Som rubriken lyder måste jag få skriva ut mig lite och klaga på alla gym med speglar som väggar istället för väggar. Speglar och fönster till gruppträningsrummen. Jag förstår att det är för att sälja in osv, men jag blir tokig på att människor ska se mig. Döma mig, skratta åt mig för att jag tränar när jag är tjock. Mår illa av tanken på mig själv när jag ser mig träna. Tänk då bara på hur alla andra känner när de ser mig?

För övrigt, har veckan varit sådär. Har gått upp så mycket i vikt nu att jag på riktigt håller på att gå bananas. Nu beställde jag hem ett nutrilett paket. Inget mer bröd på jobbet, och jag ska gå hem när jag ska och inte stanna kvar. Så jäkla viktigt. Vill inte vara tjock. Vill vara vacker, vill känna mig bra och stark i min kropp. Ska skaffa mig ett gymkort på wellness här i kalmar och joina med ett viktminskningsprogram, målet är att väga 65kg till nyår. Då vet jag att jag kanske mår bättre.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det värsta jag vet är när man bestämmer sig för att börja googla på sina symptom. Är man förkyld så har man tydligen en hjärntumör, fast i foten. Det går ju alltid åt det hållet. Och visst fattar alla att det är dumt att göra så, och vi förstår att det kanske inte är helt sant. Men lik förbannat gör man det ändå, läser på och blir orolig för sig själv.

Jag fick ju diagnosen ospecifierat ångestsyndrom och måttlig depression. Vad nu detta innebär, en läkare gav mig dessa resultat utan att säga vad det betydde eller vad jag bör göra. Men jag sökte iallafall remiss och nu har jag tid på torsdag. Klart som fan att jag är nervös. Helt galet nervös. Jag ska ju liksom på terapi på riktigt. Kolla upp min troliga ätstörning och min ångest. Jag hoppas innerligt att jag får någon typ av lyckopiller eller något så att jag kan bli glad igen. Eller främst, så att jag kan få en sund relation till mig själv och mat igen. Jag vill ha det. Orkaaaar inte leva så här. Har gått upp nästan all vikt som gick ner mellan 2014-2015. För det mår jag så jävla dåligt och vill inte att det ska vara så här längre. Gah, vad jag verkligen inte orkar. Kan man inte bara få vara glad, mådde så galet bra förra sommaren. Det här året har typ tagit kål på mig.

Fuck you naturbasåret.

Likes

Comments

Det är så ofta jag läser om människor som har ätstörningar, eller som haft ätstörningar. Alla har varit yngre än en själv. Är jag för gammal för att ha det? Jag fyller snart 21, känner mig relativt vuxen men ändå så liten. Så här mycket känslor hade man ju bara som ung. Det gick ju över sen. Varför behövde skiten komma tillbaka nu? Jag förstår inte vad jag gör för fel. Jag vill ju bara vara glad. Må bra. Gah. Varför ska allt vara så svårt?

Jobbet går annars sådär, går bra vissa dagar, mindre bra andra. Precis som alla andra jobb. Idag kände jag mig dock ganska energisk, efter att jag hade spelat fotboll i en timme och blivit alldeles svettig (trots att jag inte får med mitt knä förrän knät fått mer muskler). Fyfan vad jag saknar det. Hur många gånger ska jag behöva gråta och känna mig tom för att jag saknar att spela fotboll så galet mycket? Jag kände hur skönt det var att svettas på rätt sätt och hur mycket jag saknade det. Idag kändes det ändå ganska roligt, kanske är jag på väg uppåt iallafall? Trots att känslorna är detsamma?

Ska faktiskt ut och träna lite nu tänkte jag. Har ett gym precis utanför mig, kanske kan detta bli någon form av terapi? Något annat sätt att göra av sig maten? Istället för att spy upp, som nu är fruktansvärt dåligt för mina tänder. Har för första gången fått hål liksom, under alla mina 21 år har jag aldrig haft ett enda hål och helt plötsligt så kom det. Nej, jag ställer klockan på 04.30, ut på en liten springtur, sedan för att träna på utegymmet. Jag vill bli snygg igen, eller, rättare sagt: jag vill bli glad igen.

