Som utlovat kommer här en "vanlig" dag här i Hawaii! Häng med!

Klockan ringde idag klockan 07.25. Eller egentligen ringde den klockan sju för skulle ringa Filippa men vi kom överens om att ta det imorgon istället och jag fick lite extra sömn. Efter att ha dragit mig i sängen ett tag var det dags för frukost, jag äter filmjölk och granola som faktiskt är mycket mer aptitligt än vad det ser ut. Kombinationen av att bo i en etta och att bo i ett land där man endast behöver ha på sig flip-flops och en klänning gör att jag inte behöver mer än en halvtimme att göra mig i ordning på mornarna, det är ganska lyxigt.

Redan klockan åtta var det dags att börja promenera till skolan. Jag passade på att ringa Joachim på vägen vilket jag gör ganska ofta. Annars lyssnar jag på podcast eller ljudböcker, har dock ingen bok för tillfället så har ni läst något bra nyligen så får ni mer än gärna ge tips. Idag började jag 08.30 vilket jag gör på måndagar, onsdagar och fredagar. På tisdagar och torsdagar börjar jag först vid 11.30 och jag tycker det är skönt med variationen.

Såhär kan det se ut på en vanlig lektion! Idag fick vi se på olika informerande youtube-klipp och redovisa vad vi lärt oss för klassen. Jag har två stycken engelskapass varje dag och sedan har jag fyra stycken individuella val lektioner under veckan. De vanliga lektionerna är ganska varierande men oftast så jobbar vi med grammatik och ordförståelse på olika sätt. Jag går i klassen C2.3 vilken är den svåraste klassen av arton möjliga. Innan har jag haft hawaiiansk kultur efter de vanliga engelskalektionerna på måndagar men jag har bytt den klassen till Yoga som är på tisdagar, så jag slutade tidigt idag.

Efter skolan gick Hyoung och jag till köpcentrumet Ala Moana där jag köpte en julklapp och så kollade vi lite i butiker. Här är vi på bokhandeln Barnes & Nobles där vi tog en snabb fika. Tycker så om att umgås med Hyoung som, trots ålderskillnaden på över tio år och diverse kulturskillnader, är så himla lik mig. Jag kommer verkligen att sakna henne när jag lämnar. Men, hon har sagt att hon ska komma och hälsa på mig i Sverige snart och om inte annat har hon lovat att spela violin på mitt bröllop, ett instrument hon har spelat sedan hon var 4 (!!!) år.

Inhandlade veckans mat på Target där jag tyvärr glömde ta en bild. Här väntar jag på bussen som bara var 10 minuter sen idag.

Sedan var det dags för vuxengöra. Behövde tvätta mina idrottskläder inför yogan imorgon. Passade på att ta en liten tupplur också i väntan på att maskinen skulle bli klar.

Sedan bar det av mot stranden! Där låg jag några timmar och bara njöt av solen och försökte samla på mig så mycket D-vitamin jag bara kunde.

Vid tiden ovan hade solen börjat gå ner så det var dags att börja bege sig. Såhär ser huvudgatan ut här i Waikiki! Passerar den påväg tillbaka till residenset där jag vilade lite innan...

...det var dags att bege sig ut på löprunda! Jag springer nästan varje dag här, jag räknar sällan distansen men förra veckan sprang jag totalt runt 35 kilometer vilket för mig är jättestort. Ibland får jag med mig Sara men hon är lite småkrasslig just nu så idag sprang jag själv. Jag har aldrig trott på människor som säger att dom tycker det är skönt att springa, men nu har jag börjat förstå. Jag har ju tampats ganska rejält med hemlängtan i vissa stunder och då är det verkligen skönt att byta ut smärtan man känner i magen och hjärtat mot smärta i ben och lungor när man springer. Idag sprang jag 8-9 kilometer! När jag kom i mål var jag helt slut och helt röd, som ni ser på sista bilden som till och med är tagen när jag vilat ett tag.

Vid åtta var det dags för middag. Ibland går vi ut och äter och ibland lagar vi mat tillsammans, vi som umgås här på residenset. Men idag åt jag själv, fast Sara höll mig sällskap. Jag lagade thaiwook som är lite av en paradrätt för mig. Köket här är ju som jag nämnt innan ganska begränsat men just den här rätten är förvånansvärt lätt att laga. Har dock ätit den flera gånger varje vecka sedan jag kom hit så det är inget jag kommer äta på ett tag när jag kommer hem...

Och nu ligger jag här! Slösurfar, pratar med Sara och ser hur ni en efter en vaknar upp där hemma, hur alla sociala medier börjar komma till liv.

