View tracker

Hej igen.. Jag har lagt min energi på positiva saker de senaste veckorna så har inte velat träska ner mig i allt det här igen just när jag mådde som bäst!


Jag ville berätta för alla som visste om att jag var gravid ganska snabbt vad som hade hänt för att undvika att få dom frågorna senare eller att ryktet spred sig. Jag fick såklart mycket stöttning , både uppskattad och mindre uppskattad. Jag blev rätt så förvånad när den stöttningen jag verkligen behövde kom från folk jag inte ens umgås med typ. Mina närmaste verkade nästan ta avstånd och var för upptagna för att finnas där. Jag har speciellt 3 personer som jag efter det här skulle kunna gå över eld för. Underbara människor som dag och natt funnits bara för att lyssna på mig. Blir nästan lite rörd när jag tänker på hur fina ni är!

Jag fick som sagt ingen frågan om att vara sjukskriven och jag hade inte ont mer än att jag blödde i flera veckor efteråt. Så jag var tillbaka på jobbet som vanligt. Jag fick frågan på jobbet också om jag verkligen orkade vara där. Om jag egentligen kanske inte skulle vara hemma.. Men vad skulle jag göra hemma? Grotta ner mig ännu mer i mina egna tankar och gå ner mig helt??

Efter två veckor så vaknade jag upp efter en festkväll och bara kände att jag behövde gråta, jag var så genom ledsen och trött. Jag sov hela den dagen, men även måndagen  efter var en otroligt ledsam dag. Jag fick verkligen bita ihop för att inte bryta ihop på jobbet. Jag var förvirrad och fattade inte hur jag tagit mig från en plats till en annan osv. När den arbetsdagen var slut så kom en kollega och frågade rätt ut "hur mår du?" Och det var nog första gången jag sa rätt ut att jag mådde skit. Alltid annars har jag svarat "det är sånt som händer, folk får missfall och jag har accepterat det." Jag hade verkligen inte accepterat det.

Jag hade gjort som jag alltid gjort med jobbiga saker innan, tryck undan dom och låtsas som att jag mår bra. Det jag inte hade lärt mig ännu var att det jobbiga måste tas tag i, förr eller senare. Det går inte att trycka undan det.

De kommande ca två veckorna var ett enda blurr av tårar och konstant känslan av att all min energi var bortblåst. Hade jag inte valt att fortsätta jobba så hade jag inte ens klivit upp ur sängen. Jag tog bort lite timmar av jobb så jag jobbade några timmar per dag, egentligen för att ha en anledning att kliva upp på morgonen. 

Tankar som "det kanske va lika bra att detta hände för jag vill nog inte ha barn alls" till "fan, jag rökte i början av graviditeten innan jag visste om att jag var gravid. Jag drack även vin, de kanske är orsaken till att det blev såhär?" Och " fan, jag som så gärna ville ha barn nu. Nu kanske vi aldrig kan få barn." Rörde sig i mitt huvud dagligen. 


Nu mår jag mycket bättre. Det kan komma små känslor av ledsamhet när någon som är gravid säger hur mycket dom längtar till att bli mamma, eller när någon säger "när ska ni ha barn egentligen?" men det är sånt som man får höra jämt men som man kanske inte har reagerat på innan på samma sätt.

Jag är övertygad om att vi kommer kunna få barn, någongång.. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag fick återigen precis samma svar som om allt annat "det där är normalt, sluta oroa dig" av nästan alla jag pratade om detta med. Några av mina nära har förstått min oro men inte många, det är liksom lite "larvigt" att vara orolig. Att jag sen åkte till sjukhuset var ju ännu mer som folk störde sig på, "men herregud, det är ingen dans på rosor att vara gravid och så är det".

