Jag tycker om mig själv, det gör jag. Men dagar då jag är nere är tuffa. Såhär några veckor efter förlossning och med amninghormoner och jag tycker att jag är hemsk, otillräcklig som mamma, otillräcklig som partner. Det känns inte som att jag räcker till?

Och min kropp, denna fantastiska kropp som burit ett barn i 9 månader och sedan fött detta barn, för att nu ge mat åt Tiger. Det syns på kroppen efter en graviditet, och jag älskar mina tigerränder på magen och låren. Jag älskar min mage som fortfarande är som en deg. Men räcker min kropp till nu? Till annat än mitt barn, som jag förser med mat, värme och närhet? Räcker min kropp till mitt barn? Till mig? Räcker min kropp till min sambo? Jag vet att han älskar den, dels för att jag burit ett barn i den, fött ett barn och nu matar ett barn. Hans barn, vårat barn.

Men på neredagarna så håller jag inte alls med om det jag skrivit ovan om hur jag tycker om mig och min kropp. Då försvinner allt det där, och dom elaka tankarna kryper fram. Efter x antal timmar med KBT har jag lärt mig hyfsat hur jag kan hantera dessa tankar, då det faktiskt bara är just tankar. Men stunderna när dom väl är där är det inte så enkelt som man tänker att det ska vara.

Jag har aldrig tvivlat på min förmåga som mamma trots att jag lever med detta, på något sätt går det att skjuta undan en stund tills man "har tid" att låta tankarna vara där och låta mig vara liten och sårbar(även fast jag hatar att vara liten och sårbar). Men jobbigt är det. Så fokus ligger på att lära mig ordentligt att komma ihåg att det är just bara tankar och hur jag kan hantera dessa när dom väl kommer. Och dom går ju faktiskt över, så småningom. Antar att jag ibland måste lära mig att det är ok att vara liten ibland, för låter jag mig vara det så går det över snabbare. Det som hade känts skönt är att kunna vara utan medicin, samtidigt som det är lite läskigt för då är alla känslor mina riktiga känslor, samtidigt som det är bra att jag faktiskt känner påriktigt och inte behöver fundera över om det är jag eller mediciner. Men självklart kommer jag äta medicin om jag och mina kontakter med psykiatrin tycker att det behövs.

Likes

Comments