I helgen åker vi till ön Kauai, det ska bli jättespännande. Har hört mycket gott om hur vackert det ska vara så det får ni förhoppningsvis höra mer om nästa vecka. Tills dess,

Massa kramar

🌴

Ebba




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har tänkt länge att jag ska försöka dokumentera hur en vanlig dag ser hur här, jag vet att det är många som har sagt att dom är nyfikna på just vardagen. Men det är svårt, jag känner verkligen att ingen dag är den andra lik här. Jag ska iallafall försöka senare i veckan om jag känner att någon dag är någorlunda normal.

Igår var det hur som helst tisdag och jag bestämde mig för att hänga med på en hajk som skolan anordnade till Manoa Falls som är en vattenfallshajk. Jag har länge tänkt göra just den här hajken för jag har hört mycket om hur snabb och enkel den är så jag tänkte att det blev perfekt att klämma in det innan skolan.

Det tog ungefär en halvtimme att nå vattenfallet i slutet av spåret men som vanligt så fascinerades jag lika mycket av vägen dit som själva målet. Naturen var så fantastiskt vacker. I vanlig ordning är det svårt att beskriva så bilderna får tala för sig själva.

Det har regnat ganska mycket den senaste tiden så vattenfallet var riktigt kraftfullt och fukten i luften gav en känsla av att vara på upptäcksfärd i Amazonas. Det är konstigt hur när man är utomlands saknar precis allt som är svenskt. Jag är verkligen (förlåt pappa) ingen skogsmänniska och har aldrig spenderat någon längre tid i skogen, inte mer än vad skolorienteringen och fritidspassen krävde iallafall. Men i den här fantastiska regnskogen, tusentals mil hemifrån, kände jag hur jag verkligen saknade lukten av svenska barrträd. Hur jag verkligen längtade efter att springa runt i Ensta eller Altorpsspråren någon dag när det är lite småfrostigt på marken men solen ändå skiner igenom bland trädtopparna. Det är konstigt hur saknad fungerar, jag känner mig själv tillräckligt för att veta att det kommer dröja minst tre månader från det jag kommer hem till att jag sätter min fot i skogen igen och jag minns inte senaste gången jag befann mig i en riktig skog annat än när jag genar genom skogssnåren i NP. Men det är fint att sakna, att uppskatta det man har hemma som man annars skulle ta för givet.

Nog om det, Manoa Falls får toppbetyg av mig, jag kan verkligen rekommendera den om man vill göra en snabb och enkel hajk som ändå är oerhört vacker och egen.

Efter skolan samma dag (jag hade lektioner på eftermiddagen) bestämde sig Hyoung och jag för att gå på bio. Jag är ju ett stort fan av att gå på bio i Sverige och gör det nog varannan vecka när jag är hemma med Joachim så det var verkligen på tiden att jag besökte den lokala biografen. Jag trodde det skulle vara precis som i Sverige men oj vad fel jag hade. För det första så var det självklart inte bara popcorn och snacks man kunde köpa i kiosken utan chilikorvar, pizza, chicken Nuggets och pommes med ost- fulla måltider helt enkelt. Och sätena var inga röda sammetssäten, utan stora läderfåtöljer som man kunde luta bakåt så att man nästan låg ner och tittade på filmen. Helt stört, men det sistnämnda hade jag nog kunnat vänja mig vid.

Ja, jag hade fluffiga sockor på mig. Amerikanera är inte snåla när det kommer till Air condition så det gäller att vara förberedd och påklädd.

Vi såg filmen Thor Rangnarok som är en superhjältefilm. Jag älskar superhjältefilmer och den här var riktigt rolig, speciellt kul var det för att den baseras på nordisk mytologi så även fast historien självklart är lite uppdaterad från det vi läste om i skolan så handlade den ändå om Thor och Lokis (Tor och Lokes) liv i Asgaard (Asgård).

Nu ska jag fortsätta lyssna på julmusik. Massa massa kramar!

🌴

Ebba

Likes

Comments

Fredagen förra veckan var Sophies sista dag och vi passade på att checka av Pearl Harbour från "att göra listan".

Jag tänker inte hålla någon längre historielektion om Pearl Harbour men är ni nyfikna så finns det jättebra med information på Wikipedia eller så kan ni se filmen Pearl Harbour med Ben Affleck, trovärdigheten varierar med källan.

Kort sagt så var och är Pearl Harbour en amerikansk militärbas här på Hawaii. Under andra världskriget blev basen attackerad av japanska stridsflygplan och tusentals människor dog. Detta ledde till att USAs president förklarade krig mot Japan vilket jag tror vi alla vet hur det slutar, om inte så hänvisar jag åter igen till Wikipedia eller Ben Affleck.

