Återigen dålig update men livet kommer liksom emellan och detta är inget som prioriteras då. Men instagram uppdateras rätt flitigt så in o kika där om ni har lust, koinberg är namnet.

I övrigt så rullar vardagen och livet på i en rasande fart. Ella växer och utvecklas h e l a tiden och det är snart dags för mig att börja jobba. Vilket jag försöker att inte tänka på alltför mycket, vill i första hand njuta av den här "sista tiden" och av sommaren tillsammans med min familj. Det känns åtminstone skönt att Rasmus ska va hemma ett tag innan hon börjar förskola sen.

I sommar har vi massor planerat, vi är lediga hela 2 månader tillsammans och det ska vi utnyttja till fullo. Dock så börjar jag och Ella med att åka till Värmland tillsammans med mamma/mormor och hälsar på min storebror med flera. Sen ska vi till min älskade ö - Gotland och därefter åker vi till Rasmus pappa i Lindesberg. Och fy tusan va jag ska njuta!

Vi får väl se om det kommer uppdateras något här, men i annat fall kika instagram som sagt.

Puss & kram

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Well, hello. Har inte haft något att skriva om, eller snarare har jag inte orkat. Kommer väl inte med något vettigt idag heller men tänkte ge er lite tips på poddar. För under barnvagnspromenaderna blir det en del podlyssnande, iallafall för mig. Så här kommer mina bästa tips:

I nöd och lyft

Med Brita Zackari & Kalle Wahlström Zackari. Vilka är ett alldeles underbart par som pratar om allt möjligt men framförallt träning.

- "Kalle Zackari Wahlström och Brita Zackari är ett par och tycker lika om mycket men kanske inte när det kommer till träning, en älskar det och en hatar det. I den här podden kommer Kalle och Brita berätta hur man gör träningsvärlden till sin."

CRfitness podden

Carola & Nadja Ranmo, två härliga brudar från Eskilstuna som diskuterar allt mellan himmel och jord men framförallt träning. Lite flabbigt emellanåt men mestadels bra och roligt.

- " I CRfitness podden träffar du oss bakom CRfitness. Vi diskuterar om allt som har med träning, hälsa och välmående att göra."

Skäringer & Mannheimer

Mia Skäringer och Anna Mannheimer, jag tycker inte det behöver någon vidare förklaring för dessa kvinnor är tamejfan powerkvinnor som v å g a r va precis som dom är.

Sköterskepodden

Två sjuksköterskor som diskuterar och pratar om yrket som ssk och livet i stort.

- "Med humor, värme, kärlek och allvar delar två unga sjuksköterskor med sig av sina erfarenheter från vårdyrket. Roliga anekdoter och sorgfyllda berättelser varvas med spännande diskussioner och lärorika intervjuer med såväl vårdgivare som patienter. Med andra ord en känslokarusell – precis som vardagen i vården."

Alla dessa fyra är relativt nya och jag gillar att va med från start. Hoppar gärna inte in efter typ 200 avsnitt, även om varje avsnitt är fristående. De ovan har på sin höjd släppt 13 avsnitt hittills, vilket är rätt lagom att lyssna ikapp kan jag tycka.

Likes

Comments

Det börjar sannerligen bli dags för mig att smycka kroppen igen. Det är alldeles för länge sedan. Jag ska bara bestämma mig för vad. Blir nog lite av varje.

Likes

Comments

Long time no see. Vi har haft sjukstuga här hemma plus att Ella är så enormt energikrävande och mammig just nu att jag är totalt slutkörd. På dagarna ska hon helst ha uppmärksamhet hela tiden och kan inte leka själv någon längre stund. Hon kan dessutom b a r a sova på mig under dagtid, lägger jag ned henne sover hon endast en kort stund medan om hon får sova på mig kan hon sova betydligt längre. Men men, det är ju mysigt oxå men det blir ju inte mycket gjort och egentid är ju att glömma. Knappt vagnen funkar som sövningsmetod längre, där sover hon oxå bara korta stunder - trots att vagnen är i rullning. MEN nån gång vänder det väl! Nattetid funkar det däremot att hon sover själv, iallafall större delen av natten.

Idag har vi inte gjort ett skvatt, jag har försökt pyssla hemma med tvätt osv men som sagt - inte mycket blir gjort. Vi har inte varit utanför dörren mer än en sväng till Ica, vilket ligger precis port i port med oss haha. Skönt med sånna dagar ibland tycker jag.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och äta pizzarester, sen kanske det slinker ner en glass oxå. Det är ju trots allt unnsdag!

