I hela mitt liv så länge jag kan minnas har jag känt mig annorlunda än "det normala". Jag har sökt bekräftelse i olika form, uppmärksamhet i olika form, varit beroende av olika saker, haft oerhört svårt och jobbigt med vissa saker som ekonomi, relationer, psyket mm. Min första depression jag minns är i min tonår. Det var oxå i tonåren jag började känna mig väldigt annorlunda mot människor runt mig. Varför reagerade jag så starkt på saker som andra upplevde som bagateller? Varför kunde jag inte lära mig ekonomi? Varför tog jag allt så personligt? Varför trodde jag att allt var pekat mot mig? När människor ex skrattade när jag kom in i ett rum så var jag helt säker på att det var åt mig de skrattade. Vad sa de om mig? Vad hade jag gjort nu? Jag mobbades en del i högstadiet och jag drogs själv med i grupper som mobbade andra. Detta var ett sätt för mig att tro att om jag gjorde som dom så blev jag omtyckt. Så här har det hållit på i hela mitt liv. Depressionerna har avlöst varann, känslan att va hatad så fort någon sagt någon kritik till mig, känslan av att va så oerhört annorlunda, känslan av att inte duga eller räcka till. Men jag kommer oxå i starkare perioder där jag vet att jag är bra, där jag tycker om mig själv och vet att jag duger precis som jag är.
Jag är en person som är empatisk, ödmjuk, snäll, kreativ,vill alltid alla väl. Men jag är oxå en person som känner så mycket starkare när jag blir ledsen, glad, arg osv. Har sen jag varit tonåring haft starka humörsvängningar där jag inte kunnat kontrollera mig. Det är först nu när jag börjat med medicin som jag faktiskt kan börja känna mig mer normal igen. Garnnystandet i huvudet är inte ett helt virrvarr när medicinen är i kroppen. Utan nu kan jag sortera ut varje del var för sig o bearbeta och framförallt hinna tänka innan handling. Min sköterska på Psyk sa att det kommer va en lång väg att "lära mig" att leva annorlunda, att tänka annorlunda osv. Men med min medicin så kan jag ta en sak i taget. Som att lära mig strukturera upp vardagen. När jag skriver listor på vad som ska hända på dagen så blir jag lugnare. Då blir det mer synligt för mig och jag får oftast mer uträttat och kan avsluta saker. För d är oxå en svårighet för mig, att påbörja och avsluta saker. Det kan gälla i allt även i relationer. Jag är väldigt konflikträdd och blir jag oense med någon så är det som att hela livet är över för mig.

Jag önskar så att alla runt oss med adhd kunde förstå oss. Förstå hur vi fungerar osv. Det är ett helvete ibland att leva o känna så här. Men jag är ändå inte Mitha utan det här.

Kram

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Sen jag var utbränd och ingen tog min sjukdom på allvar trots att jag försökte förklara så har jag svårt att öppna upp mig mer än till mamma och Andreas. När jag låg i skilsmässa och mådde skit och betedde mig därefter så fick jag höra vilken usel människa jag var. Vem såg bakom skalet, vem såg bakom mitt konstiga beteende? Jag blev mer och mer isolerad vad gäller att våga be om hjälp, att våga öppna upp mig. Inte ens mina närmsta vänner fick eller får ta del av allt som jag bär på. Jag litar på dom egentligen men har blivit sån att jag inte vill "tränga mig på", vill inte lägga mina problem och allt jobbiga på andra. Jag menar att alla har ju faktiskt sitt eget o varför då lägga mitt på dem också. Jag vet det är fel att tänka så, för oavsett hur jag mår så vill ju jag finnas till för dem som behöver och gör också om någon vill och behöver. Men jag bär mer och mer inom mig, är så mkt ilska, frustration, besvikelser, ångest mm som jag vill bara skrika ut och sitta och bolla med någon. Andreas får ju veta det mesta såklart men jag säger inte allt till honom heller, för känner mig som världens gnällboll då. Jag vill inte nån ska tycka synd om mig, jag bär ingen offerkofta. Men tyvärr var det detta jag fick höra när jag vart utbränd och faktiskt större delen av mitt liv när jag inte mått bra. Tillslut tror man ju på det själv...att det är något fel på mig....att jag är en "attentionwhore". Men jag är inte sån, jag hatar uppmärksamhet faktiskt..men jag är en person som visar känslor kanske mer än många andra. Jag blir så mkt mer än många andra när jag blir glad, ledsen, arg, sviken mm.

Skulle behöva skriva så mkt mer om vad som sker och tar upp min energi nu men nej....jag håller det inom mig....lika så bra det! För ingen ska behöva ta min dåliga energi på sina axlar!


HEJ!

Likes

Comments

Nyårsafton spenderades hemma med sjövilda ungar. Det ihop med ett sprängande huvud på mig är ingen bra kombo. Men nu är det över och 2017 har kommit igång. Jag hoppas på att detta är ett bra år. Svårigheter kommer man aldrig ifrån men jag hoppas alla pusselbitar kan falla på plats. Att jag får känna lugn och ro i kroppen.
Skulle behöva ösa ur mig en massa oxå men har bestämt mig för att inte göra det via sociala medier längre alls. Men skriva är terapi för mig så får börja i mina dagböcker här hemma :)

God fortsättning på er.

Likes

Comments

imorron är en stor dag här hemma. Molly fyller 10 år:)) har redan fått en iphone 5 ah mig och sanny ❤ men bästa presenten kommer imorron o den va helt gratis ;)

nu blir det varma mackor och sen försöka sova
...mår inte så bra ikväll så har d tufft.
kram på er

Likes

Comments

när jag träffade andreas i februari så fick jag även chans att träffa hans vänner anki  och pasi. vilka underbara människor.  fick sen oxå  reda på vilken kamp de gått igenom för att få hem sin dotter som var fången av IS...
ikväll visades första delen i dokumentären om deras resa för att få hem sin dotter.  inte ett öga var torrt kan jag lova.mm

Likes

Comments

Ja då gör jag ett nytt försök att blogga då! Ibland har det varit som en terapi för mig, så vi får se hur det blir nu. Blir det jobbigt så slutar jag. Blev ju gött nöjd ändå när mitt vanliga namn fanns kvar....himmelohelvete=) Är liksom jag det!

Om ca 1,5 vecka blir jag 40 år!! Alltså var tog tiden vägen...?!?! GAMMAL:NU!


Nej nu blir det dokumentär på SVT1...<3

Likes

Comments