​Solen skiner ute och hela min kropp skriker efter vår. Det är verkligen min årstid, värmen är precis lagom, livet börjar sakta komma tillbaks igen och jag bara älskar doften av nyknoppade blommor och varm asfalt. Det är nog en bit kvar tills våren verkligen är här, jag menar... det är ju inte ens mars än. Men jag hoppas verkligen att den kommer snart. Då kanske mitt fotosug kommer tillbaks igen, jag SKA naila en närbild på en humla som flyger. Så är det bara ;) 

Idag är planen att fortsätta rensa bort massa onödigt skräp i mitt rum, och förhoppningsvis bli klar med det idag också. Sedan blir det den vanliga städrutinen. Men först; dusch. 


Likes

Comments


Jag minns när jag tog den här bilden. Hur jag tänkte att den skulle vara tröstande den dagen han försvann. På något sätt förstod jag redan då att det här skulle bli vår sista kalla vårmorgon tillsammans.

Klockan var sju och luften klar och krispig, dimman låg som ett täcke över gräset. Det var helt tyst runtomkring oss. Jag kände mig verkligen så bekymmerslös och avslappnad. Medan jag fotade i alla möjliga vinklar för att försöka fånga ljuset och dimman släppte jag Zingo lös och lät honom strosa runt utan krav. Och oj, vad han njöt. Det gjorde vi båda två. Jag vet inte hur länge vi var ute, men det kändes som att tiden stod stilla. Det är verkligen inte ofta man får uppleva den typen av lugn här där jag bor. Jag hade mått så dåligt under vintern och det var så befriande att verkligen känna lycka igen. Av det lilla; en vacker morgon och Zingo.

Jag tittar på den här bilden och ja, jag finner tröst. Samtidigt knyter sig hjärtat för jag skulle så gärna vilja uppleva en sådan morgon igen, med min Zingo. Eller bara möta hans blick igen. Han bar på så mycket liv, det gjorde han in i det sista.

Likes

Comments


I'm neither more, I'm neither less
And I'm not trying to take some test
And I'm not trying to prove myself
And I'm not trying to run away...
away from you

In all these years I've seen the changes take place
Like the ice melting away
Like the sun bringing the morning
And I know... it was all for you

And when I get to walk the streets
Without this burden on my feet I know I've been called home
These shoes won't be my own to fill
When I see the past beneath
My heavy heart is finally free


I'm searchin' for the air
Searchin' for the air
But I have found It's pound for pound


Underneath this cosmic symphony 
Underneath this pain, 
this happiness 
And underneath the river's stream... a will to live


I've given love, I've given hate
I've given peace and I've made a war 
And I've been scarred by words and swords 
But here I am, the will to live


And when I get to walk these streets 
Without a burden on these feet I'll know I've been called home 
This place will be my own again 
When I feel the past beneath 
My heavy heart is finally free


I'm searchin' for the air
Searchin' for the air

But I have found It's pound for pound


Likes

Comments


Den 14 december 2016 somnade en av mina absolut bästa vänner in. Min älskade hund, min Zingo. Man vänjer sig med det nya livet, utan honom, sakta men säkert. Men smärtan och saknaden finns alltid där i bakgrunden. Jag ångrar att jag tog honom för givet, att han blev en sådan självklarhet i ens liv att man aldrig riktigt stannade upp och njöt av tiden man fick till låns. Och helt plötsligt försvann han. Det är så svårt för hjärnan att förstå hur någon kan finnas och sedan bara sluta existera. Jag vill inte riktigt tro att inget av honom finns kvar längre. Han har ju alltid funnits.


Hjärtat knyter sig varje gång jag verkligen tillåter mig att tänka på honom, och jag vet att han för alltid kommer prägla allt jag gör. Honom glömmer man aldrig. Åh, vad jag önskar att jag kunde ha haft honom vid min sida livet ut.


Likes

Comments

Det finns så mycket tragedi och ondska i den här världen. Det finns så mycket hat, så många tårar. Men jag kan inte låta bli att fortsätta lägga märke till det fina i att vara människa. Kanske är det ett knapert försök att hålla fast vid en någorlunda positiv livssyn. Jag vill inte bli cynisk, less och negativ. Jag vill verkligen, verkligen inte det. Men det är svårt att inte bli bitter när man varje dag får negativa händelser kastade i ansiktet. Missförstå mig rätt; det är bra att visa svart på vitt, världens måste få se mörker och rädsla för att kunna agera. Det är ju så många människors verklighet, och vi får inte blunda för det. Men vi måste få se värme också, vi måste få se medmänsklighet och kärlek. Vi är sådana komplexa varelser och när jag fotar människor på stan känns det som att jag fångar en bit av oss. Det som gör oss till människor; både på gott och ont. För när jag sitter på bussen omringad av andra personer är inte ilska eller bitterhet det första jag känner, för jag vet att om en katastrof skulle ske skulle åtminstone två, fyra, tjugo, hälften eller kanske till och med alla på bussen agera och hjälpa till. Som nu under snökaoset, när människor frivilligt klev ut i stormen och erbjöd bilisterna som fastnat i köerna mat och vatten. ​Mänsklighet. Det var något av det jag fascinerades mest av när jag läste sociologi, hur vi alla är främlingar i början men så fort vi börjar kommunicera med varandra bildar en grupp. Där både ondska och godhet frödas. 

