Min typiska, svullna endomage


Jag är inne på 10:e dagen utan godis. Jag har ätit regelbundet och nyttigt, druckit ordentligt och verkligen tagit hand om mig själv. Skapat fasta rutiner - äntligen. Men ändå sa min mage upp sig igår och det har hållit i sig ända fram tills nu. I morgon ska jag jobba nio timmar + två/tre timmars resa dit och hem igen. Jag har varit borta sammanlagt 8 dagar den här månaden. Det stressar mig en hel del, men jag vet inte vad jag ska göra för att hantera just såna här magattacker. När det är tarmen som säger upp sig, när jag känner mig magsjuk fast åt helt fel håll. Hur ska jag kunna åka kommunalt i en och en halvtimme, jobba 9 timmar (minus 1h lunch) där jag för det mesta också MÅSTE vara närvarande och inte kan smita iväg på toa i någon halvtimme, för att sen åka kommunalt hem i en och en halvtimme? Jag är så rädd för att attackerna ska slå till vid helt fel tidpunkt.

Jag tycker så synd om min lilla kropp. Jag har nästan börjat se på min kropp som en helt annat individ, med tankar och känslor haha. Lite space:at sådär. Men det ÄR ju lite så? Hur mycket kan vi styra över vår kropp egentligen? Det är ett stort fort, en alldeles egen mekanism där varje cell har en mening. Just precis nu pumpar mitt hjärta ut blod i min kropp, något den gjort ständigt, utan paus, i 20 år. Jag andas. Mina lungos fylls med luft. Min magsäck, min lever, mina njurar - allting inom mig jobbar STÄNDIGT utan att jag har någon talan. Det bara sker. Min kropps enda mål är att hålla mig/sig själv vid liv. Varenda dag kämpar den emot bakterier och krossar främmande inkräktare och vi har ingen aning om det, vi märker av det då och då när vi blir sjuka, men annars förblir kroppens ständiga kamp osynlig för oss. Vi tar den verkligen för givet, och jag har börjat ändra på det när det kommer till min kropp.

Och när jag får såna här attacker, trots att jag faktiskt inte misskött kroppen alls på ett tag, så blir jag nästan "mammig" över mig själv haha. Det är så sjukt. Men jag lider med min tarm, för den känns så arg och ur balans och sjuk. Jag vill bara göra den frisk igen, men jag vet inte hur. Vanliga endo-attacker brukar gå över efter några timmar, det här har pågått i ett dygn. Jag ser till att äta och dricka ordentligt i allafall, även om ätandet väcker igång attackerna igen. Men snart vänder det förhoppningsvis. Och för min egen skull så måste jag försöka andas och släppa oron över jobbet, trots att det är så påträngande. Allting kommer att lösa sig. Jag får inte ge upp och lata mig och tro att "allt faller på plats" ändå, men så länge jag försöker så kommer det att lösa sig. På ett eller annat sätt. Jag måste bara hitta någon bra balans i min sjukdom, min kropp, omvärlden och mig själv och då behöver man nog möta några smällar ibland. För att hitta rätt.

Det viktigaste jag kan göra är att försöka hålla mig själv frisk. Min kropp frisk.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det är så skönt att se hur min syn på hälsa och vikt förändrats. För några år sedan, när jag för första gången faktiskt uppmärksammade min vikt och tog tag i det ordentligt, så handlade det för det mesta om att se vacker ut. Att känna att andra människor skulle betrakta mig och tänka "oj, vad fin hon är". Fokusen hamnade på alla andra. På deras åsikter och tankar, på deras uppfattning om mig. Jag ville bli "perfekt". Ni vet, jag föll för samhällets grupptryck.

Jag gick ner i vikt, och jag gjorde det väldigt hälsosamt. Jag åt rätt, tog bort onödigt socker, slängde all läsk helt och hållet, och började röra på mig mer. På så sätt var jag ändå frisk. Jag blev aldrig sjuk av tankarna av att "passa in" och bli "vacker". Men de fanns ju ändå där, i bakgrunden. Jag gick ner i vikt för andras skull, för deras godkännande.

Sedan dess har vikten svajat upp och ner, och idag har jag nästan hamnat tillbaks till ruta ett igen. Jag ser det inte som världens nederlag, även om det såklart är trist. Men däremot lägger jag märke till hur annorlunda jag tänker, nu när jag försöker planera för att gå ner i vikt. Helt plötsligt ligger fokusen på att min kropp ska bli hälsosam. Jag känner mig ledsen och nedstämd över att jag behandlat mig själv illa, inte över det faktum att jag inte passar in i "smalhets-massan". Jag vill ta mig upp på benen och bli hälsosam igen för min skull. För min kropps skull. För att jag ska känna ork och styrka igen, rent kroppsligt. Om en hälsosam livstil leder till att jag fortfarande ser ut som jag gör idag så tror jag faktiskt att det inte skulle sänka mig. För jag märker att ALL fokus ligger på att känna mig hälsosam på insidan. Att ta hand om mig själv så som jag egentligen förtjänar. Att börja tacka den här lilla kroppen för allting den får stå ut med av mig. DET motiverar mig. Att bli min egna bästa vän.

