Idag ska jag försöka guida Er genom något av det värsta jag någonsin upplevt men även den finaste stunden i livet.

OBS: LÅNGT INLÄGG!!!!

Under dagen har jag tänkt fram och tillbaka om detta är något som jag vill dela med mig av, eller om jag helt enkelt skulle stanna här.
Jag försöker komma på ett syfte till att fortsätta att berätta..kanske åter igen för att någon råkat ut för samma situation eller för att ge lärdom till någon som kan förutse att detta inte kommer hända denne. Att inte berätta är ju för det är vår saga, men vår saga sög till en början. Japp sög!
("sög" vilket jätte fult ord.. öét i mitten..ordets mening. jaha)

Till att börja med vill jag nämna att jag inte skrev något förlossningsbrev, jag flinade varje gång de kom på tal och menade på.. herregud, är det något jag vill eller inte vill på förlossningen så kan jag väl bara berätta det istället för att skriva det? Jag sa bara till Johan att om något skulle hända så är jag LIVRÄDD för epidural så det vill jag inte ha. Men man kan väl prata på sin förlossning?

Klockan 03.00 natten den 20 oktober gick jag ner på toa, precis som varje natt under gaviditeten så behövde jag gå på toaletten 1-4 ggr. Jag strunta i att tända lampan och satt mig bara ner på toan i mörkret och halvsov, efter ett tag nicka jag till och då slog det mig att det bara fortsatte rinna fast att jag va klar? Jag ringde förlossningen och sa:

-Hej jag heter Julia, mitt vatten gick..eller går faktiskt.
Haha, vi skrattade och jag va trött men nu förväntansfull som attans också! Hon sa att värkarbetet nu förhoppningsvis skulle starta när som helst, om det inte hade börjat skulle jag komma in på en kontroll kl 13.30.

Johan vakna vid tio tiden och jag låg på soffan som en kung med ett stort smile i hela ansiktet.


Johan -God morgon, vad är det med dig?
-Amen du vattnet har gått och vi ska ha baaaaaaarn.. värkarna börjar när som.
(Jag låg där mallig som bara den och väntade precis som man väntar på en riktigt bra film på tv´n)
-Haha du bara hittar på!

Inne på Sjukhuset kontrollerade de så att vattnet verkligen hade gått, och det rådde inga tvivel om de, för varje gång Ebba rörde sig i magen så skvalpade det ut vatten. Igångsättning fick vi tid till dagen där på OM inte värkarna börjat innan. Åhh nu trodde jag att det skulle komma på natten så jag skulle få väcka Johan som jag tänkt på i hela graviditeten, pusta, stånka och skrika kööör ;D...men nej, inga värkar började. Så vi körde till förlossningen kl 8.00 den 21/10 som bestämt.

En kvinna möter oss i väntrummet och visar oss till vårt rum, hon presenterar sig och berättar att hon är barnmorskestuderande och snart färdig och frågar om hon får hjälpa oss genom den här förlossningen?
-Absolut, det går bra! Tänker ju att: får hon det ansvaret så kan hon utföra sitt jobb. Precis som att jag inte tar mig an saker på mitt jobb som jag inte kan utföra.

Vi är toppade och gissar vilket klockslag som bebis är ute och flinar åt en CD lista som de satt upp och tycker det är roliga namn (typ inre harmoni & carpe diem..?) medans vi väntar på att läkaren som ska undersöka hur mycket öppen jag är,
och hur vi skulle gå tillväga med igångsättningen.

In kommer en läkare och vår barnmorska. Jag är öppen 3 cm så de beslutar att sätta igång verkställande dropp direkt!

Nackdelarna med att tillföra syntetiskt oxytocin via dropp är att värkarbetet ofta ganska oförmedlat blir mycket kraftigt. Det blir då betydligt smärtsammare och svårare för kvinnan att hantera än om kroppen själv styrde, och ökade värkarnas styrka gradvis.

