Eller är det något som är relaterat till de där små, nästan osynliga endo-härdarna bakom min livmoder som dånade in i mitt liv utan att egentligen vara välkomna?

Jag ligger i sängen och varenda led gör ont i min kropp, det svider ända in i skelettet. Pulserar. Som om något krasats sönder i mina höftben, i mina axlar, längs lårbenen. Mitt nya jobb innebär mycket stående och jag känner av det. Det är egentligen hanterbart, jag är van vid att ha ont. Men jag funderar på ifall resten av mina kollegor känner samma smärta, ifall det är en smärta som är normal, något man får efter att stå upp nästintill konstant i sex/sju timmar, eller om det är en av biverkningarna av att vara sjuk. Att kroppen helt enkelt påverkas annorlunda. Det är som att min kropp är så trött, så slutkörd av att ständigt jobba emot inflammationen, att ständigt ha ont, så när den pressas lite så protesterar den totalt. 

Jag försöker somna, men det går inte. Jag kan inte snirkla mig förbi det dova, feberaktiga dunkandet i kroppen. Och jag är lite orolig över att min nya verklighet kommer vara att behöva ta smärtstillande varje gång jag går och lägger mig för att kunna somna. Eller vakna mitt i natten av att någon katt klivit på någon kroppsdel som exploderat i smärta. Att det helt enkelt blir så av att jobba. Det har varit så de två senaste nätterna, men jaghoppas verkligen inte att det fortsätter. Att det hela bara handlar om att kroppen är ovan vid att stå så länge. I vilket fall som helst så spelar det ingen roll för jag trivs verkligen med mitt jobb, lite smärta kommer inte hindra mig. Men det är en trist utveckling av sjukdomen, i sådanafall. Jag har aldrig haft ledvärk på det här sättet förut.

Jaja. I morgon kör vi igen, 6 timmars stående. Yey!!! (Känner faktiskt yey på riktigt, det är så fantastiskt roligt att jobba där. Älskar det.) Nu ska jag ta en alvedon och hoppas på att den tar bort lite i allafall. Och sen försöka somna.

(Är inte gravid på bilden förresten... det är bara en liten endomage under en jobbig endo-dag)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det var månader sedan jag satte mig ner och redigerade ordentligt, men jag känner verkligen att det här är det jag älskar. Jag saknar det så enormt när inspirationen försvinner. Det är så genuint och äkta, så självklart. Trots att jag just nu är ringrostig så är det en sådan enorm glädje av att sitta i timmar och pilla och lösa problem som uppstår. Det känns bara så rätt. Hamnar nästan i trans haha! Den här bilden är jag lite osäker på om den går att slutföra, i och med bruset som uppkommit... jag vet inte om jag kan rädda den. Men den ger mig en fantastisk utmaning, för det är något i färgerna, känslan och djupet som inte stämmer och jag måste försöka hitta vad. Om bilden, i slutändan, går att använda eller inte är en annan sak. Jag får se det som träning i sådana fall. Men jag ska lösa problemet, om det så tar veckor ;) 

​Gud vad jag har saknat det här.

Före:


"Efter", eller, där jag är nu:

Likes

Comments

Turn to Nature when people are absent. She has the cure for loneliness. She will welcome you like no one else. She will put you into her cradle and accept you for who you are. Her birds will sing a song for you, her winds will blow away your bad thoughts, and her rushing waters will bring calm to your upset mind.- Eredion


Likes

Comments


Jag borde egentligen sova nu, men en av biverkningarna av detoxen är att man får svårt att sova, så det kanske är det jag "drabbats" av. Eller för mycket tankar. Kanske en blandning. 

Dag två är i allafall över och jag känner inte någon jättestor skillnad i jämförelse med hur jag mådde igår.... kanske lite mer hungrig, trött och yr, men inget huvudvärk eller några influensa-symtom. I morgon kommer den värsta dagen, så jag förbereder mig på lite motstånd. Men efter det ska det jobbiga vara över, och då är det inte långt kvar till slutet.