Sen finns små spår av osäkerheten av vad andra ska tycka självklart kvar. Men den får inget fäste. Den får verkligen inte det, och det är så, så fantastiskt skönt. Kanske handlar det om att man blivit lite äldre? Man har inte samma behov av att tillfredsställa allt och alla? Fast nä, för de behoven har jag ju tyvärr fortfarande. Men något har, utan att jag varit medveten om det, förändrats.

Sakta införskaffas nya rutiner i mitt liv. Jag tar små steg för att hitta tillbaks. Utmanar hjärnan, njuter av framgången. Sakta, sakta. Snart har jag gjort mig själv frisk igen, tagit mig ur den här depressionen och det är en sån skön insikt. Att våga lita på mig själv igen, att jag är min egna hjälte.


Hit (och längre än så, men utan krav eller stress) ska jag komma igen. Sakta men säkert.

Likes

Comments

Blir man någonsin helt fullärd? Jag tror inte det. Man samlar på sig visdom och förståelse allt eftersom åren går (om man är mottaglig för det), men livet kommer alltid möta en med nya utmaningar. Jag känner mig som en oöppnad bok med kapitel som skrivs om för varje andetag jag tar. Saker jag är stensäker på nu, idag, kan förändras så totalt om bara någon dag. Eller timme. Eller sekund. Och ju mer jag försöker läsa alla kapitel, ju mer jag försöker förstå mig, så kommer visdomen och förståelsen successivt öka... men bara om jag följer med strömmen av alla förändringar. Jag kommer nog aldrig lära känna mig själv till 100 procent, i och med det faktum att jag aldrig stannar upp i en åsikt eller tanke, men jag kan lära känna min grund. Hitta genvägar, lösningar och sätt att finna mig själv i livets stora labyrint.

Jag är tröttare än någonsin just nu. Det är på en sådan nivå att jag egentligen knappt orkar lyfta på benen. Tanken på att göra saker, utmana tröttheten, ger mig nästan panik. Men inte helt, just för att jag mentalt vill ut och göra saker. Jag är inte trött inombords, men min kropp känns så färdig. Jag är 20 år. Om jag frågar mina föräldrar eller någon annan äldre person jag känner, om hur de mådde som 20 åringar rent kroppsligt, skulle de le åt minnet av en frisk, stark kropp som bar de utan att klaga (åtminstone inte konstant, varenda dag). De skulle berätta om tiden då de orkade allting de ville.
Jag känner mig inte frisk eller stark. Jag är alltid trött, och just nu mer än någonsin. Den där grumliga, illamående tröttheten som man har när man blir väckt av väckarklockan klockan 05.30 en vardagsmorgon... den tröttheten stannar kvar under resten av dagen för mig. Hjärnan kan inte tänka logiskt, allting som betyder något är sömn och vila. Det är en oerhört svår kraft att jobba emot mentalt. Men, jag tror faktiskt att det går. Jag ska återkomma till det snart.

När jag får barn, och de nyfiket frågar om min tid som ung, kommer jag automatiskt minnas gymnastiktiden. Min hälsosamma period var min barndom, innan puberteten slog till. Jag var ungen som klättrade högst upp i träd, som sprang, utmanade mig själv och ville pröva på allt möjligt. Dans, gymnastik, friidrott, fotboll och till sist ridning (även om jag hade börjat komma in i puberteten då). Barn (som är friska) SKA ju ha energi och styrka men jag var verkligen hälsosam på alla plan. Mina föräldrar, och främst min mamma, gjorde ett sådant fantastiskt jobb med att skapa en trygg miljö för mig. Det syns, hela jag utstrålar det. Jag mådde så bra, rent kroppsligt men också psykiskt.... innan livet slog emot mig som en käftsmäll. Men ändå.

Jag har på riktigt ben-bilden som bakgrundsbild på min mobil, för kolla på de???? Jag var 6 år??? och så stark och välmående i kroppen. Jag vill hitta tillbaks dit.