Minnesplatsen för Pearl Harbour är indelad i olika delar, vi valde att se Arizona memorial som nog är det mest kända. Vi började med att se en kort informationsfilm i hamnen om attacken och sedan tog en båt ut oss till själva minnesmonumentet. Monumentet är en vit byggnad, byggd över ett av skeppen som sjönk till följd av attacken. Flera tusen människor drunknade och ligger fortfarande begravda i vattnet, skeppet är deras krypta.

Jag tror det är speciellt viktigt för min generation som har haft turen att inte leva under ett världskrig att komma ut i världen och se sånna här grejer. Det är så fruktansvärt men det är samtidigt viktigt att minnas. Vi får inte glömma. Vi måste minnas, förstå och hedra, precis som monumentens budskap var.

Massa kramar,

🌴

Ebba

Likes

Comments

Jag vet, jag sa att del två och tre skulle komma förra veckan. Jag vet, jag är sämst. Det finns ingen annan förklaring än att jag har varit lat. Men låt oss inte älta det förflutna, bättre sent än aldrig. Eller hur?

Den andra dagen i Maui började likt den första på frukostcafét Paia Bay Coffee som levererade även denna dag. Vi tog oss därefter vidare till University Of Hawaii Maui College där det just idag hölls en marknad. Vi betalade 50 cent var för att komma in och ta del av vad de hundratals tälten hade att erbjuda. Jag köpte inget men det var jättemysigt att bara strosa runt och titta.

Eftermiddagen spenderades på stränderna Kaanapali beach och Alii Kahekili Beach, båda superfina och vädret visade sig från sin bästa sida. Vi noterade att vattnet på Maui var mycket klarare än på Oahu, jag tror det är för att det inte är lika mycket båtar och turister här. Det var iallafall jättehäftigt att kunna se fötterna även när vågorna svepte över en.

Vi avslutade dagen med middag i vackra byn Lahaina. Likt Paia kändes den trots turistbutiker och restauranger väldigt genuin, inte som de höga skyskraporna i Honolulu utan mer som det Hawaii man ser på film.

Den tredje dagen var även vår sista och vi drog oss lite extra länge i de sköna hotellsängarna. Det tog emot att packa väskorna och checka ut från hotellet, ingen av oss var särskilt redo att lämna detta paradis. Vi tog oss iallafall till Paia för frukost igen. Vi hade nog gått tillbaka till Paia Bay Coffee om det inte vore för att dom hade söndagsstängt. Istället tog vi oss till Cafe Mambo som var minst lika mysigt. Trevlig personal och jättegod mat. Dessutom pryddes väggarna med fin och färgglad konst vilket verkligen satte guldkant på frukosten. Rekommenderar starkt om ni tar er till Maui någon gång.

Efter frukosten gick vi runt lite i Paias alla butiker innan vi blev alldeles för varma och kände att det var dags för ett dopp. Vi tog oss till stranden med det härliga namnet Slaughterhouse beach. Det är en ganska hemlig strand där det är mest lokalbefolkning som hänger vilket passade oss perfekt. Där stannade vi hela dagen och njöt av sol, bad och kortspelet UNO. Tydligen har man lite olika regler i Sverige och Schweiz men det gick bra ändå!

Vi åkte in till Lahaina för middag även denna dag. Vi tog varsin hamburgare på Cheeseburger in Paradise. Maten var fantastiskt god och vi har faktiskt redan nu i veckan gått tillbaka till deras andra restaurang här i Waikiki. Bra betyg.

Efter maten var det dags att lämna Maui och börja ta oss tillbaka till Oahu. Maui bjöd oss på den här vackra solnedgången och vi fällde nästan några tårar i bilen till flygplatsen. Bilderna under är inte ett dugg redigerade, det var nog den vackraste solnedgången jag varit med om i hela mitt liv.

Det blev lite stressigt till flygplatsen då vi inte hittade biluthyrningen där vi skulle droppa vår bil. Men det löste sig förstås och jag hann till och med ringa upp mamma som fyllde år, grattis i efterskott mami❤️

Om ni någon gång får möjligheten att ta er till Hawaii tycker jag verkligen att ni ska spendera några dagar på Maui. Jag själv hoppas verkligen på att få komma tillbaka en dag för att visa min familj den nästintill magiska naturen och de färgglada trähusen i byarna. Jag hoppas Maui förblir så orört som det är nu. Många här pratar om hur det är påväg att bli en turistort- det nästa Waikiki. Det hoppas jag verkligen inte, även fast Waikiki har sin egna charm.

