You said that I helped you be strong. I had a hard time understanding it then, but I do now. You said I helped you. You helped me in return. It's going to happen. I'm going to do it. And I'm going to keep you in mind when I take on my journey. I think you'd like that. I love you. You were so pure, so kind. My friend, my brother. I'll always remember you and the good ol' days. I miss you. We all do.

Sleep now.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

En pojke. Liten och ynklig för världen kanske, men trots allt levande och kännande. Precis som alla andra. Att vara liten kan vara svårt ibland. De oskrivna reglerna som gäller är komplicerade och tempot är för snabbt för att hänga med i svängarna. Istället ramlar du omkull, med knäna uppskrapade och kinderna rosiga. Det är pinsamt när en inte hänger med.

Det är jobbigt att vara liten. Att stå upp för sig själv och säga ifrån är tabu. Istället ska en vara tyst, låta det ske. Inte streta emot. Vara en duktig pojke och ta emot det med öppna armar. Välkomna det när det svider till i ansiktet när en knytnäve flyger fram.

Vill inte gråta, men tårarna kommer ändå. Jävla tårar. Nu ser dem att en är svag, att en är någon som en kan roa sig med. En sak. Något roligt. Som en pissmyra en trampar på, bara för att, för att få känna sig större än vad en egentligen är en kort stund.

Spring inte när dem kommer. Det blir värre då. Det kommer göra mer ont och du kommer gråta än mer. Låt dem komma. Låt dem få tag på dig, trycka ned dig i det kalla och blöta, få köra ner snö i halsen på dig. Låt dem bara. Dem tröttnar om du inte slår och sparkar och skriker. Kläderna kommer vara blöta och du har väl säkert mask i magen efteråt. Men det går över. Det är ju det alla vuxna säger, i alla fall. Sätt plåster på såren och fortsätt med dagen.

Det gör ont att ljuga, men ljuga ska en. Annars får en skit för det. Annars är en en jävla tjallare, som dem brukar säga. Vill ju egentligen tala sanning, säga som det är. Berätta allt. Få ventilera denna förjävliga ångest för lyssnande öron. Då kanske det blir lättare att andas sen. Men ljuga, det ska en. Ramlade i en trappa är standard. Då får en höra att en är klumpig, att en ska skärpa sig och se sig för vart en sätter foten. Och då ska en självklart nicka och hålla med, för rimligtvis så är ju det det enda rätta.

Att vara ledsen vid middagsbordet får en inte vara. Nej, för då ska en prata om hur bra dagen har varit och hur duktig en har varit i skolan. Äta allt på tallriken måsten en också göra. Inget får lämnas kvar, för tänk på barnen i dem fattiga länderna som inte är lika lyckligt lottade. Tänker på dem gör en när man får höra om det dagligen. Allt ska ätas upp. In i munnen och svälj. Men det är äckligt att äta när en är tjock. Att vara centrum för vakande ögon gör det bara ännu svårare att öppna käften och sätta gaffeln i munnen. Blir inte ens glad över att det är favoritmaten som serveras. Det kunde likväl varit ärtsoppa och det hade varit lika äckligt ändå. Tom i magen ska en vara, för annars är en fet och äcklig. Det är ju det alla säger. Ljug för mamma när hon frågar. Säg att du inte är hungrig. Ryck på axlarna, gå från bordet, och lämna maten orörd.

Att gråta sig till sömns är inte ovanligt längre. Svepa in sig i täcket och försvinna under det mjuka känns mer som en trygghet nu för tiden. Att slippa synas och bara se svart är mer än välkomnande. Att inte höras är en annan femma. Det gör ont i bröstet när hulkandet vill komma ut och göra sig hörd. Trycka ansiktet mot kudden för att dämpa sorgen är det enda en kan göra. Snyfta och gråta tills tyget ligger blött och fuktigt mot ansiktet, men låt ingen höra. Låt ingen höra att du är ledsen, låt ingen få veta att allt är pest och pina.

Det är utmattande att spela teater hela tiden. Axlarna sjunker ned av tyngden som väger mer än bly. Det svider i ögonen av sömnlösheten och tårarna som aldrig tycks få ett slut. Vill gärna få ett slut. På allt. Få slut på hjärnspökena och känslorna som bara ställer till med ändlösa problem. Få slippa att inte kunna andas hälften av tiden. Få slippa gömma nedkissade byxor i tvättkorgen. Få glömma bort definitionen av kroppsideal. Få sluta existera. Bara försvinna och inte finnas mer. Vara ingenting.

Ingenting är vad du kommer svara om någon frågar vad du vill bli när du bli stor, för det är precis det du vill bli. Ingenting.

Likes

Comments

Like what you see? Follow my tumblr or instagram!

But You Didn't Have to Cut Me Off

They’ve been driving for hours now and it feels like forever since they last saw a building. There’s nothing as far as the eye can see. Just fields and an endless road and some trees here and there. Warg can hardly wait until they reach the next diner. He’s hungry out of his damn mind and his body is screaming for coffee in the form of a very annoying headache.

