View tracker

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Skorna jag beställde till balen var för höga för mig, fick ont efter två sekunder. Jag kan verkligen inte gå i klackar och det är väl ingenting jag behöver lära mig heller. Men jag köpte nya idag! Det är lägre klack, ännu mer robusta och icke-baliga, but I like them. Dessa kan jag gå i utan att det gör ont. Det är resårband på dessa också, vilket är tur då högerfoten är större än vänsterfoten. Jag tror det blir bra det här! 

Likes

Comments

Vardag

Jag mår bättre nu än vad jag gjort på ett tag, jag har generellt bättre dagar och är inte lika deprimerad längre. Jag har fått mer struktur på min vardag och gjort ett schema för mina veckor och hur jag ska klara av allt och beta av skolan. Att köpa en kalender är en av det bättre sakerna jag gjort på länge, så det känns skönt. Mycket beror på att jag har kommit upp i hög dos på medicineringen och lagt upp en plan över de närmaste veckorna och månaderna. Det hänger också på min terapi och förståelsen från omgivningen och att jag får mer och mer gjort av sakerna jag måste göra. Det blir en positiv spiral!

Men alla har vi dagar då ångesten och ett åskmoln hänger över en från sekunden en vaknar. Ibland kan en låta molnet hänga där, för det är inte i vägen för något du ska göra den dagen, det stör inte din vardag och dina planer. Men ibland fungerar inte det, ibland har du saker att göra på dagen och kan inte ta hänsyn till åskmolnet. Idag var en sådan dag.

Jag vaknade två timmar innan jag skulle åka och repa, dels för att inte vakna allt för sent och vända på dygnet, och dels för att hinna äta frukost, komma upp i varv och starta motorerna för dagen. Dock så ville inte motorn starta idag, jag hade tydligen inte haft motorvärmare i. Jag kände stress och press i hjärtat sekunden jag öppnade ögonen, försökte äta frukost och klä på mig, men det kändes fruktansvärt tungt. Jag fick inte ihop i mitt huvud vad som skulle hända idag och vad jag skulle ha med mig och vad jag behövde göra.

Precis innan jag skulle gå till bussen så växte ångesten mer och mer i snabb takt. Jag hade inte tid med att få en ångestattack eller tänka på tankarna i huvudet så jag sköt undan dem och försökte pressa bort dem. När jag bara pressar bort tankarna och försöker kväva något så starkt så kokar det så klart över. Det är som att sätta lock på kokande vatten, det blir ännu varmare och kommer koka över. Så jag sprack - brast ut i fulgråt över att jag var tvungen att vara någonstans inom en halvtimme, jag ville hellre ta det lugnt och ligga och sova eller bara vara hemma, för jag orkade inte, ville inte, eller klarade inte av dagen.

Jag slängde mig i armarna på Magnus som tröstade mig, sedan grät jag i pappas armar. Panikattacken gjorde att jag var tvungen att ta lugnande för att det skulle lägga sig. Lugnande leder till trötthet eftersom att det skickar ut antihistaminer som lugnar kroppen. Till slut fick skjuts till replokalen och jag kom självklart urgråten och inte alls peppad på att dansa. Tiden har aldrig gått så sakta där, jag blev bara tröttare och tröttare och ville bara hem hela tiden. Men jag kunde inte heller säga någonting för jag ville inte förstöra stämningen i gruppen. På ett sätt är jag stolt att jag klarade av att vara där utan att bryta ihop och att jag inte sket i något som jag påbörjat. Till slut kom jag hem och har inte gjort annat än att sova bort dagen.

Det är så synd att jag har saker planerade och saker att göra, men att ångesten ska förstöra för mig. Jag försöker komma på benen och göra mer saker, men får ändå panikattacker när som helst. Det känns som att jag aldrig kommer kunna leva ett normalt liv, vad det nu är. Hur ska jag göra den dagen jag inte har en pappa som skjutsar? Eller en Magnus som stöttar? Hur ska jag göra när jag har något ännu viktigare som ett jobb att gå till? När jag inte har livlinor vid min sida? Det känns som att jag inte ens kan bli vuxen och ansvarsfull på grund av denna ångest.

Men för att inte se det i ett "svart och vitt" - perspektiv så åkte jag ändå dit och gjorde det jag skulle. Det är framsteg, jag gjorde det som fick mig att få panikattacken, jag trotsade det. Det blir bättre trots allt och efter nog mycket trotsande mot panikattackerna och det jag får ångest av kanske det blir bättre. Små, små steg framåt är väl det jag måste göra.

Likes

Comments

Vardag

Vad är det här för prettochips? Alla pratar så himla mycket om dem och om hur goda de är och bra för kroppen och så vidare. Jag har aldrig smakat något så äckligt, you are all liars! De smakade bränt socker och växte i munnen som en tvättsvamp! Warning: do not buy dessa låtsaschips! 

Med vänlig hälsning

Ytterst besviken och kränkt tjockis samt chipsätare

Likes

Comments