Nästa inlägg blir om Pearl Harbour, ska försöka att inte vänta en hel vecka innan jag skriver igen, men vågar inte lova något.

Tills dess så får ni ha det toppen, det ska jag ha nu när jag går in i min sista månad här. Läskigt!

Kramar

🌴

Ebba

Härliga mamma, som jag saknar dig.

Likes

Comments


Aloha,
Här i Waikiki regnar det som aldrig förr. Det är som att någon har satt på en dusch. Synd att inte kunna vara utomhus men ganska skönt att kunna ta en dag inomhus och kolla film och tv med gott samvete. Men nu, till helgens äventyr!

Klockan 03.30 på fredagsmorgonen ringde väckarklockan och trötta men taggade började vi vår resa till grannön Maui! Flyget gick som smort, vi hann knappt komma upp i luften innan det var dags att landa igen. Vi landade vid halv sju-sju tiden och sedan tog det bara någon timme innan vi satt på ett frukostcafé i den underbara staden Paia och avnjöt frukost i världsklass.

Efter frukosten var det dags att bege oss till Red sand beach som Sophie hade kollat upp. Jag somnade i bilen och vaknade av att jag gungade fram och tillbaka i baksätet. Öppnade ögonen och såg att vi var på en riktig kringelikrokväg (alla täbybor, tänk er typ hagbyvägen deluxe). Slöt ögonen igen och tänkte att det nog snart var över men när jag några minuter senare fortfarande slog huvudet i fönsterrutan stup i kvarten förstod jag att något var galet. Sedan gick konversationen något i stil med:

"Vart är vi?"
"Påväg till red sand beach"
"Ja, men vilken väg är vi på?"
"Ingen aning låt mig kolla...Hana highway"
"Oj"
"Oj"
"Oj"

Vi hade alltså lyckats hamna på den berömda "Road to Hana", känd för sin lummiga natur och-, såklart, sina hundratals svängar. Vägen var som ni ser helt fantastiskt vacker. Jag har kommit fram till att det bästa sättet att beskriva det på är att det är som att man bara låtit naturen vara. Träd växte på träd, vattenfall föll fritt, buskarna var vildvuxna och det fanns inte en yta utanför vägen som inte täcktes av grönt eller blått. Mådde dock fruktansvärt illa av att köra slalom med bilen i två timmar efter att jag inte sovit så mycket så kunde inte njuta riktigt fullt ut.

Vi nådde tillslut byn Hana och letade efter ett kort snacks-stopp upp ingången till vägen mot red sand beach där vi möttes av ca. 15 skyltar som varnade oss för hur farlig hajken ned skulle vara och att vi fortsatte på egen risk. Jag tänkte på hur det kommer sig att jag varje helg här lyckas hamna i någon situation där livet tycks sättas på spel; farliga hajker, fallskärmshopp eller andra konstiga grejer- jag som alltid brukar vara så försiktig i Sverige. Iallafall så var "hajken" ner ett skämt, inget farligare än stigarna över sanddynerna i Tylösand. Tror skyltarna enbart var där för att skrämma bort turister så att stranden inte skulle vara överbefolkad. Det blev hur som helst ett stående skämt hela helgen, hur lyckliga vi var som var vid liv efter denna tuffa pilgrimsfärd.
Men hörni, kolla hur fint det var! Så häftigt med den röda sanden mot det turkosa vattnet och de gröna träden. Fantastiskt hur naturen kan vara så färgglad!

Vi tog oss tillbaka till Paia på kvällen igen via hana highway och den här gången mådde jag inte illa utan kunde ha fullt fokus på omgivningen. Vi stannade vid det häftiga vattenfallet som ni ser här under och för hundrade gången den dagen tappade jag hakan över hur vackert det var. Vi åt middag i Paia innan vi checkade in på vårt hotell som var ett fint hotell vid vattnet. Skönt att duscha i en dusch som man slipper böja sig ner för att skölja håret som jag måste göra i min lägenhet i residenset. Jag däckade på direkten i den mjuka sängen.

Lägger upp dag 2 & 3 i veckan, tills dess-

massa kramar!

