Header
View tracker

Bob Dylans musik är för många inte det man i första hand kopplar samman med fantastiska produktioner. Jag menar, om man är ärlig så är många av de tidigare och mindre (?) tidiga inspelningarna inte i världsklass produktions- och ljudmässigt. Men i hans enorma katalog så finns det faktiskt väldigt många skivor som är utomordentligt välproducerade, och de låter ljuvligt även vid femtionde genomlyssningen.
En av dessa produktioner är 1989 års 'Oh Mercy'.

'Oh Mercy' var verkligen en triumf för Dylan efter hans tunga 80-tal med ett stort antal album som inte levde upp till varken lyssnarnas eller hans egen standard. Hans enda album under 80-talet som nådde upp till hans högt satta ribba var 'Shot Of Love' från 1981. Och då är det albumet ändå inte i närheten av Oh Mercy's storhet.

Som det går att läsa i Dylan's första del i sin biografiserie 'Chronicles', där en enorm del av boken dedikeras till skapandet och produktionen av Oh Mercy, fick han verkligen tänka om helt för att inte riskera att skapa ännu en flopp. Han hade fortfarande en chans att göra 1980-talet till något han och lyssnare kunde se tillbaka på utan att känna att det hade kunnat varit så mycket mer. Därför gällde det verkligen att varenda låt på skivan var fantastisk, och att produktionen av dessa var den bästa som gick att åtgå.

Oh Mercy präglas väldigt starkt av tidsperioden den spelades in under. 1980-talet var på väg ut, och man kunde redan höra 90-talet som försiktigt förberedde sin entré in i musikvärlden. En entré som skulle vända upp och ned på allt, på ett explosionsartat och kaotiskt sätt.
I fallet Oh Mercy så är förtjänsten att det blev en succé lika stor Dylans som den är Daniel Lanois.
Lanois var verkligen en spark i röven på det som Dylans karriär hade utvecklat sig till, och tog med sig ett helt nytt sound till bordet. Ett sound som skulle visa sig passa Dylans låtar perfekt på albumet som samarbetet resulterade i.

Bob Dylan & Daniel Lanois.

Lanois hade tidigare arbetat med artister som U2, Peter Gabriel och Brian Eno innan han gick med på samarbetet med Dylan. Han har senare uttryck sin rädsla inför att jobba med Dylan, med motiveringen att Bob har en fantastisk bullshit-detektor. "Dylan vill ha sanningen. Det är sanningen han söker efter i allt han gör...".
Detta till trots så inleddes samarbetet, och resultatet är som sagt något av det bästa Dylan gjort under hela sin karriär.

Några utav höjdpunkterna på Oh Mercy är verkligen material som kan kallas "karriär-definierande". Låtar som ​Political World, Ring Them Bells, Most Of The Time och Disease Of Conceit ​tränger in i själen på ett sätt som är sällsynt. Dylans obeskrivligt känslosamt fantastiska röst med Lanois makalösa produktion gör verkligen albumet till inte bara ett av hans bästa, utan ett av de bästa någonsin. 
Oh Mercy är verkligen en enormt viktig milstolpe, såväl låtskrivarmässigt som produktionsmässigt. 


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag brukar se på mig själv som en modern musiker såväl som producent, men har alltid sett mig själv som traditionalist i många aspekter av det jag gör. Därför är jag av den uppfattningen att det bästa elgitarrljudet du kan få kommer från en uppmickad stärkare.
Jag säger inget dumt om alla de fantastiska stärkar-simulatorer som finns i form av plugins för de flesta DAW'sen, men tycker att det finns en charm i att faktiskt höra en riktig stärkare och högtalare få jobba med gitarr-ljudet innan det kommer in i datorn och man lägger på de avslutande detaljerna för att verkligen 'make it pop' så att säga.
Jag brukar göra följande steg i efterbearbetningen av den "rena" signalen som kommer från mikrofonen.

Info för att veta vad jag baserar mina inställningar på i kompressorer/EQ osv:

Stärkare: Fender Champion 100W med 2x12 Fender Special Design Speakers
Gitarr: Gibson Les Paul Studio 2013
Mikrofon: Shure SM57

En snabb överblick över FX-kedjan visar att det inte är jättemycket som man behöver jobba med. Det mesta är grundläggande för att få ett ljud som fungerar i en mix med andra instrument. Främst då kanske i musik där gitarren har en ledande roll.

Fig. 1

Första steget i kanalen för gitarrsignalen är att lägga på en kompressor. Ganska simpelt och straight forward i det här fallet.

