Försöka blogga igen kanske! Får ju sånt ryck ofta. Känslan av att vilja dela med sig av allt och inget. Känslan av att vilja spara minnen, intryck, tankar och känslor i bild och skrift. Bilder säger mer än tusen ord, sant. Om inte annat så känner jag ofta en helhet av ett minne, mycket lättare genom en bild än av att läsa mina egna memoarer från den dagen. Vad jag då kände och hur jag då valde att uttrycka mig kanske inte återspeglar det jag istället valt att minnas och minns genom att titta på bild. Vart ville jag komma med det då? Jo, först och främst kommer här att poppa upp bilder. Och kanske lite text. Sådär titt som tätt. Ibland mer och ibland mindre, ansträngt. För övrigt lever jag ett ganska innehållsfattigt liv utåt sett medan jag internt gör livets resa och investerar i mig själv. Åtminstone är det vad jag tror och hur jag valt att se på saken.
Vi börjar med min helg i bilder waddup myshelg. Jag och Lurken åkte på feberdäng i fredags och har legat som två små bebisar framför tvn större delen av helgen. Åtminstone vad det känts som. Men ni ser! Bilderna säger ju något helt annat. Vi har ju gjort en del ändå. Lagat mat om inte annat :D

Likes

Comments

Den där bilden i högra hörnet symboliserar mitt senaste år. En bärrybutta som sprack. Jag sprack. Den bubbla jag byggt upp för att överleva känslornas krig och ångesten sprack. I mitt fall har det handlat om år av förtryckta känslor och flykt från tankarnas krig. Från och med det att jag som 13åring sakta men säkert stängde av och ställde in mig själv i autopilot efter det Doktorn precis sagt - att cancern kommer ta pappa ifrån mig, mina syskon och mamma, en dag inom snar eller mindre snar framtid skulle han inte längre orka med det helvete som pågick inom honom.
Min kropp försummades sakta men säkert då jag bestämde mig för att överleva tillvaron och sorgen genom att leva för dagen i några år. Ba' säga upp alla måsten och ruinera alla rutiner sådär på momangen, delvis givande men samtidigt lite halvt förödande. Det primära för mig var inte hur min kropp mådde, hur jag såg ut eller vad jag kände, eller hur mycket jag bockade av inför framtiden.
Fokus låg på att ta sig framåt,inte tappa tempot, göra det på mitt sätt, skolan kan inte lära mig något jag inte kan lära mig själv, jag ska leva efter viljans lust varje sekund,osv.
Pappa gjorde alla rätt (förutsett att man ser sig kunna avgöra en handling vara rätt eller fel, not sure), kunde bära huvudet högt eller lågt, åt höger eller vänster av stolthet över att faktiskt vara en utomordentlig medmänniska till vem som än passerade. Av respekt, välvilja och förståelse.
Man anser att människan behöver en tro för att stilla sin oro. Jag ansåg och anser att vi kan försöka kontrollera och påverka vår framtid bäst fan vi vill men samtidigt ska åtminstone jag ha klart för mig att det inte är en försäkring på att jag kommer stå där, i den där framtiden. Nuet däremot.. Det gäller att hitta en balans eller nåt, kan vara smidigt. Därför balanserar jag nu ut på sista bommen av den jävliga men ändå lärorika labyrint av känslor, reflektioner, som lett till analyseringar, som lett till självrannsakan, som lett till känslor som återigen lett till en ständig kamp av att kombinera den inre mentala kampen och processera den framåt, med ett liv utåt, i takt med det samhälle vi lever i. Hålla sig över ytan samtidigt ni vet. Att ge sig själv tid, att våga möta sitt inre, deala med vad det än är som behöver dealas med för sin egen skull, att vara medveten, att därmed bli väl medveten om hur vi alla automatiskt styrs lite ocharmigt av egot och hur man vrider och vänder lite på det hela om man vill jobba med sig själv, för att bli en bättre medmänniska på köpet, 3 känslor till priset av två, det finns en nybörjarnivå. Uttrycket investera i mig själv fick sig därmed en definition.


Det tog ett år att ta mig in i, igenom och ut ur mig själv. Jag grävde djupt och det jag möttes av slog ner mig hårt för att sedan till-fucking-slut lämna mig med svar
,fler anteckningar än vad nyheter 24 har taskiga nyheter och ett hopp igen, äntligen en mening. En mening i sin helhet, livet i sig, att vara närvarande.
Återigen en klyscha men inte längre lika klyschigt när man själv upptäcker och erfarar samspelet av känslor, nuet, ångest-lättnad osv. Att kunna ta in det. Utan att ha flytt till samspelet genom flyktbeteenden, som en hjärnskrynklare skulle kallat det jag kallade att köra över mina känslor och tankar med alkohol och annat som viljan då suktade efter. Många av er gör det redan, lever i symfoni med känslor, upplevelser, reflektioner nuet. Andra gör inte.

Det här året har slitit på mig både fysiskt och psykiskt MEN what doesn't kill you.... Kommer leda dig till någon form av "jag vill ge en hint om vad som varit min verklighet det senaste året istället för.. selfies.."/"jag vill tacka Ludwig på alla sätt som går (för att din kuk fortfarande står) för att du stått så jävla stark och trygg bakom mig, älskat mig som bara du kan, gett mig så mycket tid"

Det inre är en process och ångest kommer väl alltid att vara ett värdsligt problem men vad som är viktigt, är att inte se problematiken i att känna känslor, eller tänka tankar, att prata, diskutera, vara öppen och ärlig med sig själv och andra. Att aldrig döma. Att öppna upp och släppa in. Att visa den sidan också. Att låta sig själv få känna, för att få tillgång till något så mycket större och sig själv.

/N

Likes

Comments