🌴

Ebba

Likes

Comments


1.
Precis som många andra ställen i USA så tar man bilen här. Hela trafiksystemet är anpassat efter att du kan ta dig runt med bil. Det stora köpcentrumet, Ala Moana, har till exempel ingen ingång för fotgängare utan du måste gå igenom parkeringsgaraget för att komma in. De flesta ställen på ön går i och för sig att ta sig till med buss, men det tar orimligt långt tid och det är oförutsägbart att veta när bussen ska komma eftersom den inte går efter tabellen över huvud taget. När jag åkte till Aloha stadium för att se på fotboll i helgen tog det mer än en och en halv timme att komma fram. När vi åkte förbi arenan dagen efter med bil påväg till North Shore tog det knappa femton minuter att komma fram. Dessutom är det tyvärr uteslutet för mig att åka buss själv nattetid. Så många av mina vänner som har berättat om obehagliga upplevelser på bussarna här. Till och med dagtid känner jag mig inte helt trygg att som tjej åka själv. Jag är tacksam över att leva i Sverige där kollektivtrafik inte är en klassfråga utan ett effektivt och miljövänligt allternativ för alla.

2.
USA är ett väldigt stort land. Detta kommer nog inte som en överraskning för någon men det är ändå något jag reflekterar över mer nu när jag är på plats. Främst när jag ser på nyheterna. Det händer så mycket hemskheter i det här landet varje dag men när jag ser det på nyheterna känns det ofta lika långt bort som när jag ser det från Sverige. För det är långt bort, både geografiskt men också kulturellt. Ingen delstad är den andra lik, det kan nog Louise @tittajagflyger intyga som just nu tuggar en stat varje dag. Det är som små land med egna lagar, normer och traditioner.


3.
Det svåra med att flytta hemifrån är inte att diska, tvätta och laga mat. Allt det där kommer väldigt naturligt, jag behöver ju mat för att överleva och jag föredrar att bo i en ren lägenhet och bära rena kläder. Det svåra är att tackla allt ensam. Att säga till sig själv att rycka upp sig, att trösta sig själv när det inte finns någon mamma eller pappa att krama på som magiskt löser alla problem. Det är det svåra, i alla fall för min del. Livet är mycket roligare när man får gå igenom det tillsammans och även fast jag har många goda vänner här så är det inte riktigt samma sak som att ha en familj.

4.
Sverige har väldigt god mat. Jag vet att jag tjatar väldigt mycket om det men maten här är inte bra varken till smak eller ur ett hälsoaspekt. Här har man typ två smaker på mat, översött eller översalt. Jag hoppas så jag håller fast vid den här känslan när jag kommer hem för det är verkligen något jag har tagit för givet innan. Längtar så efter färskt bröd, goda flingor och svensk potatis som inte är friterad. Utmanar er alla där hemma att gå ett ärevarv runt Ica eller Coop och bara njuta. Stanna upp vid ord som "ekologiskt" och "närproducerat" och känn tacksamheten över att ni får bo i ett land där dessa ord existerar. En annan reflektion över just mat är att den smakar annorlunda här än i Sverige. Och då pratar jag om att exakt samma märke och produkt skiljer sig markant mellan de två länderna. Ta till exempel Oreos och Fanta, de smakar helt annorlunda här än vad de gör hemma. Vilket får mig att tänka vad Sverige har förbjudit för ämnen som jag stoppar i mig här, för jag har svårt att se att det skulle vara tvärt om, att USA skulle ha hårdare krav. Men kan ha fel.

Acaibowls- räddaren i nöden


5.
I Hawaii bor det många hemlösa. Bara på den 25 minuter långa promenaden jag har till skolan stöter jag på ett tiotal. Man brukar prata om att det finns två typer av hemlösa här, de som "frivilligt" har kommit till Hawaii från andra stater för att tigga på turistgatorna och kunna sova utomhus dygnet runt och sen de som är traditionella hawaiianer som inte har kunnat anpassa sig till det amerikanska samhället. De allra flesta är iallafall harmlösa men det dyker ibland upp rubriker om rån, inbrott och diverse gängbråk, då är det ofta är droger inblandade. Här har man ju en lite mer liberal syn på droger än vad vi har i Sverige. Jag hade kunnat babbla på mer om det men det finns säkerligen lika många åsikter som det finns människor om just liberaliseringen av droger och det är nog ingen som blir klokare av att höra min.

6.
När man lever i ett varmt klimat så spelar varje grad roll. När jag kom hit så kändes vädret likadant hela tiden men nu är det stor skillnad mellan 28 och 31. En ynka grad kan vara avgörande för huruvida du kommer kunna springa eller orka gå till stranden. Och jag känner skillnad på de olika sorters värme som vi har här. Idag är det exempelvis en fuktig värme medans det andra dagar kan vara torr värme eller riktigt hetta.


