Nej alltså, vad äckligt positiv jag är!!!!

Den här upptäckten gjorde jag nyss när jag läste mina Facebook-inlägg. Det handlar ju bara om att livet är underbart och jag är lyckligaste människan i hela universumet och när jag fiser flyger det upp små glittrande bubblor ur min rumpa som luktar jordgubb!

Visst, jag är en lycklig människa - framförallt nu efter höftoperationen, där jag känner att allting bara blir bra och ännu bättre. Den här operationen är verkligen en stor grej för mig och öppnar miljontals nya dörrar för mig.

Men att vara så överdrivet positiv är väl lite överdriven???

Så klart är jag också förbannad emellan - och ledsen. Jag är ju en människa, ingen enhörning.

Jag har ont i rumpan och ryggen av allt sittande och liggande, jag är efter en vecka med kryckor redan trött på dem, jag tycker inte om att ge mig en spruta i magen varje kväll, jag kan varken cykla eller köra bil, allting går så otroligt sakta och långsamt. Jag vill bara kunna gå - nu - nej, helst igår! T.o.m. att duscha sig är ju en välplanerad akt.

Grrrrrrhhhh

Ja. Och sedan sitter jag här vid datorn och bestämmer mig för att vara arg på mig och tittar genom fönstret - och solen skiner och himlen är blå och träden lyser i dem finaste färgerna - hur i helvete kan jag vara arg då????? Det är ju världens finaste höstdag!

Nu ska jag be min man om hjälp (han måste knyta skon åt mig) och gå en runda. Njuta av solskenet. Tanka energi. Kanske ta några fina kort.

Att vara negativ, arg, deppig, sur och ingen aning vad är inte rätt tillfälle nu. Sorry.

Men det finns faktiskt många tillfällen där jag är en sådan skitstövel. Stackars min man kan berätta om dem - och han älskar mig ändå, helt otroligt. Och jag älskar honom :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det var första gången idag, jag tände våra fina ljus.  Gyd vad mysigt det är!!!
Så här tänker jag varje år. Jag tycker verkligen om, när hösten börjar - men jag vet också att om typ 4 månader är jag trött på mörkret.

Men kanske inte i år. Kanske räcker mitt vitamin-D- förråd några veckor till.  Jag har ju varit ute så mycket mer, gick mina rundor varje morgon, cyklade istället för att använda bilen.
Det måste ju vara någon skillnad.

Hur är det för dem som bor högst upp i landet? Där det inte blir ljust alls i flera månader? Vad gör de för att klara sig? Eller har alla depressioner och/eller är alkoholister?? Det vore ju tråkigt 😢

Vad gör du för att inte få nån vinterdepression? Resar bort till soligare länder? Eller bara står ut??

Jag kom ihåg att förra året hade vi inte en 10 soltimmar under hela novembermånaden!!!
Ja, du ser, det här med vintermörkret är verkligen något jag är lite rädd för. Men man kan ju påverka det hela!!!! T. ex. med färgglada kläder. Undrar bara varför de flesta vinterjackorna är svarta ... eller mörkgråa ... eller ljussvarta? Varför inte knallröda eller röda med prickar i alla färger som blinkar???? En sådan jacka skulle jag tycka om. Precis som skorna med blinkande sulor. Men det är ku såklart bara till barnen 😢 Barnen som är glada hela tiden av sig själv. Eller beror det på deras färgglada och blinkande klädsel?
Varför är vuxenplagg så förnedrande tråkig och trist? Då är det ju oundviklig att man får depressioner!
Jobbar modebranschen och farmaceuterna ihop? Har de nån sjuk deal?? Det vore ju ....

Likes

Comments

Häromdagen blev jag frågad om jag är den människan som behöver recept med noggranna instruktioner eller om det räcker med en köksinspiration.

Mitt svar: RECEPT!!

Den här kvinnan pratade om Zucchiniplättor och .... ambitiös och envis som jag är .... tänkte jag "DE kan jag göra utan recept!!! Lätt som en plätt!" Jag är ju så naiv ibland!!!
I början såg det ju rätt så lovande ut - i slutet blev det en zucchinipanna! De trillade ju bara isär när jag ville vända dem.

Vad gjorde jag fel??? Jag har ingen aning. För lite ägg kanske? För mycket zucchini? I don´t know. Jag vet bara att jag skulle svälta ihjäl utan recept. Okej, nu överdriver jag. Men det skulle åtminstone inte bli något nytt i utbudet av maträtter i mitt kök.
Jag vill inte ens prata om mina försök att baka något (MED recept så klart).

Min dotter, hon är ju världens mest begåvade tårtkonstnär. Hennes resultat ser alltid jättebra ut OCH man kan äta det. Och vanligt matlagning är ju inget problem för henne heller. Varför kan jag inte vara som hon? Vi är ju släkt!

