View tracker
you can make something out of your life, it just depends on your drive

KONTAKT: JULIA.BJORLIN@KORR.SE

Många tror att det är ett val att bruka droger konstant, de tror att man väljer drogerna över ett lyckligt liv. Ingen vettig människa skulle välja att lägga flera tusenlappar på att gå ner sig, bli av men vänner, familj, hela sitt liv.
Det är väldigt svårt för utomstående att förstå sig på detta eftersom de flesta ser det som att man gör ett val. Jag kan förstå att de tänker så, men det är synd att de inte vill sätta sig in i detta.

För att sätta in sig i detta mer kan man gå på ett öppet NA-möte och lyssna på andra personers delningar och fråga det man vill ha svar på, för öppna möten får anhöriga också gå på.

Beroendet är alltså en sjukdom, det är inget man väljer. Det går i generna och de som har släktingar med beroenden har mycket lättare för att ta upp detta, så är det även i mitt fall. Flera i min släkt har missbruk, mest kan jag känna igen mig i min mormors missbruk då hon också är en föredetta narkoman.
Det är alltså en sjukdom, som det inte finns något riktigt botemedel på. Man måste helt enkelt lära sig att leva med det. Man måste jobba med sig själv, söka hjälp och ta dag för dag, annars går det aldrig.

Jag har alltid upplevt det som att jag har 2 personer i mitt huvud, som konstant bråkar. Ena insisterar på att drogerna är det rätta valet, att jag vill dämpa mina känslor, bara en gång, bara en sista. Medans den andra rösten försöker säga emot den andra, att jag kan överleva att må pissdåligt, att det inte är värt pengarna och att det inte alls kommer bli en sista gång. Det känner nog alla narkomaner igen, detdär "bara en sista gång", det är bullshit.
Det är typ som att öppna världens största chipspåse med otroligt goda chips, och bara ta ett litet chips, sen sitta där med påsen öppnad framför sig och inte röra den.

Den andra rösten kallar jag helt enkelt mitt beroende, och det är så svårt att övertala mitt beroende att jag inte vill egentligen. Vem kan egentligen motstå chipspåsen?
Det är såna bråk jag går igenom nästan varje dag i mitt huvud. Jag vill inte - men jag vill. - men jag vill inte..

Jag förstår att det är så svårt att förstå varför narkomaner beter sig som de gör, varför de lägger hundratusentals pengar på att förstöra sitt liv. Jag är så dålig på att förklara men försöker mitt bästa, men det är svårt att förklara för någon som inte varit där. Hur bbeskriver man ens färgen lila för en som är blind? Det är svårt, men jag hoppas så många som möjligt kan försöka sätta sig in i det.

Det är så många gånger jag tagit återfall och gråtit, haft panikångestattacker och bara brutit ihop och frågat mig själv, eller de jag bor hos "Varför gör jag såhär? jag vill inte! jag förstår inte varför jag fuckar upp allt jämt"
För när man väl fixar drogerna, och petar i sig känns det bra, sen kommer ångesten. Många gånger har jag suttit där och gjort iordning det men brustit ut i gråt - men ändå inte haft styrkan att lägga undan det. Man förlorar sig själv till beroendesjukdomen emellanåt.

Man får helt enkelt fokusera på att ta en timma i taget, att fokusera på allt som är bra, allt som är värt att kämpa för. Jag har även gjort en lista med mina mål i livet.
Jag lever och är drogfri för mig själv, för att jag ska kunna vara med när mina syskon växer upp, vara med min familj i mot och framgångar. Att helt enkelt kunna finnas där, och kanske ha en fin familj i framtiden jag med. Det är så svårt att komma fram till att man måste kämpa för sin egen skull dock, det är otroligt svårt när man dessutom lider av psykisk ohälsa och är så säker på att man inte är värd ett dyst. Men man måste intala sig själv hela tiden så funkar det.

Positiv tankekraft hjälper så mycket, sen jag började tänka positivt har saker börjat gå rätt. Min familj lever och mår bra, jag har fått ett jobb, jag klarar skolan för första gången i livet och jag är drogfri och oftast lycklig. Beroendesjukdomen kommer jag alltid att ha, men jag kommer alltid jobba för att allt ska bli bra, trots krigen i mitt huvud som förtillfället kommer minst 2 gånger varje dag. Men det kommer att bli lättare med tiden ju mer jag jobbar med mig själv helt enkelt. Har man bestämt sig så fixar man allt.
Hoppas verkligen några blev lite mer insatta!

