VI lämnar nu Nouw och flyttar till Vimedbarn.se. Nya bloggen hittar ni HÄR.

Jag hoppas att alla gamla läsare fortsätter att följa med vår vardag!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

De som var uppmärksamma då jag visade dop inbjudningskorten kunde se att vår bebis kommer att få namnet Elias Carl Marcus. Att välja namn till sitt barn var inte en lätt sak. Namnet blir ju en del av vem man är. Vi var ändå ganska lätt överens om vilka namn vår son skall få men visst har man sagt högt namnen hundra gånger för att vara säker på att de faktiskt känns rätt.

Förnamnet Elias hade vi klart ganska tidigt. Det var J´s favoritnamn och ju flera gånger jag sa det högt desto mer började jag tycka om namnet. Vi var överens om att inte ha ett namn som alla heter men inte heller något super modernt namn som just nu är populärt. Namnet måste låta bra på svenska och finska och inte ändras allt för mycket då man säger det på finska eftersom halva J´s släkt är finskspråkig. Vi hade också andra förslag till förnamn, t.ex. Noel, men bestämde oss sedan för Elias. Nu när jag ser på honom kan jag inte tänka att han skulle kunna heta något annat än Elias.

Hans två mellan namn - Carl och Marcus - kommer från hans morfar och farfar. Min pappa heter Carl Christian och Jons pappa heter Marcus. Dessutom heter jag i andra namn Christiansdotter och Jon heter Marcus Junior. Så vi tyckte att det är roligt om Elias också får deras namn i sitt namn då vi båda har våra pappors namn. Mellannamnen funderade vi länge på. Jag ville ha med Carl eftersom jag tycker att det är ett fint namn och det passar ihop med nästan alla andra namn. Men inte kunde han ju bara hela Elias Carl... En dag då jag körde genom stan slog det mig: Elias Carl Marcus. Så självklart från första stund. Jag minns att jag genast ringde till Jon och frågade vad han tyckte och han godkände det direkt!



Likes

Comments

De första dagarna liknade Elias helt och hållet till mig. Vi såg inga likheter till J, förutom hans högra öra där det fattas en liten bit - precis som J har på sitt högra öra! Det blir intressant att se om det kommer att bli lika tydligt som J eller om det hålls såhär. Ganska roligt att en sån sak kan gå i arv.

I övrigt tyckte alla att Elias liknade mig, och jag såg mig själv i honom. Men redan efter några dagar såg man hur han ändrades och började lika mer och mer till sin pappa. Just nu tycker jag att det ända som liknar till mig är hans näsa, haha! Då man ser på dehär bilderna nedan ser man att ansiktsformen också är ganska lika som min var som liten (jag till vänster på bilden), förutom att mitt huvud var mycket större... Annars är han helt lik sin pappa <3

Jag som bebis till vänster och Elias till höger.

Likes

Comments

Godmorgon!

Vi har haft en dålig natt bakom, värsta härtills. Tur att inte alla nätter är så här. Vanligtvis sover Elias jätte bra mellan amningarna och det är inga problem för honom att somna om. Men annat var det i natt... puuuh. Här är en trött mamma bakom skärmen idag som dricker sin andra kaffekopp.

Det började med att vi tänkte att han inatt ska somna i sin egna säng... Näää, det ville han ju inte alls. Där var inte lika varmt och skönt som under mammas täcke. Jag var dessutom trött och hade lite dåligt tålamod.... Så jag flyttade honom bredvid mig. Han åt igen och somnade ganska snabbt, inga problem. Vi sovde till kl. 00 och efter det har det nästan bara varit skrik (känns det som). Hans mage krånglade, han ville suga på bröstet men ändå inte ha mjölk.... Till sist blev han helt övertrött tror jag. Skrik - bröst - skrik - upp och hoppa - tutt - byta blöja - bröst - skrik - tutt - skrik - prupp - upp och hoppa - skrik - byta blöja - skrik ... Så här höll det på ända till klockan 6 då han äntligen åt riktigt ordentligt och sedan somnade till vaggvisor från youtube och med tutten i munnen. Yes! Vi sovde till kl. 10, så det blev ändå 4 timmar. Två timmar orkade han vara vaken och nu somnade han igen, jag tror att han kommer att vara ganska trött idag... Som tur ska vi bara vara hemma och mysa.

Igår upptäckte Elias figurerna överom sittern för första gången. Tidigare har han inte brytt sig så mycket om dem, bara följt med ljudet på den med en bjällra men igår låg han länge och följde med dem. Han försökte sträcka händerna mot dem och tyckte att det var underhållande då de gungade. Min lilla bebis!

