Jag vill att du ska älska mig, älska mig så som du gjorde här om kvällen. När du berättade att du ville chansa på oss igen, att du saknade mig och ångrade att du sårade mig.

Jag vill ha tillbaka nätterna när vi skrattade så mycket att vi grät, när vi låg i sängen i timmar och bara tog varandras tid. Jag vill att du ska säga "Jag älskar dig" så jag kan älska dig tillbaka utan att vara rädd.

Jag vill att du ska hata mig så som du gjorde igår. Som när du sa att jag inte förtjänade dig, att jag bara förstörde för dig.

Jag vill ha de dagarna när du inte ens tittar på mig. De dagarna då vi inte ens säger hej till varandra, även fast det är allt båda vill. Jag vill att du ska säga "Jag hatar dig" så att jag kan släppa dig och låta dig gå.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag tror jag kan alla mönster som finns i taket, hur den vita färgen har målats fram och tillbaka. Jag har legat här i sängen för många gånger och tänkt på oss, eller mer på dig. Nej mer på hur misslyckad jag är som lät dig hata mig. Jag lät den jag älskat mest hata mig för orken i mig inte fanns kvar, den finns inte kvar nu heller.

Jag är ledsen över alla de gångerna jag sårade dig, bara för att jag visste att det var en svag punkt för dig. Jag vet inte heller varför jag gjorde det, men jag ville väl att du skulle känna den ångesten som jag gjorde över dig, över att jag var rädd att du skulle lämna mig. Det gjorde du tillslut, men inte av de anledningarna jag trodde.

Blicken landa återigen på taket och tanken var fortfarande dig. Allt handlade fortfarande om dig, allt jag gjorde, allt som hände. Det blir alltid att jag tänker "detta gjorde han och jag tillsammans". Du var en del av mig, en del av det livet då alla skratt var äkta och allt jag sa var sant.

Mitt misslyckade jag somnade tillslut, men dock var dagen efter lika ledsam och grå som kvällen innan, jag ville bara ge upp, gå vidare, men efter ett steg fram hamnade jag alltid tre steg tillbaka. Tillbaka till ruta 1 där jag fortfarande säger "Jag älskar dig". Men du är inte där, du är många steg före mig. Så många att jag blir ännu mer misslyckad. För varför kan du gå vidare men inte jag?

Likes

Comments

Helt jävla tom. Jag vet inte om jag är glad, arg, ledsen eller överlycklig. Jag känner ingenting förutom trycket över bröstet som gör att jag inte kan andas ordentligt. Jag kan inte tänka ordentligt.

Jag visste varför jag kände såhär, ville bara inte inse det. Jag visste att trycket över bröstet-känslan blev mer och mer återkommande efter jag hade låtit dig stanna den där natten för några veckor sen. Efter vi hade börjat prata mer och mer för varje dag.

Jag kan inte röra min armar, det är som att all min kraft har runnit ur mig. Jag står på det kalla badrumsgolvet och betraktar mig i spegeln, följer ögonbrynens form för att sen fortsätta granska näsans struktur. Jag stannar blicken vid läpparna.

Du lägger alltid din hand mot min kind innan vi säger ett sista hejdå. För vi har alltid svårt för det, att säga hejdå, speciellt mellan oss själva. Så vi säger det minst tre gånger innan det blir av. Men du la inte din hand mot min kind igår, du gick bara ut för dörren efter kramen du hade fått.

Tårarna rinner längs för kinderna, och jag kan inte stoppa dem, jag kan inte "rycka upp mig" som jag i vanliga fall gör. Jag räcker ut handen mot spegeln, trycker handen mot spegelbilden av kinden. Så som du skulle gjort, det som alltid gör mig glad på något konstigt vänster. Det hjälper inte nu och all kraft i bena försvinner.

Du hörde inte av dig på en hel vecka efter det. Du har fortfarande inte hört av dig. Jag börjar förlora hoppet som jag så snabbt hade byggt upp för dig, igen. Hoppet om att du hade förändrats och blivit mogen, fått lite vett. Tyvärr hade du inte det, för lika rädd som förut hade varit nu och du bara lämnat mig, lämnat mig ensam och undrandes över vad jag gjort för fel. När felet var du.

