View tracker

​Sitter och försöker motivera mig själv till att fortsätta med bröllopsredigeringen, jag blir så himla modfälld och... ovillig att redigera när jag ser hur dålig kvalité det är på bilderna. Det är så brusigt i och med objektivet och försöker jag rädda bruset blir det ännu värre. Sen var det första bröllopet jag fotade och det märks så tydligt. Vi hade dessutom inga planerade foto-stunder utan jag fick försöka armbåga mig fram för att hinna fånga fina moment, det var en del andra som fotade med mobiler och sånt ;) De har sett bilderna jag hunnit med och är nöjda, men perfektionisten i mig är verkligen inte nöjd. Det blir så jobbigt att redigera då, det tar verkligen emot.

Men.... en bild i taget... :) 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Helt oredigerade.

Här är ett sådant uppenbart exempel på hur viktigt det, i min värld, är att ha snabba objektiv. Här fotade jag med ett fast 50 mm-objektiv (minns inte namnet på den, och har för ont för att gå upp och kolla) med F/ 1.4 och uppåt (på bilderna är det F/ 3,5). Jämför kvalitén och krispigheten på de här med bilden på hästen nedanför. Visserligen skiljer sig ljuset dem emellan nämnvärt, på katterna var det eftermiddagssol och på hästen var det mulet och gråmörkt, och det spelar ju självklart in. Men ändå, jag hade den största bländaren jag kunde ha på hästbilden, F/4 och det blir så, så brusigt. Jag måste verkligen spara ihop till ett nytt och bättre teleobjektiv för jag blev helt chockad när jag såg de här bilderna på Sansa. Jag är så tröööööööött på brusiga bilder.

Sen är fokusen lite knasig på de här bilderna, mer på nosen än på ögonen, men där har jag ju bara mig själv att skylla. Och så vill jag ha det, jag vill veta att när något är knasigt i en bild så är det mitt fel, och inte objektivet eller kameran som inte håller måttet. Jag vill verkligen kunna ha objektiv (för kameran är fantastisk) som jag kan växa i. För några år sedan var mitt telezoom helt perfekt, men nu känner jag att jag har växt om den (och den börjar ju som sagt sjunga på sin sista vers). 

Förresten, hur fiiin är hon inte?? Så kär.

Likes

Comments

View tracker

I förrigår försökte jag mig på något jag varit nyfiken på att göra i flera år, men aldrig gjort (fast möjligheten verkligen har funnits). Däremot så mindes jag inte exakt hur man gjorde, hade bara läst om det lite snabbt för något år sedan, så vi ställde oss bara vid ingången till stallet och sen tog jag bilder med fokus på själva hästen. Därför blev det ingen naturlig mörk bakgrund (eller, mörkare bakgrund, det går väl inte att få den helt svart naturligt va?). För om jag har förstått det rätt så ska man alltså lura kameran genom att fokusera på ljuset som finns utanför ingången, där halva hästen ska vara, och så exponerar man efter det ljuset så att det inne i stallet blir underexponerat. Så blev det ju inte alls här, jag såg ju redan i kameran att det blev fel men orkade inte googla och ha mig. Var lite kaxig och förlitade mig på att jag kunde rädda det i ps sen.

Och jag är faktiskt riktigt nöjd. Eftersom det var så mulet och mörkt väder behövde jag ha rätt så högt iso, och mitt objektiv håller inte riktigt måttet längre, så bilden är väldigt brusig. Men bortsett från det så kan nog perfektionisten Jessica nöja sig med det här som allra första försök till en porträttbild med mörk bakgrund. Det är inte ofta jag säger det ;)

Men vill gärna prova på det igen, och den här gången göra det rätt redan från början. Ska bli så kul att jämföra de med den här sen, om några år. En rolig utmaning i ps var det i allafall, att räkna ut var ljuset skulle falla och hur skuggan skulle närma sig utan att det skulle se för inklippt ut.

Nu ska jag försöka kvickna till efter smärtlindringen jag tog i natt när endosmärtan nådde sin topp (är fortfarande helt trög i huvudet), och fortsätta redigera på fler bilder.

