Header

Veckorna har verkligen flugit iväg Jag fattar inte vad som hänt med tiden, känns ungefär som när man spelar sims och glömmer snabbspolningsknappen på. Men nu, så här en tråkig och regnig lördag tyckte jag det var dags att uppdatera hur det går för "mammorna".

I början av oktober var det dags för det jag längtat mest efter. Ellas ultraljud. Jag tog ledigt fredagen, så torsdagen åkte jag upp till Johanna för att morgonen därpå åka till Rättvik med Ella. Vi lastade ur henne där och väntade på att de som var före skulle bli klara. När det var vår tur ställde vi in Ella i tvångsspiltan och veterinären gjorde sitt. Och då fick jag se den, den lilla bäsen på skärmen. Man såg huvudet, hjärtat som slog och hur den sprattlade med frambenen. Jag filmade och veterinären sa åt sin praktikant att filma också. Det var så roligt att se! Vi stod så en stund och tyckte det var så intressant att vi nästan glömde att Ella stod där med en arm där bak. Även om man kunde ha stått där hela dagen och tittat, så räckte ändå det. Jag var hur glad som helst och jag visste att alla mil med transport, all längtan och all planering inte var helt förgäves. Än så länge fanns den ju där. Sen ska man inte ta ut all lycka i förskott, det är lång tid kvar än, men just då visste man att allt står rätt till. När vi var klara vid kliniken åkte vi till Johanna, och bilen ringde vi så att bäsen är försäkrad.

Goldie är som jag skrev tidigare klar med alla ultraljud, henne börjar man istället se en liten mage på nu. De har ju dock börjat få fri tillgång på hö nu, men jag tror ändå att det är en liten bebismage man ser på henne nu. Om några veckor kommer jag få lov att spänna upp maggjordarna på regntäcket. Från att hängt löst ca 4-5 cm under magen så är det nästan så att man får ta i när man ska knäppa täcket nu. I början av veckan blev jag riktigt orolig för första (och säkert inte sista) gången under dräktigheten. Nu när hon är dräktig så reagerar man på minsta lilla ovanligt, speciellt efter hur det var med Heid. När jag tog in Goldie och Bibbi en kväll, jag leder de alltid samtidigt, så var Goldie lite stressad i boxen. Precis som att hon ville ut för att hon var ensam i stallet, som att Bibbi var kvar ute i hagen. Men hon stod ju i sin box. Min första tanke var att hon kastat fölet, så jag gick igenom hela hagen med pannlampa och var så orolig över att hitta en klump med blod och hinnor. Men det gjorde jag inte. När jag kom in i stallet borstade jag hästarna lite, och Goldie börjar kissa, som hon gör ibland direkt hon kommer in. Jag kollade då hur hon såg ut bak, men inga tecken på att något var fel. Men sen, medan jag borstar, ställer hon upp sig igen för att pinka, men allt som kommer är precis som när de brunstar. Jag tyckte det var konstigt, speciellt med hur hon betett sig också. Och hon gjorde lika, 3-4 gånger till. Jag försökte googla mig fram till svaret, hittade att vissa ston brunstar under dräktigheten och att det kommer ut ett friskt föl på våren iallafall. Jag ringde Johanna och rådfrågade, men hon hade aldrig varit med om det. Hon sa också det att om det är något, så är det inte så mycket man kan göra iallafall. Jag försökte att låta bli att inbilla mig det värsta. När jag var på väg in frågade jag en i stallet bredvid om hon ville kolla till Goldie när de nattar sina lite senare, vilket hon gjorde. Allt var lugnt då och jag kunde sova gott. Sen dess har Goldie varit sitt vanliga preggo-jag. Men nog var jag orolig där ett tag. Och i efterhand tror jag hon var stressad av att de höll på med transporten ute på gården, jag vill skylla på det iallafall.

Nu i veckan går Goldie in i dygn 150 och Ella 120. Då kommer Goldies föl vara stort som en kanin och går upp ett halvt kilo varje 10e dygn. Bäsen får också ögonfransar och håren på mulen. Ellas föl är då ca 20 cm och väger ca 1 kg.

Bild från google.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu har jag äntligen börjat jobba efter semestern och fått tillbaka rutinerna. Allt runt hästarna har lagt sig tillfälligt. Under veckan gick Ella in i dygn 45 (en av de milstolparna jag har för att veta storlek på fostret för kul) och Goldie är snart i dygn 80. Goldie är färdig med ultraljuden, henne ska jag bara hålla koll på vaccineringar och sånt på nu. Ella ska kollas runt 90 dygn, det ska bli spännande.