Det finns faktiskt ingenting som inspirerar mig så mycket som att titta tillbaka på gamla bilder på mig. Jag vet att det fanns mörka perioder, att jag var osäker redan på den tiden, men det fick aldrig någon stor plats för allting annat var så bra. Så glädjefyllt. Speciellt innan jag började skolan. Jag var mig själv, jag tog plats. Jag sjöng, dansade och var så trygg ändå. Sedan kom mobbningen i skolan, även om de var väldigt svag i jämförelse med andras historier. Och puberteten. Och under puberteten kom andra, jobbiga problem som förändrade mitt liv och det borrade fast sig så hårt, så rejält just för att det skedde under en sådan oerhört svår period, där allt blev otryggt. Där min kropp förändrades och känslor jag aldrig känt förut bubblade upp. Ja, ni vet... puberteten.

Och det har präglat mig sen dess, men jag vet att den obekymrade, glada och oförstörda Jessica finns här inne någonstans. Som orkade Som ville. Som tog plats, som bara var. Det är en fantastisk känsla att se upp till sitt barna-jag, för det är ju innerst inne jag. Jag har så mycket att lära mig av Jessica som 5-6-åring.

Och en av de sakerna är att hitta tillbaks till mitt positiva tänkande. Jag vägrar tro att mina ärr format om mig, att leran stelnat och att det är såhär jag är nu. Att det inte går att hitta tillbaks. Jag tror jag kan nå fram till alla mina versioner som jag varit genom mina 20 år.

Så, ja. Jag är trött. Jag är så oerhört, panikartat trött. Men jag känner att mitt inre vill. Jag vill ut och uppleva saker. Jag vill orka. Och jag måste tänka om, min kropp funkar inte likadant som tidigare. Nu måste jag få den psykiska piggheten att övervinna den fysiska tröttheten. Att jobba upp den, att bombardera mig själv med positivitet. Att bli den glada, obekymrade och oförstörda 6-åriga Jessica. Att bli så stark i mitt inre att den fysiska tröttheten inte når mig.

Jag tror verkligen att det kan gå. Att de två balanserar varandra och att vi som är sjuka måste låta det väga över mer på den psykiska sidan, än den fysiska. Och jag säger inte att det kommer vara lätt. Det kommer troligtvis vara fruktansvärt utmattande och jobbigt, men det kommer framförallt att vara värt det.

Jag ska inte låta det här knäcka mig. Jag ska hitta tillbaks till den styrka jag förut haft. Jag ska SKAPA orken till att orka. Sakta träna upp mina svaga muskler. Äta ordentligt. Dricka ordentligt. Sova ordentligt. Hitta hem, igen.


Definitionen av mig som barn: skitglad, ruffsigt hår, en kofta som inte sitter på ordentligt och gräsfläckar på strumpbyxorna. Och så obekymrad och fri

Likes

Comments


Rutiner börjar falla på plats och jag känner, som jag alltid gör när våren och sommaren kommer, att det är lättare att andas nu. Det finns så mycket runtomkring mig som inspirerar mig. De gröna löven, dofterna, barnskratten utanför fönstret, värmen, färgerna. Allt. Jag försöker suga i mig så mycket energi som möjligt och jag känner verkligen att orken finns nu. Att ta tag i saker igen, att resa mig upp och försöka, inte bara ligga och drömma om det. Jag vill ut och gå, jag vill spendera heldagar i skogen. Läsa, fota, redigera. Jag vill meditera, börja äta rätt och finna det där lugnet igen och jag orkar ta tag i det nu.

Tänk vad lite solljus och grönska kan göra med en.

Likes

Comments

Likes

Comments


Det här är en text jag aldrig riktigt känt ett sug, eller behov av att skriva. Det har nästan känts motbjudande.... Förrän nu. Helt från ingenstans. Jag har i hela mitt liv haft väldigt lätt för att berömma människor i min omgivning; tycker jag om de så får de definitivt reda på det. Superlativen tar aldrig slut. Men när det kommit till mig själv, när det kommer till att se mig, så har inte samma känsla av värme och uppskattning funnits. Jag har bara sett negativa sidor, saker jag kunnat bli bättre på, personlighetsdrag som skulle kunna förstärkas eller förminskas. Ett projekt jag aldrig blir stolt över. Jag har aldrig någonsin känt ett "wow, vad den här människan är fantastisk" som jag kan göra med så många andra, när jag betraktat mig själv.

Förrän idag.