Likes

Comments

Elias är en väldigt snäll bebis som gillar att sova, speciellt i vagnen och i bilstolen, så det är lätt att ha med honom överallt! Våra dagar ser väldigt olika ut, men såklart finns det en hel del återkommande mönster då man pratar om bebislivet ;-)

Vanligtvis vaknar vi mellan kl. 8-9, vi går ner till vardagsrummet och jag börjar med att amma Elias. Ibland gör vi det i sängen men vid det här laget brukar jag själv ha så varmt då vi sovit fast i varandra hela natten att jag hellre stiger upp och går ner. Då får man på samma gång dagen startad!

Efter det här blir det morgontvätt och så klär jag på honom. Han brukar stormnjuta då han ligger på skötbordet, lyssnar på musik och får kläderna på efter tvätten på morgonen. För mig är det viktigt att vi håller rutinerna och inte varje dag går hemma i pyjamas (någon dag kan det såklart vara skönt och kännas okej men jag föredrar att stiga upp och starta dagen ordentligt).

Då kläderna är på brukar han trivas i sittern eller på golvet undertiden som jag går i duschen, klär på mig och äter morgonmål. Ibland somnar han ganska genast och ibland ligger han vaken och ser sig omkring. Om han somnar passar jag på att göra hushållssysslor efter morgonmålet - tvätta byk, dammsuga, torka bord... Hans sovrutiner på dagarna är ännu väldigt varierande, men är vi ute med vagnen sover han alltid! Det har härtills inte varit någon skillnad hur länge vi varit ute så har han ändå sovit, som mest över 4 timmar!

Han äter med ca. 3 timmars mellanrum (på morgonen/förmiddagen brukar det vara lite oftare) så jag anpassar våra program efter det. Jag ammar alltid innan vi åker nånstans, då vet jag att han är nöjd någon timme framöver och vanligtvis somnar, åtminstone så länge han kan vara i vagnen.

Oavsett om vi varit nånstans eller bara varit hemma så fortsätter dagen sen ganska lika. Han äter, sover, vill ha ren blöja och mysa i famnen. På kvällen är han alltid mera vaken och följer med omgivningen, precis som han var i magen!

Vi brukar sätta på pyjamasen ca kl. 21 och göra oss nattklara. Efter det ammar jag honom, endera i vardagsrummet framför tvn eller så går vi upp till sängen. Den här tiden brukar han tanka ganska ordentligt och ibland är han först nöjd då klockan närmar sig 23.

Än så länge sover han i vår säng bredvid mig eftersom det är så mycket lättare och bekvämare för mig då han ska äta på natten men vi ska nog så småningom flytta över honom till sin egna säng. På natten äter han 2-3 gånger och vi byter blöja max en gång per natt. Mellan amningarna sover vi båda gott och ibland somnar vi båda mitt i amningen...

Likes

Comments

Igår hade vi besök av Fiia med familj. Vi var samtidigt gravida och hade 7 veckor mellan våra beräknade datum, hennes bebis var lite sen och vår lite tidig så det slutade med att de endast har 4 veckor emellan. De kommer att ha så roligt i framtiden!

Just nu brydde de inte så mycket om varandra, de låg på golvet och sög på tuttarna och pruppade i kapp. Vi förundrade oss över att det faktiskt kan vara så stor storleksskillnad på så här små bebisar. De växer heeeelt för snabbt... Fiias guldklimp har redan blivit så stor och jag som tyckte att Elias har växt massor.

Det var en härlig kväll, roligt med kompisar i samma ålder som också nyss blivit föräldrar. Man har så mycket gemensamt. Papporna satt vid köksbordet och pratade pappagrejer och vi mammor fick prata ut om förlossningarna, amning, bebiskläder och sovrutiner.

Likes

Comments

Dop förberedelserna fortsätter. Nu är gästlistan och inbjudningskorten klara, nu ska de bara skickas iväg! Till nästa ska jag bestämma hurudana kakor vi ska beställa och göra klart listan på vad jag själv ska baka.

Likes

Comments

Här kommer nu sista delen av min förlossningsberättelse - i Förlossningssalen.

