Den enda som har kontroll över ens tankar och känslor är en själv. Jag vet ju det, ändå ramlar jag så snabbt ner i fällan och tycks glömma bort allting om och om igen. Jag vet att det bara är jag som har makten över hur jag mår. Det spelar ingen roll hur många det är som tröstar mig, eller skäller på mig, eller är trevliga eller otrevliga. De har självklart en inverkan, men det slutgiltiga ansvaret ligger på mig.

Den enda som kan ta mig upp ur den här dippen är jag själv, och idag var den första dagen där jag tog tag i allting på riktigt. Detoxen började, på alla plan.

Jag vet att min bästa medicin mot deppighet är att ta hand om mig själv, men det är svårt att hitta den inspirationen när man börjar falla ner i träsket. Orken finns inte, det är jobbigt bara att gå upp och gå på toa. Men jag måste lära mig att bromsa allting innan det är försent. Att hitta medicinen snabbare, att det inte ska behöva gå såhär långt. Jag måste få upp mig själv på benen igen och visa mig själv och min kropp att träsket går att undvika. Mitt mål den här veckan är att vända mig själv och all negativitet jag tillåt flöda inom mig. Att rena mig själv, mina tankar, mitt inre och min kropp. Juice-detoxen kommer antingen pågå i fyra dagar, eller sju. Jag hoppas på sju, men fyra skulle vara jättebra det med och når jag dit så är jag nöjd. Det enda jag vill är att känna mig mindre giftig. Att behandla mig själv och min kropp så som jag förtjänar att bli behandlad. Att börja älska mig själv.

Jag känner inte av några jobbiga känslor just nu, jag har varit noga med att dricka ordentligt (men inte för mycket heller, att överdricka är aldrig bra) och det enda jag märker är att jag är småhungrig. Men när jag mår dåligt kan jag gå i flera timmar utan att äta, och skippa både frukost och lunch så det verkar som om kroppen är van vid den här typen av hunger. I morgon blir nog tuffare, oftast brukar jag äta på kvällen, men nu kommer jag ju inte att göra det. Och då blir det nog hungern på en mer panik-nivå.
Jag saknar tuggmotstånd och kommer på mig själv med att drömma om att få äta sallad eller quornfiléer med sötpotatis (jag blir positivt överraskad över att jag längtar efter nyttig mat och inte onyttig mat. framgång!!) och älskar känslan av "renhet" i kroppen just nu, det känns verkligen som att systemet rensas, och det kanske är placebo men det ger mig inspiration och energi. Jag känner mig lugn, harmonisk. Mindre rastlös.

Jag tror att sånt här är nyttigt, att bryta vanor då och då. Jag tar väldigt mycket för givet, framför allt mat. Jag kastar i mig allting som serveras eller som jag lagar utan att egentligen verkligen smaka eller njuta. Jag hoppas att jag, efter de här dagarna, kommer kunna äta i lugn och ro (det kommer jag ju behöva, eftersom magsäcken varit utan fiber så länge) och lära mig själv att njuta på riktigt. Så nu när jag känner av hungern blir jag mer inspirerad att fullfölja detoxen, för jag VET att jag kommer njuta när jag lagar den första, riktiga måltiden. Och jag kommer njuta och känna en tacksamhet jag annars aldrig skulle känna.

Jag vill hitta tillbaks till mig själv, till den jag vet att jag egentligen är. Jag måste bli ren, jag är så trött på att känna hur jag förgiftar mig själv varje dag, genom mat och mina egna tankar.

Nu börjar det, nu vänder jag mitt liv till något positivt. På riktigt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments


Jag kommer ihåg när jag tog den här bilden. Jag var 16 år och utmanade mig själv ensam, på eget intiativ, för allra första gången.

Jag vet inte riktigt när den sociala fobin nästlade sig in hos mig. Som liten var jag försynt och tillbakadragen,; jag ville gärna läsa av en situation innan jag kastade mig in i den. Men människor var jag aldrig rädd för. Att skaffa vänner var inga problem. Att ta för mig, att sjunga högt bland folk, att göra roliga grimaser, att hjula och dansa och bjuda på mig själv var något jag njöt av att göra. Uppmärksamhet var något jag aktivt sökte, alltid. Hela tiden. På en nästan jobbig nivå.