7.
Rutiner är viktiga. Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur konstigt det är när semester går över till vardag och hur det känns konstigt att skapa rutiner på en plats som är så annorlunda från hemma. För mig är rutiner oerhört viktiga. Det ger mig en möjlighet att planera mina dagar vilket ger mig en känsla av trygghet genom att veta vad jag har framför mig. Det hjälper mig också att känna mig hemma, som att jag har uppgifter här och passar in i Hawaiis ekorrhjul. Det är nog väldigt individuellt hur folk ser på det men för mig underlättade det jättemycket när jag började springa varje dag och kunde börja planera mina dagar utifrån det.

8.
Här går man efter Hawaiian time, vilket i princip betyder att tid helt enkelt inte är så viktigt här. Här finns det inget som heter varken skynda eller effektivitet. Här håller kassörskorna långa konversationer med sina kunder, busschaufförerna tar paus lite när dom vill och under Aloha friday går folk hem från kontoret när dom känner för det. En av mina lärare behövde jobba över en fredag och berättade det som om det hade varit ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Och folk går så långsamt på gatorna. Herregud. Om min mobilkarta säger att det tar 20 minuter att gå till ett ställe får jag plussa på 5 minuter till så jag har trängselmarginal liksom. Det har i och för sig mycket att göra med de japanska turisterna som stannar var femte steg och tar bilder på typ lyktstolpar och blomkrukor, men ändå. Det var svårt i början att anpassa mig efter det här, just eftersom jag är uppväxt i en stad och i en familj där allt gärna går efter ett strikt tidsschema. Jag kan tänka mig att det är annorlunda beroende på vart i Sverige man bor, tänker på KENO reklamerna som visar hur vi stockholmare hela tiden är så stressade "måste skynda mig till yogan nu, det är så viktigt att stressa ner".


9.
Hawaii är inte USA. Detta är nog en av de sakerna som jag visste minst om innan jag kom hit, men som jag har lärt mig mest om här. Och då tänker ni säker "jo men Ebba det står faktiskt här på Wikipedia.."- och absolut, rent officiellt är det ju en delstat. Men dom vill ju inte vara det och dom har aldrig velat vara det heller. Hawaii togs olagligt för att USA tyckte det var en strategisk punkt. Jag läser just nu en kurs om hawaiiansk kultur och jag tycker min lärare beskriver det så bra, hur amerikanarna kommer hit och bara tar och tar från den hawaiianska kulturen utan att ge något tillbaka. Vill skriva mer om det här i ett annat inlägg, påminn mig!

10.
Alla bär på en historia. Jag vet, denna är cheesy. Men det är faktiskt sant. När jag först kom hit så kände jag hur alla jämt var så glada och hade det så himla lätt att lära känna folk. Men självklart är så inte fallet. Ju mer jag lär känna människorna här desto mer förstår jag att dom bär på tunga ryggsäckar, precis som jag och precis som alla andra. Som min lärare till exempel som alltid är glad och skämtsam, han berättade hur han växt upp med tre systrar, den äldsta gick bort när hon fick en stroke, den andra har drogproblem och den tredje är schizofren. Eller som min vän Hyoeun från Sydkorea som alltid är så gullig och snäll som jag nu vet lämnade allt hon hade och flyttade hit med sin amerikanska pojkvän som efter en vecka här bestämde sig för att dumpa henne.

Aldrig har bilden från skam varit lämpligare- delar av den hawaiianska familjen

BONUSRUNDA:
Folk här har faktiskt på sig hawaiiskjortor på riktigt! Seriöst! Inte bara turister. Den ni!

Massa kramar,

🌴
Ebba

Likes

Comments

I lördags var jag på min allra första amerikanska fotbollsmatch när Hawaiis lag Rainbow Warriors mötte San Josés Spartans på Aloha stadium.

När vi kom till arenan så var det fullt ös redan en timme innan. Cheerleaders sprang runt och spred pepp till alla fans och företag delade ut diverse gratis prylar, allt i lagets gröna färg. Det fanns till och med ett liveband och så självklart matställen som sålde allt ifrån traditionella Hawaiinska malasadas till klassisk footballmat, varmkorv och corndogs. Det kändes verkligen amerikanskt.


Väl inne på arenan kom en orkester från det lokala universitetet ut på plan, flera hundra studenter med trummor, trumpeter, cymbaler och Gud vet vad. Kändes som hela Ohaus befolkning var på plan där ett tag. Sedan sjöng en man först den amerikanska nationalsången och sen den lokala.

När matchen började var det lite svårt att hänga med, det är en så himla egen sport. Jag är ju van med fotbollen där man spelar 45 minuter i sträck men här stoppades klockan och spelet var femtonde sekund när bollen gick i marken. Jag applåderade mest när de andra gjorde det och försökte hänga med i hejaramsorna så gott det gick.

