Det är snart ett år sen jag kom hem från USA och mina 9 månader på bibelskolan BSSM. Under denna period i mitt liv så hände det otroligt mycket. Jag fick lära känna både Gud och mej själv på ett nytt sätt. En morgon vaknade jag och skulle göra mina otroligt trötta morgonrutiner och råkade plötsligt få syn på mej själv i spegeln. Det var ungefär ni vet som på film när någon plötsligt dyker upp i spegeln och man skriker till? Lite så var det. Ett rejält uppvaknade skulle man kunna säga! Det jag reagerade på var främst mitt hår. Mitt hår var rufsigare och tovigare än någonsin och jag hade vad folk brukar kalla en "bad hair day". Jag vet att jag sa för mej själv "usch! Mitt hår! Så fult." Det var egentligen inte så mycket känslor involverande här, snarare ett konstaterande. Jag kan tillägga att jag tillhör kategorin människor som i princip alltid har rufsigt och tovigt hår, det handlar egentligen bara om vilken nivå man ligger på.
En stund senare åkte vi till skolan och det första som händer är att jag står i en toakö och en amerikansk tjej utbrister "oh my goooosh.. your hair is SO BEAUTIFUL!" Förvirringen är total. Tänkju, tänkju. Säger jag men i mitt huvud tänkte jag "är du blind eller?!"
Sen gick det några dagar, och jag hamnade än en gång framför spegeln på toan. Lika förundrad som sist slänger jag ur mej " blääääk! Mitt hår är katastrof idag." Sen kom jag till skolan. Den här dagen kommer tre olika personer, oberoende av varandra fram till mej för att berätta hur otroligt fint mitt hår är. Vid det här laget börjar jag ändå haja till lite. Vad är det frågan om? Och såhär fortsatte det. En dag satt jag ganska långt fram i skolan. När vi slutar för dagen kommer en tjej fram till mej och säger att hon har suttit längst bak på läktarn och att hon inte har kunnat sluta stirra på mitt hår på hela dagen, och bara måste få veta - Vad använder du för produkter?! Jadu.. spray? Och.. fett från min hårbotten? Jag minns att jag skrattade efteråt. Det hela börjar kännas lite komiskt. Jag känner mej nästan lite road. Varje gång jag spyr galla över mitt hår, så kommer det fram en eller flera främlingar och berättar hur fint det är. Varje gång! Det är ju uppenbarligen något i görningen. Det känns som ett typiskt tillfälle då Gud ligger i bakhåll. Så, jag var ju tvungen att fråga. "Okej Gud.. jag fattar! Vad är din poäng?"
Och hans svar var ungefär, i runda slängar och översatt till vardagligt språk - "sluta snacka skit. Det du säger om dej själv är inte sant! Det är jag som har skapat dej och jag gjorde det sjukt bra! Så fin som folk tycker att du är i håret, så fin tycker jag att du är på alla områden! "
Wow.
Ibland har vi en bild av oss själva som inte överrensstämmer med verkligheten. Det kan låta fånigt med en så simpel grej som håret på skallen. Men du vet, Gud känner mej och vet hur Han ska prata för att jag ska fatta grejen. Men vadå, det är la inte så farligt att klaga lite på sitt hår? Eller på sin kropp? Jo, jag tror att det är precis vad det är. För det är att mata en lögn. Ju mer den matas ju mer växer den och brer ut sej.
Gud säger att jag är vacker. Hela jag, med allt vad det innebär. Gud älskar mej, HELA mej, med allt vad det innebär. Så, om Gud säger allt detta.. vem är då jag att stå och trycka ner mej själv framför spegeln? Om Gud kan älska mej, borde det inte vara okej för mej att älska mej själv då? Med allt vad det innebär. När jag var yngre, framför allt i tonåren så hade jag väldigt svårt att tycka om mej själv. För mej har det egentligen inte handlat så mycket om utseendet utan mer om insidan. Jag tyckte inte om den jag var. Och även om jag visste att Gud älskade alla människor så trodde jag ändå någonstans att jag var undantaget. Att Gud nog var lite besviken på hur jag blev. Ju mer taskiga grejer jag sa om mej själv ju mer trodde jag på den lögnen. Det tog ganska många år innan jag insåg vad som egentligen är sant. Hur älskad jag faktiskt är och hade varit hela tiden. När jag kunde förstå detta, då kunde jag börja tycka om mej själv. Nu kan jag faktiskt säga att jag älskar mej själv.
I 1 Johannesbrevet 4:19 står det - vi älskar, för att Gud har älskat oss först.
Gud älskade mej först. Med ALLT vad det innebär. Kan Han, så kan jag.

