Grönsakerna är det första som vägs upp och slängs på tallriken, och det första som äts upp.

Varför just denna vana? Detta beteende?

Jag har en ätstörning som plågat mig sen jag var sju. Jag har suttit i fängelse sen jag var sju, ett trist, begränsat fängelse skapad av min egen hjärna, och en stark självplåga. Jag lever så, otroligt, begränsat.

Detta är tredje behandlingen och femte inläggningen, efter det här finns inget annat hopp för mig annat än psyk eller dö. Jag ska inte dö, jag ska leva. Men hur ska jag leva om jag inte får leva under mina egna villkor? Jag går runt med vetskapen om att jag kan dö närsomhelst, och den vetskapen skrämmer inte mig.

Vad händer om jag dör? En börda mindre. Och vad händer om jag lever? En börda för mycket.

Den här sjukdomen handlar om leva och dö, och jag ska skriva om min vardagliga kamp mot att dö av min hjärnas spratt.

''Man måste dö några gånger innan man kan leva''

We will Live. We won't Die.

Likes

Comments