Känslan av renhet är fortfarande kvar. Kroppen känns tacksam, jag vet inte hur jag ska förklara det... det kanske bara är ren placebo men det känns som att jag renas på riktigt. Som om jag blivit lättare. Däremot gör sig psyket påmind, jag ligger här och försöker att inte hamna i negativa tankemönster men det är så svårt när det blivit till en vana. Det river lite i bröstkorgen, fast det inte borde göra det, och det verkar som att jag vill be om ursäkt för all skit folk (speciellt min bästa vän) fått ta under min låga period, genom att kasta skit på mig själv. Som ett "titta, jag vet att jag är ett svin" trots att det inte är det hen vill att jag ska göra. Jag vill straffa mig själv (psykiskt), trots att inga sådana krav finns över huvudtaget. Det finns ingen skuldbeläggning, det finns inget hat eller irriterade känslor. Det finns krav på ansvarstagande, en önskan om att allt ska bli lugnt (främst för min skull) och frustration. Men inget annat. Varför kan inte jag nöja mig med det? Av vetskapen att ett "förlåt" lika gärna kan formuleras om till ett "fan alltså, nu ska jag ta tag i det här". Att det inte är ångest och ånger hen vill att jag ska visa, utan en kämparglöd? 

Varför måste jag alltid straffa mig själv på en sådan sjuk, ohälsosam nivå i varenda fel jag gör? Det var samma sak när jag var liten. Om det var fröknar eller andra vuxna som inte var mamma eller pappa som skällde på mig behövde de egentligen aldrig skälla, för gjorde jag fel var jag så, så hård mot mig själv. Så när tillrättavisningen väl kom från fröknarna/de andra vuxna så bröt jag ihop. Det blev för mycket av ilskan, jag hade tillräckligt med att kontrollera min ilska mot mig själv. 
Jag tillåter mig verkligen aldrig att göra fel, men ibland (oftast, just nu) är det just det jag gör, ofta omedvetet. Någon bitter, mörk skugga hamnar över mig och jag agerar utan att tänka efter först, något en Jessica som mår bra aldrig skulle göra. Men när jag märker av de här felen växer sig ilskan och mörkret starkare och gör allting värre, just för att jag straffar mig själv. Jag behandlar mig själv på ett sätt som jag aldrig ​någonsin​ skulle behandla någon annan, med att spotta på varenda fel personen gör, påminna den om varenda misstag den gjort, peka på fula sidor på in och utsidan, verkligen överösa den med negativitet. Det skulle aldrig falla mig in att vara så elak mot andra. Men mot mig är det en vardag. 

Och den vardagen måste brytas. Självkritik är viktigt, att kunna erkänna är viktigt, men det får inte nå en sådan nivå att man eliminerar sig själv på kuppen. Man får göra fel, bara man lär sig av sina misstag och försöker att göra rätt efteråt. Man får göra fel igen. Och igen. Och igen. Bara man försöker ta sig upp efteråt. Att man inte rättfärdigar sitt beteende. Jag har nog, mot min vilja, haft tendenser att rättfärdiga det... men det är ett fel som jag kan jobba för att förhindra nästa gång en liknande situation sker igen. Bara för att jag visat upp personlighetsdrag som inte går hand i hand med den jag vill vara, och egentligen är, så innebär det inte att jag för alltid ska påminna mig själv om alla fel jag gjort och aldrig tillåta mig själv att jobba på de och gå vidare.

Den här detoxen är mitt försök att ta mig upp, och om inte det funkar så provar jag något annat. Och något annat efter det. Men jag tror boven i precis ​allting​ är min dåliga självkänsla. Mitt dåliga självförtroende. Det är verkligen där giftet på insidan, i själen, sipprar ut. Och jag ska vända allting till rätta, välkomna in positivitet i stället för negativitet. Bit för bit, ett steg i taget om det så behövs. Det här är en läkningsprocess.

​​Jag ska andas, och jag kommer att bli okej, för jag är inte den som ger upp. Aldrig fullt ut, lågan slocknar aldrig. 

Likes

Comments

Den enda som har kontroll över ens tankar och känslor är en själv. Jag vet ju det, ändå ramlar jag så snabbt ner i fällan och tycks glömma bort allting om och om igen. Jag vet att det bara är jag som har makten över hur jag mår. Det spelar ingen roll hur många det är som tröstar mig, eller skäller på mig, eller är trevliga eller otrevliga. De har självklart en inverkan, men det slutgiltiga ansvaret ligger på mig.

Den enda som kan ta mig upp ur den här dippen är jag själv, och idag var den första dagen där jag tog tag i allting på riktigt. Detoxen började, på alla plan.

