Jag är tacksam över att jag fått denna chans på behandlingshemmet. Det är upp och ner. Både för och nackdelar med brister. Men jag är lika tacksam över att jag fått denna chans till att kunna få ett fungerande liv.
Idag är jag extra tacksam över att få ha en otrolig fin varm terapeut som jag har i min trauma behandling, som jag nu genomgår.

Visa stunder avskyr jag henne mer en något annat. Många gånger vill jag be henne dra åt helvete med alla hennes råd som jag inte tycker låter bra. Men innerst inne vet jag att hon inte vill mig något ila. Hon vill bara mitt bästa. Hon stöttar mig då jag behöver råd och tips, hon som svarar då jag ställer frågor som kräver ett svar, hon som ger mig feedback. Hon som inte dömer ut mig.
Hon som finns vid min sida ett tag.
Ett litet sms med ett "godnatt" ifrån henne gör mig trygg. Hon är en stor trygghet för mig. Hennes kramar är heliga, även fast närkontakten är jobbig. Det jobbigaste är att jag vet att hon inte alltid kommer vara vid min sida. För jag är "bara" hennes jobb ett tag. Men jag är glad och tacksam över att jag har henne ett tag till i alla fall.

Min resa har precis börjat, och jag vet att den kommer att bli bra tillslut!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Försöker påminna mig i dessa svåra stunder. Med att upprepa för mig själv flera gånger om "i'm strong". Kampen är tuff men jag ska vara stark. Jag är stark. Alltid. En dag är jag fri. 🕊
#staystrong

Likes

Comments

Ibland känner jag mig borta. Ibland mår jag bra, ibland mår jag dåligt. Ibland vill jag spy på mig själv, ibland tycker jag att jag duger. Ibland skäms jag över vad jag gjort och hur allt blivit, ibland känner jag mig stolt över hur långt jag kommit..
Ibland vill jag be om hjälp, ibland vill jag klara mig själv.
Stabilt. Ostabilt. Hel men endå trasig.
Jag känner så mycket känslor. Det bara snurrar runt i huvudet. Allting är oklart. Förstår ni känslan? Att inte ha kontroll på sina känslor. Ibland vet jag inte vilken känsla jag känner. Då alla känslor kommer på en o samma gång. Det går inte sortera känslorna.
Jag vill skratta samtidigt som jag vill ligga i en famn och låta alla tårar komma.
Men jag är för rädd för att släppa ut alla tårar. Jag är för rädd för närkontakt.
Jag mår bra, men ändå mår jag så dåligt.

Jag är svag och skör för tillfället. Jag är stark. Men inte just nu.

Likes

Comments

Ensam är väl stark? Jag står ju här i alla fall, trots att varenda liten del i min kropp värker. Jag mår "bra", samtidigt som jag mår så otroligt jävla dåligt. Jag försöker inte ens ta hand om mig själv.. Min Stålmask har åkt på igen utan att jag vill ha den på. Varför blir det så att den hela tiden åker på? Det gör så jäkla ont att känna och tänka. Istället distraherar jag mig med att hjälper andra. Det är ju det jag är bäst på.

Likes

Comments

Kort förklaring om helgen. Låter bilderna tala lite om helgen ✨
I fredags så hämtade vi upp Leilis på tåg stationen vid 21.00 då hon kom över helgen eftersom att det va sista familjebands helgen.
Lördags eftermiddag spenderades med en fika i några timmar med fina Cecilia.
Lördags kväll spenderades med Leilis, Sanna och hennes mamma på en resturang inne i Hässleholm. Väldigt mysigt men hade hoppas på att sitta kvar ett tag och bara prata lite strunt men så blev det inte tyvärr.
Väll hemma efter restaurangen la vi oss och myste framför tvn.
Idag söndag har det inte hänt så värst mycket. Jag och några vänner hade pyjamas mys inne hos mig med en bra film och massa gott.

