Dagen bestod av en härlig söndag, med fina barnen för att titta på My Little Pony The Movie. Fika och innan filmen började, fick man superhjältarna på besök. Superhjältar mot cancer heter dem och besöker cancer sjuka barn på tex sjukhuset.

Vill du va en av oss som följer så finns de på facebook eller på deras hemsida så är de: www.superhjaltar.nu eller då söka på Superhjältar mot cancer på Facebook.

My Little Pony filmen får högsta betyg av mig och dottern. Sonen somna mitt i filmen, men blev lika glad att få somna i mammas knä under filmen och få följa med, så han skulle säkert med uppskatta lika mycket som dottern. Längtar till DVDn kommer ut eller på Viaplay, kan man sätta på den här hemma för barnen.




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Allt har en början, min börjar år 2013. Då jag skulle inom kort ta studenten och börja planera att skaffa ett jobb, bostad, körkort och att sedan börja smått skaffa en egen familj. Dock kom inte allt i den ordningen man velat eller tänkt sig, helt enkelt.

Hade en pojkvän innan student firandet, vilket jag trodde skulle hålla längre än mina tidigare förhållanden. Men den dagen kom hastigt och de var då han åkte på semester efter gymnasietiden var över. Började med att söka jobb och kom in som provanställd, börjande dock känna mig illa mående och kunde absolut inte klara av att röka eller om någon gjorde de brevid mej.

Tog någon timme ledigt från jobbet, för att kolla hur min hälsa är på närmsta vårdcentral. Där blev jag mottagen av en man, han frågade varför jag hade kommit och började ta massa olika prover. Han bad mej att vänta i väntrummet tills provsvaren var klara, tog ett lång tag innan man fick komma in igen och där visste han inte riktigt hur man skulle berätta svaret han fick. Nu efterhand, tror jag nog att de var därför man väntade så länge. Men kommer ihåg att han tagit bara kollat på sin dator och sedan sagt att jag var gravid. Jag brast ut i tårar, då jag inte kunde reagera på något annat sätt. Stackars man, ser en ung tjej gråta och inte vet va man ska säga.

Men då va man gravid och berättade detta till min före detta barndomsvän. Vilket blev att vi omedelbart träffades och tog en fika, sa nästan direkt att jag ska behålla. Jag hade ju en pojkvän och trodde han skulle stötta. Skickade flera sms och ringde, på hopp om att han skulle höra av sig. Veckor gick och inget svar, vilket blev att jag fick ta de ansvar och beslut själv. Men efter att man börjat planera allt om att bli en ung mamma på 20år, hörde han av sig. Vi mötes upp och berättade om att jag var med barn. Hade absolut ingen aning om att han skulle börja kalla mej för hora, naiv och andra bortstötande ord. Som gravid var ett litet ord, extremt smärtsamt och valde ta ett farväl av honom.

Mycket tätt inpå, började jag smått ha de tråkigt att vara ensam och gravid. Så började att chatta och dejta killar, inte många som man klickade med eller ville ha med en tjej som mig att göra. En kille fastnade jag väldigt snabbt med, även om han inte kunde hålla tider och skrev hela tiden till en. Värsta var när man jobbade, blev de mycket sen på rasten att läsa och ibland orka man inte ens svara allt ihopa.

Berättade bara någon vecka efter att jag fått reda på att man va gravid sa man något i denna stilen: Vill du fortsätta med mig, så kommer du få ett barn på köpet typ, hehe. Men de skrämde inte honom, han berättade om sina tidigare förhållande. Hur många gånger han bara velat ha en att leva sitt liv med, men alltid blivit lämnad.

Vi började träffas varannan helg till varannan dag, även om han bodde 1h bort. Varje undersökning ville han följa med på och veckorna gick. Närmare och närmare kom den dagen man skulle få sitt allra första barn. Problem uppstod, vart ska man bo.. Socialen sa att dem inte hade en bostad och att man själv skulle fixa en. Tur nog kom jag och min nuvarande sambo att flytta tillsammans. Fick bo i den lilla etta han hade tills vidare, vilket inte blev länge efter man fick sin fina skatt till världen. En etta bli en två, sedan en två blev en trea.

Vårat liv har varit, inte bara att springa och fixa papper till Mıgrationsverket. Utan även glädje i all stress & alla mardrömmar man haft. Då sambon var asylsökande och en tid tillbaka, bott svart något år och igen sökt asyl. Åkt mycket till advokat och fixat de papper man kunnat få fram, möten och långa väntan på svar. Att man inte kan hjälpa en som förtjänar att bo i landet, de är skrämande och så elakt. Tänk att våldtäksmän, kriminella och andra som vandaliserar kan få direkt i sin hand. Men efter alla år som vi kämpat tillsammans, i vårt och torrt.. Har han efter 8 år och 8 månder, fått besked om att få stanna kvar i Sverige. Dock är inte jag helt nöjd, då han ska få "test" i 3år. Skulle han göra något olagligt, så är de hejdå. Helt sjukt säger man bara.

Men vi lever vårt liv och innan vi fick svar om att han fick stanna. Hade vi två fina barn och nu är de en till som tänker komma till världen. Längtan är stor och har många förväntningar, nu när man kan sluta oroa sig över att de skickar iväg honom.

Min fina sambo och barnens fina pappa, vet inte vart jag skulle vara nu.. Om jag inte träffade och fick leva med dig.

Likes

Comments