Men någonstans hände något som förändrade mig. Kanske puberteten, eller mobbningen (även om den var en väldigt lätt mobbning. Men ord nöter ner en, så är det ju bara, och det var under en väldigt känslig period hos ett barn). Kanske var det allting som skedde däremellan på andra plan. Jag vet inte. Men från att ha varit så utåtriktad blev jag introvert och tillslut kom jag på mig själv med att få ångest bara någon tittade på mig ute på gatan. Att frivilligt ta kontakt med människor fanns inte på världskartan. Världen kändes fientlig, kall. Som om människor följde mig med hökögon, väntade på tillfälle att få attackera.

Att åka buss var fruktansvärt, jag ville så gärna för jag tyckte det var mysigt att åka kommunalt när jag väl slappnade av (och är man van vid bil är buss sådär härligt annorlunda). Men jag hatade att behöva trycka på stoppknappen. Att behöva ta mig upp från sätet och ner mot dörrarna. Alla skulle ju se mig, lägga märke till mig och liksom rovdjur lukta till sig min osäkerhet. Kanske skratta, eller peka. Eller bara tyst tänka "herregud". Och det räckte för att få mig att åka förbi min hållplats gång på gång om ingen annan tryckte, och sedan gå hem med sänkt huvud vid nästa hållplats, eller hållplatsen efter den.

Att äta offentligt var fruktansvärt det med, eller egentligen bara att vara själv offentligt. Med andra kunde jag luta mig mot tryggheten och det faktum att ingen skulle lägga märke till mig på samma sätt som om jag hade varit ensam. I grupp kunde jag nästan vara mig själv eftersom andra tog lika stor plats. Hökögonen var inte bara riktade mot mig. Jag var så rädd, så osäker och så begränsad av mig själv.

Jag kommer ihåg att jag log när jag snubblade över den där bilden på den nernötta Stephen King-boken och chailatten. Jag ler fortfarande när jag ser den. Jag minns så väl den skakande handen som höjde mobilen och tog ett snabbt kort. Minns hur jag hade suttit och väntat på rätt tillfälle, när ingen skulle se mig. Och jag blir lite stolt, för jag kan se mig själv sitta där, jag kan se hur hela jag utstrålade osäkerhet, hur liten jag måste ha sett ut, men framförallt kan jag se att jag försökte för första gången. Att jag mötte min rädsla, helt själv, och därav öppnade upp dörren till läkning.

För trots att det där var så, så jobbigt så gick jag därifrån med den härliga kicken av att ha klarat av något. Av att ha visat hjärnan att ingenting hände. Och nu, fyra år senare, är den sociala fobin helt borta. Att sitta på ett café med en bok och latte är inget jag gör ofta (tyvärr), men när jag gör det så njuter jag. Jag trivs bland folk. Ibland kan min räddning från deppighet bara vara att gå ut och vara bland främlingar, att ta del av deras liv och deras vindar på avstånd. Jag finner inspiration i andra människor och jag har förstått att fråga om hjälp, eller ifrågasätta något som blivit fel, inte är så fruktansvärt farligt. Att med en positiv och varm attityd kommer du garanterat få ett positivt och varmt bemötande. Sen finns det bättre och sämre dagar, såklart. Men jag är inte begränsad av någon fobi längre.

Och det är faktiskt bara tack vare mig själv. Den kampen tog jag mig an utan att någon ens nämnt det för mig. Jag fick nog, och jag förstod att enda lösningen var att utsätta mig för det läskiga, och herregud vad jag höll hårt på den principen. Minsta lilla sak som väckte en osäkerhet i mig, om det så var att ringa och beställa mat någonstans, så tvingade jag mig att göra det. Det är ganska stort och moget, för den kampen tog jag verkligen själv.

Och det är så viktigt att jag påminns om sådant där, för det är så skrämmande enkelt för mig att hitta negativa sidor hos mig. Att fokusera på varje misstag jag gör, varje steg bakåt. Jag glömmer bort hur mycket det är som faktiskt har blivit bättre. Hur stark jag faktiskt kan vara, om jag ger mig fan på det. Att det faktiskt var jag som tog mig upp på benen igen, att det var jag som gjorde mig frisk från min sociala fobi. Att jag kanske har hamnat i ännu en dipp, i ännu ett felsteg, men att jag är en helt annan person än vad jag var för bara några år sedan. Att jag kommer hitta en lösning. Att jag inte är den person mina hjärnspöken vill måla upp mig till att vara.

Jag är inte ett hopplöst fall. Det finns så många svar i mig, så många lösningar och så mycket kämparglöd om jag bara lyssnar. Har jag kunnat ta mig ur en otroligt stark social fobi kan jag ta mig ur det här också. Det är en självklarhet. 

