Header
View tracker

Det här är helt sjukt, min verklighet just nu.

För ett litet tag sedan var jag och ett par andra från stallet funktionärer på en dressyrtävling i närheten, med klasser allt från Lätt C till Medelsvår B. Det var kanske inte jättehöga klasser, men det var ändå världens möjlighet till att inspektera ekipagen, lära mig mer om hur tävlandet/bedömningen fungerar och tjuvlyssna på domarna - hehe!
Jag stod i caféet, med perfekt utsikt för tävlingsbanan, medan mamma var domarens sekreterare (finns det något direkt namn för det?). Bara det att mamma satt och skrev i protokollet åt domarna gjorde ju att hon kunde lära sig mer om hur de tänker och vad de verkligen kollar på. Något som gynnar både mamma själv, och mig som lär mig från mamma, eller blir instruerad av henne.

Uppdatering på hur det går just nu då...? Well, ett steg framåt och två bakåt känns det ofta, ibland det motsatta. Prettys knä spökar fortfarande, vilket är (såklart) jättejobbigt. Det känns som att jag precis hinner jobba upp henne, så dyker en hälta upp igen. Eller efter hon stått ett tag, hinner jag precis komma upp i trav på ridpasset så markerar hon.
Pretty har blivit jävligt sur, och då överdriver jag inte. Jag vet faktiskt inte vad som är fel, har funderat på allt möjligt... Det räcker med att jag borstar henne på magen, ljumsken eller ryggen, så slickas öronen bakåt. Eller om jag ska sadla, så fort hon ser sadeln slickas öronen bakåt igen, den behöver inte ens ha nuddat henne. Jag har alltid en gelpadd/antiglidpadd under sadel och schabrak, den reagerar hon på direkt. När jag sedan tar sadeln mot ryggen och sadlar, visar öronen tydligt att hon är riktigt jäkla sur (eller gör det ont?). Även när jag spänner sadelgjorden, eller känner om den sitter tillräckligt hårt, reageras det. Var gång jag rättar till sadel, påsutten eller ej, slickas öronen. Varje gång jag manar på henne, vill att hon ska trav/galoppera eller ställer för mycket krav (enligt hennes uppfattning) blir hon skitsur.
Så frågan är, vad är fel? Är det bara för lite roligheter, motivation och variation för henne? Har hon ont? Eller är det "bara" fel sadel? Vad ska jag göra?

Även fast jag faktiskt kommit så långt att jag galopperat Pretty (jag åkte av, men ändå), inte är rädd för henne och litar på henne, så känns det inte som att jag kommer någonvart. Det känns ofta som att jag bara står och trampar.


Nu inför min födelsedag, och i sammanhang med tävlingen, sa mamma "Du kan ju titta efter en kavaj"... Shit. Här sitter jag i min soffa och skriver om hur jag upplever att jag inte kommer någonvart, men om man tänker efter är jag närmre än någonsin. Det är egentligen inte långt kvar. Det är inte långt kvar till jag kan börja tävla. Det är inte långt kvar till stora delmål.
Kavaj. Kavaj? Jag i en kavaj? I en sådan kavaj man har på sig på tävlingar, inte bara har på i´sig i fantasin...? Jag i en riktig kavaj? Shit. Ett tygstycke med så mycket betydelse, innebörd och jobb. Blod, svett och tårar. Och tid.


Imorgon kommer en tränare ut till oss. Tänkte passa på att fråga henne om det här med Pretty, surheten versus om hon har ont, och vad jag kan göra åt det.

Min mentala hälsa är bajs, (den fysiska också för den delen, halsfluss i sju veckor hittills), min klass är en orkan, jag hänger inte med i skolarbetet alls, min häst är sur och mestadels halt, och jag känner att jag kommer ingenvart. Men jag är ju faktiskt närmre än någonsin, jag har fler kontakter och förutsättningar än någonsin, och min första tävling går snart att mer än snudda vid.