Vi blev flyttade till förlossningssalen kl. 22, då min barnmorskas arbetsskift slutade och de hade ett ledigt rum på förlossningen. Jag var bara 1 cm öppen men eftersom värkarna var igång och de inte behövde ge flera tabletter Cytotec så var förlossningssalen nästa steg. Vi gick till förlossningssalen som var på en annan våning och jag minns att jag hade värkar, men de gick bra att promenera. Då vi kom till förlossningsavdelningen träffade vi barnmorskan som hade nattskiftet och som skulle vara med oss. Jag blev så glad och lättad då hon presenterade sig och var hel svensk - och dessutom från Borgå! Hon var otroligt trevlig och precis så jag hade beskrivit att jag vill att min barnmorska ska vara på förlossningsönsknings blanketten. Hon var uppmuntrande, hon hejade på mig och hon sa precis vad jag skulle göra.

Förlossningssalen var inte alls som jag hade föreställt mig. I mina tankar var det ett sterilt, ganska litet rum med full "strålkastar" belysning. Men så var det inte alls. Vi hade ett stort rum med mysbelysning på väggarna, egen madrass på golvet för J och inga onödiga maskiner som gör det ännu mera sjukhuslikt. Det var faktiskt ganska mysigt - för att vara i ett sjukhus. Jag gick runt och tittade på babyvågen, tvättstället, babytäcket och måttbandet. Det kändes så konstigt att tänka att vårt barn snart kommer att födas i just det här rummet. Kanske om nån timme? Det var svårt att föreställa sig.

Efter kl. 22 fick jag igen följande dos antibiotika i dropp, jag kopplades fast i hjärtkurvan och då antibiotikan droppat klart fick jag syntetiskt oxytocin i dropp för att påskynda och förvärra värkarna. Jag fick till en början 15 ml/timme och dosen höjdes varje halvtimme. Det tog bara några minuter efter varje höjning så var värkarna igen mycket kraftigare än tidigare. Jag minns att då vi var uppe i 35 ml sa jag till barnmorskan att nej, nu räcker det, sänk!! Jag har så sjukt. Och hon bara "nejnej, vi kan inte sänka, men jag höjer inte dosen nu på en stund". Sen gick det kanske 15 minuter så höjdes dosen igen, för att hålla igång värkarna och göra dem kraftigare. Kl. 00:30 räknades det att mina sammandragningar var regelbundna och från och med då har min förlossning startat. Barnmorskan gjorde då en inre undersökning och såg att jag var öppen 2 cm (om jag minns rätt). Jag kunde inte förstå hur det inte hade kunnat hända mera efter alla värkar jag haft. Det kändes som en besvikelse men det var bara att fortsätta framåt. Högre dos oxytocin och koncentrera på andningen.

Jag hade så otroligt sjukt i ryggen men tänkte att jag håller ut ännu till kl. 01, sen ber jag om lustgas. Lite före kl. 01 ringde jag på klockan och sa att jag inte klarar värkarna mera utan nånting, jag ville prova på lustgas. Jag provade först att andas in 30% lustgas blandat med 70% syre, efter några värkar höjde vi dosen till 40-60 och Gud vilken lättnad. Jag ångrade så att jag inte tagit lustgas tidigare, utan istället pinat mig igenom värkarna med hjälp av andningen. Jag kände mig plötsligt lugn och kunde till och med skratta mellan värkarna. Det var en sån lättnad. Åtminstone en tid framöver.

Kl. 03:30 kände jag att jag inte längre klarade mig igenom värkarna med andningen och lustgasen så jag bad om att få epiduralbedövning. Barnmorskan gjorde igen en inre undersökning och såg att jag var öppen 6 cm. Lite före kl. 04 kom läkaren in och gjorde en kombinerad spinal- och epiduralbedövning. Det betydde att jag genast fick spinalbedövning (ryggbedövning) och därefter sattes venkatetern till epiduralbedövningen i ryggen så att jag kunde få flera doser senare ifall jag skulle ha behövt. Det här skedet var det värsta med hela förlossningen. Då läkaren tryckte in sprutan/sprutorna (? Vet inte antalet men åtminstone en spruta gick sönder så han var tvungen att börja hela processen på nytt...) skulle jag sitta stilla på sängen och fick inte röra mig. Det här var ju inte det lättaste då värkarna var så täta och sjuka att det var svårt att andas igenom dem. Jag minns hur jag satt med benen i kors på sängen och huvudet långt nere i famnen och tänkte att nu jäklar ska jag visa hur stilla jag kan vara! Jag tror att jag klarade av det för att jag är så envis, jag hade bestämt mig för att klara av det och då gick det bra. Jag minns hur smärtan efter det här förflyttades "framåt", nu hade jag inte sjukt i ryggen längre, utan kände bara ett tryck neråt vid varje sammandragning. Nu var oxytocin droppet uppe i 75-85 ml/timme (minns inte exakt) men jag klarade mig utan lustgas. Barnmorskan gick ut och sa att hon kommer tillbaka kl. 05 för att kolla läget. Några minuter efter att hon gick ut blev trycket neråt bara starkare och starkare och jag försökte hålla emot. Kl. 04:50 sa jag att J måste ringa på klockan för bebisen kommer NU! Barnmorskan kom in och sa att jag måste hålla emot, jag hade ju bara varit öppen 6 cm för en timme sen. Jag sa att det går inte att hålla emot och hon gjorde en snabb inre undersökning - jag var öppen 10 cm och nu var det bara att krysta!