Lite senare ökar hon droppet..mer och mer.. hon introducerar profylaxandning (lustgas) och det va den enda smärtstillande jag valt att ha. Nu blir allt bara suddigare och suddigare. Jag kommer ihåg att jag stundom kollar på Johan och har järnkoll på CTG med mina och bebis kurvor. Jag vill gråta men om jag gråter då tappar jag kontrollen över både min kropp och andning. Det som hände var att vår barnmorska kände hur öppen jag var, jag var öppen 5.. 7..8..9 TIO cm med bara en kant kvar. Droppet ökades efter hand för att driva ut barnet och det gav ju resultat, eller? Jag minns när någon klappade mig på axlen och sa, jisses här går de undan. Johan som klappa mig i pannan och ville att jag skulle le, svetten bara lacka, JAG LACKA, jag tappade kontrollen...något stod inte rätt till!!


Klockan ~ 10.30 är jag helt borta..ska man va det? Helt väck med bara dessa små minnes bilder?
Nej nej nej, man ska inte heller skaka likt ett EPanfall i timvis, och man ska inte heller ha 7-8 värkar/10 minut.
(Vanligt är ~
3-4 värkar per tio minuter, och varje värk varar i ungefär 1 minut.)

Jag förstod att detta var fel när jag blev lite klarare i huvudet (för jag kunde inte hålla i syrgasmasken som gjorde mig snurrig/även den för högt ställd) Raklång på rygg, skakade, och benen krängde runt i sängen hejdlöst utan någon som helst kontroll. Mina händer låste sig neråt i 45 grader och fingrarna krampade, hela kroppen krampa! Det gjorde ont och jag kunde inte kontrollera det mer men det värsta av allt var att se Johan, han såg livrädd ut, och jag kunde inte prata men jag ville
bara säga att - det blir bra älskling, ALLT blir bra. Usch nu rullar det en tår här...
Att se han så livrädd vid min sida, att han bara ser mig skaka ohejdat, han gör allt
han kan för att försöka förstå och intala sig själv att: såhär går det till visst..? inte ett ord kunde jag säga till honom.

Kl 14.00 var det personalbyte. In kom en ny Barnmorska, hon ville kontrollera var vi befann oss i förlossningen trots att hon läst journalen och visste att jag enligt den var 10 cm öppen, hon gjorde hon alltid så för att va säker sa hon. Kommunikationen gick genom Johan då jag var okontaktbar. Hon undersöker, blir tyst stänger av mitt dropp och går ut, utan ett enda ord. Hon kommer in igen efter en stund och berättar för oss (läs Johan) att det har skett ett MISSTAG.
-Julia är bara öppen 4 cm.
Johan -Omöjligt, vi har ju gjort henne redo för förlossning. Hon är ju 10 Cm öppen med bara en kant kvar???
-Det har skett ett misstag, det ska inte gå till såhär.
-Jag vill ha en ny läkare.
(3 läkare skickade Johan ut i hopp om att inte behöva se mig gå igenom alla dom här timmarna igen för EN JÄVLA CENTIMETER igen)
Till sist så är det bara att acceptera faktum, hur tråkigt det än är.. de hade rätt.
In i vår sal kom människor in, operationsklädda, Johan undra vad som hände och då sa barnmorskan att de skulle sätta EDA (epidural) i hopp om att kunna gå vidare med förlossningen, jag höll ju på att kollapsa. Det enorma trycket som varit i mig hade tagit ut kroppen.
Johan rister i mig och försöker få mig att prata. Jag vaknar till helt fördärvad, de förklarar för mig att det har gått fel till.. att de måste sätta EDA om jag inte vill in på operation för kejsarsnitt.
jag har aldrig känt mig så usel i hela mitt liv. Jag kan inte ens föda barn? Alla föder barn.. men inte jag, jag har gått igenom den värsta smärtan jag någonsin upplevt och vad åstadkom jag av det? en ynka centimeter.
MEN JAG LEVER. Ja så kände jag, där satt jag med bara kappan på sängkanten, kläderna hade de tagit av mig för jag skulle föda typ..nu. Men jag va ganska säker där ett tag på båren, att nu är det över. Det sjukaste jag varit med om.

