandragningar av all stress och jag är så jävla törstig.


Tack Gud för att frisörer är så sociala och pratsamma. Det liksom bröt mitt beteende och jag kom ur mönstret och kunde tänka på annat. Jag tog ingen tablett och klara av hela besöket och blev så jävla glad att ja klara det! Ska skryta såå inför min psykolog om detta. Fick sist ganska många läxor som ska utföras pga av ångesten som börjar igen. Så nu har jag betat av en del på listan och kan snart hissa flaggan. Jag har biobesök och en middag kvar att klara av. Bra dag! 1-0 till mig!

Likes

Comments

I över 20 veckor har jag väntat. Väntat på att få panik. Paniken verkar inte komma, men ångesten har smugit sig på igen. Och ja den socialafobin. Men den är hanterbar, men blir ändå lite mer jobbig nu som gravid. Nu känns det ändå som den värsta vågen har gjort sitt och det börjar plana ut och bli mer kontrollerat. Vem vet, men hoppas det iallafall.


Nu har jag varit sjukskriven i tre veckor. Hjälp va fort dom har gått. Foglossningen som blev lugn av att vila har nu vaknat till liv och ja jag kan knappt göra vissa vardagliga saker. Eller ja det går ju såklart att utföra dom men helvete så ont det gör efteråt. Så ja nu är det bara att gå och vänta i 15 veckor på bebisen. Känns fortfarande så knäppt. Fattar inte att vi ska ha en bebis, att Robin ska få sitt första biologiska barn. Han är ju redan världen bästa pappa till vår fina Leon. Och att Leon ska bli storebror och sjukast av allt att jag ska bli mamma igen till en ny liten person. Ja det är så overkligt, fast man känner han där inne i magen. Hoppas dessa veckorna går fort. Är ändå 5 år sedan sist och ja jag är typ ständigt orolig av och till mer än vad jag var med Leon. Då var man "lyckligt ovetande". Men nu vet man hela proceduren liksom, vad man har att vänta sig. Allt är typ köpt och det är bara lite små fix kvar. Ska börja i bebishörnan någon dag nu.

Känner mig stor som ett hus och är så mycket större denna gången, så undrar ju vart detta ska sluta haha.

Likes

Comments