Men dagen i stallet idag visade mig varför jag lever, den visade att all börda återgäldas. Jag skippade ridningen, men stod länge och borstade, körde också lite trickträning. Solen log, snön glittrade och stämningen var på plus.

Jag checkar ut dagens inlägg med ett ångestblandat himmelrike.

//

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Är det inte roligt det där att ena dagen går allt åt skogen medan andra dagen går allt toppen. Den andra dagen där allt går toppen, den dagen har varit idag.

Vad gjorde vi annorlunda idag då?
Idag stod klockan på 8 när vi steg upp, för att vara i stallet 9. Vi valde att vara där så tidigt så vi kunde vara där ifred, så det var lugn och ro, vilket antagligen skulle innebära en lugn häst.
Väl nere i stallet gnäggar Pretty när hon ser mig, det är sådana saker som gör att man bara vill pussa på dem, sådana saker som gör att det är värt allt slit.
I boxen står Prettan som ett ljus, hon bara myser. Tänk, vilken skillnad. Igår var hon så stirrig att jag inte vågade ha henne uppbunden, och idag myste hon bara. Idag var Pretty Pretty, lugn och mysig.
Jag antar att det kan vara en bidragande orsak till att jag blev rädd igår, att den delen av henne som är lugn är den delen jag är bekväm med och känner. Men den delen där hon är som igår, nervig och orolig, är inte så som hon brukar vara, vilket innebär att jag inte känner den delen av henne än. Så, det är väl bara logiskt att man kan bli rädd då, eller hur?

Det blev lite test på Pretty idag.
​Det började med att hon antagligen blev rädd för något så hon hoppade till, ni vet så med alla fyra och sen fryser till. Och även fast jag inte var beredd så satt jag kvar i sadeln, stolt! Jag har kanske lite balans ändå, haha!
Sedan kom grannen med en stor lastare, och körde först en bit bakom. När vi kunde så gick vi in på åkern så han kunde köra förbi, och hon gjorde ingenting, hon kollade på lastaren men that´s it. Stolt!
Så, summerat var dagens borstning och uteritt riktigt bra.


Vid 10 kom Lina och Alicia, de skulle pyssla med Frimona.
Så Pretty fick stå kvar inne i boxen, för att vänja sig både vid de små, och att där är liv och rörelse i stallet. För det var ju det de var igår, mycket liv och rörelse, och de små var inne.
Idag var bara Frimona inne, vilket gick jättebra. Pretty kollade, luktade mot henne, och var sen lugn. Det var det. Så Frimona var ju inte problemet, det var Elsa eller all aktivitet, möjligen båda.


Sen skulle jag byta alla hästarnas vatten. När jag diskade vattentunnan i Musse´s (min ponny) och Age´s hage så kom Musse fram till mig för att mysa. Han lade huvudet på min axel, och tyckte att jag skulle klia honom. Återigen, det är sånt som gör att det är värt allt slit. Det var så mysigt att han själv kom fram av egen vilja, och stod kvar så länge jag var där.
Jag saknar honom så, jag hinner ju inte som jag gjorde innan jag fick Pretty. Nu är det ju Pretty som gäller typ. Men åh, vad jag saknar att pyssla och rida min ponny... Måste göra det snart.

//

Likes

Comments

View tracker

Toppendag? Nej!
Idag skulle jag rida ut på Pretty och Alicia på Frimona. Och Alicias kompis skulle ta in Elsa och borsta henne en liten stund. Vilket ju innebär att Frimona och Elsa är med inne i stallet samtidigt som Pretty är där, vad händer? Pretty står och bokstavligen svettas (hon var genomsvettig på tex magen) inne i boxen, hon är så uppspelt och så nervig på grund av att de små var där.
Hon kunde såklart inte stå stilla, och varje gång jag kände att hon blev mer nervig igen så fick jag koppla av grimskaftet och gå ut ur boxen. Eftersom jag blir rädd. Rädslan är min fiende, fortfarande.
Jag tror att inte bara att jag tyckte det var obehagligt att hon var så uppspelt, utan också att jag har fått höra (och upplevt, ni vet incidenten där hon slet sig loss och drog iväg) att Pretty får panik om hon känner att hon sitter fast, vilket jag var rädd för skulle hända. Och det är väl det som är en stor del av mitt problem, att jag målar upp scenarion i mitt huvud som jag blir orolig för ska hända, vilket bara resulterar i att jag blir rädd. Det är lika dant när det handlar om ridningen, jag ser scenarion där hästen skenar iväg, bockar/stegrar eller bara allmänt gör något jag tycker är obehagligt. Alla dessa scenarion ser jag i huvudet varje gång jag ställer mig på pallen och ska hoppa upp, men också även ofta på ryggen. Så samtidigt som jag så gärna vill tävla i Grand Prix en dag, så är jag fortfarande rädd, det är inte en fungerande blandning.