Johan fick gå ut sen gick jag med på epidural, in kommer en ny student med en mentor som ska lära denne att sätta EDA.
Barnmorskan satt och höll mig i handen och de donade där bak.
-Nu är du inne.. va nu försiktig och noggrann. Man ska absolut inte skada ryggmärgen.
Jag skriker, bara precis rätt ut.. PANIK och fattar just då att jag verkligen gått med på detta och riskerna får jag ju höra några cm från mitt öra, tydligtoch klart.
Mentorn-Va skriker du för? DU har minsann bedövning säger hon barskt.
-Jag är ju för fan livrädd.
Studenten-känner du dina fötter?
Så säger hon 4 gånger innan jag får panik igen och frågar om ja ska känna dom eller inte? eller röra dom? eller på skinnet eller va menar hon?

Dörrarna går upp och tillbaka och jag ser Johan igen.. livrädd.
Han hade blivit tillsagd att inte komma in.
Jag ville föda normalt inte kjesarsnitt, därför behövde hon övertala mig till att ta EDA och det är jag tacksam för nu i efterhand, hon visste att jag skulle klara det!

Efter detta vilar jag lite, och äter. Sätter igång radion, vill inte höra bruset från lustgasen.
Sen börjar min förlossning igen 16.00 fast denna gången på rätt vis.

20.46 föddes en flicka i framstupa kronbjudning som skrek direkt.
VÅR FLICKA.

Vilken upplevelse, vilket ögonblick. Allt runtomkring försvann förutom Jag Johan och "bubblan".
Johan upplevde för första gången glädjetårar (han trodde det va skräll)
Och på radion började Nothing Left - Kygo spela. Och än idag får vi rysningar när den spelas.
(I början grät jag varje gång den spelades.)
Det finns ett ord som jag tycker passar upp lite till känslan och det är mäktigt!

Jag tyckte förlossningen var lättsam kul och spännande men det är säkert för att jag upplevt det värsta jag varit med om några timmar innan.

Kram Julia


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Innan jag börjar knappa in på detta nya inlägget vill jag bara säga WOW!!!!

I skrivande stund är det 1202 som varit inne och läst mitt senaste inlägg. I morse när jag vaknade var Ni 570 och mitt hjärta höll på att hoppa ut! Jag hade aldrig trott detta men jag är jätte glad att så många ville in och läsa och tack till alla som delat mitt inlägg, till alla som skickat och sagt att jag skriver bra, jag behövde verkligen höra det då jag egentligen inte än är helt säker på att fortsätta. Tack alla helt enkelt. Kanske sitter det någon bakom en annan datorskärm och går igenom den hemska stressen som vi upplevde för cirka 1 år sen och känner sig inte längre lika utsatt och ensam om detta.
Allt blir bra.

Ikväll tänkte jag skriva om hur jag upplevde att vara gravid.
Jag trippade på moln genom hela graviditeten, det är nog inget annorlunda eller unikt ;) alla känner samma pirrande känsla av glädje lycka och längtan. Meeeen.. bam bam bam.. jag va illamående varje kväll men kräktes det gjorde jag inte förrens på morgonen men det är något jag räknat med för så är det ju i film ;D haha ja men va fasen ärligt talat i varje film då kvinnan är gravid så kräks hon ju och vajjar fram i slutet, vaknar på natten och väcker mannen och pustar att nu är det dags och sen skriker hon som bara den när hon föder ut barnet. Lite så va min bild av det hela också. Illamåendet va det enda som va min sanning.