Jag borde gå på kurs - en matlagningskurs. Kanske finns något i mig jag kan utveckla.

Usch nej, jag är ganska besviken över mig själv.

Läxa nu: mindset! Jag kan laga ätbar mat!


Kram till dig som kan


Likes

Comments

Mitt aktivitetsarmband - den "gamle" storleken har ju blivit mycket stor! Är det inte fantastiskt??

Att gå ner i vikt är ju en kul grej. Jag mår så mycket bättre, har mer ork och ... ja, det är t.o.m. roligare att visa kroppen för min man. Jag skämdes när jag var som tjockast. Jag trivdes inte i min kropp.

Jag vet, jag har inte nått målet ÄN, men att gå ner 25 kg gör man inte över en natt, tyvärr. Det tar tid. Det tog ju också tid att bli så tjock.

Det här med att bli tjockare är ju en rolig grej: När jag gick upp typ 5 kg, då trodde jag att ingen skulle se det, det var ju "bara" 5 kg!!! + 10 kg - - - pffft, är ju bara 5 mer än innan, ingen kommer att se skillnaden. Men nu, när jag går ner i vikt, då tänker jag "YES, 1,5 kg - alla måste se det på en gång. Herregud, vad smal jag har blivit!!!"

Tja, så är det tyvärr inte. Det är faktiskt lite otjuts att INTE säger något när man går upp i vikt. Förmodligen hade jag blivit skitförbannad om någon hade sagt till mig "Hej du, har du tittat i spegeln nån gång?? Du har visst gått upp ganska mycket!" Men kanske hade jag gjort något tidigare åt det - för att det är inte hälsosamt att vara tjock. Jag tycker inte att jag var snygg när jag var tjock.

Men nu, när jag har gått ner 13 kg - nu börjar folk se skillnaden och vågar säga något.

Varför är det så viktigt för mig att få positiva kommentarer från människor, jag knappt känner till? Varför räcker det inte att JAG tycker om MIG? Jag tror jag är inte den enda som har det problemet - önskan att folk tycker om en. Men varför är det så???

Facebook - jag har gjort ett inlägg - YES, 30 likes!!!! I am loved!!!!

Lite sjukt är det visst, eller hur?

Jag vill vara omtyckt men jag vill också att folk är ärligt till mig ... inte brutalt ärlig, snarare snällt ärlig. Konstruktiv kritik! Och inte säger efter 8 (!!!!!) år: du, det heter inte "plötsligen" det heter "plötsligt". I 8 år sa jag fel!!!! :(

Nu undrar jag - jag började ju prata om mitt aktivitetsarmband och ville egentligen (eller heter det "egentligt"??? ;) )säga något helt annat - hur hamnade jag i dem här djupa tankarna.

Ingen aning - jag hamnade bara där och det var antagligen något jag ville fundera över. Nu är det dags för lite läsning, tycker jag. Vill dra ner mitt teve-tittande :)

så --- Take care <3

Likes

Comments

Idag blev det dags - köksrenoveringen vi hade pratat om länge fick sin början.

Nej, inte sin början - min man hade redan börjat med dörren och tagit bort tröskeln. Och nu ville jag äntligen ha de nya tapeterna i bakre delen av köket, där vi sitter och äter - där vi skulle sitter och äter, men det gör vi inte längre. Jag var så trött på dem gamla, slitna, smutsiga tapeterna att jag hellre åt i vardagsrummet eller på altan.

Men det kommer ta mer tid än jag hade tänkt mig - eller önskat mig. Att få loss de gamla tapeterna är ju ett äventyr, sedan måste man rätta till väggarna med sina olika hål och skador (undrar vad som har hänt här tidigare, tredje världskriget??)., några delar av köket ska inte få en ny tapet, där ska det målas.

Men men, det är ju ingen brådska, vi kan ta det i vår egen takt - tyvärr. Hade vi nån tid att passa - typ i övermorgon kommer drottningen och hälsa på - ja, dåååå hade vi jobbat som galningar och suttit med hårtork framför väggarna för att torka spackeldelarna.

Nä, vi tar det lugnt. ..... ja ..... hmmm.

Och om jag sitter kvar här vid datorn i all evighet då blir inget gjort! Alltså, upp upp och jobba!!!

Likes

Comments

Mannen min - det här med att le i kameran är ju inte hans grej. Men han säger åtminstone inte ifrån när jag tar fram telefonen - eller så lyssnade jag inte, det kan ju också vara så.

Ja, idag tvingade jag min man att cykla med mig lite hit och dit. Först försökte han vägra, men jag "övertygade" honom framgångsrikt och när han äntligen satt på cykeln gick det verkligen bra. Jag tror att han faktiskt tyckte om det, trots att han aldrig i livet skulle erkänna det.