Fig. 2

Ett andra steg i kedjan är att jag lagt på Fat Channel-pluginet. Det ger lite extra kompression och även en ganska så försiktig men användbar EQ i det här fallet. En limiter ger även lite kontroll över vissa frekvenser som kan skära igenom lite för mycket, särskilt i det höga registret.

Fig. 3

Jag har använt mig av de stompbox-effekter som finns i S1's egna Ampire förstärkarsimulator. Jag har bypassat både stärkaren och kabinettet dock, då jag bara vill åt effekterna och låta min riktiga stärkare få göra jobbet. EQ'n i Ampire är ganska kraftfull, och små rörelser ger mycket effekt. Här har jag jobbat ganska mycket med en blandad mix mellan frekvenserna, och detta kombinerat med flanger och delay ger både lite spacing samtidigt som det blir ett klarare och tydligare ljud med mycket definition.

Fig. 4

Sista steget för den här FX-kedjan är lite avslutande EQ. Ganska standard hängmatta-konfiguration som egentligen bara gör det den gör, utan så mycket förklarande. Den gör lite enhancement på spåret och får det att "gnistra" lite extra i de höga frekvenserna samtidigt som de låga ligger under som ett stöd. Att skära bort lite i mitten är egen preferens, och är väl som allt annat en smaksak.

Likes

Comments

View tracker

I många fall, så är det svårt att få ett digitalpiano att låta autentiskt om man använder de inbyggda ljuden. I de flesta fallen så låter samplingen bara onaturlig och kantig. Ljudet andas inte som hos ett riktigt piano. Hur bra man än försöker att återskapa ljudet, så kommer man inte riktigt dit man siktar.
Det är ett problem som man kan stöta på när man vill spela in piano och få det att låta varmt och luftigt, men om man vill ha motsatsen, kallt och hårt, så finns det vissa kompressions-knep som man kan använda sig av.


Fig. 1

I exemplet ovan så kan man se att jag har använt mig av en preset som egentligen är skapad för clavinet. Min tanke med hur jag vill att det ska låta är dock lite clavinet-aktig. Jag vill ha ett hårt, nästan metalliskt ljud från pianot, och då gör den här kompressionen mycket för att nå dit.

Fig. 2

Jag har även en kompressor pålagd med ett preset anpassat för elpiano. Mycket av det är lika, till exempel att jag satt gain-mätaren på Auto istället för att göra det manuellt.
Att göra det är en smaksak, men det verkar fungera bra i mitt exempel.

Fig. 3

Efter kompressorerna i FX-kedjan har jag lagt ett rums-reverb. Det är ett relativt stort reverb, men inte så att det blir utom kontroll med 2 starka kompressorer innan.
Valet att ta ett mindre reverb är därför rimligt, då det framstår som större och mer intensivt tack vare mycket kompression som trycker på bakifrån i kedjan.
Märk även att jag inte använt mig av någon FX-bus, utan kör direkt på spåret. Detta för att jag inte nödvändigtvis vill att det ska vara ett "snyggt" reverb, utan ett ganska hårt och intensivt sådant.

Fig. 4

Sist i listan av effekter som behövs för detta är att jag lagt in en Tricomp-kompressor i Main-kanalen. Detta för att ge allt en liten extra skjuts i slutfasen, efter reverbet som låg sist i FX-kedjan på instrument-spåret. Här är allt ganska standard, uppvridet till klockan 12 och inte så mycket annat ändrat.

Likes

Comments

När det kommer till att diskutera varför jag valde den DAW jag gjorde, kan jag sitta i timmar och jämföra mellan alla de stora som finns tillgängliga på marknaden. Att jag valde just Studio One kan jag inte riktigt sätta ord på varför, men kanske för att jag fick det som del av en paketdeal.
I denna paketdeal ingick 1 licens till Studio One 2 med 5 nycklar, ett PreSonus AudioBox 22VSL och en hel radda med nedladdningsbara VSL-plugins/soundpacks.

Det var på våren 2013 som jag köpte detta, och tog mina första trevande steg inom att spela in och producera mina egna låtar. Man kan lätt säga att det lät lite sådär, till och med dåligt, faktiskt. Men allt handlade om utvecklingskurvan i mitt fall.

Att jag valde Studio One och att jag höll mig till det genom hela min utvecklingsresa är jag glad över, för det har verkligen lett till att jag är nästan lite för bekväm i den blå-gråa arbetsmiljön som programmet erbjuder.

Likes

Comments