Likes

Comments

Hon är *****. Partypinglan. Den kanske lite för högljudda, spralliga, glada och omtänksamma tjejen. Hon vill allas bästa, men är rädd för att göra saker fel. Hon är den som hellre skippar en tenta om hon tror sig inte klara av den. Hon är den som inte går utanför dörren när hon känner sig ful. Hon inspekterar sig själv i varje spegel från varje vinkel i varje hörn som det går. Hon äter för mycket mat för att sedan spy upp den. Hon slutade träna när hon flyttade till Kalmar. Alla delar som var Linnea har snart tynat bort. För varje dag försvinner en liten del av Linnea. Saker hon brydde sig mycket om är saker hon har glömt idag. Läsa böcker blir för jobbigt, powerwalks är för tråkigt, träna är inte kul längre, fotbollen går inte att spela så det är inte lönt att prova sig på, inte ens serier är lika intressant längre. Avsnitten är antingen för långa eller för långtråkiga. Hon känner att hon börjar förlora förståndet över vem hon är, vem hon vill vara och vad hon vill göra med sitt liv. Hon hade ett mål, målet försvann när hon blev för feg. När hon kände att det var viktigare att allt stod bra till där hemma än att våga ge sig iväg för att nå sina drömmar.

Det är ingen annans fel att jag blivit så här, bara mitt. Jag känner mig inte lika glad längre. En kille som berättar att han tycker om mig, honom litar jag inte på. Det finns inte en chans i världen att du någonsin skulle kunna tycka om mig. Jag är ful, tjock, fet, har varken ögonbryn eller ögonsfransar, för många fräknar, för stor näsa, jobbig, högljudd, tar för mycket plats, självisk. Vem fan är jag egentligen? Vad fan håller jag på med? Jag tappar bort mig själv, lever i en värld som jag knappt kan hantera. Veckodagarna går bra, det är skönt att ha saker att göra. Jag klarar inte av känslan att vara själv, ensam i min lägenhet. Ingen runt omkring mig, ingen vill jag umgås med. Jag är trött på alla, de känner inte mig. De vet inte vem jag är egentligen, bakom masken. Bakom det glada, bakom det spralliga.

Mitt första terapisamtal angående min ångest är på torsdag klockan 9. För första gången ska jag få hjälp på riktigt. Mot Ångest, min ätstörning (om det nu är en, jag kan inget veta...), mobbingen jag blev utsatt för som barn. Jag behöver bara en bra relation till mig själv känner jag. Till mat, till andra. Våga lita, våga släppa kontrollbehovet. Första steget var att berätta om mina matproblem för mamma. Hon verkade tro att det skulle gå över på en dag.. frågade hela tiden om jag mådde bättre, om det var bra nu. Jag har haft dessa problem i år, det går inte över så fort mamma. Jag önskar att det gjorde det. Men det gör det inte.

Likes

Comments

​Jag önskar att jag kunde säga att idag har jag pluggat. Men så är inte fallet. Jag har varit inuti min lägenhet, knappt vågat gå ut för att visa världen hur jag ser ut just nu. Jag skäms. Jag har tenta om 6 timmar och allt jag har gjort är att ätit och efteråt gjort saker jag inte skulle ha gjort. Jag ska berätta för mamma i helgen. Men jag är livrädd, det har pågått i 7 månader nu men det måste ta slut. Om jag ska klara av att tycka om mig själv så har jag inget annat val. Jag vill så gärna bli smal och fin och nöjd med mig själv, och för att ens lyckas så bör jag söka hjälp. För ingenting funkar, det går bara upp och ner. Allt bara suger. 

Likes

Comments

A part of me wants to go back

A part of me wants to move forward

Fingers crossed, feels like a heartattack

All my lies deserves its own award

 

In my throat they go, all comes up again

tears in my eyes, sweat pours down

I cheat the system, clouds turn to rain

sun becomes darkness, a shade from brown

 

they say mirrors will always tell the truth 

my own reflection scares my dark blue eyes

sick to my stomach, I am to keep my youth

wanting the skin to glow, roll the dice

 

hoping for a six instead of one, to win

the battle inside my brain, with hurt only

all I want is happy, just a small tiny grin

on my face, it tells no truth but how I feel lonely

 

night consumes me, it's almost like I'm dead

no one knows, when I tell they don't listen 

a small piece of pie, creates screams in my head

they turn away, while I push, I feel so distant 

 

keeping everyone away, makes me feel safe 

better safe than sorry, but it's too late now

I'm down to sorry, I can try to be brave

the questions I ask have no answer, I know how

 