Det här var det bästa skedet i hela förlossningen. Nu hade jag äntligen kontroll över min kropp och då värkarna kom kunde jag faktiskt göra något - att krysta. Kl. 05:13 var han ute, efter några värkar och krystar. Krystningsskedet tog 18 minuter men kändes mycket snabbare. Jag var i en halv liggandes/sittandes ställning och det funkade bra för mig så jag ville inte prova andra ställningar.

Trots att det blev en väldigt lång dag och natt (23 timmar efter att vattnet gick var han ute, och nästan hela den tiden spenderade vi på sjukhuset) så tog själva förlossningen bara 4,5 timmar och lämnade en väldigt stark positiv känsla!

Världens lyckligaste mamma som just fått upp sitt barn på bröstet <3 En perfekt liten pojke. Vi trodde alla att han skulle vara så stor - och så var han bara 3360 gram och 49 cm lång.

3 bilder från sjukhuset. Han liknade väldigt mycket till mig de första dygnen men har blivit mera lik sin pappa för varje dag!

Likes

Comments

Dop förberedelserna är i full gång. Vi har redan slagit fast ett datum och prästen är bokad. Jag har börjat med inbjudningskorten men de är ännu inte klara. I morgon måste jag åka in till stan och köpa material så jag får de färdiga och iväg skickade så snabbt som möjligt. Dopet är om ca. en månad.

Dekorationerna kommer att gå i blått och vitt. Dopkakorna beställer vi från Cabriole och jag har en lista på lite smått som jag sjölv ska baka. Huh, det är mycket att planera!

Likes

Comments

Då jag kom till Igångsättnings avdelningen fick jag genast kanyl och första antibiotika dosen i dropp, vilket tog ca. 20 minuter. Antibiotikan gavs med 4 timmars mellanrum och fram till förlossningen hade jag fått 5 doser. Under tiden jag fick antibiotikan kollade de hur öppen jag var, och de konstaterade att jag ännu hade ca. 2cm kvar av livmoderhalsen(!) och då kändes en förlossning nog långt borta...

Efter en stund fick jag första tabletten Cytotec, som är en medicin som egentligen ges mot magsår men en av biverkningarna är att livmodern drar ihop sig och börjar krampa. Cytotec har även andra, mera sällsynta biverkningar som inte alls är trevliga att läsa om så de hoppar jag över... Då man får Cytotec måste bebisens hjärtljud övervakas med jämna mellanrum, så då jag inte låg i dropp var jag fastständ i hjärtkurvan varannan timme (tror jag?) ca. en halvtimme åt gången. Tiden blev ganska långtråkig. Vi försökte sova lite, jag duschade två gånger och så såg vi på tv.

Det tog länge innan något började hända. Jag började känna av små sammandragningar nångång 3 timmar efter medicinen men de var inte särskilt starka, inte heller så regelbundna. Följande undersökning gjordes kl. 15 och då hade jag haft värkar med ca. 5-6 minuters mellanrum. Då hade läget där nere inte ännu förändrats (fortfarande 2cm kvar av livmoderhalsen) och bebisen låg fortfarande högt uppe.... Det kommer att bli en lång dag, tänkte jag då.

Efter det här kommer jag ihåg att värkarna ökade. Jag fick en värmedyna för värken och gungade fram och tillbaka på en stor gympa boll. Barnmorskan jag hade var super trevlig och försökte hjälpa och stöda mig på alla tänkbara sätt. Hon rekommenderade olika icke-medicinska smärtlindringar och sa att jag ska pröva mig fram vilket som passar mig bäst. Jag hade stor nytta av en vattenfylld värmepåse som jag hade mot ryggen eftersom värkarna kändes mest där. Gympa bollen lindrade också smärtan.

Kl. 19 gjordes följande undersökning och då var livmoderhalsen borta och jag var öppen 1 cm. Det var glädje det! Läkaren bestämde att jag inte behövde flera doser av Cytotec eftersom värkarna nu var igång. Nu var det bara att vänta på att bli flyttad till förlossningssalen!

Fortsättning följer...

Likes

Comments