Kram!


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Inatt åker jag till Spanien för att tatuera mig som jag fick i 18årspresent.
Har då alltså ett intresse för tatueringar som jag glömt att nämna, nåt av det roligaste jag vet helt enkelt. Jag är sjukt trött efter dagens jobb så kommer inte orka skriva någon lång text idag.

Trivs otroligt bra på jobbet, börjat jobba som vikarie på en förskola vilket passar mig perfekt då barn är underbara. Känns så himla rätt, kliver upp på morgonen och tar mig iväg helt ångestfritt vilket är ganska ovanligt för mig då jag otroligt enkelt får ångest över det mesta som känns krävande. Samtidigt känner jag mig så himla duktig eftersom jag fixat detta jobbet själv och de faktiskt ringer just mig och vill ha mig tillbaka, det boostar självförtroendet väldigt mycket och gör så mycket för måendet.

Är ju även så otroligt taggad på att åka till Spanien inatt! Aldrig varit utomlands innan så detta blir första gången, så det kommer bli väldigt spännande.

Har lagt upp ett inlägg som kommer på söndag om just beroendesjukdomen, som jag anser är otroligt viktig att läsa om. Så jag hoppas att det intresserar er och ni får gärna dela vidare det då jag som sagt tycker det är så otroligt viktigt att lära sig om för att kunna förstå.

Hoppas ni har en bra helg, det kommer jag ha! Ta hand om er och var försiktiga, livet är skört.
Kram!

Likes

Comments

View tracker

Idag fick jag beskedet om att ännu två fina personer gått bort, därför kände jag att detta ämnet var passande att börja med.Jag kommer ej gå in närmre på detta med respekt för familjer osv helt enkelt.

Död. Det är något som förekommer hela tiden, speciellt bland missbrukare. Många av oss vill dö, medans många av oss drogar för att kunna rädda oss på något sorts sätt från att dö.
Ni vet när man var liten, och dendär gubben kom till skolan och hade en föreläsning om hur otroligt farligt hasch är och pekade på en klassbild hur många som skulle börja missbruka och sen dö? Det skrämmande är att det med klassbilden faktiskt stämmer. Om man kollar på vilka jag umgicks med för något år sedan, och sen kollar på hur många som lever idag är det otroligt skrämmande. De som lever kan jag knappt räkna på en hand, medans de som är döda verkligen inte går att räkna på två eller ens tre händer.

9/10 fall är missbruksrelaterade utav de jag känner som dött. Antingen har de av misstag tagit en överdos, eller bara fått nog tillslut utav allt elände och avslutat allt själva. Och jag förstår precis känslan, jag har varit där själv.
Först brukade jag droger för att hantera mina känslor, för att klara av att överleva. För jag visste att om jag skulle ta livet av mig skulle inte de runtom mig klara av det, jag vet själv vilken förkrossande känsla det är när någon man älskar ligger några meter under jorden. Jag tänkte helt enkelt att jag aldrig någonsin kommer kunna vara så självisk och utsätta de för det. Men åren gick och tillslut fick man nog, så jag vet exakt hur vissa av mina vänner känt. Det är som att inget i världen kan rädda en helt enkelt, man är för trasig för att kunna andas.

Jag har också kört i mig flera överdoser, en riktigt brutal. Hade inte mormor och morfar märkt detta hade jag inte heller levt idag. Hade inte mormor kommit in när jag iprincip redan var död hade det vart helt kört. Detta är sånt jag har sån otrolig ångest för idag, att jag kunde utsätta min familj för något sånt. Det är många kvällar man bryter ihop helt pågrund av sitt beteende, men detta kommer jag att gå igenom mer i ett inlägg om beroendepersonligheten.
När man står där och har bestämt sig för att avsluta sitt liv tänker man dock inte på de runtom en, man är helt övertygad om att de kommer bli lyckligare om man försvinner. Inget kan övertyga en. Men oftast säger man ens inget, så ingen kan övertyga en. Jag var bara iväg till praktiken, ovanligt glad helt enkelt. För jag visste, trodde, att det var min sista dag, hur kan man inte känna sig glad när man vet att det är sista dagen man måste leva med sitt mående? sista dagen man måste vara fast i ett missbruk. Så jag var nöjd helt enkelt, gick upp på rummet och skrev ner ungefär att "Förlåt men jag kan inte mer. Ta hand om Adde" (Adde är då min kanin) sen skrev jag till någon kompis att jag älskade de och sen började jag svälja ner piller med alkohol och skjöt i mig mitt heroin, satte på eminem och la mig med ett leende och bara pustade ut och slöt ögonen. Sen är det svart någon vecka. Det är ungefär ett år sedan, och det är inte föränn nu det senaste halvåret jag verkligen fått brutal ångest över mitt val.