Och som belöning fick han bjuda mig på kaffe och prinsesstårta <3

Jag som älskar prinsesstårta! Jag måste visst ändra min uppfattning om den, tyvärr. Idag är det nämligen femte dagen av min detox-kur och det verkar som om mina smaklökar jobbar lite annorlunda nu. Den tårtan, som var efterlängtad som bara det, smakade nämligen inte så gott - den var alldeles för söt. Brukar prinsesstårta vara så söt eller hade bagaren bara en dålig dag och hällde i alldeles för mycket socker??

Vi får avvakta. Jag ska testa en ny tårta ..... imorgon! hahahaha - nej, jag skojar bara. Någon gång ska jag testa en ny tårta - den gången betalar jag själv för att om den inte smakar då, då behöver jag inte äta upp hela biten som jag var tvungen att göra idag eftersom min man bjöd in mig.

kram kram

Likes

Comments

Vem tror att man kan bli så glad över diagnosen Astma??

Inte jag - men jag är skitglad! Nu har jag nämligen tagit mina mediciner i hela 2 dagar och .... herregud, vilken skillnad det är! Äntligen kan jag cykla uppförsbacken utan att lungorna gör ont, utan känslan att jag måste kräkas när som helst. Visst, jag blir andfådd, men jag flåsar inte som jag brukade göra i faktiskt flera år. Och mina benmuskler orkar mer - kanske får musklerna nu också mer syre och kan jobba bättre???

Imorse, när jag gick min NordicWalking-Runda, räknade jag hur jag andas. Innan var det 1 3/4 steg var 1 andetag. Idag var det ett andetag på 3 steg!!!!

Nu undrar jag ..... jag vill ju så gärna kunna simma som en proffs :) Alltså bröstsimning men med huvudet dyker man ner under vattenytan ..... ja, du vet hur man gör. Jag vet det också men klarade alltid bara max 5 simtag innan jag var nära dödens plus att jag inhalerade 7 liter vatten minst. Tänk dig att jag äntligen skulle kunna klara det!!!!!

Jag pratade med min dotter och hon nämnde också flera tillfällen där jag blev mycket mer andfått än vanliga människor.

Visst, jag hade ju också lagt märke till det men samtidigt trodde jag att det hänger ihop med min jättedåliga kondition. Jag var ju aldrig med i en idrottslektion i skolan, fick bara sitta där och iaktta mina klasskamrater. Jag började med träningen när jag var 30 år - okej, 29 år och 8 månader. Och då var det ryggympa och gymnastik för att bygga upp en enkel muskulatur plus lär mig lite mer motorik. Så jag hade ju aldrig tränat upp någon kondition överhuvudtaget!

Vilka nya möjligheter jag har nu!!!! Och förhoppningsvis snart så får jag en ny höftled och vänsterbenet kommer bli nästan lika långt som högerbenet! Då blir det ju ännu bättre!!!!

Att jag får uppleva det! Jag som trodde att jag bara fick alla dåliga gener! Visst, de fick jag ju - men mina syskon, som är "friska" får ju aldrig uppleva något sådant - att man plötsligt får må så mycket bättre, att man plötsligt, med 50 år, får sitt liv förändrat från grunden!!!! Och bara till det positiva!

... och läkaren trodde, att jag aldrig i livet kan gå ...... Så började mitt liv. Ingen bra början, inte de bästa förutsättningar kanske - men herregud vilket underbart liv det kommer att bli (och har redan varit än så länge). Vilken utveckling!

Jag tackar bara med hela mitt hjärta.



Likes

Comments

Ibland vet man inte om man ska vara glad eller ledsen eller arg eller lättnad eller ..... jag vet inte.

Idag fick jag nämligen veta att jag har astma.

Första reaktionen var att jag blev skitförbannat! Va, jag, varför det? Har jag inte tillräckligt många problem? Varför jag och inget av mina syskon (jag har 5 äldre syskon som varken har problem med benet, sköldkörteln eller lungorna)? Det verkar som om det var slut på alla bra gener när jag producerades. Bara skräpet fanns kvar! Vilken tur att jag inte fick ett yngre syskon - det hade ju inte ens fått skräpet, det hade jag ju redan tagit!!

Sen fick jag faktiskt lite panik. När jag var i grundskolan (1970talet) hade jag en klasskompiss som hade astma. Flera gånger under terminen stannade han hemma för att han hade haft ett anfall - varje gång trodde jag att han var döende. När han kom tillbaka till skolan, hade han blivit ännu smalare, grå och hängig. Det var faktiskt inte mycket liv kvar i honom då. Men distriktssköterskan lugnade ner mig och sa att med dagens medicin kan man leva med astma utan att ens känna det.

Bra, då var den punkten klar.

Och till slut blev jag jätteglad! Jag som alltid var den som var andfått när man gick upp en trappa - medan kollegorna, vänner bara flög upp. Trots att de rökte och/eller inte tränade alls. Och jag som går varje morgon min runda, som cyklar och som gör - jag låter som en kedjerökare. Jag gick ju tom ner i vikt för att kunna förbättra min kondition - HELT I ONÖDAN!!!! Det var bara mina lungor som bromsade mig!

Nu fick jag en medicin som gör att jag kan andas som man ska - och ni får se, om typ 2 veckor flyger jag upp trapporna och sjunger samtidigt, jag cyklar uppförsbacken medan jag pratar i telefon (prata!!! inte bara flåsa!!) och jag har gått ner ännu mer i vikt för att nu kan jag träna på ett helt annat sätt (jo, jag erkänna, viktnedgången gjorde jag inte bara för konditionens skull).

Och jag är en av dem som har en inhalator i väskan - synd att de är så fula. Kanske kan jag snygga till dem lite, med glitterstenar mm.

Jag är faktiskt glad att man hittade en ursak till min dålig kondition. Nu kan det bara bli bättre. Yippieh!

Likes

Comments

Rensa kroppen i 14 dagar - en kur som ska göra underverk!

Jag var nyfiken och ville testa den. Testade flera detox-kurer innan, där man kokade ihop olika ingredienser och drack en liten shot på morgnarna. De smakade sisådär och hjälpte inte alls - jag kände i alla fall ingen skillnad och vill jag rensa kroppen då vill jag känna att det händer något?

Tja, imorse var det dax att starta ett nytt försök. Den här gången behövde jag bara blanda ett pulver med vatten. På förpackningen fanns det måååånga grönsaker och blandningen var väldigt grön. Tja, vad ska jag säga? Den var verkligen grön (tom grönare än på bilden) och det smakade grönsaker, framförallt spenat!

Och sedan hände ingenting - i flera timmar!!! Tålamod är faktiskt INTE mitt andra förnamn så jag var verkligen besviken. Men vid 12tiden och efter nästan 2 liter vatten jag hade druckit fram till dess blev jag plötsligt otroligt trött. Jag kunde knappt hålla mig upprätt. Ok, en liten tupplur är väl inte så farligt - tänkte jag, la mig, tvärsomnade och vaknade efter en halvtimme.

Hoppsan!

Bra - nytt vattenintag, matlagning, matintag - - trött som faaaan. Men nej, jag ska bara lägga mig och vila. Ha ha hzzzzzz

En halvtimme senare vaknade jag.

För att inte sover hela dagen (hon var nu runt omkring kl 18) tog jag min cykel för att ta en liten runda. Herregud, jag visste ju inte att det blåste så mycket att jag knappt kom framåt. Det var ju jättejobbigt!!! Med en stor kraftansträngning kom jag fram vid ICA (1,5 km!!!!), handlade det som saknades och lite till, vid kassan somnade jag nästan - men jag måste ju cykla hem också - hela 1,5 km!!!

Nu är jag hemma - inte pigg men vaken - ska äta lite vattenmelon och sedan ..... nää, det är ju fortfarande inte dags att lägga sig, attans ... måste hålla mig vaken ett par timmar till tills jag äntligen får lägga mig i min älskade säng.

Sammanfattning efter första dagen: det händer något i min kropp! Lever och njurarna verkar jobba som galningar, hela systemet är överansträngt och vill bara vila. Jag har en smak i munnen som om någon har dött därinne. Eftersom jag dricker mycket vatten lämnar jag ju också lika mycket - - nej, mycket mer - - inget vatten, bara en stinkande, citrongul vätska.

Blir spännande att se vad som händer framöver - 13 dagar till <3


Likes

Comments

Titta på den här skönheten!

Jag är så glad att jag inte är en ko. Titta på alla flugor som sitter på hennes huvudet, i hennes ögon! Usch nej, jag tycker verkligen synd om henne. Och jag är glad att jag inte är en ko med alla dessa flugor överallt.

Annars tycker jag att kossor är verkligen coola djur. Inte de snyggaste kanske - och inte de intelligentaste - och inte de sportigaste heller. Tja, vad är det egentligen som gör att jag tycker om dem??? De är varken gosiga eller söta, sällskapsvänliga eller what ever. Huvudet är i proportion till kroppen för litet, benen är alldeles för smala och oftast finns det bajs var som helst på dem.

En ko är faktiskt ful och tråkig!

Men de är lugna! De står där i sina hagar, glor i luften och tuggar hela tiden. Som om de har tuggummi i munnen. När människor tuggar tuggummi på det sättet, tycker jag inte alls om det. Men när en ko gör det är det okej.

Tja, jag vet faktiskt inte varför jag tycker om kossorna. Inte en aning. Och kanske måste man inte alltid veta varför man tycker om saker och ting - - - - eller inte. Ibland måste man bara acceptera det som det är.

Och kossor är coola djur, punkt - slut!

Likes

Comments