Så.. tillbaka till håret. Jag tror många gånger att det handlar om att börja i det lilla. Ta över små områden. Det kan kännas futtigt med lite klagomål på ett halvtaskigt hårsvall men grejen är den att negativitet har en tendens att smitta av sej. Plötsligt är det inte bara fel på håret utan nu sitter också ögonbrynen snett och växer åt alla håll. Men detta gäller även åt andra hållet. Alltså positivitet. Så, vad gjorde jag? Jo, jag vaknade på morgonen, gjorde mina otroligt trötta morgonrutiner, möter min egen spegelbild och hoppar till, och säger utan att tänka "usch!" men så kommer jag på mej själv. Jag säger istället "nej, förlåt, jag menar, fy skööööen va snygg du är! Och ditt hår!" Det sjuka är att även att det var jag själv som sa gav mej komplimangen så blev jag ändå glad. Det kan vara lite svårt i början, till och med riktigt svårt. Men man kan öva. Och detta gäller naturligtvis inte bara utseendet. Du kanske behöver höra att du är sjukt bra. Eftersom att det är sanningen, menar jag. Men jag tycker inte det! Kanske du tänker. Ännu en anledning till att säga det. Eller varför inte skriva en lapp och sätta på spegeln. Sen händer det ibland ibland att man trillar dit. Jag också. Senast igår faktiskt. Men då säger jag som en lärare på skolan sa "vad gör man om man har sagt något taskigt till någon? Jo, man säger förlåt"


Gud älskade dej först. Kan Han, så kan du.

/ Hilda





Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

"Hilda.. tänk att du fyller 26 år i år! Nu är du verkligen vuxen på riktigt!" Detta sa min kära mamma till mej för ett tag sen.
Det var en stor stund, det måste jag ändå erkänna. Jag menar, det tog ett tag att vänja sej vid att bara vara vuxen. Faktum är att jag fortfarande är lite osäker på om jag verkligen fick till det. Det var svårt att få till den rätta knycken! Som Tjorven sa. Och helt plötsligt är man vuxen på riktigt. Bara sådär. Knyck eller ej, här är jag. Grejen är att när man kommer till en ny level här i livet så kan man inte gå tillbaks. Det finns ingen återvändo. Man kan heller inte fuska och hoppa över några levels och gå direkt till vuxen, som jag ville när jag var tonåring.
Men här är jag nu. Vuxen på riktigt. Det tog några år att komma hit. Och det ska sannerligen bli intressant det här. Undrar om det ingår några nya specialskills? Det återstår att se.. Vad är nästa level? "30årsåldern"? Shit.. en sak i taget.
Kul förresten att du ville titta in här. Här kommer jag dela med mej utav min tankar kring livet! Om det nya livet som vuxen på riktigt, men också om tonårstiden. Hur tar man sej igenom högstadiet med ångest och varför lät mina föräldrar mej färga håret i färgen purpur när jag var 12? Kanske kan det hjälpa någon där ute att veta att det finns åtminstone en som varit ungefär där du är nu, och som överlevde. Det ordnade upp sej för mej och det kommer ordna upp sej för dej! Och till er som är på riktigt höga levels som typ "medelålders" - vill jag bara säga - well done och välkommen hit!

Så, tills vi åter ses! Ha det gott!

Med vänlig hälsning, Hilda Truedsson. LEVEL : vuxen på riktigt.

Likes

Comments