Jag vet att min bästa medicin mot deppighet är att ta hand om mig själv, men det är svårt att hitta den inspirationen när man börjar falla ner i träsket. Orken finns inte, det är jobbigt bara att gå upp och gå på toa. Men jag måste lära mig att bromsa allting innan det är försent. Att hitta medicinen snabbare, att det inte ska behöva gå såhär långt. Jag måste få upp mig själv på benen igen och visa mig själv och min kropp att träsket går att undvika. Mitt mål den här veckan är att vända mig själv och all negativitet jag tillåt flöda inom mig. Att rena mig själv, mina tankar, mitt inre och min kropp. Juice-detoxen kommer antingen pågå i fyra dagar, eller sju. Jag hoppas på sju, men fyra skulle vara jättebra det med och når jag dit så är jag nöjd. Det enda jag vill är att känna mig mindre giftig. Att behandla mig själv och min kropp så som jag förtjänar att bli behandlad. Att börja älska mig själv.

Jag känner inte av några jobbiga känslor just nu, jag har varit noga med att dricka ordentligt (men inte för mycket heller, att överdricka är aldrig bra) och det enda jag märker är att jag är småhungrig. Men när jag mår dåligt kan jag gå i flera timmar utan att äta, och skippa både frukost och lunch så det verkar som om kroppen är van vid den här typen av hunger. I morgon blir nog tuffare, oftast brukar jag äta på kvällen, men nu kommer jag ju inte att göra det. Och då blir det nog hungern på en mer panik-nivå.
Jag saknar tuggmotstånd och kommer på mig själv med att drömma om att få äta sallad eller quornfiléer med sötpotatis (jag blir positivt överraskad över att jag längtar efter nyttig mat och inte onyttig mat. framgång!!) och älskar känslan av "renhet" i kroppen just nu, det känns verkligen som att systemet rensas, och det kanske är placebo men det ger mig inspiration och energi. Jag känner mig lugn, harmonisk. Mindre rastlös.

Jag tror att sånt här är nyttigt, att bryta vanor då och då. Jag tar väldigt mycket för givet, framför allt mat. Jag kastar i mig allting som serveras eller som jag lagar utan att egentligen verkligen smaka eller njuta. Jag hoppas att jag, efter de här dagarna, kommer kunna äta i lugn och ro (det kommer jag ju behöva, eftersom magsäcken varit utan fiber så länge) och lära mig själv att njuta på riktigt. Så nu när jag känner av hungern blir jag mer inspirerad att fullfölja detoxen, för jag VET att jag kommer njuta när jag lagar den första, riktiga måltiden. Och jag kommer njuta och känna en tacksamhet jag annars aldrig skulle känna.

Jag vill hitta tillbaks till mig själv, till den jag vet att jag egentligen är. Jag måste bli ren, jag är så trött på att känna hur jag förgiftar mig själv varje dag, genom mat och mina egna tankar.

Nu börjar det, nu vänder jag mitt liv till något positivt. På riktigt.

Likes

Comments


Jag kommer ihåg när jag tog den här bilden. Jag var 16 år och utmanade mig själv ensam, på eget intiativ, för allra första gången.

Jag vet inte riktigt när den sociala fobin nästlade sig in hos mig. Som liten var jag försynt och tillbakadragen,; jag ville gärna läsa av en situation innan jag kastade mig in i den. Men människor var jag aldrig rädd för. Att skaffa vänner var inga problem. Att ta för mig, att sjunga högt bland folk, att göra roliga grimaser, att hjula och dansa och bjuda på mig själv var något jag njöt av att göra. Uppmärksamhet var något jag aktivt sökte, alltid. Hela tiden. På en nästan jobbig nivå.

Men någonstans hände något som förändrade mig. Kanske puberteten, eller mobbningen (även om den var en väldigt lätt mobbning. Men ord nöter ner en, så är det ju bara, och det var under en väldigt känslig period hos ett barn). Kanske var det allting som skedde däremellan på andra plan. Jag vet inte. Men från att ha varit så utåtriktad blev jag introvert och tillslut kom jag på mig själv med att få ångest bara någon tittade på mig ute på gatan. Att frivilligt ta kontakt med människor fanns inte på världskartan. Världen kändes fientlig, kall. Som om människor följde mig med hökögon, väntade på tillfälle att få attackera.

Att åka buss var fruktansvärt, jag ville så gärna för jag tyckte det var mysigt att åka kommunalt när jag väl slappnade av (och är man van vid bil är buss sådär härligt annorlunda). Men jag hatade att behöva trycka på stoppknappen. Att behöva ta mig upp från sätet och ner mot dörrarna. Alla skulle ju se mig, lägga märke till mig och liksom rovdjur lukta till sig min osäkerhet. Kanske skratta, eller peka. Eller bara tyst tänka "herregud". Och det räckte för att få mig att åka förbi min hållplats gång på gång om ingen annan tryckte, och sedan gå hem med sänkt huvud vid nästa hållplats, eller hållplatsen efter den.