Likes

Comments

"Hej. Hur mår du? Jag saknar dig, så tänkte om du ville ses i helgen?" Jag raderade meddelandet lika snabbt som jag hade skrivit det. Jag visste redan vad du skulle svara, och det skulle ungefär lyda såhär "Tja! Men nice att du frågar, jag mår fan bra. Är upptagen i helgen, lol" Efter svaret skulle konversationen bara dö ut. Jag skulle heller inte få det bekräftat att du saknar mig.

Jag la ned telefonen med skärmen nedåt för att slippa bli påmind om att du inte skulle höra av dig. Ändå hade jag tanken "tänk om du hör av dig och skriver att du vill ses" "tänk om du ringer mig och säger att du vill att du och jag ska bli ett vi" "tänk om du skriver ett sms om att du känner likadant som mig".

För om du bara kände likadant skulle alla problem vara lösta, jag skulle inte känna mig patetisk för att jag är kär i dig, jag skulle inte försöka förneka det heller. Om du bara kände likadant skulle du vara här med mig, och jag skulle inte behöva oroa mig om ifall du ska höra av dig eller inte, eller om jag borde skriva ett sms till dig.

Men tankarna någon helt annanstans plingade mobilen till, jag tog upp det i hopp om att det var du, vilket det inte var. Jag svarade på meddelandet om vilka sidor man skulle läsa i Samhällsboken, och mobilen plingade igen, det va en Snap. Från dig.

Likes

Comments

Ännu en gång satt jag på stolen i köket där man klart och tydligt kunde se ytterdörren. Som jag så gärna ville att någon skulle knacka på och den någon skulle vara du. Det var två månader sen nu, två månader sen jag sa hejdå. Ändå var det jag som ville att det var du som skulle komma tillbaka till mig, när det var jag som lämnade dig. För det var ju du som ville fixa allt, prata ut om allt och börja om. Men jag nekade dig, jag vågade inte bli ännu mer sårbar än vad jag redan var då.

Jag satt och tittade på dörren i typ en timme innan jag reste mig och gav upp. Påväg in till sovrummet hörde jag en svag knackning på dörren. Jag stannade upp, tiden stannade upp, mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag gick sakta mot dörren, rädd för att det inte skulle vara du. Så rädd att jag inte vågade titta in i kikhålet. Med en snabb rörelse låste jag upp och öppnade dörren.

Där stod du, det hade regnat för ditt hår var alldeles blött och din jacka lika så. Dina ögon var rödsprängda och du fick inte ens fram ett hej. Jag tog ett steg fram, kramade om dig och lät mina tårar rinna, de tårar jag hållit inne i två månader.

"Får jag stanna?" Mumlade du efter en stund.
"Du behöver inte ens fråga" Svarade jag innan jag kraschade in i läpparna som jag så länge saknat.

Likes

Comments

Jag kände den kalla blicken som du gav mig. Hur den borrades in i min rygg när jag vände ryggen om dig och gick. Gick bort från dig och dina lögner. De lögner som jag hade gjort så att jag stannat hos dig så många gånger, även fast jag inte borde ha gjort det. Jag fick höra det så många gånger "Ska du verkligen stanna hos honom? Han är inte bra för dig. Jag märker ju hur dåligt du mår". Allt det sa var sant, men mitt envisa jag ville motbevisa dem, visa dem att du var bra för mig, visa att du gjorde mig lycklig. Du gjorde mig inte lycklig, du var inte bra för mig. Det visste jag, men att höra de orden från någon annan slet sönder mig. Hur kunde någon som står mig så nära tycka så illa om dig?

Jag kände den kalla blicken som du gav mig, jag kände de kalla tårarna rinna längst mina röd blommiga kinder, jag kände hur jag gick sönder. Gick sönder i tusen bitar, som aldrig skulle kunna lagas igen. Som Ulrik Munter sjunger i en låt "Ibland vill jag gå sönder Som ett glas som går i tur Så att det aldrig mer kan lagas Inget kan bli som förut"

Likes

Comments

Den varma känslan spred sig i kroppen när du kysste mig, dina läppar som nuddade försiktigt vid mina. Dina händer vilade på mina höfter och mina var försvunna i ditt hår. Tiden stod stilla, och det var som att vi inte stod där under gatlyktan i aprilnatten. Den svala vinden fångade kjolen på klänningen jag hade på mig, vilket fick mig att fnissa till. Du drog undan huvudet och såg lugnt på mig medan jag fortsatte fnissa. Jag tror inte att det var vinden som jag skrattade åt längre, utan stunden jag hade med dig. Att det var lyckan som rusade i mig. För vad vore skratt utan glädje, och vad vore jag utan dig.

