View tracker

Jag vet inte riktigt vad jag ska börja skriva av mig om, får väl börja med det som gnager i mig mest.

Jag har märkt mer och mer att ångesten jag har haft har blivit värre. Nu är det inte bara när jag är ensam, utan nu kan den slå till när som helst och hur som helst. Den kommer som en stor våg, fast i omgångar. Klumpen i bröstet och i magen gör att man har svårt att andas, som gör att tankarna spinner och spinner som en sekundvisare. Den kommer som en våg och när den rullar tillbaka tar den med sig allt så man står helt tom och ensam, tom likt ett papper som har blivit fullt och sen helt plötsligt suddas allt bort och det ekar tomt.

Ångest över framtiden. Just för att den är så osäker och att jag inte alls vet vad jag vill. Ska jag börja plugga, om jag ska det vad ska jag välja? Ska jag fortsätta arbeta med ett jobb som inte riktigt passar mig?

Ångesten för att ångra mig gör att jag blir handlingsförlamad, istället för att söka nya jobb eller letar efter utbildning så låter jag det vara, tänk om jag hoppar på något som jag kommer att ångra?

Ångest för hur jag ser ut. Hatar mitt utseende. Jag bryr mig inte om vad andra tycker det handlar om hur jag ser på mig själv och det jag ser är inget jag gillar. Så det spelar verkligen ingen roll om någon annan ger mig en komplimang över mitt utseende för jag tar endå inte åt mig, för jag håller inte med dom. Känner alltid att jag är fulast vart jag än går, lite komiskt på ett sätt, då jag intalar mig själv att jag inte jämför mig med andra men det gör jag uppenbarligen.

Jag vill bara komma till en punkt i mitt liv där jag är nöjd med hur jag ser ut, att jag är nöjd med min näsa, med mina breda axlar, min mjuka kropp eller med mina små bröst.

Komma till en punkt i mitt liv där jag är nöjd med min tillvaro.

Ångest över att bli lämnad ensam. Jag är otroligt rädd över att folk ska lämna mig. För det har varit så många gånger där jag blivit det. Jag är också bra som ett andrahandsval och just att man är ett andrahandsval så är det som att man säger "du är bra men inte bra nog för att prioriteras". Men jag får väl skylla mig själv, om jag inte står ut med mig själv hur ska någon annan gör det?

Ångesten är dock värst när jag är ensam, innan jag ska sova. Jag är en tänkare, har alltid varit det och kommer nog alltid att va. Har värsta scenarion i mitt huvud som alltid eskalerar. Enda sen jag var liten har jag haft svårt för att sova för att jag tänker så mycket, men min pappa frågade i rätt tidig ålder om jag ville gå och prata med någon, redan när jag var 10 år. När jag var liten tyckte jag att det var konstigt som att det var något fel på mig så jag sa att det inte behövdes, men när jag var 16 började jag att göra det. 

Min kurator skulle byta jobb så då slutade jag att gå dit, vågar inte öppna upp mig för någon annan, tänk om hen tycker att jag är konstig. Har gått två månader sen jag senast prata med någon och det är kanske därför ångesten har börjat eskalera? Att jag inte får ventilera ut mina känslor och få ett godkännande på att det är okej att känna så som jag känner.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker