... då gör man allt för att nå dem!

Jag tror att jag har aldrig jobbat så hårt för att nå en av mina största drömma: att kunna springa!

Förr i tiden var detta verkligen bara en dröm. Min dåliga höft gjorde det omöjligt för mig att göra det till ett mål. Men nu har jag ju ingen dålig höft längre, jag har en underbar fungerande titanhöft och jag tränar så det bara går - och lite till . ;)

När vintern är över, alltså i april/maj, då vill jag göra min allra första joggingrunda i mitt liv! Jag vill känna friheten, jag vill kunna flyga, jag vill vara en av dem som med ett sammanbitet ansikte rör sig på ett snabbt sätt i skogarna. Nej, fel - jag vill ha ett stort leende i ansiktet, hela jag kommer vara ett enda leende. :)

Och för att kunna göra det måste jag ju ha vissa muskler som inte fanns tidigare. Jo, de fanns men eftersom jag aldrig hade använt dem visste dem inte vad dem skulle göra. Men nu tränar jag 3-4 gånger per veckan på gymmet. Antingen styrketräning eller så ser man mig på crosstrainern eller löpbandet (än så länge är det ett gåband för mig).

Häromdagen gick jag en hel timme på bandet - JAG!!! Kan du tänka dig det? Inte jag heller. Men jag gjorde det. Visst, det var skittråkigt (sorry, att träna på gymmet är inte det roligaste jag vet, jag vill hellre vistas utomhus) men jag hittade en knapp där det stod "intervall" på och efter jag tryckte på den blev träningen faktiskt mycket trevligare. Och känslan när man verkligen har klarat av en hel timme är obeskrivlig.

Styrketräningen är faktiskt roligare. Nu har jag även börjat med att äta aminosyror så jag hoppas att det kommer att hända lite mer nu i min kropp.

På bilden ser du mig på gymmet - kul när jag är själv men jag är helt övertygad att nånting är där. Jag ser oftast en skugga som går omkring där eller står bakom mig. Inte en aning vad som har funnits i lokalerna förr i tiden .... snarare vem .... men den har antagligen inte lämnat stället. Men så länge den inte stör mig är den välkommen.

På bilden ser du tyvärr inte den magmuskelmaskinen. DEN maskinen!!! När andra tränar på den ser det superlätt ut. När jag satt på den för första gången hände ingenting!!! En trevlig och omtänksam medtränare kom och gav mig tipset att jag inte skulle ha för mycket vikt på den - då upptäckte han att jag inte hade nån vikt alls - så det blev bara en suck och en blick som sa mer än 3.000 000 ord :( MEN för några dagar sedan, snarare nyårsafton, när ingen (utom varelsen) var där, då satte jag mig på den där förbannade maskinen igen ...... och det som aldrig hände tidigare, hände. Maskinen rörde sig - - - säkerligen 3 cm (av 20). Mina magmuskler har börjat jobba.

Hård träning ;)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag läste jag Lidls reklamblad och vad såg jag då???? Marsipanpotatis!!!!

Alltså, i alla år jag bor nu i Sverige (8 år) kunde man inte köpa dem någonstans och jag var tvungen att be mina syskon eller vänner att skicka ett care-paket till mig. Och nu kan man köpa dem här. Kan du tänka dig vilken glädje det var???

Efter min höftoperation går jag fortfarande på kryckor, än så länge kan jag inte köra bil, mannen min var hos tandläkaren - så då gällde det att gå dit själv. Det är ungefär 1 km dit - och 1 km för att komma hem igen. Men jag trodde att jag skulle klara det. Jag behövde ju inte stressa, kunde ju ta det lugnt.

Alltså på med varma kläder, in i stövlarna och ut med mig. Med ett hjärta fullt med glädje, ett stort leende på läpparna och spring i benen gick jag mot Lidl.

När jag hade klarat av ca 1/3 av vägen började jag fundera. Varför hade jag känslan av att jag hade glömt något??? Jag låste ju dörren, även altandörren, jag satt på larmet, undulaten satt i buren igen .... ändå!!! Den här glömkänslan fanns där hela tiden.

Och sedan kom jag på det: PLÅNBOK!!! Den hade jag inte tagit med mig, inte heller nåt bankkort eller några kontanter. NEEEEEEEJJJJJJ!

Jag konstaterade att jag inte skulle orka med att gå hem och hela vägen till Lidl och tillbaka - nej, jag tog det som ett tecken att jag inte skulle äta marsipanpotatis! Jag vill ju gå ner i vikt och en sådan potatis har säkerligen 13000 kcal! Och det är kanske 15 potatis i en påse ...... då blir det ju 4.932.222 kcal!!!!

Vädret var ju otroligt fint - så bestämde jag mig att gå en lång runda. Och det var faktiskt väldigt skönt att gå den rundan. Framförallt eftersom jag kände skillnaden med hur det var före operationen. Då hade jag ju mycket ont i benet och benet hade också blivit stelt - men idag gick jag bara, utan ont och utan stelheten. Så underbart.

Tja .... marsipanpotatis .... ska ju finnas till v 51 ..... kanske köpa jag vid ett annat tillfälle en påse till mig .... eller två eller tre ..... förmodligen ..... usch ja ..... marsipanpotatis i Sverige!!!

Likes

Comments

Snart ska vi åka. En heeeeeeel helg ska vi vara i Halmstad, sova över på hotell och njuta av några avkopplande massage.

Några stora shoppingturer är inte inplanerad, inte heller sightseeing eller museumsbesök.

Min man fyller 60 och han önskade sig en helg på en spahotell. Egentligen hade han planerad att resa utomlands själv, men han ändrade sig och vill vara med mig istället. Jag blev så klart jätteglad - trots att jag inte kan bada bastu eller simma eller få nån massage just nu. Operationssåret har ju inte läkt fullständig. Men jag tar med mig några böcker. Det kommer bli en jätteavkopplande helg

Jag har ju aldrig tidigare varit på hotell bara för att vara någon annanstans. Alltid var det in samband med nån utbildning eller event.

Och nu måste jag plocka ihop lite kläder. Vi ska ju åka strax. (bilden är så klart inte aktuell, den tog jag för några dagar sedan).

Ha en trevlig helg!

Likes

Comments

Näää, nu vill jag kunna gå ordentligt! Som en vanlig människa!

I två veckor och 2 dagar går jag nu med kryckorna - inomhus bara med en, men annars gäller det två. Jag är så trött på det!!!

Dessutom hade jag under natten fruktansvärda krampar i en liten muskel, som sitter i ljumsken. Den lilla muskeln gör skitont nu och gör det svårt för mig att kunna gå eller stå eller sitta eller ligga.

Sprutorna jag måste ge mig varje kväll är ingen höjdare heller.

Usch ne, jag trivs inte med mig just nu.

Men blir det bättre att bara sitter här och gnäller och tycker synd om mig? Nej, absolut inte. Det gör det hela faktiskt bara värre.

Alltså, vad är positivt med hela det här??? hmmmm ..... jo, jag kan ju utgå ifrån att detta är bara en tillfällig försämring. Jag kommer ju få en mycket bättre livskvalitet. Och det tar förmodligen bara ett par tre veckor .... dessutom har det ju redan blivit bättre. Jag har inte ont i själva höftleden längre.

Dessutom beställde jag mitt första par "finskor" - okej, inte finfin, men mycket finare än de jag brukar ha. Med lite klack och i en underbar röd färg. De borde komma när som helst.

Och nästa år blir sååååååååååååååå fantastiskt!!! Jag kommer vandra och springa och köper skor och bygga upp min verksamhet och utbilda mig och njuta av livet med min älskade man och skriva ett brev till kungen så att han förlänga dygnet. 24 timmar är ju litet för litet. Och jag vill lära mig baka .... eller åtminstone laga mat .... ??? .... nä, det är bra som det är just nu. Och vill jag ha en tårta måste jag importera Tabea från Örebro, punkt slut. ;)

Ja, det låter visst bra.

Det får vara lite krångligt och smärtsamt just nu, annars kommer jag ju inte uppskatta det nya livet. Så enkelt är det bara.

Likes

Comments

Nej alltså, vad äckligt positiv jag är!!!!

Den här upptäckten gjorde jag nyss när jag läste mina Facebook-inlägg. Det handlar ju bara om att livet är underbart och jag är lyckligaste människan i hela universumet och när jag fiser flyger det upp små glittrande bubblor ur min rumpa som luktar jordgubb!

Visst, jag är en lycklig människa - framförallt nu efter höftoperationen, där jag känner att allting bara blir bra och ännu bättre. Den här operationen är verkligen en stor grej för mig och öppnar miljontals nya dörrar för mig.

Men att vara så överdrivet positiv är väl lite överdriven???

Så klart är jag också förbannad emellan - och ledsen. Jag är ju en människa, ingen enhörning.

Jag har ont i rumpan och ryggen av allt sittande och liggande, jag är efter en vecka med kryckor redan trött på dem, jag tycker inte om att ge mig en spruta i magen varje kväll, jag kan varken cykla eller köra bil, allting går så otroligt sakta och långsamt. Jag vill bara kunna gå - nu - nej, helst igår! T.o.m. att duscha sig är ju en välplanerad akt.