Likes

Comments

Det var femte gången idag jag gick in på din Instagram. Inget hade förändrats, det var samma bilder som för 10 minuter sen. En bild på dig, bild på en strand och en bild på henne. Hon som du hade lämnat mig för, varje gång jag såg henne förstod jag varför du hade lämnat mig. Jag skämde inte bort dig som hon gör nu, jag var inte alltid den snällaste mot dig heller. Men jag älskade dig.

Du berättade för mig en gång att vad som än händer skulle det vara du och jag, du som skulle stötta mig och göra mig till en bättre människa, och jag som skulle stå vid din sida i alla lägen och gör dig till en bättre person. Vi skulle komplettera varandra. Om vi ens gjorde det under tiden vi var tillsammans tvivlar jag på, då du gjorde så att jag hatade varje cm av mig själv och jag gjorde dig osäker på så många olika plan. Detta är en av anledningarna varför jag vill tillbaka till dig, jag vill försöka på nytt, så att det blir rätt, så att det blir som vi sa att det skulle bli.

Det var tionde gången idag jag gick in på din Instagram. De tre första bilderna var inte samma för innan. Det var en bild på en skog, en annan bild på dig och en quote. Jag hann inte läsa vad det stod på den bilden innan jag fick ett sms som löd "förlåt! kan vi prata?" och det var från dig.

Likes

Comments

Allt jag vill är att du ska se mig. Se mig skratta och då inse att du gjorde fel som lämnade mig. Att du då förstår att du behöver mig i ditt liv så som jag behöver dig i mitt. Allt jag vill är att du en dag ska komma förbi hemma hos mig, säga att du hade vägarna förbi, fast du egentligen var på andra sidan stan, och be om ursäkt, säga att du saknar mig. Jag vet redan mitt svar om du skulle säga det till mig, men jag vågar bara inte inse det just nu. Allt jag vill är att du ska förlåta mig, för att jag svek dig, för att jag inte litade på dig. Den varma blicken som du gav mig varje minut under den tiden vi var tillsammans är fortfarande som mitt bränsle, den är den känslan av att känna sig älskad jag tänker tillbaka på när det går utfår och känns jobbigt. Då tänker jag mig dig som ler mot mig och säger "Du klarar det här, mitt hjärta, för det är allt du vill"

Likes

Comments

Jag minns hur du log mot mig den kvällen, den kvällen som du och jag blev ett "vi". Du höll om mig medan vi såg någon film, som ingen av oss brydde sig om, utan det var bara någonting i bakgrunden. Jag minns hur du sa till mig "Hur är det med oss? Är jag din" Jag vände mig om, borrade in mitt ansikte i din bröstkorg och nickade, mumlade sedan "om jag är din". Försiktigt tittade jag upp och jag möttes av en kyss, en kyss som jag aldrig skulle glömma. Den lärde mig älska, hur det ska kännas att vara förälskad i någon. Du lärde mig också hur det känns att få sitt hjärta krossat. Men förlåt..

Jag minns första gången vi bråkade, du var arg över att jag hade pratat med en gammal vän. Jag förstod dig, då jag endast hade gjort det för att provocera dig, för att du hade sårat mig, med det visste du inte då, i och för sig vet du det inte nu heller. Jag minns hur du berättade för mig att det var jobbigt för dig att se mig prata med någon annan. Min gamla vän var inget mer än det. Men förlåt..

Jag minns hur du ljög för mig första gången, sa till mig att du skulle till en killkompis. Du var istället hos en tjej, som jag många gånger frågat över, då jag kände att något inte stod rätt till. Jag minns hur jag ringde dig den kvällen, men du svarade inte utan skrev ett sms till mig några minuter senare "gumman, vi tar det imorgon". Du anklagade mig för att jag var ledsen när det var du som hade sovit med en annan tjej och ljugit om det. Men förlåt..

Men förlåt för att jag var så kär i dig att jag ändrade mig själv för dig. Förlåt för att jag var så kär i dig att jag lämnade alla mina vänner för att du skulle bli nöjd. Och förlåt för att jag var den "dåliga flickvännen" när du var den som var otrogen. Förlåt för att jag älskade dig när du inte förtjänade det.

Likes

Comments