Jaja, veckan gick och vi kom in i v 12. Nu var jag även på inskrivning hos barnmorskan och det var ju också en sån där milstolpe jag hade längtat efter. Det är då det startar på riktigt liksom, det är då det finns med i alla papper och i min journal att jag är gravid. Jag pratade med min barnmorska som var helt underbar om det där tidigare UL jag ville ha. Hon bokade in mig på ett v14, alltså bara två veckor efter mitt besök hos henne. Jag ville typ pussa hennes fötter, nu kunde vi ju äntligen få se vilken vecka vi är helt säkert. Det var även nu, i v12 som jag inte längre fick igen mina byxor alls. Hårsnodd var ett måste om jag ens skulle kunna hålla byxorna uppe. Jag längtade så mycket till UL så jag äntligen kunde få lugna mina nerver och att vi efter det kunde få berätta för ALLA att vi skulle ha barn.. Så blev det inte riktigt.. 


Samma vecka, alltså fortfarande i v12 på helgen så fick jag som en rätt mild variant av mensvärk. Jag har läst och fått veta att även det precis som allting annat är normalt (fan vad jag hatar det ordet nu) så jag la inte så stor vikt vid det. Jag tog en alvedon och lade mig på soffan. Värken fortsatte hålla i sig från lördag till söndag men fortfarande inte alls stark så jag fortsatte på samma vis som innan, alvedon och vila. På natten mellan söndag och måndag så fick jag sån stark värk i nedre delen av magen att jag vaknade av en jättestark kramp, jag kunde inte efter det heller komma till ro för det gjorde så jävla ont.

Jag gick upp och gick lite, hämta ännu en alvedon och värmde en vetekudde. Men värken gav inte med sig, vad jag än gjorde. När jag försökt dämpa värken själv i ca 2 tim så börjar jag även blöda igen, denna gången rejält. Jag blir såklart livrädd men jag vill INTE ringa 1177 pga deras bemötande sist. Jag hade inte lust att bli utskrattad igen. Jag inser ändå rätt snabbt att jag kommer behöva ringa så jag gör det. Den här gången fick jag prata med en underbar sköterska där som tog mig på fullaste allvar! Hon bad mig åka direkt till gyn akuten och hon hade även meddelat läkaren som jobbade på akuten den natten att vi var på väg.

När vi kommer in, står läkaren i princip i dörren och vi behöver inte vänta länge innan det blir våran tur. Jag sa till att jag inte ville ha sällskap med mig in, hur nice är det att ha sällskap med sig in när man blöder och man vet att dom kommer undersöka där nere liksom.. även om jag och min sambo bott ihop i 5år och sett det mesta av varandra så drog jag min gräns där. Läkaren som en är rätt ung kvinna nu , känner först på min mage rätt hårt sen gör hon ett vaginalt UL. När hon gör VUL så ser hon ingenting säger hon. Innan hon ska gå på att göra det vanliga UL så säger hon till mig att hon inte tänker säga någonting innan hon vet själv vad det är hon ser och bara dom orden gjorde mig riktigt rädd.

Hon kör igång UL och kör den runt,runt, runt på min mage och jag ser på en gång att någonting är galet, hon hade inget bra pokerface den där läkaren. Hon säger sen att "det finns inget foster", jag minns inte ens om jag svarade henne eller om jag bara satt tyst. Hon började då prata om ofostrig graviditet som innebär typ att mitt ägg slutit sig innan det blivit befruktat och typ lurat min kropp att den varit gravid.. Jag minns inte alls mycket efter den meningen mer än att jag känner att jag antingen kommer svimma eller kräkas rätt ut. "Du har en 7,5cm stor klump av blod och vätska i magen och den är den som har växt. Vi kommer behöva operera ut den idag pga infektionsrisken". När jag hörde den meningen så minns jag EXAKT vad jag gjorde, jag började skratta först av hennes otroligt klantiga bemötande sen började jag stört tjura. 