Likes

Comments

Mamma. Den viktigaste personen för mig. Hon som har lösningen på alla problem, som oftast vet exakt vad jag ska göra i svåra situationer. Hon som har svar på alla frågor och kan allt. Hon som jag alltid vill ringa när det hänt någon, bra som dåligt.

Ibland slår det mig, att jag faktiskt är mamma? Det känns så surrealistiskt att jag som inte vet någonting är mamma och ska lära min dotter om livet. Jag undrar om Ella kommer se upp till mig så som jag ser upp till min mamma. Kommer hon vilja ringa mig när något hänt? Kommer jag kunna ge henne samma bra svar som min mamma alltid ger mig? Jag ska göra allt jag förmår för att det ska bli så.

Ikväll vid nattningen fick Ella slumra i min famn efter att hon vägrade sluta busa, trots att ögonen gick i kors. Då slog det mig hur mycket jag älskar henne. Visst tänker jag det dagligen men nu kände jag det så innerligt och jag kunde inte sluta titta på henne. Tillslut satt jag där med tårar rullades ner för kinderna. Hon är allt. Jag älskar allt med henne. Även när hon driver mig till vansinne, vilket händer dagligen.

Hennes blå runda ögon. Hennes lilla kala fläck på vänster sida av huvudet. Hennes goa veck på låren. Hennes leende och skratt. Hennes sätt att upptäcka världen runtomkring. Hur hon tittar på mig eller hennes pappa när hon är påväg att göra något hon inte får. Hennes enorma envishet och vilja. Osv osv osv. Jag längtar efter att se henne utvecklas och växa, samtidigt som jag alltid vill att hon ska vara där hon är nu.

Likes

Comments

Vet ni vad? Om ni uppger koden koinberg20 i kassan när ni handlar hos Twistshake får ni hela 20% rabatt. Så bra produkter som både jag och Ella älskar, snygga och praktiska! KÖP.

Likes

Comments

Angående sockersuget. Rasmus köpte med choklad på väg hem från jobbet, så nu kan jag sova gott.

Imorgon är det tydligen chokladbollens dag, då blir det till att baka. En egen dag för chokladbollar betyder såklart att man får äta så många man vill och orkar.

Godnatt!

Likes

Comments

Ni vet det där när man plötsligt får ett enormt sötsug och bara måste ha något? Jag sitter och funderar på allt gott jag vill ha att äta och har rotat i köksskåpen flera gånger i hopp om att det plötsligt ska finnas en påse godis, kakor eller vad som helst som är sött. Jag skulle ju kunna baka men det är jag för lat för just nu.

Nä jag ska kika i köksskåpen en gång till, jag kan ju ha missat något. Slutar väl med att jag ställer mig och äter direkt ur sockerpåsen.


Likes

Comments

Alltså mammaledigheten just nu är a m a z i n g. Vädret är fantastiskt. Allt blommar. Ella är inne i en väldigt härlig fas. Jag mår bra. Maj är sannerligen en av de bästa månaderna på året.

Natten som var fick jag sova skapligt. Ella sov bra och vaknade endast två gånger, dock med ett långt uppvak mellan 02-03 men det är okej. Så imorse vaknade jag någorlunda utvilad. Passade ypperligt eftersom jag och Ella skulle till Stockholm och på mitt kusinbarns 3-årskalas. Vi tog tåget och redan där började hon charma de runtomkring. Charmandet fortsatte för fullt sen på kalaset, jag tror minsann hon charmade alla där. Hon var på så bra humör hela dagen! Och hon skickades runt bland alla släktingar utan problem, hon fann sig i det och trivdes nog rätt bra med att få så mycket uppmärksamhet.

Det bjöds på Estelletårta, typ godaste tårtan ever? Mm-mm. Sen hoppade vi studsmatta, jag skickades direkt tillbaka till barndomen. Ella fick premiärgunga, vilket nog va typ det roligaste hon gjort! En väldigt lyckad dag med världens bästa släkt helt enkelt.

Nu sover lillskruttan och jag har precis tryckt en pizza och ska mysa ner i soffan ett tag i väntan på att Rasmus kommer hem från jobbet.