Efter ett tag började jag få grepp om spelet och då blev det faktiskt riktigt spännande. Roligaste var i halvtid när orkestern bytte om till halloweendräkter och sprang runt på plan och spelade låtar från Starwars, Supermario och Tetris klädda som bland annat bananer, svampar och pikachu. Folk går lite mer all-in på halloween här...

Matchen slutade med vinst för Hawaii, något som jag förstått inte hör till vanligheten.
Alla var iallafall jätteglada och viftade med palmbladen de haft med sig istället för pom-poms.

Som den här killen som jag hade nöjet att sitta bakom som nog rökt något helt annat än morötter. Han dansade runt med sitt palmblad i någon slags påhittad modern dans som nog hade fått Benke Rydman att tappa hakan. Mycket underhållande.

Både spelarna i det hawaiianska laget och i San Josés lag valde att gå ner på knä fast efter nationalsången, för er som är uppdaterade i den debatten.

Massa kramar,
Ebba

Likes

Comments

Hej alla, hoppas allt är bra med er där hemma!

Mycket har hänt sen sist vi hördes, jag ska försöka sammanfatta så gott det går men om jag missar något dyker det upp i något annat inlägg. Som rubriken säger har det varit en tid fylld av toppar och dalar, både bokstavliga som emotionella. Utan att bli allt för djupgående på det sistnämnda så svimmade jag på stranden här i Waikiki. Jag var själv vid tillfället och min rumskompis var på en annan ö, flera timmar bort. Jag ropade ut på engelska om någon snälla kunde hjälpa mig och ett fantastiskt kanadensiskt par hjälpte mig in i skuggan under deras parasoll och runt om mig kom främlingar till höger och vänster med mat och energidryck. Jag vet fortfarande inte varför jag svimmade, antagligen var det värmen som blev för mycket för mig. Jag mår hur som helst bra nu och är så tacksam över att det fanns folk runt mig som hjälpte till, riktigt fina och bra människor. Men ensamheten som tidigare varit min styrka här har istället blivit en rädsla, något som är fruktansvärt jobbigt när man bor tusentals mil ifrån mamma och pappa allt som kallas trygghet.

Sedan dess har jag försökt distrahera mig från hemlängtan, vilket har kommit perfekt i tid med att min rumskompis har blivit träningsgalen. Det började med att hon prövade och misslyckades med att få på sig ett par jeans hemifrån och sedan dess har hon slängt ut alla våra chips och dragit ut mig på hajker och löprundor varje dag. Riktigt skönt har det varit.

I helgen gick vi upp fyra på morgonen båda dagarna för att slippa hajka i den starka solen och samtidigt få belöning i form av vacker utsikt i soluppgång. Ni som känner mig väl vet hur mycket jag älskar att gå upp tidigt, not. Första dagen gjorde vi Pillboxhike igen, den har vi gjort innan men för Jakob, Melanie och Sophie var det första gången. Det regnade på vägen upp och för första gången på väldigt länge frös jag. Men när vi nådde toppen slutade det och soluppgången i ett nyduschat Hawaii gav riktigt vacker utsikt.

Andra dagen gjorde vi Koko Head trail. Det är som en lång, ojämn trappa upp för ett högt berg. Jag hade blivit varnad från flera håll över hur utmanande hajken skulle vara och det var ingen lögn, med en tung ryggsäck var det galet tufft. Vissa delar fick jag krypa över trappstegen på alla fyra, under mig var det ett stup rakt ner. När vi efter svett och kanske inte tårar men rejält med gnäll på tyska från Jakob nådde vi toppen. Utsikten var fantastisk.

Efter det åkte vi till Sandy beach där Sara knäppte de fantastiska bilderna härunder.

Idag skulle jag och norska Kari hajka upp för Diamond Head. Tyvärr var spåret stängt så vi promenerade tillbaka till Waikiki och köpte glass, men det är faktiskt också okej. Nu vilar jag benen i väntan på att Sara ska komma hem. Hon vill säkert ut och springa...

Massa kramar,
Ebba
🌴

Likes

Comments


Nu har jag varit här på Hawaii i fyra veckor, på tisdag är det en månad. Det är konstigt att känna att tiden här både har gått snabbt och långsamt, hur Sverige och inlägget jag skrev på Arlanda känns så långt bort men hur det ändå var alldeles precis nyss.