Så på ett sätt förstår jag de vänner jag har som har gått bort för tidigt. Men jag önskar såklart att jag kunnat göra något, att jag hade försökt kunna övertala att de blir bättre, att folk bryr sig. Om man bara kunde visa hur knäckt man sen skulle bli när dödsbeskeden trillar in som reklampost. Där står man kvar med alla tankar, "tänk om" "om jag bara hade" osv. Men det är inget man kan ändra på, utan det är något man lär sig att leva med helt enkelt. Även om jag önskar att det inte vore så. Det känns som det räcker nu, hur många fler liv ska släckas för tidigt?

Jag ska iallafall kämpa, det är inte mina föräldrar som ska behöva begrava mig. Det kommer jag inte utsätta min familj för även om många dagar är så otroligt jobbiga.
Jag hoppas ni också tar det försiktigt, livet är värt att levas, det är till för att levas. Allt kommer att lösa sig tillslut. Snälla ta hand om er själva.

Tänder ett ljus idag, sov gott. <3









Likes

Comments

Hej!
Jag hoppas verkligen allt är bra med er, med mig är det tyvärr inte så bra. Dagen startade bra, fick jobba idag och de ville ha tillbaka mig imorgon.

Men sen kom jag hem och fick två hemska besked, så jag mår inte alls bra idag och kommer antagligen inte orka sätta mig och skriva inlägget om beroendepersonlighet.

Imorgon eller senare ikväll kommer nog ett inlägg om döden, vilket är väldigt passande med tanke på beskeden jag fick idag.

Ta hand om er och var försiktiga, det kan ta slut alldeles för snabbt.

Kram.

Likes

Comments

Nu så äntligen, nu har jag fixat iordning så att det ser hyfsat ut här inne. Hoppas på att ni håller med er.

Fick ett samtal idag om att jag ska jobba imorgon, så hela dagen har jag gått på moln. Det är en så underbar känsla att de vill ha mig där liksom, att jag är behövd. Så nu ska jag sova, för i morgon ska jag upp klockan sex. Dock helt utan sura miner, för jag är så taggad! För ett år sen hade jag inte ens funderat på att börja jobba. Nu är jag ett par elefantkliv längre fram än vad jag var för ett år sedan.

Imorgon tänkte jag lägga upp ett inlägg om beroendepersonlighet, hur det har berört mig och folk runtom mig. Även hur jag ser på det, hur man ska agera osv.

Sov gott alla där ute, ta hand om er.

Likes

Comments

Som ni ser så är inte bloggdesignen klar än, utan det fixas ikväll helt enkelt. Så ni får stå ut med detta så länge ;)

Likes

Comments

Hej!
Julia heter jag och jag är 18 år. Egentligen kommer jag från den lilla hålan Grums en liten bit från Karlstad, men bor för tillfället på familjehem nära Nora i Örebro län.
Jag fyller år den elfte september, mina föräldrar har alltid skämtat och sagt att det är katastrofens dag. När jag var liten var jag väldigt snäll, jag var inte särskilt jobbig att ha och göra med har jag fått höra. Det bästa med livet var att åka och hälsa på mormor och morfar varje helg, de älskade (och älskar!) mig över allt annat och tog alltid hand om mig och matade mig konstant när jag var där. Det sitter fortfarande i, höjdpunkterna med livet är att få komma hem och hälsa på familjen. Nu har jag dessutom tre småsyskon som jag älskar utav hela mitt hjärta. De betyder verkligen allt för mig och jag skulle kriga genom allt för att de ska må bra och få ett bra liv helt enkelt.
När jag var liten var jag alltså en helt normal unge, jag älskade djur, var ganska snäll men ändå trotsig ibland. Ingen hade nog riktigt kunnat ana vilken bergochdalbana jag skulle ställa till med senare hahah.

