Du och jag har ingen kontakt längre, men jag vet inte om det sliter mig itu eller om jag faktiskt uppskattar att du inte finns i mitt liv längre. För jag kan andas igen, utan den tryckande känslan över bröstet, jag känner att jag kan bli kär på riktigt igen och inte inbilla mig att jag är intresserad i någon för att sedan inse att jag inte alls är det och i slut ändan såra den någon, nästan på samma sätt som du sårade mig.

Du och jag har ingen kontakt längre, jag vet nu att det är bra. Efter att ha insett att du är den som är respektlös, att du är den som får mig att få svårt att andas. Eftersom att du är den som inte vill att jag ska bli kär i någon annan för att du själv inte har gått vidare.

Du och jag har ingen kontakt längre, och det kommer inte att ändras oavsett vad du tycker.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det var så enkelt för dig att säga att du saknade mig. Innan vi tappade kontakten igen efter vi väl hade fått tillbaka den efter så lång tid av bara tystnad.

Nu är vi tillbaka där, till tystnaden. Tystnaden som sakta dödar mig. Jag vill bara ringa dig, säga att jag saknar dig. Men istället ligger jag vaken på nätterna och stirrar mig blind på mobilen i hopp om att du ska ringa mig.

För det var så enkelt för dig att säga det, så varför är det inte lika enkelt för mig? För jag saknar dig så mycket att det gör ont.

Likes

Comments

Jag söker din bekräftelse genom andra killar. Jag letar efter dina ögon när jag ser in i någon annans. Jag låtsats som att det är din hand jag håller när det är någons jag inte ens kommer ihåg namnet på. Det är dig jag letar efter när rummet fullt med folk.

Men du letar inte efter mig, du låtsas inte att det är min hand du håller. Du ser in i hennes ögon som om du inte ens vet vem jag är. Du söker inte min bekräftelse, för du har redan fått hennes.

Allt vi någonsin va, är som bortblåst. Jag vet det för jag ser hur du ser på henne, hur hela du skiner upp när hon är i din närhet. Jag ser hur lycklig du börjar bli, hur ditt leende är så genuint och vackert. Jag önskar bara att det var jag, att det hade varit mig du såg på det sättet, att jag skulle varit den som gjorde dig lycklig.

Istället söker jag din bekräftelse genom andra killar och gör ingenting annat än att hoppas, hoppas på ett oss igen.

Likes

Comments

"Hej!
Jag vet att det var ett tag sedan vi pratade. Ett tag sedan vi slutade säga hej till varandra till och med. Jag undrar bara hur du mår? Hur allt är? Vad du har för dig? Det kanske är konstigt att jag vill veta allt det där, eftersom att vi inte har någon kontakt längre, fast det betyder ju inte att jag inte bryr mig. För varje gång min telefon vibrerar hoppas jag att det ska stå ditt namn på displayen där du skrivit något om att du mår bra eller undrar hur min dag har varit. Jag saknar hur du och jag kunde ses när som helst bara för att prata ut om vad som hänt och hur allt går, jag saknar hur vi kunde sitta uppe i timmar bara för att vi älskade att vara i varandras sällskap och jag saknar hur du tittade på mig. Hur din blick följde mina drag för att sedan bara med ögonen berätta hur mycket du älskade mig. Men de dagarna är förbi nu och jag kan inget annat än att bara minnas dem. Minnas hur lycklig jag var i din närhet, minnas hur mycket jag skröt om att jag älskade dig.

Det du och jag hade var något fint, någon fint som tog slut på ett fult sätt. Jag kan ibland tänka på hur du och jag kunde varit om det inte tagit slut eller om vi skulle hitta kontakten igen även om det gått ett tag. Den tanken varar inte länge då jag ger upp och inser att det aldrig kommer bli så.

Jag hoppas du mår bra. Kram"

Likes

Comments

Jag kan inte släppa tanken, att du och jag har blivit ett vi. Om man hade frågat mig det för två år sedan hade jag bara skrattat bort det och förklarat att du bara är en vän. För då hade jag inte vågat tänka tanken om att du egentligen var allt för mig. Att du gjorde mig lycklig.

Jag är för kär i dig och enklare kan det inte bli, men mer komplicerat får man leta efter. Jag trodde aldrig man kunde bli för kär i någon, att kärleken på något sätt skulle tränga sig in i varenda liten del i kroppen.

Likes

Comments

Jag vill att du ska älska mig, älska mig så som du gjorde här om kvällen. När du berättade att du ville chansa på oss igen, att du saknade mig och ångrade att du sårade mig.

Jag vill ha tillbaka nätterna när vi skrattade så mycket att vi grät, när vi låg i sängen i timmar och bara tog varandras tid. Jag vill att du ska säga "Jag älskar dig" så jag kan älska dig tillbaka utan att vara rädd.

Jag vill att du ska hata mig så som du gjorde igår. Som när du sa att jag inte förtjänade dig, att jag bara förstörde för dig.

Jag vill ha de dagarna när du inte ens tittar på mig. De dagarna då vi inte ens säger hej till varandra, även fast det är allt båda vill. Jag vill att du ska säga "Jag hatar dig" så att jag kan släppa dig och låta dig gå.



Likes

Comments

Jag tror jag kan alla mönster som finns i taket, hur den vita färgen har målats fram och tillbaka. Jag har legat här i sängen för många gånger och tänkt på oss, eller mer på dig. Nej mer på hur misslyckad jag är som lät dig hata mig. Jag lät den jag älskat mest hata mig för orken i mig inte fanns kvar, den finns inte kvar nu heller.