  • Livet

Likes

Comments

Måndag 26/9
Vaknar efter en natt med dålig sömn här hemma pga en katt som jamat och sprungit runt i och ur sängen hela natten. Tanken slår mig att något kanske är på gång men jag jagar bort tanken rätt snabbt, jag har ju inga känningar alls. Vilar större delen av dagen men efter lunch bestämmer jag mig för att ta en promenad. Det blir en skön solig 40-45 minuters promenad runt stan. Kommer hem och lägger mig på soffan för att vila. Efter en stund känner jag hur det plötsligt "rinner till" och tänker vafan är det nu då. Går in på toaletten och det rinner lite till och jag tänker "kissar jag på mig eller vad är problemet?" men inser ganska snabbt att det nog är fostervatten som sipprar eftersom det rinner lite så snabbt jag ställer mig upp. Säger till Rasmus att jag tror att vattnet gått. "VADÅ TROR?!" Nervositeten nu alltså! Det är ju inte dags än, 5 dagar kvar till bf och förstisar går ju som regel alltid över tiden. Efter ett tag ringer jag förlossningen och vi är välkomna in för kontroll. Väl inne på förlossningen är det ingen tvekan om att det är vattnet som gått för det rinner på hela tiden. Kopplas upp på ctg och det visar sig att jag har regelbundna sammandragningar, dock inget jag känner av. Vi får en tid för igångsättning 28/9 kl.09:30 ifall värkarna inte skulle komma igång innan dess. Åker hem med rådet att höra av oss om värkarna kommer igång eller om fostervattnet ändrar färg. Jag känner mig lugn, nervös men spänd. Rasmus var ett vrak, han var så himla nervös, vi bytte inte många ord under kvällen. Jag checkar BB-väskan, allt jag vill ha med är packat. Kvällen går och inget händer så vi går och lägger oss.

Tisdag 27/9
Vet inte riktigt när värkarna sätter fart men vid ca 01 ringer jag förlossningen efter att ha klockat värkarna ett tag och jag har regelbundna värkar med 2-3 minuters mellanrum och det gör riktigt ont. Jag vill åka in för kontroll. Försöker andas mig igenom värkarna, tar kontroll över värkarna och möter dem istället för att kämpa emot.

Väcker Rasmus och han ringer taxi. Taxin är snabbt på plats och resan till sjukhuset går bra. Får ta några värkar på vägen, andas. Väl framme på förlossningen kopplas jag upp på ctg och såklart avtar värkarna. En vaginal undersökning görs och jag är bara öppen 2 cm. Blir inte besviken, kände nog det på mig. Vi blir återigen hemskickade, får med mig 2 citodon. Hemma tar jag en citodon med förhoppningen om att kunna få sova lite. Citodon, vilket skämt tänker jag. Men samtidigt blir jag glad att det inte hjälper, för det betyder ju att det faktiskt är igång på riktigt. Värkarna tilltar och jag har riktigt ont men försöker andas mig igenom och lyckas ändå slumra till mellan värkarna. Minns att jag typ kvider och ylar vid varje värk. Försöker klocka värkarna, de är någorlunda regelbundna och är ca 1 minut långa och det är fortsatt 2-3 minuter mellan dem.

Vid 05-tiden känner jag att jag inte vill vara hemma längre. Jag orkar inte klocka värkarna och jag är hellre på förlossningen en evighet där personal finns än att va hemma och oroa sig. Väcker Rasmus igen och säger att jag vill åka in till förlossningen. Jag ringer förlossningen och han taxi. Taxin kommer om 30 minuter. Vafan tänker jag, borde de inte va lite snabbare när en säger att det är till förlossningen vi ska? Jaja, bara att kämpa på lite till. Vi är iallafall välkomna in till förlossningen. Tar den andra citodonen och kräks efter någon minut. Ställer mig framåtlutad vid varje värk, vaggar från sida till sida och försöker andas lugnt. Efter 20-25 minuter går vi ut och väntar på taxin, den dröjer. Ringer min kompis som jag vet ska börja jobba 07 på sjukhuset, hon kan skjutsa oss. Jag ställer mig framåtlutad mot en bänk vid varje värk, nu gör det ONT. Men på något sätt går det ändå bra att andas igenom dem. Samtidigt som min kompis nästan är framme rullar taxin fram, han kör lugnt och försiktigt till sjukhuset. Han verkade inte alla förstå att det va bebis på gång. Bilresan går återigen bra men är jobbig. Får ta några värkar på vägen. Väl framme vid sjukhuset får jag även ta några värkar på väg in till förlossningen. Det gör ont men går bra och jag försöker fortsätta möta värkarna istället för att kämpa emot smärtan även fast det känns som att jag ska gå av på mitten typ. Väl inne på förlossningen kopplas jag återigen upp på ctg och därefter görs en vaginal undersökning, det har inte hänt mycket under natten, är öppen 3-4 cm (4cm om barnmorskan töjer). Får frågan om vi vill stanna och det blir ett självklart ja till svar. Vill inte åka hem igen, hellre flera timmar på förlossningen med personal och smärtlindring tillgänglig än att vara hemma och oroa sig.