Iallafall. När vi kommit ut, skrittat typ 20 meter så måste Frimona och Alicia vända tillbaka då Frimona ömmade (nyverkad). Min uteritt slutade en liten stund efter det, med att jag hoppade av för att jag tyckte det var för obehagligt på grund av hennes nerver. Jag blir så besviken och ledsen på att rädslan fortfarande är så ingrodd och inte vill försvinna.

//

Likes

Comments

Halloj halloj!

Första ridturen i hagen, gick jättebra. Det gick bara bättre och bättre med att få ner henne i form, det kändes så bra! Även de små stegen, "myrstegen", märks verkligen, och visar att vi är på väg i rätt riktning.

Efter ridpasset tänkte jag skölja av Pretty´s svett, så jag ställde henne med rumpan ut på gårdsplanen och huvudet in i gången. Pretty fick plötsligt panik, och drog allt hon kunde för att komma loss. Hon stod uppstallad med kedjor, och till sist, trotsade kedjan bultarna och gick av, samtidigt som grimman kasade av. Oooch Pretty drog iväg, hästen var lös, fan... Jag tog grimman och ett grimskaft och sprang efter henne, jag har nog aldrig sprungit så fort i hela mitt liv. Pretty sprang förbi stallflickorna som red i hagen, och vidare ut på en grusväg för att sedan bege sig ut på asfaltsvägen. Fan, igen. Hon travade ett tag längsmed vägen för att sen svänga in på en annan grusväg. Pretty började galopperade i full fart och fick det att se ut som att hon var på väg mot den stora trafikerade vägen, men hon vände och galopperade upp på nästa åker längre ifrån vägen. Jag fick stanna mitt i farten för att dra av mig mina ännu oingångna stövlar som bara var i vägen, jag sprang i bara ridstrumporna (och låt mig berätta, jag hade nog brännsår efter det, inte att rekommendera alltså!). Ena stallflickan hade hunnit ifatt mig, och gav mig mina gympaskor. På med skorna, fort. Vi sprang sen tillsammans ut på fältet. Vid detta laget kunde vi inte längre se henne, vi kallade, men utan framgång. "Där! Där står hon nog och betar!" sa´s det och vi sprang dit. När vi kom närmre såg vi att det inte alls var mitt nya sto, det var en maskin i ungefär samma rödbruna färg (åtminstone på håll). Ha ha ha, kul... Nähe, då fick vi väl fortsätta. Vi begav oss längre in på åkrarna och såg henne äntligen. Hon kollade på oss som att hon tänkte "Åh, det är ju ni!" och galopperade till oss, gladare än någonsin. Det var mitt lyckligaste ögonblick på läääänge. Pretty sprang till oss, det kändes som att hon tyckte om mig/oss och kände sig trygg med oss. 

Mamma var inte fullt lika lycklig som jag efteråt, hon tänkte mer "hästfan" än "åh, så gulligt!" som jag gjorde.
Historien slutar lyckligt, Pretty leddes tillbaka på gården utan någon skada skedd.

Senare ridpass, vad tror ni händer? Jo, Prettan markerade på vänster fram, det benet (knäet) som hon tidigare skadat. Det kändes inte längre som att det gick så bra, detta var ett ganska stort steg tillbaka. 