Droger har alltid funnits runt mig eftersom jag bor i en liten kommun där var och varannan människa går på droger. Det kom in i mitt liv otroligt mycket, redan som elvaåring hade jag svalt mina första bensopiller. Jag kände direkt att detta var det bästa som finns, det lindrade min ångest och jag slapp känna.
Jag lider då alltså utav psykisk ohälsa och har alltid mått otroligt dåligt, många år har jag mått så dåligt att jag verkligen fått ta timma för timma för att ens klara av att leva en dag till.

Tyvärr så var jag för blyg när jag var liten, vågade inte ta kontakt med människor. Utsattes för lite mobbning dessutom som jag skämdes sååå mycket för, för det var ju mig det var fel på. Det var ju mig de retade, då tyckte jag att det måste vara mitt fel, men så är det ju inte, och det är så fel att tänka så även om det är förståeligt. Då kände jag även att det var mitt fel att jag mådde dåligt, att det var fel på mig, så jag skämdes så otroligt så jag sökte inte hjälp eller sa till någon hur jag mådde. Det är otroligt viktigt att berätta för någon hur man mår, så att man kan få hjälp med detta istället för att det ska eskalera och gå åt skogen som det gjorde för mig. Man ska aldrig skämmas för att må dåligt, det är inget man kan rå för. Otroligt många mår så dåligt nuförtiden, och det har orsakat en hel del missbruk också tyvärr.

När jag var tio började jag även självskada, jag skar mig för att kunna hantera min ångest helt enkelt. Jag använde det som ångestlindring för att det distraherade den psykiska smärtan en del och kände även att jag var värd detta, numera är jag självskadefri. Haft något återfall tyvärr men annars var det väldigt länge sedan jag la ner detta. Jag insåg bara att jag var värd mer än att täcka min kropp i skärsår.
Jag vågade dock fortfarande inte ta emot eller söka någon hjälp.

När jag väl hade börjat med drogerna eskalerade det ganska snabbt. Började med benso, mycket spice, hasch och i princip alla piller man kunde få tag i. Det var som att någon knäppte i fingrarna och så var man fast. Jag blev så otroligt desperat, letade piller varje dag, snodde mycket saker och blåste folk för att kunna ha råd med mina droger. Med missbruk så kommer kriminalitet som ett brev på posten helt enkelt, och det går för snabbt för att man ska hinna hejda det. Plötsligt sitter man där i en pundarkvart, bara tretton eller fjorton år men ljuger om sin ålder för att ingen ska få för sig att de inte ska bjuda eftersom man är för ung. Dock är det inget problem, missbrukare skiter oftast totalt i åldern och det var mer än en gång de bjöd mig trots att de visste att jag var elva eller tolv år.
Vännerna dör en efter en, tillslut kan man inte ens räkna på båda händerna hur många det är som försvunnit. Såna man suttit och snackat med bara en stund innan ligger sedan några meter under marken, det tar ganska ordentligt på måendet också. Då löser man det med mer droger, vilket drar ner en mycket mer.

Heroinet är min stora kärlek, det är det som jag levde för. Det började jag inte med förrän jag var sexton, men efter första gången jag testat var jag så fast. Det var som om att klarnade upp sig, alla hål i hjärtat försvann och jag visste helt enkelt vad meningen med livet är - heroin. De flesta har sin gräns där, många säger att de aldrig kommer testa heroin, att det är över gränsen. Den gränsen hade jag också ett tag, men sen gick jag sönder totalt och insåg att jag skiter i, jag bryr mig inte om jag dör, för jag ville inte mer helt enkelt. Så den där spärren försvann helt enkelt. Det är jag fortfarande så arg på mig själv över, för att testa det första gången är helt enkelt det värsta valet jag gjort.
Jag kände ingen som höll på med detta, iallafall inte som jag vet om, utan det var helt på eget initiativ.

Det är dessutom därför jag valt namnet Hero-Out, istället för Hero-In, för att numera har jag valt att ta avstånd från drogerna helt enkelt. Jag kastar ut heroinet och alla andra drogerna ur mitt liv helt enkelt och väljer att leva utan de, varje timma, varje dag. Ett otroligt jobbigt beslut emellanåt, det är svårt att välja livet ibland, men det är något som måste göras.

Ni kommer helt enkelt få följa min resa, varför det blivit som det blivit, vad som kommer att hända, mina mål med framtiden osv osv. Kommer alltså att vara otroligt öppen på denna blogg, men tror det kan behövas då vissa kanske behöver hjälp utan att våga ta hjälp. Även visa att det går att välja livet trots att man har alla odds emot en.
Jag, och ni kommer fixa detta.

KRAM!














Likes

Comments