Att dokumentera människor är något jag verkligen skulle vilja jobba med i framtiden, som dokumentärskapare eller bara fotograf. Det skulle vara en sådan skräckingivande, men kraftfull upplevelse, att få åka till länder och människor som vanligtvis är osynliga och stumma för resten av världen, och ge dem ord. 

Att få fånga mänskligheten.

Och jag börjar med att försöka hitta dem här, på våra gator. Människor som levt och lever, som upplevt och fortfarande upplever. Som lider och våndas, men samtidigt njuter och gläds över livets alla faser. Det finns så mycket vi har att berätta och lära oss från varandra, mitt i allt mörker.


Likes

Comments


Den här bilden tog jag för ungefär ett år sedan, vid hundudden i Stockholm. Tidigare skulle jag ha raderat den, just för att den inte visar något specifikt. Man ser att det är löv, men den är alldeles för "abstrakt" (om man ens kan använda det ordet i det här sammanhanget, egentligen). Men det var något med den som fångade mig, och sedan dess har den legat i lighroom och bara funnits. Jag har rensat tusentals med bilder men alltid hoppat över den här, trots att månaderna gått utan att jag lagt upp den någonstans. Jag hade helt enkelt inte hjärta att ta bort den. Något med den fångade mig, och nu vet jag vad det var. Den här bilden är definitionen av hur jag tolkar meningen att måla med ljus. Alltså; att fotografera. Ljus och skugga leker med varandra och bildar något som jag faktiskt tycker är oerhört fint. Och precis såhär såg det ut i verkligheten. Det var en låg morgonsol, det var höstlöv och en gul husvägg, och tillsammans skapade de harmoni. Jag fick måla med ljus, och jag fick framförallt möjligheten att stanna upp och lägga märke till sådant här; reflektioner av skugga och ljus mot en vägg. Sånt man så ofta bara går förbi.


Fotografering har, enda sedan jag fick låna mammas digitalkamera vid 10-årsåldern, varit en stor del av mitt liv. Jag fotade utan att egentligen tänka. Jag kommer ihåg att jag övade på "taktkänslan" genom att fota katterna mitt i en gäspning. Gud alltså, jag kunde stå och vänta i flera minuter innan gäspningarna kom och jag kunde fånga det, precis när gapet var som störst. Jag älskade fotografering, och min utveckling har gått oerhört långsamt just för att jag bara varit i glädjen, och aldrig riktigt utmanat mig själv. Trots det var jag ändå missnöjd över många av bilderna just för att jag lade märke till att man kunde göra så mycket mer, att JAG kunde göra så mycket mer.

Det var inte förrän för ett år sedan som jag, tack vare intensiteten min bästa vän fick för fotografering, hakade på och lärde mig tillsammans med honom. Jag inspirerades (och kände mig liten och dålig, och därför lite "hotad", det ska jag inte ljuga om) av hans intensitet, som verkade vara så oändlig, och blev sporrad. På något sätt fann jag lite av den där intensiteten i mig också och sedan dess kan jag verkligen se hur mycket jag har utvecklats. Det har varit en sådan självklar utveckling, som om svaren på något sätt redan finns i huvudet, men behöver pushas för att vakna till liv. Det känns verkligen som ett kall, att fotografera. Mycket mer än vad skrivandet gör, för där behöver jag kämpa mer. Det kommer inte lika självklart.

Tanken är att faktiskt lära mig koda hemsidor så att jag kan skapa en alldeles egen hemsida - och framförallt portfolio - till mig själv. Men än så länge finns inte riktigt tålamodet eller orken, jag ska ju trots allt börja plugga viktigare saker snart och fokusen behöver nog ligga där, och bara där. Och då får den här bloggen fungera som substitut. Så, här kommer jag samla bilder jag gillar och inte gillar, jag kommer ge mig själv utmaningar och försöka fullfölja dem, jag kommer analysera och skriva ner tankar kring olika kurser jag (via framförallt Lynda.com) ser. Helt enkelt en blogg där jag kan samla bilder och förhoppningsvis titta tillbaks och le mot om några år, då jag blivit mycket bättre, och en blogg där jag utmanar hjärnan att verkligen ta in all information och plugga foto.

Jag tror det kommer vara så oerhört givande.

Ni är välkomna att hänga med, om ni vill


/Jessica


Likes

Comments