Jag fick foglossning och fick lämna jobbet 2 veckor tidigare än tänkt, funkade inte helt att jobba när höften låste sig mitt i ett språng. Jag gick upp 12 kg under hela graviditeten. Kände mig som en flodhäst, klumpig och ful, fast när jag kollar tillbaka är det ju inte vad jag såg i spegeln då för jag tycker och har alltid tyckt att gravida kvinnor är otroligt vackra.

Det va jobbigt att må konstant illa, kräkas känna sig fångad av sin höft osv men det är en världslig grej för allt annat är otroligt!

Som ja skrev längre upp trodde jag ju att förlossningen skulle bli även den som film... så blev det inte, inte ens nära.
Imorgon ska jag se om jag redar av att sätta mig in i den dagen då lilla Ebba föddes.


Likes

Comments

Jag och Johan bestämde oss för att försöka bli gravida. Man har både hört och läst att det inte alltid så lätt som man önskar att bli med barn, jag gick kartan ut med p-piller och vi sa att det händer när det händer.
Vi hade en resa till Thailand och Bali inbokad någon vecka från det att vi slutade med pillerna. Jag var hel nojjig för jag hade ännu inte fått mens (som ska komma efter p piller stopp). Jag trodde det va något fel..
Vi var iväg en månad, började jobba igen. En kväll skulle vi till affären och ja kände mig åksjuk, jag var gravid. Vi hade blivit gravida inprincip direkt och redan innan resan. Magen växte ganska snabbt och kolleger och vänner sa både på allvar och på skoj "där är två".

Vecka 21 hade vi tid för rutin ultraljudet och som säkert alla gravida är det så himla pirrigt och häftigt, det är så stort! Och för alla pappor/respektive som inte känt bebisens rörelser eller allt andra gott som ont som händer i kroppen, det ska bli lika verkligt för dom som för oss. För tusan man ska för första gången se sitt barn.

-Här ser ni fostret, armar ben hjärtat navelsträng osv osv håller Johan i handen och det glittrar om oss och hans ögon följer pilen på tv´n och förklarar för mig vad allt är. (Jag va usel på att se innan de förklarade för mig) Jag känner Johans lycka strömma genom rummet. Vi skämta om att Johan kanske skulle göra ett karriär byte men så blir hon så tyst och fundersam och tittar på vad jag ser ett sträck. Jag vill putta tillbaka bilden lite åt vänster och kolla på bebisen.

Vi undrar vad hon kollar på och hon säger
-Jag har hittat en skiljevägg... har du blödigt något sedan du blev gravid?
-nej? (hon frågade ett par gånger och jag va helt burrig och funderade högt om jag kanske gjort det utan att märkt det när jag varit på toa? men de är något jag skulle ha märkt flikar hon in)
- ursäkta mig jag ska hämta en kollega, är det okej?
-Jaha.. ja absolut
-Vill du springa på toa så där inte är någon urin i blåsan
-ja jo det kan jag .. okej

In kommer sedan två kollegor till henne, vi frågar igen, det är en skiljevägg. De förklarar att jag har två foster säckar vilket tyder på en tvillinggraviditet. Men de ser bara ett foster. De letar efter det andra fostret som "ska finnas där" eftersom båda säckarna mättes upp till 10 cm vardera och spända väggar som ska tyda på att något försörjt den "tomma" nyligen.
De hittar inget, och ger mig en ny tid 2 veckor efter. De förklarar för oss att vi har ett barn tills de hittar eller inte hittar de andra. De säger också att ibland tar kroppen liksom bara tillbaka fostret. Jag tänkte och sa också.. vadå har min kropp bara käkat upp det ena barnet?

Det här glittret som jag berättade om va nästan helt borta istället va vi helt.. ja vad ska man säga, det blev lite mycket. Vi prata om i bilen på väg in att vi ville veta om vi skulle bli berikade med en flicka eller pojke och att vi skulle diskutera namn på vägen hem för då skulle vi veta. Istället gick vi tysta ut i bilden och bara öppna dörrarna och bara satt.. tysta. Va fan hände nyss? Ska vi kanske ha TVÅ barn? Vi skulle ju bara ha ett? Och igen..käkar min kropp ungar? Familjerna ringde och ja va säger man när man inte vet riktigt och har fått en usel förklaring och en tid två veckor senare, en evighet i ovisshet kändes det som.

När jag kom till jobbet någon dag senare och kollegerna va jätte nyfikna och jag är en glädjespridare och sprallig och energisk, vanligtvis. Jag bara bröt ihop, livrädd att det andra barnet skulle försvinna eller om de va ett till där? (inte för att det skulle vara en katastrof, absolut inte.. men ovissheten,okunskapen allt)

Den andra fostersäcken drog sig tillbaka och 2 veckor senare va den bara en klump. De förklarade att den kommer ut i samband med förlossningen och kommer bara vara sekret som inte märks av bara.


Vi såg aldrig den andra bebisen och har inte känt någon sorg över vad som kunnat bli eller vad man ska säga.
Vissa dagar pratar vi om det och undrar hur vårt liv hade sett ut med två Ebbor eller om det blivit en pojke och en flicka, om de skulle varit lika varandra eller inte. Hektiska dagar tänker vi jisses tänk om de vart två eller tänk om vi skulle haft dubbelvagn två babyskydd två att klä på pyjamas två att trösta. Två att fira på födelsedagar som alltid kommer ha det där som sägs speciella tvilligbandet.

Vi fick en flicka som toppade våra hjärtan proppfulla med kärlek och tacksamhet.

(kommentera gärna om Ni har frågor, jag ska göra mitt allra bästa för att besvara!)
Sov gott världen.




Likes

Comments

Julia heter jag.

Jag tänkte testa det här med blogg efter fått frågan ett par gånger. Men varje gång de har kommit på tal har jag tänkt och sagt.. nja nej det är nog inget för mig. Jag är väldigt öppen mot mina vänner men om jag vill öppna upp mina dagar med främlingar har inte varit självklart, jag är ju hemlig och bara en i mängden. Eller? Och är jag tillräckligt tekniskt för det ? :D

Men ikväll skrev en vän att hon tänkt på mig angående bloggar hon skrev:

Julia ja har tänkt ! Jag tycker du ska skaffa blogg. Du är grymt duktigt med kameran. Du har Ebba och ni har ett fantastiskt hus som ni bor i. Du hittar alltid på spännande saker både med familj och vänner! Börja blogga.

Ahh vafasen jag ger det ett försök. Ibland behöver man skriva av sig både på gott och ont. Men en "varje dag bloggare" är i n t e jag. Så spännande är jag inte.

Jag tänkte ge en snabb presentation sen börjar vi från mitt liv som mamma och jobbar oss in i nutid.

Mitt namn vet Ni redan, jag är 24 år och bor i Skåne i en villa med min familj. Johan & vår dotter Ebba. Vi har en hund, engelsk bulldog som heter Basse. Jag växte upp i Broby med mamma pappa syster och bror. Jag har brottats på elit nivå och spenderade de flesta dagar i olika brottar hallar runt om i skåne . Jag gick barn & fritid och läste till ämnen under gymnasiet för att jobba som polis, en dröm som avtog i takt med att studierna var klara. Jag ramla in på en räkmacka inom vården en vecka efter studenten och är kvar även idag (mamma ledig i dagsläget) men försöker komma på... bam bam bam... vad jag vill bli "när jag blir stor". Jag blev Mamma för ganska exakt 8 månadersen och vi ska skruva tillbaka tiden.. men inte ikväll.

Imorgon tar vi oss an nästa kapitel! Är det nu jag ska säga.. tjatja bloggen? Haha nej nu är både tittorna och huvudet tungt.

Vi ses imorgon



Likes

Comments