Header

Postad i: Mammaliv

Lika ostrukturerat som mitt lilla strukturerat ostrukturerade liv är - blir också denna blogg. Obviously. Min entusiasm för allt annat förutom min familj går i vågor. Nyhetens behag lade sig snabbt - kanske lika snabbt som jag insåg att mitt liv inte är särskilt händelserikt. Fast samtidigt så är det ju det. Jag råkar bara vara en sån som förstår att mina små nyanser av vardagen kanske inte är så spännande för resten av världen att ta del av. Det sista jag vill ha är en "Idag åt Heylie plättar och vi matade ankorna. Älskar mitt liv!!!!-blogg". Vi äter typ aldrig plättar och har nog aldrig matat en anka under Heylies levnadstid för den delen heller.

Så den här bloggen är allt annat än frekvent uppdaterad regelbundet. Mer som en sporadisk lurig kärleksaffär - jag skriver när det är mörkt, jag är ensam, ungen sover och jag har lite tid i hemlighet.

Och eftersom jag skriver nu har jag ju såklart något att berätta också!

Det råkar vara så att Pontus jobbar på ett företag som lyxar till det för sina anställda och när de gör det så får vi som är respektive också följa med. Hur schysst? I vilket fall som helst så bjöd de på en flygresa med hotell, restaurangbesök, fri bar (!!!!!!!), besök i en saltgruva och lite annat trevligt i Krakow, Polen. Vilket också innebär att Heylie fick sova borta från torsdag kväll till söndag - och det var INTE lätt för våra mamma och pappa-hjärtan. Men vi tänkte att det vore dumt att inte ta tillfället i akt och passa på att bara vara vi två, en weekend, hotell.. Ja.. ni fattar.

Men vi insåg redan i julas att vi blivit de där människorna man sa att man aldrig skulle bli. I julas bjöd företaget på julbord med hotellövernattning i Malmö, och redan då satt vi i smyg och tittade på bilder på Heylie, zoomade in hennes söta lilla ansikte och bara saknade henne sådär löjligt mycket. En gång gick vi ut också, bara vi två, blev fulla och satt och pratade om vår coola dotter med okända människor som nickade artigt och bara "åh vad söt.."

Vi blev människorna som visar 62816 bilder på samma unge i olika vinklar och bara "kolla denna! åååh och denna också!! alltså visst är hon söt?!". Och det glädjer mig. För gud vad vi båda älskar den där ungen. Hon är verkligen bäst.

Nåväl, en flygrädd jag tog ett glas mousserande precis innan landning och plötsligt var allt sjukt roligt på ett flygplan. Vet inte om det är höjden som spelar in, eller om jag dricker så sällan så att ett glas vin gör mig jättekul på fest, men det gjorde susen. Jag skulle nog säga att det botade min flygrädsla. Jag minns att jag satt och tänkte "OCH OM VI DÖR?! VEM BRYR SIG? FLYGA ÄR JU JÄTTEKUL!"

Väl framme i Krakow bjöds det på middag på kvällen och jag hade ju packat ner en svart kort klänning och ett par skor med klack. Kände mig jättegraciös de första 5 meterna men sen fick jag verkligen koncentrera mig på att fortsätta se graciös ut resterande 10 minutjävlar på kullersten genom stan bort till restaurangen.

Och efteråt, när vi skulle gå tillbaka till hotellet, så kom det värsta regnoväder jag någonsin skådat. Så jag gjorde det enda rätta.
Jag slet av mig skorna och sprang barfota i ösregnet som en lantlolla genom hela gamla stan i Krakow. Tänk er synen, håret pissblött, iklädd kortkort, mascaran rinner och ögonbrynen är inte så perfekt målade längre, barfota. Det värsta är att jag höll inte ens i skorna själv, det gjorde Pontus, så där sprang jag utan skor och utan tecken på att jag ens ägde några. I en alldeles för kort klänning.

Jag valde mer fotriktiga skor för resten av resan, som för övrigt är en dimma av Mojitos, somersby ölcider(?) och en himla massa roliga människor, god mat och några väl bevarade feel good-minnen. Vi saknade Heylie, men jag vet att vi "still got it"! Vi är inte helt jättegamla och tråkiga än.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Postad i: Mammaliv

Min kväll på jobbet var minst sagt intressant. Och jag älskar mitt jobb, verkligen, att jobba på HVB är så olikt mina tidigare jobb inom hemtjänsten och ingen dag ser likadan ut. Men när jag stämplade ut 21.45, satte mig i bilen så kom den där känslan forsandes som ett och ett halvt vattenfall. Glädjen i att komma hem till värme, kärlek och min familj.

