Jag har (ursäkta) jävligt svårt att sluta oroa mig. Bara så. Jag vaknar på morgonen, kollar ut, och ungefär 3 sekunder senare börjar en FLODVÅG i huvudet med allt som inte står rätt till och allt som inte är enligt planen. Min livsplan som inte ens finns men som jag hela tiden går till för att förhoppningsvis få vägledning. Men det får jag inte för min oro för saker är helt galen. Idag till exempel. Vaknar. Det ser ut som SKIT här hemma, grejer överallt och godispapper över halva soffan. Jag vänder på mig. Börjar fundera på vilket datum det är. 24e, skit också snart ska alla räkningar betalas, hoppas för guds skull att det inte blir krångel med det (varför skulle det bli krångel med det, jag har så jag klarar mig). Går in och kollar kontot. Slutar oroa mig lite. Vänder mig om igen. Kollar ut genom fönstret och inser att det är sol ute. Helt klarblå himmel och på taken utanför ligger snön så vit och vacker. Men icke tänker jag så, nej för jag tänker direkt "NÄÄ då måste jag gå ut idag. Vad FAN vad jobbigt och nejjagkommerinteorkajagfårpanikjagvillsovakannågontabortsolen snällaaaaaa". Men sen blir jag plötsligt glad av solen. Tänker att jag kan ta mitt morgonkaffe på balkongen där det brukar vara morgonsol. Men ack ack ack. Hinner jag ut i köket? NEJ nej nej. Icke. För vid detta laget har jag redan börjat oroa mig för vad vi ska äta till frukost. Nej det kanske inte finns pålägg, vi har inget gott, nej varken jag eller J är nog speciellt sugna på en torr macka med ost och .. ingenting. Nej nej nej vad ska jag göra nu. Ska jag gå och handla? Det var inte alls det jag planerade, jag trodde ju................ OCH SÅ VIDARE.

Detta gör mig givetvis helt tokig tillslut och jag slutar oftast bry mig om NÅGONTING. Vilket såklart inte heller är speciellt hållbart. Jag vet inte vart all denna oro kommer ifrån? Varför har jag dessa katastroftankar om precis allt i min vardag. Okej att kalla det katastrof att inte ha något annat än ost på mackan är ju såklart att ta i ordentligt från tårna, men när jag börjar spinna upp mig i dessa tankar så går det ofta vidare och blir väldigt jobbigt. Ofta väldigt existentiella frågor. Det blir liksom fysiskt jobbigt, som om någon har slängt på mig världens rygga med en sjuhelvetes massa sten som jag plötsligt bara ska bära. Nyvaken. J brukar få ta av mig låtsasryggan och ge mig en kram eller två.

Det är nog bra att jag ska träffa min spanska psykolog snart igen. Känns högst nödvändigt! Är det bara jag som håller på såhär eller???


Kram

Måste ju bara dela med mig av denna hysteriska bild. Lyckades fånga Tizla mitt i tvättningen - vi torterar henne alltså EJ! OBS! Även om man kan tro det.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ja hörni. Jag har vart tyst här ett tag, men livet skriker allt möjligt. Jag blir ofta så, att när jag egentligen behöver skriva som mest så gör jag det knappt över huvud taget. Jag behöver skriva om min senaste månad, början av detta år. 2017. Jag behöver skriva om hur skitjobbigt allt har vart. Jag behöver skriva om mina senaste två dagar som var fantastiska, och jag behöver också nämna denna dag. 2017-02-16 och att det vart sådär skitjobbigt idag igen.

Fan vad jag kämpar! Fan vad jag inte känner mig envis över huvud taget, men jag vet att jag är det. Envis som en åsna. Jag var på dagsjukvården idag (tror det hette så) och fick träffa en "akutpsykolog". Typ. Han var helt fantastisk faktiskt, även fast han hörde ganska dåligt och var spanjor med lite halvknepigt svenskt ordförråd! Haha! Vi förstod varandra ändå, det gjorde vi verkligen.

Jag kom dit 11. Han sa ungefär 11:02 att jag måste släppa min fasad när jag är där, "den kan du lämna här utanför och använda när du är med dina vänner. Jag vill att du får kontakt med dina känslor". Vi pratade mycket om lilla Helga, unga Helga och jag fick pratat lite med henne. Det var helt perfekt, jag grät som en liten unge som inte fått den där leksaken som var så fin. Jag blev för (tror jag) första gången erbjuden en näsduk och grät ännu mer av det. För himmel vad jag har en fasad påklistrad och himmel vad det är krävande! Sen är det ju fantastiskt fint att bli erbjuden en näsduk, det känns så himla gammalt på något vis. Och väldigt underskattat! Tänker alltid på gamla filmer där kvinnan får en näsduk, snorar och snörvlar i den men lovar alltid att tvätta den så att den stilige mannen i kostym kan få tillbaka den igen, men han säger alltid "nej. behåll den" gärna på engelska. "No, keep it. You need it more than I do". Fint väl? Ja. Fint!

Jag vill utbringa en skål för min spanska psykolog! Och för näsdukar och tårar och att kämpa på. Jäklar vad härligt ändå, mitt i allt skitjobbigt.