Likes

Comments

Det var ingen bra dag idag. Det kommer krävas mycket för att ta mig ur det fängelse jag hamnat i, beteendet är så invant i kroppen. Paniken ligger ständigt beredd. Det gör så fruktansvärt ont, och det är så läskigt att tappa kontrollen över sig själv helt. Men, ett steg i taget. Det tar tid att få hjärnan att byta tankebanor.

Men den här fina individen har spenderat hela dagen vid min sida, trots att jag körde ett "slutkördochdeprimeradmänniska"-panik/ilske-attack mot honom i morse när han sprang iväg med p-pillerkartan (som han försöker äta upp) för 852:e gången i rad. Bägaren rann över. Men han verkade känna på sig vad det hela handlade om, och låg tätt intill mig i sängen efteråt så fort han fick chansen till det. Min fina, fina. Så förstående. Djur är verkligen det bästa som finns. Världens finaste tröst, bara deras närhet, eller tyngd när de ligger på en, eller spinnandet. Närheten.

Och i morgon blir en bättre dag.

Likes

Comments


Våren vaknar sakta till liv utanför, och trots att vindarna är kalla och letar sig igenom den öppna springan i fönstret, in till mig, och får varje hår på huden att ställa sig upp så känner jag en känsla jag inte känt på väldigt, väldigt länge. En frågeställning, från något djupare än den jag tror att jag är.

Är det inte dags att börja leva nu?

Jag betraktar mig själv och ser så många blåmärken och skälvningar, så mycket osäkerhet och så mycket smärta. Jag är ett enda stort sår och i takt med att kroppen gett upp har även jag gjort det. Jag lever inte längre. Jag är instängd i något sorts mörker som inte ger vika hur mycket jag än kämpar, hur beslutsam jag än är, hur mycket jag än lurar mig själv att jag mår bra. Det känns smutsigt. Som om allt jag består av är gifter.

Och det är precis det jag är, full av gifter. Jag har glömt det viktiga, jag har satt på mig mina skygglappar och jag har fallit för allt tryck som omringar oss. Varje liten norm som för oss bort från det vi egentligen är. Jag har tillåtit gift att äntra min kropp och giftet har färgat av sig, fått så mycket av den jag är att bli grå och kall. Livlös. Då är det inte konstigt att kroppen plötsligt börjar göra ont, att själen vrider sig i sitt skal utan en chans att nå mig. Att sinne och förnuft tunnas ut och tappar form. Det är inte konstigt att jag börjar ge vika. Att huden blir blek, att ringarna under ögonen blir mörkare, hur mycket jag än sover. Att min mage säger upp sig. Att mitt förut så tjocka, livfulla hår tappar färg och lossnar. Att min insida börjar svida, att min kropp sänder ut varningar om att jag börjar förlora mig själv. Det är inte konstigt att jag inte kan se frisk ut utan mängder med smink, även om det är en dag eller en vecka där endometriosen inte hemsöker mig.

Jag saknar den jag var för fyra år sedan, när andlighet och magi formade mitt liv. För även om ingen av oss med säkerhet kan veta vad som är sanning eller inte i allt "hokus pokus" så mådde jag bra. Det finns en ren känsla i att lägga märke till jorden, naturen. Att uppskatta löven och träden. Att faktiskt stanna upp och andas. Det är så mycket renare än den stress och det mörker vi vanligtvis lever i. Jag började lyssna på mig själv, det fanns alltid hopp och jag kunde alltid nå mig när världen runtomkring började tappa fäste.

Nu är jag tillbaks till att vara vilse. Men igår, när jag satt på marken, precis vid vattnet med vikinga-melodier högt i hörlurarna för att landa inför arbetsintervjun, hände något. Det hade börjat mulna till. Solen bröt sig nästan igenom molnen, som formade ett enda stort skådespel uppe på himlen. Fåglarna tycktes dansa uppe bland de, de flög upp och ner och lät vinden föra de dit de skulle. Vågorna var så små och så många av den häftiga vinden att det nästan blev som att sjunka ner i en meditation, som en enda hypnos där ögonen inte kunde fästa vid något fast. Bara vibrerande vågor. Det var som om jorden verkligen gjorde sitt allt för att fånga min uppmärksamhet, att lugna hjärtat som vred sig inom mig. Vinden tycktes blåsa igenom mig, den var kall och hård men inte isande. Jag frös aldrig. Det var bara som att något blåste ut ur mig. Att något renade mig, eller väckte något som legat och sovit så, så länge. Allt som gjorde ont lättade och jag sätt där i mer än en timme, förvånad över hur lätt det plötsligt blev att andas. Någonting hände.