Ett tag senare skulle mamma testa att longera henne, men hon markerade direkt och mamma fick avbryta.


Nu, ett tag senare, har jag gått lite med henne, bara myst och borstat. Jag har helt enkelt lärt känna henne från marken, och byggt upp lite förtroende. Igår tog vi en uteritt, som gick superbra. Vi gick bara en liten bit, men det märktes att hon blev trött (hon har ju trotts allt inte varit så aktiv på sistone). Idag gjorde vi likadant, och hon var ännu tröttare idag, träningsvärk?
Nu känns det äntligen som att vi är på väg uppåt igen, och jag är taggad till max!
//

Puss!

Likes

Comments

Jag är på väg hem, lycklig som jag vet inte vad, i vetskapen att jag ska hämta min nya häst dagen härpå. Eftersom vi visste att hon var helt frisk, med undantag för tidigare problem i frambenen, så hade vi bestämt att vi skulle skippa besiktningen.
Lyckan varar tills mamma säger "Jag pratade med försäkringsbolaget. Vi måste göra en besiktning för att kunna teckna en helförsäkring..." Och där ser jag framför mig hur Pretty inte alls går igenom besiktningen, vilket skulle innebära att sannolikheten för att vi skulle köpa henne skulle minska enormt. Här har jag först fastnat för en häst, som det inte blev, och sedan fastnat för en annan, som det inte heller blir? Förstår ni min besvikelse? Men, ena stalltjejen Lina och mamma muntrar upp mig (så gott de kan åtminstone) och säger "Det kommer gå bra. Varför skulle hon inte gå igenom?"


Dagen därpå åker vi upp till ridskolan där Pretty står, möter veterinären (en jättetrevlig kvinna) och de nuvarande ägarna.
Mamma säger lite smått "sneaky" till veterinären att "du behöver inte vara så noga med benen, de är inte det viktiga", vilket vi tänkte skulle innebära att hon snabbt eller inte alls skulle kolla dem.
Veterinären börjar kolla och känna igenom Pretty, hittar som väntat inga fel och börjar kolla benen, vänta va?! Jag tror att vi blev allihop lite rädda/nervösa för att hon skulle hitta anmärkningar vilket skulle "dra ner" på försäkringen. Kvinnan börjar göra böjprov och låter den nuvarande ägaren springa med henne. Som vi lite väntat så markerar Pretty... Som tur är så skriver veterinären att Pretty markerade men inte något ovanligt för hennes ålder (trots att hon bara är 14år). Lyckan. Pretty gick igenom, hon är min häst.

Efter .lastning av både häst och utrustning beger vi oss sedan ner hem till oss igen. Hemma väntar kontraktet.

Väl hemma släpper vi ut henne, vilket går jättebra, hon är lugn, och lägger in utrustningen. Vi sitter och snackar ett bra tag och skriver på kontraktet. Pretty är min häst, verkligen min.

Denna dagen blev lyckad och gick som jag ville ändå. Nu kan jag börja på riktigt, nu är jag ett steg närmre mitt mål. //

Likes

Comments

Wow, shit och aboowow är mina tankar just nu, haha.

Gissa vad vi bestämde? Fredag 13.00 flyttar Pretty Lie in hos oss, min nya häst... Känns nästan overkligt.
Nu kan jag börja på riktigt.

Planen just nu är väl att fortsätta med ridskolan på söndagar för att bli av med all rädsla, och lära mig resterande grunder. Rida varje dag jag är hemma, antingen pass eller rida ut. Och ta ut en instruktör, men vet inte när det blir...

Nu jäklar, nu satsar vi!
Jag vet vad jag vill. Jag vill nå stjärnorna, och jag tänker inte nöja mig med att bara nå trädkronan, jag ska till stjärnorna.
Jag ska inte bli eller vara den som säger att jag ska göra så mycket men inte förverkligar det.

När jag säger att jag vill till Grand Prix, känns det nästan som att jag måste skämmas för att folk tänker och påpekar att "det är omöjligt". Men, det kommer ni inte säga när jag väl är där, då kommer ni ångra er att ni inte peppade istället för att tro och säga att det var/är omöjligt.