Att äta offentligt var fruktansvärt det med, eller egentligen bara att vara själv offentligt. Med andra kunde jag luta mig mot tryggheten och det faktum att ingen skulle lägga märke till mig på samma sätt som om jag hade varit ensam. I grupp kunde jag nästan vara mig själv eftersom andra tog lika stor plats. Hökögonen var inte bara riktade mot mig. Jag var så rädd, så osäker och så begränsad av mig själv.

Jag kommer ihåg att jag log när jag snubblade över den där bilden på den nernötta Stephen King-boken och chailatten. Jag ler fortfarande när jag ser den. Jag minns så väl den skakande handen som höjde mobilen och tog ett snabbt kort. Minns hur jag hade suttit och väntat på rätt tillfälle, när ingen skulle se mig. Och jag blir lite stolt, för jag kan se mig själv sitta där, jag kan se hur hela jag utstrålade osäkerhet, hur liten jag måste ha sett ut, men framförallt kan jag se att jag försökte för första gången. Att jag mötte min rädsla, helt själv, och därav öppnade upp dörren till läkning.

För trots att det där var så, så jobbigt så gick jag därifrån med den härliga kicken av att ha klarat av något. Av att ha visat hjärnan att ingenting hände. Och nu, fyra år senare, är den sociala fobin helt borta. Att sitta på ett café med en bok och latte är inget jag gör ofta (tyvärr), men när jag gör det så njuter jag. Jag trivs bland folk. Ibland kan min räddning från deppighet bara vara att gå ut och vara bland främlingar, att ta del av deras liv och deras vindar på avstånd. Jag finner inspiration i andra människor och jag har förstått att fråga om hjälp, eller ifrågasätta något som blivit fel, inte är så fruktansvärt farligt. Att med en positiv och varm attityd kommer du garanterat få ett positivt och varmt bemötande. Sen finns det bättre och sämre dagar, såklart. Men jag är inte begränsad av någon fobi längre.

Och det är faktiskt bara tack vare mig själv. Den kampen tog jag mig an utan att någon ens nämnt det för mig. Jag fick nog, och jag förstod att enda lösningen var att utsätta mig för det läskiga, och herregud vad jag höll hårt på den principen. Minsta lilla sak som väckte en osäkerhet i mig, om det så var att ringa och beställa mat någonstans, så tvingade jag mig att göra det. Det är ganska stort och moget, för den kampen tog jag verkligen själv.

Och det är så viktigt att jag påminns om sådant där, för det är så skrämmande enkelt för mig att hitta negativa sidor hos mig. Att fokusera på varje misstag jag gör, varje steg bakåt. Jag glömmer bort hur mycket det är som faktiskt har blivit bättre. Hur stark jag faktiskt kan vara, om jag ger mig fan på det. Att det faktiskt var jag som tog mig upp på benen igen, att det var jag som gjorde mig frisk från min sociala fobi. Att jag kanske har hamnat i ännu en dipp, i ännu ett felsteg, men att jag är en helt annan person än vad jag var för bara några år sedan. Att jag kommer hitta en lösning. Att jag inte är den person mina hjärnspöken vill måla upp mig till att vara.

Jag är inte ett hopplöst fall. Det finns så många svar i mig, så många lösningar och så mycket kämparglöd om jag bara lyssnar. Har jag kunnat ta mig ur en otroligt stark social fobi kan jag ta mig ur det här också. Det är en självklarhet. 

Likes

Comments

Det var ingen bra dag idag. Det kommer krävas mycket för att ta mig ur det fängelse jag hamnat i, beteendet är så invant i kroppen. Paniken ligger ständigt beredd. Det gör så fruktansvärt ont, och det är så läskigt att tappa kontrollen över sig själv helt. Men, ett steg i taget. Det tar tid att få hjärnan att byta tankebanor.

Men den här fina individen har spenderat hela dagen vid min sida, trots att jag körde ett "slutkördochdeprimeradmänniska"-panik/ilske-attack mot honom i morse när han sprang iväg med p-pillerkartan (som han försöker äta upp) för 852:e gången i rad. Bägaren rann över. Men han verkade känna på sig vad det hela handlade om, och låg tätt intill mig i sängen efteråt så fort han fick chansen till det. Min fina, fina. Så förstående. Djur är verkligen det bästa som finns. Världens finaste tröst, bara deras närhet, eller tyngd när de ligger på en, eller spinnandet. Närheten.

Och i morgon blir en bättre dag.