Jag vet att något inom mig alltid vaknar till liv i takt med våren. Våren är för mig starten på liv. Det är som att naturen sträcker ut sig hand och säger "kom, vi kan växa och börja leva igen tillsammans", och jag ska ta den utsträckta handen. Jag ska få bort det gift jag låtit ta över min kropp. Jag ska börja leva.


Likes

Comments


​Solen skiner ute och hela min kropp skriker efter vår. Det är verkligen min årstid, värmen är precis lagom, livet börjar sakta komma tillbaks igen och jag bara älskar doften av nyknoppade blommor och varm asfalt. Det är nog en bit kvar tills våren verkligen är här, jag menar... det är ju inte ens mars än. Men jag hoppas verkligen att den kommer snart. Då kanske mitt fotosug kommer tillbaks igen, jag SKA naila en närbild på en humla som flyger. Så är det bara ;) 

Idag är planen att fortsätta rensa bort massa onödigt skräp i mitt rum, och förhoppningsvis bli klar med det idag också. Sedan blir det den vanliga städrutinen. Men först; dusch. 


Likes

Comments


Jag minns när jag tog den här bilden. Hur jag tänkte att den skulle vara tröstande den dagen han försvann. På något sätt förstod jag redan då att det här skulle bli vår sista kalla vårmorgon tillsammans.

Klockan var sju och luften klar och krispig, dimman låg som ett täcke över gräset. Det var helt tyst runtomkring oss. Jag kände mig verkligen så bekymmerslös och avslappnad. Medan jag fotade i alla möjliga vinklar för att försöka fånga ljuset och dimman släppte jag Zingo lös och lät honom strosa runt utan krav. Och oj, vad han njöt. Det gjorde vi båda två. Jag vet inte hur länge vi var ute, men det kändes som att tiden stod stilla. Det är verkligen inte ofta man får uppleva den typen av lugn här där jag bor. Jag hade mått så dåligt under vintern och det var så befriande att verkligen känna lycka igen. Av det lilla; en vacker morgon och Zingo.

Jag tittar på den här bilden och ja, jag finner tröst. Samtidigt knyter sig hjärtat för jag skulle så gärna vilja uppleva en sådan morgon igen, med min Zingo. Eller bara möta hans blick igen. Han bar på så mycket liv, det gjorde han in i det sista.

Likes

Comments


I'm neither more, I'm neither less
And I'm not trying to take some test
And I'm not trying to prove myself
And I'm not trying to run away...
away from you

In all these years I've seen the changes take place
Like the ice melting away
Like the sun bringing the morning
And I know... it was all for you

And when I get to walk the streets
Without this burden on my feet I know I've been called home
These shoes won't be my own to fill
When I see the past beneath
My heavy heart is finally free


I'm searchin' for the air
Searchin' for the air
But I have found It's pound for pound


Underneath this cosmic symphony 
Underneath this pain, 
this happiness 
And underneath the river's stream... a will to live


I've given love, I've given hate
I've given peace and I've made a war 
And I've been scarred by words and swords 
But here I am, the will to live


And when I get to walk these streets 
Without a burden on these feet I'll know I've been called home 
This place will be my own again 
When I feel the past beneath 
My heavy heart is finally free


I'm searchin' for the air
Searchin' for the air

But I have found It's pound for pound


Likes

Comments


Den 14 december 2016 somnade en av mina absolut bästa vänner in. Min älskade hund, min Zingo. Man vänjer sig med det nya livet, utan honom, sakta men säkert. Men smärtan och saknaden finns alltid där i bakgrunden. Jag ångrar att jag tog honom för givet, att han blev en sådan självklarhet i ens liv att man aldrig riktigt stannade upp och njöt av tiden man fick till låns. Och helt plötsligt försvann han. Det är så svårt för hjärnan att förstå hur någon kan finnas och sedan bara sluta existera. Jag vill inte riktigt tro att inget av honom finns kvar längre. Han har ju alltid funnits.


Hjärtat knyter sig varje gång jag verkligen tillåter mig att tänka på honom, och jag vet att han för alltid kommer prägla allt jag gör. Honom glömmer man aldrig. Åh, vad jag önskar att jag kunde ha haft honom vid min sida livet ut.


Likes

Comments