Grrrrrrhhhh

Ja. Och sedan sitter jag här vid datorn och bestämmer mig för att vara arg på mig och tittar genom fönstret - och solen skiner och himlen är blå och träden lyser i dem finaste färgerna - hur i helvete kan jag vara arg då????? Det är ju världens finaste höstdag!

Nu ska jag be min man om hjälp (han måste knyta skon åt mig) och gå en runda. Njuta av solskenet. Tanka energi. Kanske ta några fina kort.

Att vara negativ, arg, deppig, sur och ingen aning vad är inte rätt tillfälle nu. Sorry.

Men det finns faktiskt många tillfällen där jag är en sådan skitstövel. Stackars min man kan berätta om dem - och han älskar mig ändå, helt otroligt. Och jag älskar honom :)

Likes

Comments

Det var första gången idag, jag tände våra fina ljus.  Gyd vad mysigt det är!!!
Så här tänker jag varje år. Jag tycker verkligen om, när hösten börjar - men jag vet också att om typ 4 månader är jag trött på mörkret.

Men kanske inte i år. Kanske räcker mitt vitamin-D- förråd några veckor till.  Jag har ju varit ute så mycket mer, gick mina rundor varje morgon, cyklade istället för att använda bilen.
Det måste ju vara någon skillnad.

Hur är det för dem som bor högst upp i landet? Där det inte blir ljust alls i flera månader? Vad gör de för att klara sig? Eller har alla depressioner och/eller är alkoholister?? Det vore ju tråkigt 😢

Vad gör du för att inte få nån vinterdepression? Resar bort till soligare länder? Eller bara står ut??

Jag kom ihåg att förra året hade vi inte en 10 soltimmar under hela novembermånaden!!!
Ja, du ser, det här med vintermörkret är verkligen något jag är lite rädd för. Men man kan ju påverka det hela!!!! T. ex. med färgglada kläder. Undrar bara varför de flesta vinterjackorna är svarta ... eller mörkgråa ... eller ljussvarta? Varför inte knallröda eller röda med prickar i alla färger som blinkar???? En sådan jacka skulle jag tycka om. Precis som skorna med blinkande sulor. Men det är ku såklart bara till barnen 😢 Barnen som är glada hela tiden av sig själv. Eller beror det på deras färgglada och blinkande klädsel?
Varför är vuxenplagg så förnedrande tråkig och trist? Då är det ju oundviklig att man får depressioner!
Jobbar modebranschen och farmaceuterna ihop? Har de nån sjuk deal?? Det vore ju ....

Likes

Comments

Häromdagen blev jag frågad om jag är den människan som behöver recept med noggranna instruktioner eller om det räcker med en köksinspiration.

Mitt svar: RECEPT!!

Den här kvinnan pratade om Zucchiniplättor och .... ambitiös och envis som jag är .... tänkte jag "DE kan jag göra utan recept!!! Lätt som en plätt!" Jag är ju så naiv ibland!!!
I början såg det ju rätt så lovande ut - i slutet blev det en zucchinipanna! De trillade ju bara isär när jag ville vända dem.

Vad gjorde jag fel??? Jag har ingen aning. För lite ägg kanske? För mycket zucchini? I don´t know. Jag vet bara att jag skulle svälta ihjäl utan recept. Okej, nu överdriver jag. Men det skulle åtminstone inte bli något nytt i utbudet av maträtter i mitt kök.
Jag vill inte ens prata om mina försök att baka något (MED recept så klart).

Min dotter, hon är ju världens mest begåvade tårtkonstnär. Hennes resultat ser alltid jättebra ut OCH man kan äta det. Och vanligt matlagning är ju inget problem för henne heller. Varför kan jag inte vara som hon? Vi är ju släkt!

Jag borde gå på kurs - en matlagningskurs. Kanske finns något i mig jag kan utveckla.

Usch nej, jag är ganska besviken över mig själv.

Läxa nu: mindset! Jag kan laga ätbar mat!


Kram till dig som kan


Likes

Comments

Mitt aktivitetsarmband - den "gamle" storleken har ju blivit mycket stor! Är det inte fantastiskt??

Att gå ner i vikt är ju en kul grej. Jag mår så mycket bättre, har mer ork och ... ja, det är t.o.m. roligare att visa kroppen för min man. Jag skämdes när jag var som tjockast. Jag trivdes inte i min kropp.

Jag vet, jag har inte nått målet ÄN, men att gå ner 25 kg gör man inte över en natt, tyvärr. Det tar tid. Det tog ju också tid att bli så tjock.