Önskar mig sol imorgon. Snälla önskning, bli verklighet. Snart, ikväll, kommer min bästa Becca ner till Malmö också och det är bra. Vänner är bra.


Kram!

Likes

Comments

Jag har alltid haft en grej för smycken. Dom behöver inte vara superflådiga och kosta flera flera tusen (även om diamonds are a girl's best friend hehe...) men det får gärna vara många på en gång. Flera ringar, stort örhänge och några stycken halsband så är jag good to go. Ett favoritmärke hos mig är Edblad. Enkla, snygga, prisvärda!

Så här är några jag inte hade tackat nej till. Behöver nytt. Mer!!! Fler!!!


Likes

Comments

Redan fredag. Ligger fortfarande i sängen fastän klockan snart är 12. Känner mig lika tung som snön på taken utanför, ni vet sådär seg, blöt och på gränsen till slask. Så känner jag mig! Drar täcket över huvudet för lägenheten ser ut som ett bombnedslag. Har legat i den där jävla soffan sedan i onsdags nu, inte vart ute, knappt ätit, bara glott som en ko på tvn som precis som vanligt bara visar meningslösa amerikanska skitprogram.

Vad ska jag göra? Ta en promenad? Försökte här om dan men vände när jag kom ut på gatan. Vägrar. Tänker inte gå runt mitt i Malmö med rödgråtna ögon och en hållning som skriker hej-kom-och-hjälp-mig. Nä då stannar jag hellre inne!

Det är en jobbig tid nu. Jobbigare än på länge, men man får helt enkelt härda ut! Vem vet, jag kanske till och med orkar ta mig ut idag. Gosar lite med katterna först. Innan jag bestämmer mig. Det är faktiskt ganska mysigt!

Hon ska alltid va värst! Alltid va sötast, tröttast, mysigast!

Likes

Comments

En vardag som sjukskriven innebär en hel del vila, tv och allmänt slappande. Åtminstone i mitt fall! Mycket av min tid spenderas i sängen eller soffan, och ibland går det ett par dagar eller mer utan att jag ens lämnar lägenheten. Det är så, det FÅR vara så. Nu. Jag är ju faktiskt sjukskriven för att jag behöver ta det lugnt, fokusera lite.

Idag fick jag dock en släng energi. Mitt i molnet av min som vanligt väldigt passiva sinnesstämning så fann jag en liten gnutta energi. Jag följde med J och hans vän som är på besök till Malmö slott, gick runt där och kollade ett bra tag faktiskt. Hade nog till och med kunnat vara där dubbelt så lång tid, men sällskapet var inte lika sugna som jag på att syna varenda liten detalj på tavlorna och skulpturerna. Men det var fint att se. Har ju förvånansvärt nog inte vart där än!

Väl hemma så lagade jag linsgryta med ris och till efterrätt kladdkaka. Jag har alltså både tagit mig ur lägenheten, gått en hel museirunda, lagat både middag och kaka samt (glömde nämna) att jag bakade scones till frukost!

Plötsligt händer det hörni! Nu ligger jag dock halvdött nerbäddad i sängen och är redo att sova sisådär en vecka eller två.


Kram!

Likes

Comments

Dessa små måste vara den bästa trösten i livet! Kommer direkt och gosar när dom känner att man behöver värme. En liten mjuk kurrande boll gör att trycker över bröstet släpper lite, klumpen man har i magen känns inte lika stor och tårarna som rinner ner för kinderna har plötsligt fått något att falla på.

Den här söndagen kan nog bli okej!


Kram

Likes

Comments

En låt som berör mig oerhört mycket. Kanske inte allas smak, but I LOVE it!

Likes

Comments

Jaa. Fredag den 3e Februari är för min del fylld av mensvärk och brist på inspiration. Tänkte sätta mig och fortsätta med ett collage jag började på igår, men tappade det helt. Har scrollat på pinterest i säkert en halvtimma och detta är ungefär vad jag hittade. Har nog lite speciell smak, jahadå haha. Så kan det va minsann! Smaken är som baken

Måste få till det, så att jag får ut något av denna dag.


Kram

Likes

Comments

Jag sitter och lyssnar på radiopsykologen i p1. Ett gammalt avsnitt där Linnéa har svårt att hitta livslust och meningen med livet. Hon är 30 år och hon beskriver livet som att hon inte riktigt vet vad hon håller på med. Förvirrad. Finns det någon som inte har känt så??

Psykologen heter Allan Linnér. Han ställer så bra frågor. Han träffar med frågorna mitt i prick. Jag hade velat prata med Allan Linnér, men inte i radio.

Sökandet efter den perfekta psykologen kan ju vara bland det svåraste som finns. Jag fattar inte hur vissa människor får lov att utbilda sig till kurator, socionom, psykolog, läkare ETC. Människor helt utan förståelse för andra, så har jag känt när jag suttit där i fåtöljen och försökt berätta mina innersta tankar. 

Detta med att må dåligt. Må skit. Att man måste vara frisk för att orka vara sjuk, jag kan inte annat än instämma. Alla samtal man måste ringa, alla papper man måste skicka in, prover att ta, besök att gå på.