Även om det varit lugnt med hästarna på ett viss, så är det full fart när det gäller träning. Bibbi och jag var på Ronny-clinic för några veckor sen och gjorde enorma framsteg. Från att bara "panikat" och sprungit i pass och inte trav, till att vara hellugn på banan, lätt att jobba och kan trava på bra. Det var riktigt roligt! Goldie jobbar jag också en del, henne tänker jag rida så långt in i dräktigheten som jag känner att hon orkar. Nu på de senaste dagarna har båda varit rätt sega, jag tror de ska till och börja sätta vinterpäls.

Jag har verkligen fått tillbaka lusten och orken för att rida nu. Det har blivit så kul att gå ut i stallet nu när vi är fler. Nu är det oftare man har sällskap på turer än utan, vilket gör att jag har lättare att komma ut.

Likes

Comments

I torsdag förmiddags skrev jag att de inte hört av sig om Ella än, de skulle göra det på fredagen. Jag hade tänkt mocka hagen som sysselsättning för att få torsdagen att gå fortare. en jag hann inte. Jag och Mattias var och handlade lite. Jag passade på att handla till en matsäck utifall jag fick åka på fredagen (tur var väl det), och passade också på att tanka. När vi kom hem fikade vi lite, och då tog jag upp telefonen. Då har han hört av sig. Med en bild och ett "grattis". Jag kunde ha tuppat av! Jag blev överlycklig, på bilden var ultraljudsbilden och man såg Ella i bakgrunden, klockrent! Jag frågade Mattias om jag fick ringa direkt, han tyckte väl ändå jag kunde vänta tills vi fikat klart iallafall. Jag insåg det kunde vänta någon minut. När jag sen ringde Johanna och berättade så sa hon att jag kunde ju åka då, istället för att vänta till morgondagen. Jag insåg att jag skulle ändå inte kunna sova något, så jag höll med. Under tiden vi pratade ringde han, jag svarade och jag frågade hur sent jag kunde komma, klockan var i 14-tiden och det skulle ju ta drygt 3 timmar ner (vilket jag trodde, men var snarare drygt 4 timmar), plus att jag behövde kroka på transporten och allt. Han svarade "ja innan 03 inatt iallafall", jag sa att jag kunde åka om ca en timme.

Jag hade fixat i ordning allting och gav mig av, klockan hade hunnit bli 16.30. Jag hade först 30 mil till honom. Det tog sina timmar men gick bra, 21.00 rullade jag in på gården. Då fick jag träffa Johan som Ella stått vid. Jättetrevlig och lättsam. Vi hämtade Ella i en stor, fin hage som hon gick i tillsammans med några andra ston. Vi lastade henne utan konstigheter. Han visade mig runt bland hingstarna på gården, visade en ponny som var gammal men pigg, och sen fick jag också se ett sto med föl som hon som äger hingsten äger. Jag fick också se en flock på vad jag tror var 7 ston med föl. Det gjorde inte så att jag längtar mindre direkt. Jag hade lätt kunnat stanna kvar ett tag till för att titta på alla föl. Men eftersom det redan var sent och jag hade inte ens åkt hälften av den sträckan jag hade att åka, så var jag tvungen att röra på mig. Klockan var 22 och Johanna hade skickat ett sms där hon skrev att hon skulle lägga sig så länge, så fick jag ringa henne när jag var nära. Sagt och gjort. Jag plöjde på, nästan 40 mil hade jag upp till Johanna. I sällskap med Ella på skärmen. Jag försökte hålla ner antal stoppen, jag ville komma fram så fort som möjligt. Milen gick segt, halvvägs stannade jag och erbjöd Ella vatten. Jag passade på att äta själv. Sen fortsatte jag och strax efter 03.30 var jag vid Johanna. Vi lastade ur och gick sen och la oss. Dagen efter var jag jätteseg vilket satt kvar till igår. Nu börjar jag äntligen komma i form. Jag stannade hos Johanna en natt till och kollade på trollbröllopet på vägen hem, vilket ar slut 22 och då hade jag 20 mil hem. Runt 01 var jag hemma igår natt. Men det var det värt. Ella är hos Johanna, och jag fick se mammas Bella som var jätteduktig.

