View tracker

Innan jag fick barn så fick jag (aldrig min man) ofta frågan när vi skulle skaffa barn. Jag fick frågan så pass ofta att jag tröttnade på att regelbundet behöva "förklara mig". Jag tycker inte att man ska behöva rättfärdiga varför man inte har barn. Det kan finnas en miljard anledningar, vissa känsligare än andra, men det borde räcka med ett kort och gott: "Nej, jag har inte barn".

Något jag retade mig mycket på var själva formuleringen: När ska ni skaffa barn?

"När", som att det är en självklarhet att alla vill ha barn, och "skaffa", som att det är en självklarhet att alla som vill ha barn kan få barn. Jag har säkert själv ställt frågan någon gång, som en ren artighetsfråga för att hålla ett samtal flytande. Men efter att ha varit i sitsen där jag har fått frågan så många gånger, så kommer jag inte ställa frågan igen. Pratar jag med någon jag inte känner så kanske jag ställer frågan "har du barn?" och nöjer mig med svaret jag får utan att ställa fler frågor. Pratar jag med någon jag känner väl kanske jag ställer frågan "vill du ha barn?", men jag kommer aldrig mer att utgå från att alla människor vill ha barn.

Likadant när det kommer till folk som har ett barn. Normen i samhället är ju att man har 2-3 barn. Fler är "för mycket" och färre är "för lite". Jag har själv ställt frågan "När kommer tvåan då?". Likadant där, så utgår man både från att personen vill ha fler barn, och att hen kan få fler barn.

Varför inte bara låta folk bilda sina familjer ifred? Oavsett om de vill leva ensamma/med en partner/vara barnfria/ha 5 barn. Kan inte det bara få vara upp till var och en?

Varken jag eller min man har bestämt oss om vi vill ha fler barn (även om de flesta runt omkring oss givetvis utgår från att det kommer fler om ett par år), och det är flera olika faktorer som spelar in. Faktorer som jag inte känner något behov av att varken förklara eller försvara. Som det är just nu njuter vi av och tycker det är tillräckligt med knodden vi har :)

Jag när jag var gravid med vår son

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har valt att kalla den här bloggen för "Hitta på med små", delvis på grund av att det rimmar och är lätt att komma ihåg, men delvis pga hur jag ser på begreppet "små barn" och "liten". En del förknippar ordet "små" med ordet "småbarn", något som i vissa fall används nedvärderande. Jag använder ofta begreppen liten/mindre/små och stor/större/stora när jag pratar med yngre barn. Detta då det brukar vara lättare att förstå innan man börjar med begreppen äldre/yngre, längre/kortare osv. För mig är även "liten" och "stor" synonymt med "barn" och "vuxen". En mindre och större människa helt enkelt. Som man ska bemöta med lika mycket respekt oavsett om hen är ett barn eller en vuxen. I Stina Wirséns böcker i "Vem"-serien formuleras barn och vuxna som "lilla" och "stora". Det är helt enkelt begrepp som är enkla för ett yngre barn att förstå.

Som vuxen är det lätt att man fokuserar på barns strävan efter att bli stora, och undviker att kalla barn för "små" för att man inte vill nedvärdera barnen. Men min erfarenhet är att precis som att barn har ett behov av att få känna sig stora (att de klarar av saker och att man har förtroende för deras förmåga) så har de även ett behov av att få vara lite små ibland. Att bli större kan ibland kännas läskigt och främmande, och då kan man ibland behöva gå tillbaka några steg och få känna sig lite liten (framförallt hemma med sina närmsta anknytningspersoner efter att ha varit "stor" en hel dag på förskolan/hos dagbarnvårdaren/barnvakten). Ett barn som kan klä på sig själv kan ibland behöva få hjälp ändå, för att pressen på att vara stor helt enkelt blir för stor.

Man lär sig mycket av barn när man omger sig med dem och lyssnar på dem. Jag har för vana att skriva upp samtal med barn som ger mig en tankeställare. Här är ett samtal mellan mig och en 3-åring för ett par år sedan:


- Är du så stor kille nu så du har slutat med napp?

- Ja det är jag, men ibland är jag liten också

- Ja, ibland får man vara liten


Tänk vad mycket vi vuxna har att lära ifrån barnen runt omkring oss! Det handlar inte bara om att vara stor och prestera och utvecklas, ibland behöver man få vara liten och sårbar också, även vi vuxna!

Något mer jag lär mig av att dokumentera mina samtal med barn, är hur jag kan formulera mig för att barnet ska öppna sig mer i samtalet, och känna sig lyssnat på. Här hade jag exempelvis kunnat fråga barnet mer om hur det kändes att ha slutat med napp, istället för att med en gång lägga in mina värderingar (hur stor han var) kring att han hade slutat med napp. Det är det jag älskar med mitt jobb, man slutar aldrig lära sig och utvecklas!

Likes

Comments

View tracker

Hej på er!

Jag tänkte börja med ett litet presentationsinlägg. Sofie heter jag, bosatt på Västkusten och arbetar som förskollärare. Jag har arbetat inom förskoleverksamheten sedan 2008, och blev färdig förskollärare 2013. Jag har även arbetat som babysiminstruktör och lisebergskanin (älskar helt enkelt att arbeta med barn och föräldrar!). Just nu är jag föräldraledig och väntar på vår bebis som kommer vilken dag som helst. Jag brinner för barn och har redan börjat längta efter att jobba, därför tänkte jag att den här bloggen kan vara en perfekt sysselsättning när man får nya tankar och idéer. De områden jag brinner för mest är skapande, specialpedagogik, genus, omsorg om små barn (viktigt att inte glömma barns viktigaste behov under allt prat om lärande och utveckling. Om inte ett barn mår bra, känner sig tryggt och är mätt och utvilat, så har det inga bra förutsättningar att lära sig saker), barns rättigheter (tycker det är viktigt att visa barn respekt och hjälpa dem att bygga upp sin självkänsla och integritet), språk och sagor.

Jag kommer att vara noga med att märka mina inlägg med olika kategorier, för att det ska vara lätt att hitta det man söker efter. Jag kommer att rikta mig till de vuxna som har med barn att göra, alltså både föräldrar, pedagoger och andra som brinner för våra små. Jag kommer att både skriva om vad vi hittar på på jobbet (när jag börjat jobba igen) och hemma, men utan att lämna ut några enskilda barn. Mitt syfte med bloggen är att ge tips/idéer, väcka tankar och inspirera. Hoppas att jag kommer att lyckas med detta och att en eller ett par får nytta av bloggen! 

Kommentera gärna och dela med er av era tips, men vi håller en lika god ton i kommentarsfältet som om vi skulle ha ett samtal öga mot öga. 

Jag har även startat ett instagramkonto: @hittapamedsma där jag kommer att puffa om nya inlägg samt lägga ut lite inspirationsinlägg. Om ni vill kontakta mig så är min mailadress: hittapamedsma@hotmail.com

Ta hand om er och era små! :)

Likes

Comments