Likes

Comments

Tog med mig kameran när jag gick ut med Zingo i morse. Det brukar inte bli så mycket fotande egentligen, han står helt stilla eller lägger sig bredvid mig och respekterar att jag håller på med annat, men det är ändå klumpigt och jobbigt att hålla i ett stort flexikoppel (och obekvämt om man sätter den mellan knäna) och inte kunna krypa eller lägga sig ner så som man vill. Men några få bilder lyckas jag ibland få, typ som den här (hahahha, så är den fotad vertikalt, säger ju det, typ det enda jag fotar nu för tiden, vertikala bilder):



Så nu gick vi och strosade runt i skogen, som kryllade av kråkor (som vi är buddies med). När ett mjukt näst intill ogenomskinligt molntäcke rullade in tog jag lite bilder mot träden och tänkte tyst för mig själv att det skulle vara perfekt om en av kråkorna kom flygandes så att träden omringade den. Och vad händer?? Det kommer en kråka som flyger helt perfekt genom träden. Blev helt chockad. Vanligtvis när man målar upp en bild i huvudet brukar man få sätta sig ner och tålmodigt vänta i några minuter (har suttit i timmar ibland, på riktigt). Och nu skedde det en sekund efter att jag tänkte tanken. Hur ofta brukar universum svara på en fotografs önskningar ;) Nu tror jag inte att jag kommer kunna göra något med bilden, men själva grejen var så fin. Som om vi kommunicerade med varandra.


(helt oredigerade, ville bara visa. Och hahahha, så är de fotade vertikalt =) )

Likes

Comments

Det finns så mycket tragedi och ondska i den här världen. Det finns så mycket hat, så många tårar. Men jag kan inte låta bli att fortsätta lägga märke till det fina i att vara människa. Kanske är det ett knapert försök att hålla fast vid en någorlunda positiv livssyn. Jag vill inte bli cynisk, less och negativ. Jag vill verkligen, verkligen inte det. Men det är svårt att inte bli bitter när man varje dag får negativa händelser kastade i ansiktet. Missförstå mig rätt; det är bra att visa svart på vitt, världens måste få se mörker och rädsla för att kunna agera. Det är ju så många människors verklighet, och vi får inte blunda för det. Men vi måste få se värme också, vi måste få se medmänsklighet och kärlek. Vi är sådana komplexa varelser och när jag fotar människor på stan känns det som att jag fångar en bit av oss. Det som gör oss till människor; både på gott och ont. För när jag sitter på bussen omringad av andra personer är inte ilska eller bitterhet det första jag känner, för jag vet att om en katastrof skulle ske skulle åtminstone två, fyra, tjugo, hälften eller kanske till och med alla på bussen agera och hjälpa till. Som nu under snökaoset, när människor frivilligt klev ut i stormen och erbjöd bilisterna som fastnat i köerna mat och vatten. ​Mänsklighet. Det var något av det jag fascinerades mest av när jag läste sociologi, hur vi alla är främlingar i början men så fort vi börjar kommunicera med varandra bildar en grupp. Där både ondska och godhet frödas. 

Att dokumentera människor är något jag verkligen skulle vilja jobba med i framtiden, som dokumentärskapare eller bara fotograf. Det skulle vara en sådan skräckingivande, men kraftfull upplevelse, att få åka till länder och människor som vanligtvis är osynliga och stumma för resten av världen, och ge dem ord. 

Att få fånga mänskligheten.

Och jag börjar med att försöka hitta dem här, på våra gator. Människor som levt och lever, som upplevt och fortfarande upplever. Som lider och våndas, men samtidigt njuter och gläds över livets alla faser. Det finns så mycket vi har att berätta och lära oss från varandra, mitt i allt mörker.


Likes

Comments


En sak jag fastnat oerhört mycket för den senaste tiden är att fota vertikalt. Jag vet inte varför, men jag gör det utan att tänka på det. Det bara sker. Jag vet inte hur många bilder på raken jag har på Facebook som är vertikala, men det är verkligen en hel del (valde ut tre hit).