Jag är ledsen över alla de gångerna jag sårade dig, bara för att jag visste att det var en svag punkt för dig. Jag vet inte heller varför jag gjorde det, men jag ville väl att du skulle känna den ångesten som jag gjorde över dig, över att jag var rädd att du skulle lämna mig. Det gjorde du tillslut, men inte av de anledningarna jag trodde.

Blicken landa återigen på taket och tanken var fortfarande dig. Allt handlade fortfarande om dig, allt jag gjorde, allt som hände. Det blir alltid att jag tänker "detta gjorde han och jag tillsammans". Du var en del av mig, en del av det livet då alla skratt var äkta och allt jag sa var sant.

Mitt misslyckade jag somnade tillslut, men dock var dagen efter lika ledsam och grå som kvällen innan, jag ville bara ge upp, gå vidare, men efter ett steg fram hamnade jag alltid tre steg tillbaka. Tillbaka till ruta 1 där jag fortfarande säger "Jag älskar dig". Men du är inte där, du är många steg före mig. Så många att jag blir ännu mer misslyckad. För varför kan du gå vidare men inte jag?

Likes

Comments

Helt jävla tom. Jag vet inte om jag är glad, arg, ledsen eller överlycklig. Jag känner ingenting förutom trycket över bröstet som gör att jag inte kan andas ordentligt. Jag kan inte tänka ordentligt.

Jag visste varför jag kände såhär, ville bara inte inse det. Jag visste att trycket över bröstet-känslan blev mer och mer återkommande efter jag hade låtit dig stanna den där natten för några veckor sen. Efter vi hade börjat prata mer och mer för varje dag.

Jag kan inte röra min armar, det är som att all min kraft har runnit ur mig. Jag står på det kalla badrumsgolvet och betraktar mig i spegeln, följer ögonbrynens form för att sen fortsätta granska näsans struktur. Jag stannar blicken vid läpparna.

Du lägger alltid din hand mot min kind innan vi säger ett sista hejdå. För vi har alltid svårt för det, att säga hejdå, speciellt mellan oss själva. Så vi säger det minst tre gånger innan det blir av. Men du la inte din hand mot min kind igår, du gick bara ut för dörren efter kramen du hade fått.

Tårarna rinner längs för kinderna, och jag kan inte stoppa dem, jag kan inte "rycka upp mig" som jag i vanliga fall gör. Jag räcker ut handen mot spegeln, trycker handen mot spegelbilden av kinden. Så som du skulle gjort, det som alltid gör mig glad på något konstigt vänster. Det hjälper inte nu och all kraft i bena försvinner.

Du hörde inte av dig på en hel vecka efter det. Du har fortfarande inte hört av dig. Jag börjar förlora hoppet som jag så snabbt hade byggt upp för dig, igen. Hoppet om att du hade förändrats och blivit mogen, fått lite vett. Tyvärr hade du inte det, för lika rädd som förut hade varit nu och du bara lämnat mig, lämnat mig ensam och undrandes över vad jag gjort för fel. När felet var du.

Likes

Comments

"Hej. Hur mår du? Jag saknar dig, så tänkte om du ville ses i helgen?" Jag raderade meddelandet lika snabbt som jag hade skrivit det. Jag visste redan vad du skulle svara, och det skulle ungefär lyda såhär "Tja! Men nice att du frågar, jag mår fan bra. Är upptagen i helgen, lol" Efter svaret skulle konversationen bara dö ut. Jag skulle heller inte få det bekräftat att du saknar mig.

Jag la ned telefonen med skärmen nedåt för att slippa bli påmind om att du inte skulle höra av dig. Ändå hade jag tanken "tänk om du hör av dig och skriver att du vill ses" "tänk om du ringer mig och säger att du vill att du och jag ska bli ett vi" "tänk om du skriver ett sms om att du känner likadant som mig".

För om du bara kände likadant skulle alla problem vara lösta, jag skulle inte känna mig patetisk för att jag är kär i dig, jag skulle inte försöka förneka det heller. Om du bara kände likadant skulle du vara här med mig, och jag skulle inte behöva oroa mig om ifall du ska höra av dig eller inte, eller om jag borde skriva ett sms till dig.

Men tankarna någon helt annanstans plingade mobilen till, jag tog upp det i hopp om att det var du, vilket det inte var. Jag svarade på meddelandet om vilka sidor man skulle läsa i Samhällsboken, och mobilen plingade igen, det va en Snap. Från dig.

Likes

Comments

Ännu en gång satt jag på stolen i köket där man klart och tydligt kunde se ytterdörren. Som jag så gärna ville att någon skulle knacka på och den någon skulle vara du. Det var två månader sen nu, två månader sen jag sa hejdå. Ändå var det jag som ville att det var du som skulle komma tillbaka till mig, när det var jag som lämnade dig. För det var ju du som ville fixa allt, prata ut om allt och börja om. Men jag nekade dig, jag vågade inte bli ännu mer sårbar än vad jag redan var då.

Jag satt och tittade på dörren i typ en timme innan jag reste mig och gav upp. Påväg in till sovrummet hörde jag en svag knackning på dörren. Jag stannade upp, tiden stannade upp, mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag gick sakta mot dörren, rädd för att det inte skulle vara du. Så rädd att jag inte vågade titta in i kikhålet. Med en snabb rörelse låste jag upp och öppnade dörren.

Där stod du, det hade regnat för ditt hår var alldeles blött och din jacka lika så. Dina ögon var rödsprängda och du fick inte ens fram ett hej. Jag tog ett steg fram, kramade om dig och lät mina tårar rinna, de tårar jag hållit inne i två månader.

"Får jag stanna?" Mumlade du efter en stund.
"Du behöver inte ens fråga" Svarade jag innan jag kraschade in i läpparna som jag så länge saknat.

Likes

Comments