Likes

Comments

Okej, jag trodde de skulle ringa om Ella igår faktiskt. Igår kväll hade jag inte hört något än, så jag ringde hingstägaren då jag tycker jag har tjatat på han Ella står hos så mycket. Hon tyckte jag kunde skicka ett sms iallafall, vilket jag gjorde. Nu vet jag vilken dag iallafall, och timmarna går så långsamt! Dagarna känns som veckor nu. För att fördriva tiden försöker jag se till att få mycket gjort. Igår körde jag hö i 8 timmar, idag ska jag mocka hagen. Imorgon ska jag packa för en helg i Dalarna. Mammas häst är med i en "teater" eller vad man kallar det, Trollbröllopet i Äppelbo. Det är någonting de gör där varje år, och det är inte direkt en scen, utan en glänta med skog runt om där det står några fäbodar, och publiken sitter på bänkar intill. Jättemysigt! Nu var det några år sen jag såg den sist, men det handlar om ett par som bor i de där fäbodarna, med kor, getter och en häst. Sen kommer trollen och det händer en del. Jag vill inte säga så mycket utifall någon som läser aldrig sett men ska göra. Men mammas häst är med där iallafall, då de behövde en brukshäst och mammas är ju nordsvensk brukshäst. Hon har tydligen skött sig jättebra, och jag är så glad att mamma gör det här med Bella. Det är nyttigt för de båda. I en scen kommer killen ta fart och hoppa upp på Bella bakifrån. Bella är ju klockren för just Trollbröllopet, hon finner sig i allt. Hon är mer som en hund än häst. Och eftersom mamma är med där och hjälper till, och Bella är med i det, så måste jag ju såklart åka och kolla!

Så nu vill jag bara att tiden ska gå. Fort.

Likes

Comments

Inget är så jobbigt som väntans tider... Jag vet inte exakt vilken dag de kommer ringa om Ella, men jag har redan en klump i magen och är på helspänn för minsta lilla ljud från telefonen. Tänk om de säger att det inte tagit sig? Men säger de att det har tagit sig så känns det som att jag kommer packa direkt och åka då. Jag vill ju att Ella ska få komma hem så fort som möjligt till Johanna, man har väl ändå lite dåligt samvete och vet själv hur det känns är man lämnar iväg hästen. Jag hade ändå tur med Goldie som var borta bara ett dygn först (då hon hade gått över brunst och inte kunde insemineras), och då hon kunde insemineras var hon borta en vecka bara. Dessutom hade jag bara 2,5 mil dit. Johanna har liksom 40 mil till där Ella står. Som tur är fick jag bara höra en massa goda ord om han som Ella står hos. Hon som äger hingsten har tydligen 8 hästar hos honom och var riktigt nöjd med hur de blev skötta. Så det gjorde ju att samvetet blev lite lättare. Men fortfarande vill jag ju att hon ska få komma hem så snart som möjligt, mest för Johannas skull, och lite också då varje dygn kostar i uppstallning för mig. Sen är ju bästa tiden att åka nu när jag har semester och inte är bunden till endast helger.

Utöver att vänta på det samtalet, så väntar jag samtal från banken och svar från hon som bor här på gården. Jag behöver köra hem flera höbalar och då ska hon hjälpa mig. Det är mycket på nu. Skönt med semester............

Likes

Comments

Idag har jag varit iväg på ultraljud med Goldie. Det såg bra ut, den lilla bubblan har ändrat form. Vid 40 dygn kan man tydligen kalla det för foster. Så själva den "bubblan" (fosterblåsan) man såg på ultraljudet förra gången är ca 7 cm stor nu, och i den finns fostret som nu är ca 2 cm stort. Vid första ultraljudet var fosterblåsan ca 3 cm, så jag tycker det har gått rätt fort ändå. Nu är det "bara" 10 månader kvar, haha!

Jag pratade med han som Ella står hos för nästan två veckor sen, då sa han att hon skulle ultraljudas i slutet av nästa vecka (alltså i fredags). Hela fredagen gick jag som på nålar och hade den där känslan i magen när man är så förväntansfull och nervös att det känns som att man nästan kan kräkas. Hela fredagen gick jag så. Vid tvåtiden kunde jag inte hålla mig längre, jag var bara tvungen att ringa! Varför har jag inte hört något?! Jag ringer och det låter som att han sitter i bilen, och när jag frågade om de hade kollat henne fick jag till svar att det är nästa vecka (den här veckan). Det var precis som att han slagit mig med en knytnäve i magen. "Så då måste jag alltså pinas flera dagar till?" frågade jag. Jag hade tydligen räknat från första betäckningen, och man ska räkna från sista. Fan. För just i fredags hade jag en så bra känsla i kroppen, jag hade väntat på att se hans namn på telefonen, svara och fått höra att hon var dräktig. Men nej. Nu biter jag ihop i några dagar till och håller verkligen tummarna.

Det här med avel är inte min grej. Jag kommer fylla 22 som gråhårig om det fortsätter så här, haha.

17 dygn, en "tom" fosterblåsa.

45 dygn, ett foster i fosterblåsan.

Likes

Comments

Idag är en riktigt seg dag. Jag har beslutsångest vad jag ska hitta på, vilket leder till att jag bara blir sittandes. Antingen ska jag storstäda hemma, gå igenom garderoben och bara sånt där riktigt tråkigt. Sen städa klart hagen på det; har fortfarande inte fått undan det gamla höet... Eller, så vill jag åka in till Västerås, handla lite då jag hittade presentkort sen jul, köpa en ny telefon (behövligt!) och en till fisk till akvariet. Sen när jag ändå är där skulle jag passa på att åka ut till en vän som nyligen fått föl. Hmm, valet känns ju egentligen inte så svårt. Men det är mycket roligare att göra kul saker när allt det tråkiga är klart. Slutar väl med att jag sitter kvar på soffan och inte gör någonting istället...