Jag gillar känslan det ger, som i flugbilden bilden till exempel. Flugan ser plötsligt ännu mindre ut än vad den hade gjort om den haft mindre luft över och under sig. Samtidigt vet jag ju att man måste vara väldigt försiktig med att ta in för mycket av omgivningen i bilder; risken finns att fokus försvinner från själva motivet annars. Men här tycker jag att det fungerar, balansen mellan flugan, tistlarna och bakgrunden känns ren och självklar. Jag tycker det öppnar upp en ny dimension på något sätt.

Likes

Comments


Den här bilden tog jag för ungefär ett år sedan, vid hundudden i Stockholm. Tidigare skulle jag ha raderat den, just för att den inte visar något specifikt. Man ser att det är löv, men den är alldeles för "abstrakt" (om man ens kan använda det ordet i det här sammanhanget, egentligen). Men det var något med den som fångade mig, och sedan dess har den legat i lighroom och bara funnits. Jag har rensat tusentals med bilder men alltid hoppat över den här, trots att månaderna gått utan att jag lagt upp den någonstans. Jag hade helt enkelt inte hjärta att ta bort den. Något med den fångade mig, och nu vet jag vad det var. Den här bilden är definitionen av hur jag tolkar meningen att måla med ljus. Alltså; att fotografera. Ljus och skugga leker med varandra och bildar något som jag faktiskt tycker är oerhört fint. Och precis såhär såg det ut i verkligheten. Det var en låg morgonsol, det var höstlöv och en gul husvägg, och tillsammans skapade de harmoni. Jag fick måla med ljus, och jag fick framförallt möjligheten att stanna upp och lägga märke till sådant här; reflektioner av skugga och ljus mot en vägg. Sånt man så ofta bara går förbi.


Fotografering har, enda sedan jag fick låna mammas digitalkamera vid 10-årsåldern, varit en stor del av mitt liv. Jag fotade utan att egentligen tänka. Jag kommer ihåg att jag övade på "taktkänslan" genom att fota katterna mitt i en gäspning. Gud alltså, jag kunde stå och vänta i flera minuter innan gäspningarna kom och jag kunde fånga det, precis när gapet var som störst. Jag älskade fotografering, och min utveckling har gått oerhört långsamt just för att jag bara varit i glädjen, och aldrig riktigt utmanat mig själv. Trots det var jag ändå missnöjd över många av bilderna just för att jag lade märke till att man kunde göra så mycket mer, att JAG kunde göra så mycket mer.

Det var inte förrän för ett år sedan som jag, tack vare intensiteten min bästa vän fick för fotografering, hakade på och lärde mig tillsammans med honom. Jag inspirerades (och kände mig liten och dålig, och därför lite "hotad", det ska jag inte ljuga om) av hans intensitet, som verkade vara så oändlig, och blev sporrad. På något sätt fann jag lite av den där intensiteten i mig också och sedan dess kan jag verkligen se hur mycket jag har utvecklats. Det har varit en sådan självklar utveckling, som om svaren på något sätt redan finns i huvudet, men behöver pushas för att vakna till liv. Det känns verkligen som ett kall, att fotografera. Mycket mer än vad skrivandet gör, för där behöver jag kämpa mer. Det kommer inte lika självklart.

Tanken är att faktiskt lära mig koda hemsidor så att jag kan skapa en alldeles egen hemsida - och framförallt portfolio - till mig själv. Men än så länge finns inte riktigt tålamodet eller orken, jag ska ju trots allt börja plugga viktigare saker snart och fokusen behöver nog ligga där, och bara där. Och då får den här bloggen fungera som substitut. Så, här kommer jag samla bilder jag gillar och inte gillar, jag kommer ge mig själv utmaningar och försöka fullfölja dem, jag kommer analysera och skriva ner tankar kring olika kurser jag (via framförallt Lynda.com) ser. Helt enkelt en blogg där jag kan samla bilder och förhoppningsvis titta tillbaks och le mot om några år, då jag blivit mycket bättre, och en blogg där jag utmanar hjärnan att verkligen ta in all information och plugga foto.

Jag tror det kommer vara så oerhört givande.

Ni är välkomna att hänga med, om ni vill


/Jessica


Likes

Comments