//

​Detta är ​inte​ mina bilder.

Likes

Comments

Jag var så splittrad, hur skulle jag göra?
Jag var fortfarande förälskad i valacken men fick inte ha honom för mamma, kanske för det bästa?
Men jag bestämde mig iallafall efter ett par dagar att komma tillbaka och prova Pretty igen.

Idag var vi hos Pretty igen och denna gången blev lyckad.
Denna gången körde vi samma procedur som förra, först borstning såklart och sen började ägaren med att rida.
Det gick jättebra, hon såg lika fin ut idag som sist, om inte finare.
Sen hoppade jag upp och försökte verkligen att få ner henne i form med knepen från förra gången. Och skritten gick skitbra, dock inte lika bra i traven...  Men det känns och kändes verkligen som att det går framåt, att vi kommer någonstans.
Jag galopperade henne också idag, gick jättebra, hon har superskön galopp faktiskt.

Efter lite jobb i paddocken tog ägaren sin andra häst och så red vi ut en liten runda för att skritta av henne och för att jag skulle testa hur hon var att rida ut.
Hon var kolugn. Det enda hon direkt reagerade på var när det stod ett äldre par lite längre in i skogen med en hund som vi inte hade märkt förrän vi var där. Men det enda hon gjorde var att kolla efter, blåsa upp sig lite och börja trava, men det sköna var att hon lyssnade på mig när jag tog i tyglarna och ville att hon skulle skritta igen.

Denna gången var riktigt lyckad. Vilket jag sa till mamma, "det känns jättebra".
Så bestämde vi att ägaren skulle komma till oss imorgon så de får se hur vi har det i stall & hage och så...

//

Likes

Comments

Idag var vi hos Pretty, den nya hästen jag snackade om i det förra inlägget.

När vi kommer ut i hagen går vi in till två ston, ett brunt och en fux. Den bruna heter Pretty Lie, och är den som är min eventuella häst.
Vi hälsar och tar med henne in i stallet, där vi börjar rykta.
Pretty har ett sånt där "ansikte" med så mycket uttryck, precis som min ponny Mozart III (Musse). Hela "ansiktet" är så uttrycksfullt och så oerhört snällt, men framförallt ögonen.
Pretty är jättemysig, hon står stilla och är lugn när jag ryktar henne.

Men ändå känns det inte riktigt som att vi klickade...


Själva ridningen börjar ägaren med, hon sitter upp och jobbar hästen medan vi kollar på.
Pretty går allmänhet jättefint, och fint i form.
Dock ser galoppen lite konstig ut, svårt att förklara men det ser lite ut som att istället för att elegant samla ihop benen mot en mittenlinje så var hon istället lite "bredbent". Men hon har tydligen lite svårt i galoppen.

Jag hoppar upp och känner fortfarande inte att vi riktigt klickar...
Hennes skritt är jättefin. Men jag har svårt att sitta ner i hennes trav, vilket jag inte brukar ha med andra hästar, vad gör jag fel? Även att få ner henne i form tar ett tag (ännu ett moment jag inte brukar ha svårt för), men det går ganska bra i skritten.
Men traven... Upp med huvudet och skitsvår att få ner. Jag testar bland annat volter och serpentiner för att böja och värma upp henne. Pretty är en sån häst som gör rätt när jag gör rätt, lite av en läromästare alltså. Jag fick ner henne lite iallafall, men vad gör jag fel?
Frågan om jag skulle testa galoppen dyker såklart upp men jag vågar och känner inte riktigt för att testa galoppen.


Jag är tveksam, jag tycker om hästen men kände lite att vi inte riktigt klickade. Ridpasset var inte riktigt lyckat, enligt mig, men sen har jag väldigt höga krav på mig själv också och vill att allt ska vara perfekt direkt. Vi bestämde oss för att sova på saken och höras av.
Vi får se hur det går.