Inte så mycket har hänt den senaste veckan, därav den dåliga uppdateringen på bloggen. Jag har börjat komma in i vardag och rutiner på ett annat sätt än jag har gjort innan men det har varit lite svårt- strand, hajk och semesterort är ju så långt bort ifrån vardag jag kan föreställa mig. Att gå från att jonglera skola, jobb, körkort och träning i Sverige till att ha all tid i världen är en svår omställning. Det är såklart jätteskönt att kunna lyssna på alla de podcasts och ljudböcker som jag inte hunnit med innan och det är härligt att kunna vakna upp på morgonen och fråga sig själv vad man vill göra idag- inte vad man måste göra. Samtidigt så blir jag lätt rastlös och känner att jag inte utnyttjar min tid här tillräckligt, även om jag förstår att man inte kan bestiga berg, hoppa fallskärm eller åka till paradisstränder varje dag.

Dessutom börjar jag känna av att jag ska vara här under en längre tid, varje vecka säger jag hejdå till någon som ska åka hem och kompisgänget som till en början var ganska stort har blivit lite mindre, även fast vi fått några tillskott. Det är väldigt många tysktalande studenter här och dom tenderar att dra sig till varandra. Jag märker hur bortskämd jag är med vänner i Sverige som alltid ställer upp och som jag kan ha djupa diskussioner med, något som blir en svårighet här med språkskillnaden.

Min nya favoritsysselsättning är iallafall att gå till stranden efter skolan när det har blivit lite svalare (29 grader istället för 31) och den värsta turistströmmen har lämnat. Ibland får jag med mig någon men oftast är det bara jag och då har jag gjort till vana att lyssna på sommarpratare och lösa dagens sudoku. Här har sommaren inte tagit slut än.

Stranden här i Waikiki är väldigt annorlunda från paradisstränderna längre bort på ön. Fullt av folk och man måste verkligen leta efter en yta att få plats med handduken på. Det är ganska vanligt att turisterna här aldrig lämnar Waikiki och stannar på den här stranden vilket är tråkigt för den ser i princip ut som alla andra stränder i världen. Men det är en oerhörd lyx att det bara tar fem minuter från det att jag kliver ut ur dörren till att jag sätter fötterna i sanden och oftast är jag ganska trött efter en dag av skola och då vill jag inte sätta mig på en buss till någon av de finare stränderna.

I andra nyheter har jag hittat svensk filmjölk, äter inte filmjölk hemma men så glad att hitta något på yoghurthyllan som inte består till 50% av socker.

<3<3
Ni anar inte kärleken.

Nu ska jag sova för imorgon ska jag iväg på snorkeläventyr. Massa kramar!

/Ebba

PS. Det är fortfarande 30 september här och Sandras födelsedag! Saknar dig sandroallessandro<3

Likes

Comments

Aloha!

Idag gjorde jag något som jag drömt om sedan jag var liten, jag hoppade fallskärm! En av de sista sakerna mamma sa till mig innan jag åkte var "ingen bungyjump och ingen fallskärmshoppning" men redan då hade jag pratat med Maja som hoppade när hon var här och jag hade bestämt mig för att jag också skulle göra det.

Vi gick upp klockan 6.15 imorse, och jag sa till familjen och Joachim att vi planerade att hajka innan det skulle bli för varmt, jag ville inte att dom skulle oroa sig i onödan. Efter en snabb frukost och diverse "varför gör vi det här??" blev vi upphämtade av en minibuss som tog oss till North Shore där vi skulle hoppa. Väl där fick vi kolla på en instruktionsfilm och sedan skriva på dokument som höll oss helt ansvariga för vår potentiella död samt förklarade att vi inte hade någon rätt att stämma företaget om något skulle hända. Jag är inte ett dugg höjdrädd eller flygrädd, men när vi var tvungna att skriva på vår egen död så började jag tveka. Men jag hade tagit mig så långt och jag som är så envis som jag är vägrar ju vara den som ger sig.

Efter jag hade fått träffa John, instruktören jag skulle hoppa med, och övat på start och landning begav vi oss mot propellerplanet. Ett litet litet plan utan varken säkerhetsbälten eller stolar över huvud taget. Mamma skulle dött.

Vi var i luften i kanske 15-20 minuter och sedan var det dags. Jag hoppade först, allt gick väldigt snabbt. Jag hann knappt tänka innan jag flög. Det var en så sjukt häftig känsla, det är så svårt att beskriva. Det känns så naturligt men ändå helt främmande. Och så himla vackert, bilderna får tala för sig själva!

Har fortfarande adrenalinpump. Är så stolt över mig själv för att jag vågade, nu har jag maximal skryträtt några dagar framåt.

Massa kramar,

Ebba

Likes

Comments