Jag , som de flesta andra, har varit kär många ggr. Så när jag träffade Honom var jag säker på att det skulle vara vi för alltid. Vi fick vår dotter efter 3 år tillsammans. och planerade vårt bröllop till sommaren 2015.

Men att få barn var långt ifrån något vi kunnat förvänta oss. Visst gav hon vårt liv en helt ny mening, men det blev också otroligt tufft. Jag fick många ensamma vakna nätter med vår dotter då hans sömn var viktigare än min. Han skulle ju arbeta och försörja den familj som sakta men säkert förr isär.

Jag klamrade mig fast vid tanken av att allt skulle bli bättre så fort vi gifter oss. Det skulle bli brytpunkten för allt som hänt.

Men halvlekarna mellan bråken blev allt kortare och byttes ut mot pikar och hårda ord. Jag förlorade mitt jobb och gick in i väggen. Livet tappade all mening och inte ens min livs kärlek, dottern, kunde få fram ljuset i mig.

Jag började dricka. Aldrig framför henne men så fort det blev helg försvann jag ut på stan. Jag behövde få egentid sa jag. Jag kände mig så ensam. Ingen identitet alls.

Vi flyttade utanför stan och jag fick till slut en tid hos en psykolog. Där pratade vi om stöd hemma. Något sådant fanns tyvärr inte längre kvar då allt hade hamnat under den infekterade ytan av hårda ord och bristen på kärlek.

Att stå där på bröllopsdagen och lova helhjärtat att man ska stå vid varandras sida i vått och torrt hade en gång varit så självklart. Men nu fanns det bara "dina problem" och "mina problem". Allt skulle man lösa på eget håll. Vår resa var nu min egen. Vi försökte lappa ihop det lilla som fanns kvar, men papper om skilsmässa blev inskickat redan 4 månader efter vår bröllopsdag.

Likes

Comments