Linnéa säger att hon har personer i sin närhet att prata med när hon inte mår bra. Men hon väljer sällan att höra av sig till dom för att hon känner att det inte finns någon mening i att sitta och prata med någon om hur hon känner. Vad skulle personen kunna säga till mig som kommer hjälpa hur jag mår? Hon säger att hon inte vet om hon orkar ifall framtiden ska vara såhär skör! Hon skulle vilja försvinna om det inte hade påverkat någon annan.

Vi är så många i denna värld som inte mår bra. Så många som skulle vilja ha ett annat liv. Ett nytt liv. Så många som känner denna tomhet. Eller som Allan säger. Tomhet är ingen känsla, det är en frånvaro av en känsla.

Det är ett nytt avsnitt nu. Johan känner sig deprimerad i perioder.

Jag vet inte om det hjälper att lyssna på dessa människor som är nere på djupet. Jag vet inte om det ger mig så mycket hopp, om det får mig att känna mig mindre ensam. Jag vet faktiskt inte ens om jag känner mig ensam. Men jag antar att vi alla på något sätt behöver veta att det finns andra som känner likadant som du. Att man inte är den enda på hela jordklotet. Att man inte är misslyckad bara för att man inte kan göra sånt som "alla andra kan". Att man inte är misslyckad bara för att man tycker att de mest simpla vardagsbestyren är som att lyfta ett isberg med bara händerna.

Man måste någonstans bara göra sitt yttersta för att förstå att det är en sjukdom. Psykisk ohälsa är en sjukdom. Tyvärr finns det ingen antibiotika, tyvärr finns det ingen medicin man kan ta som gör att det försvinner av sig självt. Antidepressiv medicin måste användas i kombination med terapi och det krävs ofantligt mycket arbete. Det tar tid att bli helt frisk. Och det måste få ta tid! Man kommer falla tillbaka, man kommer känna att livet är helt tävla hopplöst och man kommer vilja ge upp. Man måste resa sig många gånger även fast man kommer falla igen. Ha något slags hopp! Även fast det är så in i helvetes jävla svårt..


Kram!

Likes

Comments

Det är immigt på fönsterna hemma. Det spelar ingen roll, för utanför är det ändå grått och dimmigt. Ungefär som i mitt huvud idag. Det är som en tjock havsdimma, ni vet den i Saltkråkan när dom är ute med båten? Det var mig absoluta favorit-vhs när jag hälsade på min morfar när jag var liten. Han hade en STOR samling med filmer, och jag var alltid lika ivrig när jag kom dit. Hemma hade jag sett alla filmer flera gånger om. Det är så synd att man inte har vhs och dvd längre. Jag lever kvar i det förflutna nästan som om jag vore vart född i en annan tid. Jag blir lika fascinerad varje gång jag tänker på att man kan få en film, musik eller bilder att liksom fastna på en cd-skiva. Eller LP-skiva. (för att inte tala om TOUCH!). Men jag tycker hela upplevelsen blir en annan när man får upp en meny, väljer undertext och klickar sig fram till "play" med hjälp av fjärrkontrollen. Kommer barnen som föds nu ens veta vad en fjärrkontroll är?? Känns som apple-tv är det enda just nu. Styra allt med telefonen osv. Men självklart generaliserar jag. I mitt framtida hus är mitt önskemål att ha ett separat tv-rum som inte är i direkt anslutning till vardagsrummet. Har en bild av mig själv i en fåtölj framför en brasa med en filt, kopp te och en bra bok. Såja!

Detta kanske helt enkelt inte är mitt liv med stort L. Jag borde finnas förr. Innan detta. Innan allt modernt 2000talet har att bjuda på´. Jag säger nejtack!

Dimman i alla fall. Det kanske inte ens är dimmigt ute, det kanske bara är riktigt grått och mulet. Jag ser inte riktigt för imman på fönstret. Det är lite öppet och jag fryser. Trots mina sockar och värmekudden runt halsen. Och en varm kopp kaffe hjälper inte heller. Vet inte varför jag bälgar i mig allt detta kaffe egentligen. Tycker ju nästan det är godare med te. Men kaffe är ju det man som vuxen liksom ska sukta efter. "Åh vad gott med en kopp kaffe". Jag har mjölk i också så jag fuskar lite. Skånemejeriers fetaste 3%are. Saknar Arla.

Jag har en finne under läppen också! Sitter och pillar på den fast att jag vet att man inte ska. Jag om någon är extra bra på att uppmärksamma detta också. "Pilla inte det blir bara värre!! Infekterat!! Fler finnar kommer komma man ska inte klämma sluta!!". Sitter lik förbaskat här och pillar, än en gång. Men nästa gång. Nästa gång det kommer upp en liten jäkel så ska jag låta bli den. Jag ska låta bli den som om den inte ens fanns! Det ska INTE få min uppmärksamhet. Den får alltid mig uppmärksamhet. Hur gör folk? Hur står man emot pillet?

Ska återgå till kaffet. Och dimman. Hoppas den lättar snart!

Kram

Likes

Comments