Hur skönt det än är att komma iväg och jobba, vara annat än mamma, prata med vuxna människor, få vara ifred och känna mig bra på något - så slår inget känslan av att kliva in i ett varmt hem och smyga in i sovrummet och försiktigt pussa mitt älskade barn i håret, känna doften av hennes hud och bara känna mig sådär gränslöst älskad.

Och att komma hem till min älskade Pontus. Han som gör allt för oss, verkligen. Jag är så tacksam över att jag har en familj och två människor som älskar mig mer än något annat i världen.

Men jag tänker också på de som inte har det, eller som har det men ändå känner sig så ensamma. Jag tänker på barn som växer upp i ett kallt hem utan kärlek, utrymmet att få känna känslor, utvecklas och växa inuti. För växer gör kroppen, men det som finns inuti får inte alla gånger blomma ut.

När jag lämnade Heylie på förskolan blev hon ledsen. Nu har hon varit hemma i 1,5 vecka och då är det alltid lite jobbigt när man kommer tillbaka till föris. Och jag vänjer mig nog aldrig. Klumpen i magen är lika stor, tårarna bränner fortfarande bakom ögonlocken och jag ringer fortfarande varje dag och frågar hur det går. En pedagog sa att det var så fint att jag gör det och tar mig den tiden, att alla gör inte det. Så de skickade en bild på när hon åt och senare en till när hob lekte och var glad. Och jag skriver inte det här för att jag vill framstå som bättre än någon annan, jag vet hur det är att ha fullt upp och knappt hinna gå på toa. Knappast gå undan för att ringa. Men jag tänker att man borde göra det ändå. Vi måste alla ta oss tiden. För våra barns skull.

Vet inte vart jag vill komma egentligen, det är bara hemskt att det finns barn som växer upp utan kärlek, i misär och under tragiska förhållanden.. Så jag går och luktar lite till på mitt livs största mening, viktigaste uppgift och syftet med varför jag finns. Jag älskar dig mitt barn, och jag ska säga det varje dag resten av ditt liv.

Likes

Comments

Postad i: Mammaliv

Jag tänker absolut spinna vidare på det ämne mitt första inlägg här på bloggen startade med. Jag begriper inte hur de fixar det - bloggarmammorna alltså. Idag vabbar jag för Heylie har varit sjuk (igen) och astman är sådär schysst på att ge med sig. När vi vaknade imorse hörde jag ett tydligt HALLÅ?! från spjälsängen som ligger så nära kanten på min sida av sängen som det går. Som den hönsiga mamman jag är så rullar jag omedvetet bort ända in till kanten till spjälorna typ trasslar sig i mitt hår, för att höra om något skulle hända under natten med Heylie. Baksidan av att vara sådär hönsig att håret trasslar sig i spjälorna är också att man verkligen kan riskera hörseln. Heylie hade nämligen satt sig upp och jag hörde inte att hon sa hej en gång, antagligen, så hon lutade sig fram och skrek HALLÅ i mitt öra. Det ringde till i en halv evighet först men släppte ändå förvånansvärt fort. Där satt hon, söt som bara jag och hennes pappa kan tycka att hon är, och såg otroligt nöjd ut.

Så började vi dagen. En nöjd Heylie och en nästan döv morsa. Men hey, the kid is fine! Det är ju det som räknas. Great parenting på mig idag (också!). Vi har läst "lilla kanin" säkert 745 gånger och det är lika kul varje gång tycker Heylie. Jag kan inte låta bli att längta lite till jobbet, fast så får man inte säga. Jag älskar att vara med Heylie, men efter att lilla kanin gömt sig under halmbalarna på åkern för 8297 gången så har jag svårt att se lika engagerat överraskad ut när han tittar fram.