Vi skrivs in 06:52. Jag får byta om och sedan visas vi till ett förlossningsrum. Nu händer det, vårt barn är snart här (iallafall inom de närmsta dygnen)! Får frågan om jag vill ha någon smärtlindring och väljer lustgas. Andas lustgas (50/50) vid varje värk och det är ljuvligt. Det gör fortfarande ont men jag bryr mig inte, det tar bort udden av värken. Vid 10-tiden börjar jag få det riktigt jobbigt men jag vill bli undersökt innan jag väljer någon annan smärtlindring. Undersökningen visar att jag är öppen 7-8 cm (YES!), värkarbetet har haft effekt! Väljer att fortsätta med endast lustgas, den höjs till 60/40. För att Ella ska sjunka ner i bäckenet vill barnmorskan att jag kommer upp och sitter på pilatesboll. Hon sätter därför en skalpelektrod på Ellas huvud så jag slipper ha ctgn.

Efter ett tag på bollen tycker jag att det börjar trycka mycket nedåt och vill inte längre sitta på den. Ny undersökning görs, öppen 9 cm. Ellas huvud är fortfarande högt upp dock. Lustgasen fungerar bra och jag är nöjd med endast det som smärtlindring. Rullar över på sidan och får upp ena benet i benstöd. Tycker att jag vill börja krysta och småtrycker automatiskt vid varje värk, ingen förändring dock och Ella är fortfarande högt upp. Vid 12-tiden kommer jag upp i knästående vilket är fruktansvärt jobbigt. Vid 12:45 har jag svårt att hålla emot vid värkarna och Ellas huvud står strax ovan bäckenbotten, jag börjar krysta mer aktivt. Lustgasen tas bort och jag kommer över till sittande och har fötterna i benstöd. Nu säger barnmorskan att hon skymtar Ellas huvud vid varje värk! Runt 13:30 glesar värkarna ut och kortas ned, jag är trött och säger gång på gång att jag inte orkar mer. Får värkstimulerande dropp på låg hastighet. Barnmorskan säger att nu ska ungen ut, och att de snart går av sitt pass (byte kl.14). Jag känner att jag absolut inte vill behöva byta barnmorska nu, så ja nu ska ungen ut!!

Huvudet skymtas fortfarande vid varje värk. 13:54 står huvudet i genomskärning och det gör nåt så djävulskt ont, ring of fire är tamejfan rätt uttryck. Jag får känna på huvudet, wow hon är snart här!! Vid 13:56 krystar jag för sista gången och ut kommer en kladdig och blodig liten Ella och skriker så snart hon hamnar på mitt bröst. Det var kärlek vid första ögonkastet. Detta var även första gången, under vårt fem år långa förhållande, som jag fick se Rasmus gråta.

Moderkakan krystas ut ungefär 10-15 minuter efter att Ella är född. Därefter kontrolleras min fiffi efter bristningar, den stora skräcken - hur mycket har jag gått sönder. Det känns ju som att hela fiffi har sprängts i bitar. Men jag klarade mig med endast två mindre slitningar. Vilken i sig är helt galet, har ju för tusan tryckt ut en bebis på 3kg? Kvinnokroppen alltså! Jag hade förberett mig på det värsta och knappast vågat tro att det skulle gå så bra. Förlossningen flöt på över förväntan. Smärtan är den värsta jag någonsin varit med om men samtidigt så jäkla coolt att den hemska smärtan leder till det mest fantastiska i livet. Och jag vill verkligen (!!) göra om det. Längtar till den dagen, även fast jag är fullt medveten om att det kommer va en helt ny och annan upplevelse.

Rasmus var såklart med under förlossningen och var en stjärna även om jag inte minns så mycket av hans del i det hela. Jag gick liksom in i mig själv och la typ allt fokus på lustgasen. Det enda jag minns är att han masserade min ländrygg vid något tillfälle, det var skönt till en början men efter ett tag gjorde det bara ont att få massage under värkarna. Han sa även i efterhand att jag stängde mina ögon när jag fick lustgasen i hand och öppnade dom inte förrän Ella var ute.

När jag tänker tillbaka såhär i efterhand så är allt som en dvala. Hade jag inte skrivit ned allting rätt tätt inpå hade jag inte kommit ihåg mycket.

Likes

Comments