Nu har nere bytts till uppe, jag behöver mindre sömn och den sömn jag får är inte direkt så man blir utvilad, men jag har ändå energi till att göra det jag vill och dubbelt så mycket mer. Snarare så att jag inte kan sitta still, matar barnet, sen får karln sköta allt som har med barnet att göra en stund och jag far runt som en virvelvind och städar, plockar och tvättar. Även diverse projekt sätta igång, möblera om är en favorit! Tidigare kan jag börja möblera om mitt i natten, det har prioriterats om för tillfället då lillen sover bäst bredvid mamma med tutten i ansiktet! 

Men även om jag är i en uppeperiod så kan jag känna mig nere, för då när jag håller på med diverse projekt (möblera, pyssla, måla om möbler, städa osv.) Så blir "dumtankarna" att jag inte är nog mycket med Tiger, även fast jag ger honom närhet och mat ca en gång i timmen och pappa klarar mycket väl all annan skötsel av bebis under tiden jag håller på med allt annat. Eller när jag drar igång 5 olika projekt samtidigt och inte plockar undan efter alla och lämnar framme massa grejer så får jag ångest över att det ligger framme massa saker.

I dessa perioder räcker jag definitivt till alla och lite till, utom mig själv. Jag är med bebis, finns där för min karl och jag och min kropp räcker till, jag är där för alla (varenda en som jag bryr mig om) dygnet runt hela tiden. Energin tar aldrig slut, känns det som. Men tyvärr så gör den ju det, energin tar slut och jag orkar ingenting helt plötsligt. Jag vill helst bara vara hemma med min familj. Det är det enda jag vill och orkar(om jag ens orkar det ibland liksom). Därför är uppe inte heller så värst bra, för då tar all energi slut och det tar ett tag att fylla på igen.

Imorgon ska jag till psykologen igen, undra vad vi pratar om denna gång. Har aldrig nån aning om innan, det blir vad som kommer upp i huvudet just då. Hon har bett mig berätta om ens situation som hänt sen sist vi sågs. Men på nått konstigt sätt kommer jag aldrig på det när jag väl är där. Men när jag går därifrån kommer jag på 10 situationer vi hade kunnat prata om. Spännande!

Likes

Comments

Jag tycker om mig själv, det gör jag. Men dagar då jag är nere är tuffa. Såhär några veckor efter förlossning och med amninghormoner och jag tycker att jag är hemsk, otillräcklig som mamma, otillräcklig som partner. Det känns inte som att jag räcker till?

Och min kropp, denna fantastiska kropp som burit ett barn i 9 månader och sedan fött detta barn, för att nu ge mat åt Tiger. Det syns på kroppen efter en graviditet, och jag älskar mina tigerränder på magen och låren. Jag älskar min mage som fortfarande är som en deg. Men räcker min kropp till nu? Till annat än mitt barn, som jag förser med mat, värme och närhet? Räcker min kropp till mitt barn? Till mig? Räcker min kropp till min sambo? Jag vet att han älskar den, dels för att jag burit ett barn i den, fött ett barn och nu matar ett barn. Hans barn, vårat barn.

Men på neredagarna så håller jag inte alls med om det jag skrivit ovan om hur jag tycker om mig och min kropp. Då försvinner allt det där, och dom elaka tankarna kryper fram. Efter x antal timmar med KBT har jag lärt mig hyfsat hur jag kan hantera dessa tankar, då det faktiskt bara är just tankar. Men stunderna när dom väl är där är det inte så enkelt som man tänker att det ska vara.

Jag har aldrig tvivlat på min förmåga som mamma trots att jag lever med detta, på något sätt går det att skjuta undan en stund tills man "har tid" att låta tankarna vara där och låta mig vara liten och sårbar(även fast jag hatar att vara liten och sårbar). Men jobbigt är det. Så fokus ligger på att lära mig ordentligt att komma ihåg att det är just bara tankar och hur jag kan hantera dessa när dom väl kommer. Och dom går ju faktiskt över, så småningom. Antar att jag ibland måste lära mig att det är ok att vara liten ibland, för låter jag mig vara det så går det över snabbare. Det som hade känts skönt är att kunna vara utan medicin, samtidigt som det är lite läskigt för då är alla känslor mina riktiga känslor, samtidigt som det är bra att jag faktiskt känner påriktigt och inte behöver fundera över om det är jag eller mediciner. Men självklart kommer jag äta medicin om jag och mina kontakter med psykiatrin tycker att det behövs.

Likes

Comments

2016 har varit ett omtumlande år, som tur är på mest positiva sätt! 2016 var året då jag blev mamma, till världens finaste barn.

jag kämpar dock med en psykisk sjukdom och det gör det inte lätt alla gånger, ingen medicinering under graviditeten och ingen medicinering nu när jag ammar. förhoppningsvis kanske jag klarar mig helt utan medicin, har ju mitt barn som är det bästa pillret i världen, utan hen i magen under 9 månader och nu utan hen utanför magen hade jag aldrig klarat mig utan medicin tror jag. jag anser att om man kan äta viss medicin för att få hjälp att klara av livet så som man själv vill så ska man absolut ta den möjligheten. För jag är less på att må dåligt och sen må bra för att sen må dåligt igen.

För att få lite hjälp med tankarna går jag till psykolog, och det är en enormt bra hjälp man kan få! (så länge man hittar rätt person att gå till, har träffat många)

Nu går dagarna åt till att umgås med min skatt, vi kan kalla hen för Tiger. Vi sover, äter, bajsar, går promenader och myser för det mesta. Ibland tar vi små utflykter och träffar kompisar eller bara hittar på något vi två.

Likes

Comments