Jag får gå ut och hämta min sambo som sitter kvar i väntrummet, jag behöver inte ens säga något till honom. Han förstår på en gång att vi inte kommer bli föräldrar den här gången. Vi fick läggas in i väntan på operationen för jag var tvungen att vara fastande i minst 6 tim innan op. Jag låg bara och grät och grät och grät. Jag grät såklart av sorg men också av rädsla.. jag ska opereras IDAG, ingen förvarning bara på en gång. När det gått kanske 3 tim ungefär så får jag sån otrolig smärta igen, den här gången så stark att jag fick lov att ställa mig halvt på knä för att ens orka stå upp. Efter några sånna kramper så gjorde sig kroppen av med "klumpen" själv (Jag behöver kanske inte gå in på detalj vad som händer vid ett missfall ). Det mest vidriga och smärtsamma jag varit med om. Trots att jag ringde på knappen flera gången och bad om smärtlindring så kom dom in med EN alvedon. När detta pågått i ca 1 tim så kommer läkaren (denna gången en ny läkare, en manlig) och vill undersöka mig för att se om operation behövs ändå eller om kroppen fixat allt själv. Jag försökte lite diskret säga till läkaren att kroppen inte är "klar" ännu. Men det spelade ingen roll sa han.. så upp i gyn stolen IGEN med smärtor och ett hav av blod PLUS med en manlig läkare. Jag har aldrig i hela mitt liv skämts så mycket som då.

Undersökningen visar iaf att inte allt är klart ännu så jag får 2 st cytotec (abortpiller) som jag hjälpa kroppen den sista biten. När kramperna äntligen avtagit så startas dom igen.. Även denna gång utan smärtlindring. 

När vi legat inne på sjukhuset i nästan 12 timmar, med otroliga smärtor, ingen sömn och lyssnat på min säng granne som kräkts konstant sen vi kom in, så kommer läkaren och ger mig en klapp på axeln och säger att vi kan åka hem.. Jag fick inte ens frågan om jag behövde prata med någon eller om jag behövde kanske vara sjukskriven ett tag, eller ens en fråga om hur jag mår..

Likes

Comments

View tracker

Jag blev så rastlös här hemma så jag får se hur pass mycket jag kan få in i ett inlägg.. 

Jag vill bara påpeka nu i förhand att anledningen till att jag skriver ut det här så all kan läsa är för att jag behöver få ur mig allt. Alla tankar och känslor för jag har nu börjat må riktigt dåligt psykiskt och jag är inte alls bra på att uttrycka mig i ord. I skrift är nog lättare och jag har valt att inte gå ut med mitt namn helt öppet även om några vet vem jag är. Vi får se i framtiden om jag väljer att lägga till en mer personlig prägel på bloggen.


Jag och min sambo har varit tillsammans i 6år. Vi har bott ihop i ca 5 år och har alltid haft ett rätt bekymmerslöst förhållande. Inga otrohetsdraman, inte speciellt mycket bråk osv. Men vi har haft svårt att bli med barn, under två års tid utan skydd och längtan efter barn hände ingenting. Vi funderade på om vi skulle söka hjälp för någonting kändes liksom fel när alla vi känner blev gravida på löpande band, alla utom vi. Vi är ändå unga och friska!

Vi la ändå det där med att söka hjälp på hyllan lite för att vi ville ju helst inte behöva göra det.

När vi började "varva ner" med barna tänket och la planerna om hjälp på hyllan så plussade vi. Jag hade haft gravidsymptom under sommaren men fick ändå ett negativt test, antagligen togs det för tidigt. Jag fick en chock när jag såg det positiva testet, just då kändes det så sjuk oplanerat på något vis. Jag blev självklart glad!! Ringde min sambo på en gång och berättade, han blev nog lika chockad. Jag var även tvungen att ringa min mamma efter, när paniken slog in och grät i telefonen.

Vi skulle få barn!

Jag vet att man inte ska berätta för allt och alla innan v12 säger dom men jag kunde inte hålla det inom mig. Snart visste våra familjer och alla var super glada för våran skull. När man är rökare och lite av en partyprisse så listar folk ut att man är gravid ganska så snabbt när man helt plötsligt inte festar mer och slutar röka så det var många som förstod utan att jag själv sagt något.

Min mamma var nog gladast av alla, hon har verkligen längtat efter att vi ska komma med det beskedet.