Inte nog med att det är en seg dag, det här blev verkligen ett segt inlägg också. Känns som att jag tjatat om samma sak ett tag nu, så det kanske är dags för lite omväxling.

Likes

Comments

Nu har jag pratat med Johanna, ett sånt där långt samtal som det alltid blir, och som alltid avslutas med att min telefon hinner dö innan vi sagt hejdå, eller något annat som avbryter så att vi får fortsätta vårt samtal en annan dag. Det är så kul att även om man pratar rätt ofta och så länge, så finns det fortfarande mer att prata om. Idag pratade vi lite planer angående föl och nästa år. Jag längtar. Så. Jäkla. Mycket.

Jag insåg här om dagen att det snart är augusti. Vart tog sommaren vägen? Jag har verkligen gått på autopilot sen allt detta kring föl kom igång. Allt vardagligt och rutiner har bara rullat på, medan jag själv bara tänkt, längtat, oroat och tänkt lite till på föl. Nu oroar jag mig mest bara för Ellas ultraljud. Men jag tror jag kommer ha en liiiten oroskänsla till och från i ett år från och med nu. Rädd för att det inte tagit sig, rädd för att något av stona resorberar fostret, rädd för att någon ska kasta och rädd för att världen på utsidan blir för tuff. När fölet är ett halvår gammalt vet jag att det har gått bra, haha. Men det är bara att hålla tummarna för att allt går bra, mer kan man inte göra. Det finns en mening med allt och man kan inte leka gud. Även om jag känner en viss oro till och från då tankarna "tänk om?" kommer, så är jag ändå hur glad som helst. Det här, båda fölen, är ju det jag drömt om. Så nu ska jag pinas lite till innan jag kan slappna av mer. Jag väntar bara på det där samtalet. Tills dess fortsätter jag cruisa med autopilot, jobba en vecka till innan jag fortsätter min semester.

Likes

Comments

Googlar runt om höanalyser och foderstater för hästar då jag vill göra en sån då Goldie är dräktig. Men det är ju så svårt! Först och främst ska man välja företag om gör analyser, och det finns ju en uppsjö! Sen ska man lösa det praktiskt med att ta provet, och helst ska man använda höborr för att få bäst resultat, och vart hittar jag en sån?! Har googlat en bra stund nu och det finns inte! Och skulle jag mot förmodan hitta en så blir det väl jätteinvecklat att sätta ihop en foderstat.

Frågan är bara hur viktigt det egentligen är. Hästarna har ju klarat sig jämt förr. Det är ju mest för fölets skull som jag vill se till att allt blir rätt, men det känns som sunt förnuft egentligen borde räcka. Är hästen tunn, då fattas ju något. Är hästen fin, då är det väl bra? Och sen sista månaderna proppar man i stoet extra då fölet växer som mest, och sen en tid då det diar. Svårt? Egentligen inte. Men när alla pratar om analyser hit och dit så blir man osäker på hur man ska göra. Allt jag vill är att ha välmående hästar och en friskt föl som ploppar ut nästa år.

Likes

Comments

Igår kom jag hem efter en vecka i Dala-Järna. Jag hade med mig både hundar och hästar och bodde vid mamma. Jag träffade den större delen av släkten, var och fiskade med morfar och mamma, fikade med pappa, kollade min brors nya hem nu när han flyttat hemifrån och träffade några vänner. Det har varit en bra vecka. Vi har hunnit med en del men ändå tagit det lugnt. Det blev bara tre ridturer. På dagarna var det för varmt, och de flesta eftermiddagarna var det annat på. En av dagarna följde Malin med och red Bibbi. En av de andra turerna var mamma med, men hennes Bella var inte sig själv riktigt, hon var liksom inte på hugget. Igår var det iallafall dags att packa ihop och åka hem. Istället för att lämna av de vid betet så har jag nu tagit hem mina tillfälligt då hovslagaren kommer imorgon. Då kan de stå inne i stallet istället för att krångla vid betet. Bara Goldie har fått nya dojjor så får de ha semester lite till.

I förrgår fick jag också ett efterlängtat samtal. De som Ella står vid ringde och sa att de har börjat betäcka henne nu. Jag frågade hur de gör på det stället med antal betäckningar, och de kör varannan dag till stoet inte ställer upp sig mer. Sen är det bara att vänta 16 nervösa dygn för att se om det tagit sig. Den veckan blir det alltså två ultraljud. Ella ska kollas om hon är dräktig, och Goldie ska in på 40-dagarskoll. Jag kommer ju bli ett nervvrak, haha!

Likes

Comments