//

Likes

Comments

Jag behöver en ny häst, eftersom de vi redan har inte kan ta mig vidare. Mitt mål, är såklart toppen, men jag måste börja någonstans.
Tanken är att jag ska börja med en fodervärdshäst, som kan lära mig grunderna i dressyr och som jag kan börja tävla med. För att sen eventuellt köpa en "bättre" häst som jag kan komma ännu längre med.

En lördag gick vi upp tidigt, för att vara i Kristianstad och prova en häst. En valack, 21 år gammal, läromästare och som hade tävlat en del.
Jag hoppar upp på hästryggen med tanken att han reds som alla andra hästar, och jag skulle testa hur mycket han faktiskt kunde. Dock inser jag snabbt att den här hästen rids inte alls så som jag är van vid, han rids mycket mer med sitsen, det blev "error" i mitt huvud. Men wow, vad jag lärde mig.
Ägaren körde ett litet ridpass för mig där hon gav mig tips och trix. Det gick bara bättre och bättre, jag och hästen fungerade bara allt bättre ihop. Jag kände ganska snabbt, vilket egentligen var väldigt konstigt, mig säker med den här hästen även om jag inte riktigt kunde rida honom rätt.
Det kändes verkligen jättebra, så vi bestämde en ny tid för att jag skulle lära mig mer om hur just han reds och testa på galoppen.

Andra gången vi var där, körde vi på precis som förra gången. Jag red och ägaren instruerade, det gick bättre denna gången eftersom jag redan visste lite hur han skulle ridas.
Sen kom vi till galoppen... Första galoppfattningen jag tar så börjar han fjolla sig, han körde en blandning på galopp och trav på dubbla spår. Andra galoppfattningen i andra varvet fungerade direkt, av någon anledning. När jag sedan testade galoppen som han tidigare larvat sig i, gör han det igen. Och jag lyckades direkt trycka till med innerskänkeln på honom, som ett "så får du inte göra", och han fattade. Vidare gick galoppen superfint, ibland (en hel del) behövde jag ta in han på en volt för att återfå kontrollen och sakta ner farten lite eftersom han ökade farten automatiskt på långsidorna.
Efteråt berömde ägaren mig massor (verkligen en självförtroende boost) och sa bland annat att jag var den enda av de som provat han som kunde få han att bita på bettet, jag kunde få ner han i bättre form än de senaste tjejerna lyckats med och att de andra hade inte lyckats med galoppen...
Och återigen, oj, vad det kändes bra!
Vi bestämde en ny tid, då ägaren istället skulle komma ner till oss och kolla hur vi har det, hur vårt stall ser ut och lite så.


Men så fick vi reda på att han bland annat tydligen (inte enligt mig) "inte alls var rätt för mig", att han "hade kastat av en annan tjej som provat han" och att "han var för mycket häst för mig" från lite kontakter utan att vi egentligen frågat om det. Jag inte alls kände så, det handlar ju om personkemi - det kanske bara inte fanns mellan dem?. Jag kunde förbise detta, och ville ändå ha hästen.
Fy fan, vad arg jag blev, varför skulle denna personen blanda sig så mycket? Jag tyckte om hästen, jag hade förälskat mig i hästen, och nu blev självklart min mamma osäker.
Samtidigt som det var jättegulligt av personen i fråga att bry sig och kolla, tanken var ju fin, men ändå så blev jag så arg och kände att hen blandande sig för mycket. Blandningen av det och att min mamma blev osäker var nog det som gjorde mig så arg och ledsen...

Just nu så verkar det inte som att det blir denna valacken, tyvärr...


Hen som jag snackade om innan hade genom en kontakt i sig (alla dessa kontakter.. haha!) en häst som kanske är till salu... Kanske...
Mamma verkar vara mer inne på denna hästen, det kanske kan bli bra ändå?​
Det är ett sto, som tidigare fått föl med Briar. Ska kolla på denna hästen på Söndag tror jag, så skriver mer om henne och hur det gick då.

//

Bilderna är på Briar, men är dock inte mina.

Likes

Comments