Jag har ändå varit lite rädd för att göra en stor grej av graviditeten, jag har hört och läst om såå många som blir helt förkrossade när dom sen får missfall eller det händer något med fostret för det är ju ändå väldigt vanligt att det gör det i början. Jag försökte hålla en låg profil, försöka att inte bli alldeles jätteglad innan jag hade fått bekräftat att det var en frisk unge där inne. Pga min oro för att något skulle vara fel så försökte jag med allt för att få ett så tidigt UL som möjligt, jag ville bara se att det verkligen var på riktigt bara. Det var typ omöjligt om man inte haft flertal missfall sedan innan eller haft besvär i graviditeten och det hade jag ju inte. Jag ville även få bekräftat vilken vecka jag var i för pga min oregelbundna mens så visste jag själv inte helt säkert.

Jag lyckades inte få något UL och fortsatte vänta precis som alla andra. Jag hade ömmande bröst, ökad aptit och ibland illamående känslor. Men jag kräktes aldrig och jag hade inga andra symptom men allting som man känner och inte känner när man är gravid är ju "normalt" eftersom de är så himla individuellt. Jag fick veta ganska tidigt att en av mina närmsta kompisar också väntade barn, vi var i nästan precis samma vecka! Det gjorde mig ännu mer taggad på graviditeten , att ha någon som går igenom samma saker samtidigt, att ha någon att sen vara ledig tillsammans med och att ha någon att prata med när graviditeten för alla andra fortfarande var hemlig. 

När jag började närma mig v10 och ännu närmare den "säkra perioden" så började jag på riktigt planera för graviditeten och bebis. Jag köpte gravidkläder (då jag växte rätt snabbt) och jag började prata med min sambo om att göra om ett av sovrummen på övervåningen med ny färg på väggarna samt nytt golv för att fräscha upp och göra ett fint bebisrum där. Jag tror inte heller det är så himla ovanligt att man börjar planera tidigt, iaf sin första graviditet. Jag hade även nu börjat berätta för mina närmare vänner att jag väntade barn. Nu började den där bebislyckan infinna sig på riktigt och jag började trivas som gravid.

När jag själv hade beräknat mig som v 11 så började jag blöda. Ingen större blödning, men det höll i sig hela helgen. Jag ringde på lördagen till 1177 för att rådfråga då jag fick en ganska direkt oro att någonting inte stod rätt till. Jag fick ingen hjälp av dom, dom menade på att detta är normalt och jag blev nästan hånad åt i telefonen pga min oro. Jag struntade i vad dom sa och åkte ändå till gyn akuten för att kolla upp det. Där fanns inte en enda läkare på plats och folk hade setat och väntat i flera flera timmar, jag insåg rätt snabbt att vi kommer vara typ prio 1000 idag. Vi satt där i 5 tim innan vi bestämde oss för att åka hem igen. Blödningen avtog på söndagen och jag hade inte ont någonstans så jag tog allas råd att det säkert bara var pga att det växer där inne och att slemhinnorna inte hänger med.


fortsättning följer..

Likes

Comments

Here we go again. Jag hoppas att jag kan skriva ett helt inlägg via min as trasiga mobil innan jag helt blir rasande på den.. Vi provar.

Jag har inte haft en,inte två och heller inte tre bloggar genom åren utan snarare 148 typ, typ. Men jag kände nu att jag behöver starta en för att få ur mig allt jag har i mitt huvud nu utan att skriva typ snyfthistorier på Facebook där alla jag känner kan läsa och säga sin mening. Jag ha fått tillräckligt med personliga åsikter och åsikter om hur jag bör hantera allting. Jag vill bara säga att det spelar ingen roll hur mycket folk säger att "det händer ofta, det är inte bara du" eller "det är bara försöka igen" för det hjälper inte mig, det gör mig bara arg. Jag vet att det är i all välmening men jag vill inte höra det, jag vill bli förstådd.

Nu tänker du som läser att "berätta vad som hänt då??" Jag ska det. Jag lovar. Men det får ske kanske imorgon eller ikväll om jag känner för det. För det kommer bli ett långt inlägg.. 


Jag ska berätta det i rätt ordning , alla detaljer , allt. Nu river jag alla mina murar och delar med mig av allting och hoppas på att det får mig att må bättre. Att få tillbaka min livsglädje igen.

Jag har för 3 veckor sedan fått veta att jag gått igenom en Ofostrig graviditet.. 


Likes

Comments