Likes

Comments

Trots att jag frossat i mig pizza och choklad och massor av fetig äcklig mat så har jag gått ner 1kg. Tack vare två fingrar i halsen och 8 paket läkerol. Inte de trevligare vistelserna man har på toaletten men det är det värt. Istället för att köra vattenfasta eller shakes nu, så tänkte jag att eftersom jag ändå ska hem så kör jag på restriktion istället. Mellan 500-700kcal om dagen, MAX. Inga spontana äta ute eller luncha inne i stan, utan så promenader jag bara kan få in och inte mer än 700 kcal om dagen som ett maximum. Därefter när jag kommer hem, så är det juice i 1,5 vecka. Därefter restriktion igen 300-500kcal om dagen. Mina planer är att gå ner ungefär 30-40kg på 3-4 månader. Låter kanske absurt men jag vill verkligen inte vara den jag är just nu. Vill verkligen inte se ut så här, vill vara den tjejen som killar bah ser WOOOOW på, ni vet? 

Likes

Comments

Åkte till affären, köpte en sallad, två bröd, maltesers, en bar och läkerol. Åt allt i en sittning, förutom läkerolen som jag knaprar i mig i efterhand. Ingenting fanns såklart kvar i magen efteråt, besökte toaletten så fort som möjligt i hopp om att få upp allt jag precis stoppat i mig. Det var hyfsat lätt, så länge jag dricker pepsi så kommer allt upp relativt enkelt även om det är sallad som generellt är svårare att få upp. Nu knaprar jag i mig läkerol som en eftergrej för att kanske få ut det som finns kvar. Imorrn ska jag restricta mig själv och inte äta någonting alls, möjligen vattenfasta eller juicefasta eller liknande. Hade jag varit smal hade jag inte behövt göra allt det här, men så är inte fallet. Jag är för fasen vuxen, jag borde kunna ta hand om mig själv. Vet inte vad jag håller på med, behöver hjälp men vill ändå inte ha hjälp, för vill gå ner i vikt och hamna på normalvikt. Usch och fy fan för detta. 

Likes

Comments

Jag kanske visar vem jag är en vacker dag, just idag är inte den dagen. Jag har problem. Så många problem, jag vet inte hur jag hamnat i den här situationen eller om jag ens befinner mig i en situation där jag är ätstörd. Jag vet inte, det är inte så att jag har sökt hjälp men jag vet ju att det är något fel. 

 

Jag är 20 år gammal, jag lider inte av anorexi, men ack vad jag önskar att jag gjorde det. Vissa dagar går allt bra, jag restrictar mig själv, äter som jag ska eller inte alls. Andra dagar frossar jag som en idiot, vilket resulterar med att jag antingen tar laxeringsmedel eller spyr upp maten. Det finns inget däremellan. Oavsett om det är mycket eller lite. Men vikten går bara på plus plus plus plus. Jag får panik. Jag är inte en smal tjej, tro mig när jag säger det, jag är överviktig, väldigt överviktig enligt mitt BMI och fettprocent osv. 

 

Allt jag känner är att jag måste få skriva av mig, berätta hur det går, hur jag gömmer undan mig nu när jag ska hem i en vecka. Jag vill känna mig snygg, smal, fin igen. Jag hatar allt jag ser i spegeln, mår illa av min egen spegelbild. Mår illa så fort någon tar en bild på mig och jag ser hur groteskt tjock jag är. Det är dags för mig att göra något åt det och jag vill verkligen skriva och visa som ett bevis att jag klarar detta precis som alla andra. 

 

Jag har fått diagnosen "ångesttillstånd, ospecifierat" utan att fått någon vidare utredning. Har väntat i flera månader nu i väntan på att få tid hos en psykolog, utan resultat. Känner mig bara hjälplös, och det finns ingenting jag kan kontrollera längre, det enda jag vill kontrollera är min vikt. Jag vill gå ner kansker 35-40kg, endast då skulle jag känna mig nöjd. Utan att avslöja vad jag väger nu så skulle jag nästan knappt vara underviktig. Så det är verkligen dags att göra någonting åt saken. Jag ska hem, köra shakes så mycket jag kan, äta när det behövs osv. 

 

Vi hörs imorgon med tankarna då. 

Likes

Comments