Likes

Comments


Våren vaknar sakta till liv utanför, och trots att vindarna är kalla och letar sig igenom den öppna springan i fönstret, in till mig, och får varje hår på huden att ställa sig upp så känner jag en känsla jag inte känt på väldigt, väldigt länge. En frågeställning, från något djupare än den jag tror att jag är.

Är det inte dags att börja leva nu?

Jag betraktar mig själv och ser så många blåmärken och skälvningar, så mycket osäkerhet och så mycket smärta. Jag är ett enda stort sår och i takt med att kroppen gett upp har även jag gjort det. Jag lever inte längre. Jag är instängd i något sorts mörker som inte ger vika hur mycket jag än kämpar, hur beslutsam jag än är, hur mycket jag än lurar mig själv att jag mår bra. Det känns smutsigt. Som om allt jag består av är gifter.

Och det är precis det jag är, full av gifter. Jag har glömt det viktiga, jag har satt på mig mina skygglappar och jag har fallit för allt tryck som omringar oss. Varje liten norm som för oss bort från det vi egentligen är. Jag har tillåtit gift att äntra min kropp och giftet har färgat av sig, fått så mycket av den jag är att bli grå och kall. Livlös. Då är det inte konstigt att kroppen plötsligt börjar göra ont, att själen vrider sig i sitt skal utan en chans att nå mig. Att sinne och förnuft tunnas ut och tappar form. Det är inte konstigt att jag börjar ge vika. Att huden blir blek, att ringarna under ögonen blir mörkare, hur mycket jag än sover. Att min mage säger upp sig. Att mitt förut så tjocka, livfulla hår tappar färg och lossnar. Att min insida börjar svida, att min kropp sänder ut varningar om att jag börjar förlora mig själv. Det är inte konstigt att jag inte kan se frisk ut utan mängder med smink, även om det är en dag eller en vecka där endometriosen inte hemsöker mig.

Jag saknar den jag var för fyra år sedan, när andlighet och magi formade mitt liv. För även om ingen av oss med säkerhet kan veta vad som är sanning eller inte i allt "hokus pokus" så mådde jag bra. Det finns en ren känsla i att lägga märke till jorden, naturen. Att uppskatta löven och träden. Att faktiskt stanna upp och andas. Det är så mycket renare än den stress och det mörker vi vanligtvis lever i. Jag började lyssna på mig själv, det fanns alltid hopp och jag kunde alltid nå mig när världen runtomkring började tappa fäste.

Nu är jag tillbaks till att vara vilse. Men igår, när jag satt på marken, precis vid vattnet med vikinga-melodier högt i hörlurarna för att landa inför arbetsintervjun, hände något. Det hade börjat mulna till. Solen bröt sig nästan igenom molnen, som formade ett enda stort skådespel uppe på himlen. Fåglarna tycktes dansa uppe bland de, de flög upp och ner och lät vinden föra de dit de skulle. Vågorna var så små och så många av den häftiga vinden att det nästan blev som att sjunka ner i en meditation, som en enda hypnos där ögonen inte kunde fästa vid något fast. Bara vibrerande vågor. Det var som om jorden verkligen gjorde sitt allt för att fånga min uppmärksamhet, att lugna hjärtat som vred sig inom mig. Vinden tycktes blåsa igenom mig, den var kall och hård men inte isande. Jag frös aldrig. Det var bara som att något blåste ut ur mig. Att något renade mig, eller väckte något som legat och sovit så, så länge. Allt som gjorde ont lättade och jag sätt där i mer än en timme, förvånad över hur lätt det plötsligt blev att andas. Någonting hände.


Jag vet att något inom mig alltid vaknar till liv i takt med våren. Våren är för mig starten på liv. Det är som att naturen sträcker ut sig hand och säger "kom, vi kan växa och börja leva igen tillsammans", och jag ska ta den utsträckta handen. Jag ska få bort det gift jag låtit ta över min kropp. Jag ska börja leva.


Likes

Comments


​Solen skiner ute och hela min kropp skriker efter vår. Det är verkligen min årstid, värmen är precis lagom, livet börjar sakta komma tillbaks igen och jag bara älskar doften av nyknoppade blommor och varm asfalt. Det är nog en bit kvar tills våren verkligen är här, jag menar... det är ju inte ens mars än. Men jag hoppas verkligen att den kommer snart. Då kanske mitt fotosug kommer tillbaks igen, jag SKA naila en närbild på en humla som flyger. Så är det bara ;) 

Idag är planen att fortsätta rensa bort massa onödigt skräp i mitt rum, och förhoppningsvis bli klar med det idag också. Sedan blir det den vanliga städrutinen. Men först; dusch. 


Likes

Comments