För jag la mig precis ner i sängen efter ett långt pass på jobbet, med ömma leder, trötta muskler, en molande magvärk och den sedvanliga, tunga tröttheten som aldrig riktigt släpper, hur utvilad jag än är. Och jag kände mig stolt. Över att jag kämpar emot ändå, att jag ger upp ibland då och då men att jag faktiskt reser mig upp och försöker igen. Över att jag kom iväg idag, trots att kroppen egentligen skriker i protest. Över att jag gör ett sådant bra jobb. Över hur trevlig, varm och ödmjuk jag faktiskt är. Över det faktum att jag lyssnar och ser alla människor i min närhet, och framförallt de närmast mig. Att jag kan intressera mig, genuint, för deras intressen. Över hur lugn och trygg jag faktiskt är, trots att jag inte är helt självsäker ännu. Över att jag ser mina brister och jobbar emot de; inte blir en av de som försöker bortförklara alla dåliga beteenden. Över att jag ändå kan nå mig själv när det är mörkt, även om det tar lite tid. Jag är stolt över min kropp som alltid kämpar, trots att jag inte alltid tar så bra hand om den. Jag älskar den. Jag älskar mig. Det här är min första egna "kärlekstext" till mig själv, och den är genuin. Jag är så stolt över den jag är, och den jag strävar efter att bli. Jag är så stolt över min utveckling, över min kreativitet, över vilken fallenhet jag faktiskt har för vissa ämnen. Hur naturligt det känns, som om det redan finns i mig.

Jag är fantastisk. Med en massa fel och brister men jag vinner varenda dag. Jag växer.

Likes

Comments


Eller är det något som är relaterat till de där små, nästan osynliga endo-härdarna bakom min livmoder som dånade in i mitt liv utan att egentligen vara välkomna?

Jag ligger i sängen och varenda led gör ont i min kropp, det svider ända in i skelettet. Pulserar. Som om något krasats sönder i mina höftben, i mina axlar, längs lårbenen. Mitt nya jobb innebär mycket stående och jag känner av det. Det är egentligen hanterbart, jag är van vid att ha ont. Men jag funderar på ifall resten av mina kollegor känner samma smärta, ifall det är en smärta som är normal, något man får efter att stå upp nästintill konstant i sex/sju timmar, eller om det är en av biverkningarna av att vara sjuk. Att kroppen helt enkelt påverkas annorlunda. Det är som att min kropp är så trött, så slutkörd av att ständigt jobba emot inflammationen, att ständigt ha ont, så när den pressas lite så protesterar den totalt. 

Jag försöker somna, men det går inte. Jag kan inte snirkla mig förbi det dova, feberaktiga dunkandet i kroppen. Och jag är lite orolig över att min nya verklighet kommer vara att behöva ta smärtstillande varje gång jag går och lägger mig för att kunna somna. Eller vakna mitt i natten av att någon katt klivit på någon kroppsdel som exploderat i smärta. Att det helt enkelt blir så av att jobba. Det har varit så de två senaste nätterna, men jaghoppas verkligen inte att det fortsätter. Att det hela bara handlar om att kroppen är ovan vid att stå så länge. I vilket fall som helst så spelar det ingen roll för jag trivs verkligen med mitt jobb, lite smärta kommer inte hindra mig. Men det är en trist utveckling av sjukdomen, i sådanafall. Jag har aldrig haft ledvärk på det här sättet förut.

Jaja. I morgon kör vi igen, 6 timmars stående. Yey!!! (Känner faktiskt yey på riktigt, det är så fantastiskt roligt att jobba där. Älskar det.) Nu ska jag ta en alvedon och hoppas på att den tar bort lite i allafall. Och sen försöka somna.

(Är inte gravid på bilden förresten... det är bara en liten endomage under en jobbig endo-dag)

Likes

Comments

Det var månader sedan jag satte mig ner och redigerade ordentligt, men jag känner verkligen att det här är det jag älskar. Jag saknar det så enormt när inspirationen försvinner. Det är så genuint och äkta, så självklart. Trots att jag just nu är ringrostig så är det en sådan enorm glädje av att sitta i timmar och pilla och lösa problem som uppstår. Det känns bara så rätt. Hamnar nästan i trans haha! Den här bilden är jag lite osäker på om den går att slutföra, i och med bruset som uppkommit... jag vet inte om jag kan rädda den. Men den ger mig en fantastisk utmaning, för det är något i färgerna, känslan och djupet som inte stämmer och jag måste försöka hitta vad. Om bilden, i slutändan, går att använda eller inte är en annan sak. Jag får se det som träning i sådana fall. Men jag ska lösa problemet, om det så tar veckor ;) 

​Gud vad jag har saknat det här.

Före:


"Efter", eller, där jag är nu:

Likes

Comments

Turn to Nature when people are absent. She has the cure for loneliness. She will welcome you like no one else. She will put you into her cradle and accept you for who you are. Her birds will sing a song for you, her winds will blow away your bad thoughts, and her rushing waters will bring calm to your upset mind.- Eredion


Likes

Comments