He sinks further into the passenger seat, burying his face into his hoodie. Usually he wouldn’t mind it being quiet, but it’s almost agonizing now when he isn’t on the road by himself. He’s got company by a certain Mr. Vincent Barker now, and Warg isn’t really a big fan of awkward silences.

His eyes keep looking ahead, at that irritatingly long road in front of them. God, at least when he was alone and got sick of the silence he could just whip out his earphones and listen to music.

Wait. Music. They can listen to music! They have a fucking radio for crying out loud! Why didn’t he realize that sooner?

Warg straightens himself and reaches for the radio to turn it on, ignoring the “What are you doing?” from Vince. The radio lets out a couple of crackling sounds and he can clearly hear the jagged mumbles from people talking on the radio stations. And then – thank fucking God – music can be heard in the speakers and he immediately relaxes into his seat.

You can’t be too picky about what music to listen to when it comes to the radio, so he tries to ignore the incredibly stupid pop song that’s playing at the moment and focuses on how there’s no deafening silence in the car anymore.

”I didn’t know you were a Katy Perry fan,” he hears Vince say and he doesn’t even have to look at him to know he’s got one of his stupid smirks plastered on his face, and Warg can’t stop the sound of annoyance that leaves him.

”I’m not,” he replies. Really, he isn’t. He stops his foot from tapping to the beat the moment he realizes what he’s doing. Fuck pop. He needs some good ol’ Metallica blasting through the speakers to restore his pride, pronto.

”Whatever you say, puppy,” Vince says around an amused chuckle. Warg wants to punch him in the face.

There’s a moment of silence between them once again as the song comes to its end and another song starts playing. Warg freezes when he notices he recognizes the song. He hates himself for it, but it’s one of his ’guilty pleasure songs’ that he’s been listening to in secret. He would never ever in his whole life tell anyone about it, it would crush his image into tiny little pieces if he did. Damn you, Gotye.

He digs his teeth into his bottom lip and tries his hardest to not tap his fingers to the song against his knees, but it proves to be more than difficult. He manages a glance towards Vince who’s got his eyes focused on the road, and he notices that the guy’s index finger is moving up and down on the steering wheel. Even his damn head is nodding slightly to the beat.

Warg twitches in surprise when Vince suddenly turns his head to look at him. A smile is creeping up on Vince’s lips again and he raises an eyebrow towards him in a comical manner, and Warg can’t keep himself from grinning when Vince’s smile grows wider by the second. And then, all of a sudden, they’re both screaming the lyrics to the song at the top of their lungs and laughing hysterically at the same time.

Now you’re just somebody that I used to knooow-

It doesn’t feel so bad not being alone anymore.

Likes

Comments

Are you into quality games with dreamy scenery, complex characters and character development, heartbreaking storylines that renders you emotional the rest of the day, and amazing in-game soundtracks? Then I'd strongly recommend giving Life Is Strange a shot!

Life Is Strange is an episodic interactive drama graphic adventure game played from a third-person view, developed by Dontnod Entertainment and published by Square Enix. The game consists of five episodes that were released periodically throughtout 2015 and are available on engine platforms such as Linux, Microsoft Windows, OS X, PlayStation 3, PlayStation 4, Xbox 360, and Xbox One.

You play as the main protagonist Maxine Caulfield (Hannah Telle), an 18-year-old girl and aspiring photographer, who has returned from Seattle after five years to her childhood home Arcadia Bay, Oregon after being accepted into Blackwell Academy - a seniors-only school of arts and sciences.

The story begin as Max wakes up in the middle of class from a bad dream where she witnessed Arcadia Bay being completely whiped out by a giant tornado - she will eventually realize her nightmare actually was a vision of what the future has in store for her and Arcadia Bay. Leaving for the restroom to regain her composure, she witnesses classmate Nathan Prescott (Nik Shriner) accidentally murder a blue-haired girl. In an act of pure instinct she reaches out and uncovers the ability to rewind time and rescues the girl; her childhood friend Chloe Price (Ashly Burch).

The ability to rewind time allows the player to redo any action that has been taken or to explore new possible conversation outcomes with non-playable characters. Dialogue exchanges can be rewound while branching options are used for conversation. Once an event resets, details procided earlier are permitted to avail themselves in the future. In some cases, choices in dialogue will alter and affect the story through short- or long-term consequences. For each one of the choices, something good in the short-term could turn out far worse later on in the game.

I enjoyed this game thoroughly and could not stop playing once I started. It took me just a couple of days with additional pauses for meals and sleep to finish this brilliant game. Life Is Strange is an amazing addition to a game collector and an awesome experience to those who enjoy story-based games. I would rate this game 9/10 for minor bugs, but considering I played via PlayStation 3 perhaps there is a possibility other platforms will allow a greater experience without the inconvenience of bugs. But even so, this game is worth the play and I recommend getting your hands on it as soon as possible!

Likes

Comments