Jag har funderat länge på om jag ska lägga ut dessa bilder på mig. Kom fram till att varför inte, så här mår jag. Så här trasig är jag och min insida. Denna sida är den sidan som min man fått se nästan varje dag i 6 månaders tid. Jag rår inte för det jag kan inte sluta , känslorna måste få komma ut. Idag har vart en fruktansvärd dag, kände det i hela kroppen redan när jag vaknade. Och någonstans ha jag acceptera att detta är hur jag mår och att det kommer bli bra, nog för att det inte känns så just nu. Jag har dock varit ärlig med min omgivning och sagt som det är och dom är för söta som acceptera det och stötta mig. Ringer och kollar så jag är ok, kommer förbi och krama om mig, en vän körde 50 mil enkel väg för att se att jag va ok, var här 3 timmar och åkte sen 50 mil hem igen.

Likes

Comments

Ikväll har jag fått hänga med min pärla, det blev prat om allt mellan himmel och jord och som vanligt massa skratt. Denna tuss kan verkligen få mig att le, vad fan skulle jag göra utan henne?

Nu hoppas jag min vän från Östersund anländer snart, jag är trött då klockan nästan är 04, jag är dock inte förvånad även om jag är det. Men han ska nog allt få för att han tvinga mig vara vaken så länge! Hahha :P

Likes

Comments

Har haft en väldigt lugn dag. Jag åkte och handla med morsan och David på Maxi och sedan ha jag bakat en omgång dadelbollar, dom förra gick åt då David tog med dom på jobbet och bjöd. Kul att dom blev uppskattade, tillomed folk som frågade om recept.

Likes

Comments

Igår rasade jag igen.. Denna gång framför min fina vän Mirre! Men hon stöttade mig och jag är så tacksam för att hon står där trots motvinden. Idag kom hon tillbaka för att se att jag va okej. Jag är fortfarande extremt nere och extremt ledsen, rent galet.

När hon åkte till skolan så pratade jag med min vän Simon och sa att jag hade det tufft, han sa att han skulle komma förbi. Jag fick dock en smärre chock, nog dök han upp, men inte nog med det han hade på sig militärkläderna!! Jag stod som frusen och bara tittade. (Jag älskar militärer, för er som inte känner mig)

Detta är min fina vän! Jag hade ögongodis delux att titta på :)

Likes

Comments

Är det något jag märkt sen jag började må dåligt och blev sjukskriven så är det att folk inte riktigt kan förstå att man är sjuk, då det inte syns utanpå. Jag är så tacksam för allt stöd jag får av mina fantastiska vänner och min familj. Utan er hade jag inte orkat. Däremot skrämmer det mig hur tabu belagt det är att prata om också, fortfarande år 2017 så är det ett ämne man inte vågar prata om. Jag har alltid fått höra men Helen du har alltid vart en stark person, ni har inte tänkt på att det kan vara därför jag nu är svag?, för att jag varit stark för länge och bara svalt och knuffat bort allt som hänt.

Jag är en stark person, men alla har vi en gräns och nu är den nådd. Jag litar idag inte på någon! Inte någon! Låter rätt hemskt va? Men så är det jag litar på mig själv och min förmåga att klara mig igenom. Men jag har blivit så sviken av folk som man trott ska hjälpa en. Så jag har helt enkelt lärt mig vara min egen hjälp och min egen bästa vän. Idag kan du inte sätta dig på mig blir jag arg, ledsen, besviken ja vad som helst då får du veta det. Lögner och falskhet har jag fått nog av. Jag ha mina vänner o min familj och det är jag tacksam för. Men snälla tänk på en sak när ni är ute bland folk. Du vet aldrig vad människor du träffat gått igenom/går igenom. Psykisk ohälsa syns inte utifrån, men inombords har vi totalt kaos. Men vi är människor iaf. Vi är inte farliga, vi har bara svalt/knuffat bort känslor för länge. Tillslut svämmar det över.

Likes

Comments