Det här med att bli tjockare är ju en rolig grej: När jag gick upp typ 5 kg, då trodde jag att ingen skulle se det, det var ju "bara" 5 kg!!! + 10 kg - - - pffft, är ju bara 5 mer än innan, ingen kommer att se skillnaden. Men nu, när jag går ner i vikt, då tänker jag "YES, 1,5 kg - alla måste se det på en gång. Herregud, vad smal jag har blivit!!!"

Tja, så är det tyvärr inte. Det är faktiskt lite otjuts att INTE säger något när man går upp i vikt. Förmodligen hade jag blivit skitförbannad om någon hade sagt till mig "Hej du, har du tittat i spegeln nån gång?? Du har visst gått upp ganska mycket!" Men kanske hade jag gjort något tidigare åt det - för att det är inte hälsosamt att vara tjock. Jag tycker inte att jag var snygg när jag var tjock.

Men nu, när jag har gått ner 13 kg - nu börjar folk se skillnaden och vågar säga något.

Varför är det så viktigt för mig att få positiva kommentarer från människor, jag knappt känner till? Varför räcker det inte att JAG tycker om MIG? Jag tror jag är inte den enda som har det problemet - önskan att folk tycker om en. Men varför är det så???

Facebook - jag har gjort ett inlägg - YES, 30 likes!!!! I am loved!!!!

Lite sjukt är det visst, eller hur?

Jag vill vara omtyckt men jag vill också att folk är ärligt till mig ... inte brutalt ärlig, snarare snällt ärlig. Konstruktiv kritik! Och inte säger efter 8 (!!!!!) år: du, det heter inte "plötsligen" det heter "plötsligt". I 8 år sa jag fel!!!! :(

Nu undrar jag - jag började ju prata om mitt aktivitetsarmband och ville egentligen (eller heter det "egentligt"??? ;) )säga något helt annat - hur hamnade jag i dem här djupa tankarna.

Ingen aning - jag hamnade bara där och det var antagligen något jag ville fundera över. Nu är det dags för lite läsning, tycker jag. Vill dra ner mitt teve-tittande :)

så --- Take care <3

Likes

Comments

Idag blev det dags - köksrenoveringen vi hade pratat om länge fick sin början.

Nej, inte sin början - min man hade redan börjat med dörren och tagit bort tröskeln. Och nu ville jag äntligen ha de nya tapeterna i bakre delen av köket, där vi sitter och äter - där vi skulle sitter och äter, men det gör vi inte längre. Jag var så trött på dem gamla, slitna, smutsiga tapeterna att jag hellre åt i vardagsrummet eller på altan.

Men det kommer ta mer tid än jag hade tänkt mig - eller önskat mig. Att få loss de gamla tapeterna är ju ett äventyr, sedan måste man rätta till väggarna med sina olika hål och skador (undrar vad som har hänt här tidigare, tredje världskriget??)., några delar av köket ska inte få en ny tapet, där ska det målas.

Men men, det är ju ingen brådska, vi kan ta det i vår egen takt - tyvärr. Hade vi nån tid att passa - typ i övermorgon kommer drottningen och hälsa på - ja, dåååå hade vi jobbat som galningar och suttit med hårtork framför väggarna för att torka spackeldelarna.

Nä, vi tar det lugnt. ..... ja ..... hmmm.

Och om jag sitter kvar här vid datorn i all evighet då blir inget gjort! Alltså, upp upp och jobba!!!

Likes

Comments

Mannen min - det här med att le i kameran är ju inte hans grej. Men han säger åtminstone inte ifrån när jag tar fram telefonen - eller så lyssnade jag inte, det kan ju också vara så.

Ja, idag tvingade jag min man att cykla med mig lite hit och dit. Först försökte han vägra, men jag "övertygade" honom framgångsrikt och när han äntligen satt på cykeln gick det verkligen bra. Jag tror att han faktiskt tyckte om det, trots att han aldrig i livet skulle erkänna det.

Och som belöning fick han bjuda mig på kaffe och prinsesstårta <3

Jag som älskar prinsesstårta! Jag måste visst ändra min uppfattning om den, tyvärr. Idag är det nämligen femte dagen av min detox-kur och det verkar som om mina smaklökar jobbar lite annorlunda nu. Den tårtan, som var efterlängtad som bara det, smakade nämligen inte så gott - den var alldeles för söt. Brukar prinsesstårta vara så söt eller hade bagaren bara en dålig dag och hällde i alldeles för mycket socker??

Vi får avvakta. Jag ska testa en ny tårta ..... imorgon! hahahaha - nej, jag skojar bara. Någon gång ska jag testa en ny tårta - den gången betalar jag själv för att om den inte smakar då, då behöver jag inte äta upp hela biten som jag var tvungen att göra idag eftersom min man bjöd in mig.

kram kram

Likes

Comments