Header
View tracker

It's been a while. En livstid. Jag har velat så mycket men kunnat så lite. Mitt mående har försämrats något oerhört det senaste halvåret och den sista månaden eller så har jag varit totalt handikappad. Enkla vardagssysslor som matlagning och städning har varit totalt omöjliga att genomföra. Jag har inte kunnat ringa samtal, öppna brev eller skriva. Den mörkaste demonen har dominerat mina tankar och all energi har gått till jobbet. Men igår,  i takt med att marken blev vitare och vitare, tystnade demonen. Jag är egentligen ingen vintermänniska men årstidsskiftningar skänker mig ett sådant lugn. Snön kommer med löften om ljusare dagar, orörda stigar och löften om framtiden. När jag tyst stod och kände flingorna landa i håret fylldes jag på något vis av en ny sorts styrka som hämtats ur vetskapen om vad som gick fel. Jag förstår nu, vad som var den utlösande faktorn till den här långa svarta perioden.

Jag har städade hela kvällen, städade bort min ångest. Jag vet inte men jag hoppas att det var början på en ny och bättre tid. En ljusare tid. Jag vill ju så himla mycket. Jag vill skriva, fota, dansa, glittra och bli kär under stjärnorna. Jag vill bli hel.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Det är vansinnigt egentligen att jag efter alla dessa år ännu inte lärt mig att acceptera den här sidan av mig själv. Jag menar, jag borde ha vant mig vid det här laget. Jag vet ju att det är en del av min diagnos, att jag alltid kommer ha perioder då jag desperat famlar i mörkret. Men det tar mig med överraskning varenda gång. Ångesten lägger sig som en hinna över mina ögon och får allting att se främmande ut. Hjärtat lindas in i taggtråd, fötterna blir hundra kilo tunga. Det gör ont. Så fruktansvärt ont. Och som om inte själva ångesten vore jobbig nog så påverkar den mig även fysiskt, magen krånglar, näsan blöder och huvudet dunkar. 

Jag pratar inte gärna om det, jag är överhuvudtaget en ganska tyst person. Därför blir bloggen och sociala medier en slags räddning för mig då jag kan kommunicera med människor på ett annat sätt. Ibland känns det som att jag lever i exil, vilket jag till större delen av tiden trivs med och själv valt. Men om nätterna, när smärtan är som värst, då kan jag känna mig så outhärdlig ensam. Ibland önskar jag bara att någon höll om mig, ibland längtar jag efter någon som verkligen lyssnar och förstår. Då sätter jag mig i gräset och tittar upp mot stjärnorna, gråter tyst och sliter mitt hår. Det är så hopplöst, det här livet. Jag önskar att jag vore en av dem som inte förstår det. En av dem som inte kan känna den blodtörstiga rastlösheten och den tunga melankolin bulta under huden. Jag önskar att jag kunde skära bort mina känslor. 

Det är okej, det är bara en sån period igen. Jag klarar mig. 

Likes

Comments

View tracker

Det här med färgstarka ögonskuggor har väl aldrig riktigt varit min grej. Men kom på att det kanske borde vara det så jag beställde hem den här underbara paletten vid namn Cupcakes and Monsters från Suva Beauty. ​Helt fantastiskt fin är den, nu ska jag bara våga använda den också. Ehe.

Likes

Comments

Jag har bott i min stuga på ca 15 kvm i snart ett år och större delen av tiden har detta funkat problemfritt, jag har aldrig trivts så bra nånstans förut. Men på sista tiden har jag börjat känna mig väldigt kvävd - jag drunkar nämligen i saker. Som om det inte vore nog med att jag har hundra intressen så är jag dessutom en samlare och ja, det börjar bli hoardervarning. Jag och katterna trängs med hundratals böcker, dvd-filmer och CD-skivor. Smink och skönhetsprodukter ligger i drivor, smycken samlas i trassliga knyten. På fönsterbrädorna slåss krukväxter med kristaller och amuletter om en plats i solen. I staplar på golvet balanserar verktygsväskor, symaskin och konstnärsmaterial. Och då ska jag inte ens gå in på kläder, skor, teknikprylar och köksgeråd.

Nu har jag nått punkten då jag känner att det inte funkar längre. Och eftersom att jag älskar stugan och inte vill flytta härifrån så kvarstår endast ett alternativ - jag måste göra mig av med grejer. Eller åtminstone ställa ut en del i förrådet tills jag får större. Problemet är att jag har relationer till varenda jävla pryl, tanken på mina böcker ensamma i ett mörkt förråd är hjärtskärande. Jag vet inte varför jag får såna band till mina saker, kanske är det något slags substitut för att jag inte riktigt kan relatera till människor. När jag har svårt att kommunicera kan jag finna tröst bara i att titta på grejerna. Men det har liksom gått lite överstyr, det går inte att hålla städat längre. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av detta men ikväll börjar jag rensa. Wish me luck. 

Likes

Comments

Livsavgörande beslut är aldrig lätta att fatta och följs av det obligatoriska grubblandet. Gjorde jag rätt? Tänk om jag vaknar en dag om tio år och ångrar mig? Gjorde jag precis mitt livs misstag? Och så vidare. Sen kommer lugnet. Tystnaden. Friden. Där är jag nu. Sakta men säkert börjar livet kännas som mitt eget igen och jag har städat bort ångesten från stugan. Diskat, tvättat, dammsugit. Lagat riktig mat. Jag vandrar i skogen utan att känna tidspress. Känner värmen från den sista gnuttan kvällssol lägga sig som en filt av trygghet på mina axlar. Hör kvistar och blåbärsris knäckas under mina fötter.

Jag återupptar gamla vänskapar och odlar nya. Jag pratar med vem jag vill, när jag vill. Jag åker vart jag vill, när jag vill. Planerar in resor och äventyr utan att behöva be någon om lov. Jag lägger mina pengar på det jag känner för.

Jag kommer överleva det här också och det kommer göra mig starkare än någonsin förut. Jag är en krigare vars sår tränger djupt in i självkänslan och verklighetsuppfattningen. Men jag vet nu att jag inte behöver rätta mig efter andras värderingar och åsikter. Jag kan själv.

Likes

Comments

Alltså den här låten, jag orkar inte xD Tack vem det nu var som spelade denna på Subkult, I fucking love it! Bör väl tillägga att jag älskar både Kent och Broder Daniel men lite självdistans får man väl bjuda på.

Likes

Comments

​Nu är jag precis hemkommen efter att ha spenderat ett dygn hos min underbara familj i Enköping. Idag firade vi min kära morfars 70-årsdag och för ovanlighetens skull var nästan alla på plats. Nu känner mig mig boostad och lycklig efter att ha umgåtts med dessa underbara människor. Ni är kärlek! 

Likes

Comments

​Inatt fick jag ett ryck av kreativitet och knåpade ihop det här halsbandet. Stjärnorna är träknappar som jag målat med akrylfärg och nagellack. Hade egentligen blivit snyggare att använda mod podge och glitter men det hade jag inte riktigt tålamod till. Men jag blev ändå nöjd med det så det kommer få hänga med till Göteborg nästa vecka! Som alltid kan jag tillverka fler om någon vill beställa, tar 130:- för detta. 

Likes

Comments