Men som vanligt när något nytt tar plats i mitt liv, som den här bloggen, så blir jag så taggad på att göra det jätteofta. Att skriva i bloggen alltså. Så jag tänkte att jag skulle passa på när Heylie sover middag. Och hon somnade på typ 2 minuter. Sen skulle jag bara dö i soffan en stund, röka några cigg medan jag satt i telefonkö till skatteverket för att se om jag ska få byta efternamn eller inte - och sen gick jag in och satte mig vid datorn. Kom på att jag kan göra en ny header och spånade på vad jag skulle skriva om idag. Jag spånade så länge så att Heylies middagsvila helt plötsligt var slut - PRECIS när kliet i fingrarna inte gick att undgå längre.

Men där satt hon - ni vet så där varm och gosig som bara ens egna älskade unge kan vara när de vaknat och man bara älskar dem lite högre och lite starkare, som om det faktiskt gick att göra det högre och starkare än man redan gör. Mammor - ni vet känslan.

Så jag tänkte att jag skulle prova och se om bloggarlivet och mammalivet kunde enas. Och visst kunde de det. I skrivande stund lyssnar jag på olyckskorpen och bredvid mig sitter i Heylie i sin matstol och läser lilla kanin och äter jättemånga majskrokar. Det kanske är så de gör, mammabloggerskorna.. Jag vet inte. For all I know är olyckskorpen bara rolig till ungefär nu. Så jag knyter ihop det här.


Kram från mig och Heylie.

Likes

Comments

Alltså jag har alltid funderat över den stora framgångspotentialen som automatiskt uppenbarar sig i samma sekund som man får ett plus på graviditetstestet. Det är liksom som en port in till det möjliga kändisskapet? Jag pratar naturligtvis om det stora fenomenet kallat mammabloggar och mammainstagram. Jag har aldrig fattat hur dessa mammor får till det egentligen. Men det känns som att allt man behöver ha ett jättevitt hus, en fin fårskinnspläd och en bebisgarderob fylld med mini rodini och newbie.. Och så en känsla för inredning och bildkomposition. Och en systemkamera, en städerska och typ all tid i världen. Det vill säga- allt jag inte har. Jag ville också ha ett superfint Instagramflöde med vackra bilder på min gravidmage och ett ansikte som utstrålade typ moder jord själv i egen hög person. Istället utstrålade jag kaskader av allt jag åt och levde helt seriöst i en rosa morgonrock jag köpte på engelbrektsboden för typ inga pengar alls. Jag har kastat den. När jag återhämtat mig efter det sjuka som heter föda barn ville jag verkligen se ut som en människa igen, men morgonrocken hängde där och kallade på mig typ. "Ta på dig mig, jag är din trygghet, hos mig får du vara äcklig och ha rufsig hår och aldrig gå ut. Jag vet att du vill!!!" Så jag slängde skiten.

Jag har inte bloggat på typ hundra år. Sist jag bloggade hade jag en fas i livet då jag var sjukt hooked på smink, löshår och att skriva om min adhd-problematik. Jag var singel och körde min blåa Audi TT och faktiskt sjukt snygg! Jag tittar ibland på gamla selfies och tänker att mitt good looking-game var rätt så top notch på den tiden. Men alltså nothing beats being a mom.

För helt seriöst! Jag har varit mamma i över ett år nu och jag har HELT SERIÖST the best kid ever. Så säger alla mammor, I know, men jag lovar. Min lilla tjej är verkligen something special. Ibland undrar jag hur hon kunde bli så awesome. Men så kommer jag på att hon är ju min och Pontus. Och vi är faktiskt också ganska awesome. Alla säger så, I know, men jag lovar. Vi är faktiskt det.

Mitt mammaliv är inte glammigt för fem öre. I skrivande stund sitter jag i soffan och har på mig min polarnpyjamas med hål mellan benen och undrar varför jag har startat en blogg egentligen. Jag har liksom inget speciellt att tillföra till mammabloggarkategorin. Här hos oss är det liksom det vanliga. Vi jobbar, går på förskola, vabbar, jag pluggar också och här hemma hinns kaffet aldrig drickas varmt. Ungens kläder är inte svindyra och vår fårpälspläd har nån fläck av oidentifierbar karaktär och är full av hundhår flera månader efter att hunden flyttade hem till svärisarna.

Men som den oundvikligt fantasifulla tänkaren jag alltid varit och fortfarande är - kanske någon kan finna mina vardagsobservationer och tankar intressanta. I så fall, läs. Om inte, läs Fredrik Backmans böcker. Han är helt seriöst ett geni.


Likes

Comments