Likes

Comments

Det är som att bli sparkad på när man redan ligger ner.
Jag är så frustrerad, irriterad, arg, ledsen och tankspridd. Ja alla dessa känslor som till slut får en att explodera.
Jag är så arg, så arg på hur den slutna psykiatrin behandlar vissa patienter. Speciellt oss med den förbaskade diagnosen " instabil personlighetsstörning" rättare sagt borderline så som det hette förr och är mest "känd" för.
Jo varför undrar ni?.. jo jag kan skriva och berätta om flera olika händelser hur vi med just borderlinediagnosen blir behandlade inom vården.
Men jag ska försöka hålla mig till varför jag känner mig så frustrerad och arg på slutenvården just nu.

Jo Ikväll körde jag och Julia in en annan medpatient här ifrån till akutpsyk då h"n skadat sig här hemma genom att ha använt ett vasst föremål emot sin arm. Även snurrat runt en plastpåse runt halsen och huvudet som jag lyckades dra bort i tid..
Väl inne på akutpsyk så försöker M strypa sig själv igenom att använda ett visst föremål på toan..
Jag och Julia försöker få kontakt med M men lyckas inte få en ordentlig kontakt. Sköterskorna kommer och låser upp toan och där är M..
H"n har ett föremål runt sin hals som sköterskorna lyckas ta väck. Efter händelsen hänvisar de tillbaka oss till väntrummet.. Vi sitter 7 timmar i hopp om att M ska få den hjälpen hon behöver.
I detta fall en inläggning på en sluten avdelning, för vår säkerhet men speciellt för M's säkerhet.
Efter 7 timmars väntan är det äntligen M's tur att träffa läkaren.
Vi sitter kvar och hoppas på att M äntligen ska få hjälp..
10 minuter har gått och läkaren kommer ut för att hämta oss. Läkaren ville berätta vad hon och hennes bakjour har kommit överens om.
" Jo det är så här att vi har beslutat att det inte är bra för M att bli inlagd då M kan bli mer självdestruktiv. Men även att M har diagnosen borderline. Och enligt forskning så visar det att patienter som ni med borderline inte blir hjälpta av en inläggning. Det blir oftast värre"

Redan där kände jag hur det började koka inombords. Alla möjliga dömande tankar kring läkaren och vården snurrade runt i huvudet. Jag valde att svälja min irritation och acceptera läget.
Vi försökte med allt vi kunnat för att M skulle få den hjälp hon behövde/ behöver men det gick inte. De hade redan bestämt sig.
Vi går alla tre ut ur rummet med olika tankar och känslor.
Vi fick helt enkelt acceptera och ta en sak i taget. Vi tar minut för minut alla tre. Men speciellt M då hon inte alls känner sig hjälpt eller väl bemött. Hon ropar efter hjälp men får ingen hjälp.

Hur sjukt är inte detta?
Ska vi med borderline bli nedvärderade, kränkta och inte få hjälp på samma sätt som en annan patient utan diagnosen?

Likes

Comments

    Godmorgon

    I denna skrivande stund sitter jag i väntrummet på vårdcentralen. Kön är lång. Många sårbara snörvlar av förkylning. Lika så jag. Jag är inte här pga förkylning. Denna gång är jag här för att få hjälp utav en sjuksköterska som äntligen ska ta bort min kateter som jag burit runt på en hel vecka.. Denna vecka har varit ett helvete med smärta och obehag av denna förbaskade kateter. Men nu är det äntligen dax att ta bort den. Ingen är lika glad och lättad som jag över d...etta.

    Jag hör en kvinnlig sjuksköterska som ropar upp mitt namn. Så nu är det min tur att få gå in.

    Hoppas ni får en fin dag. njut av morgon solen ☀️ Om den tittar fram. Det gör den hos oss.


Likes

Comments

Välkomna hit.

Jag har den senaste har jag fått förfrågningar om jag kan öppna en blogg igen. Som många redan vet så har jag tidigare haft blogg.

Men har nu valt att skapa en ny blogg, då jag inte riktigt vet vad som står ifrån förr.
Det är ett nytt kapitel i mitt liv som ni säkert redan vet.

Jag befinner mig på ett behandlingshem. Sen snart 1 år tillbaka.
Här får ni följa min vardag utav ovanliga erfarenheter.
Här kommer jag för det mesta dela med mig av min vardag med psykisk ohälsa. Men även alla glada stunder.

Likes

Comments