Hon såg ner på trasmattan. Följde nervöst konturen av ränderna, de grova tygremsor i olika färger som tätt vävts samman av hennes mormor. En desperat kvinnas försök i att söka efter något tryggt att klamra sig fast i. Ett desperat försök att undkomma den outhärdliga smärta som sakta bröt ner henne inombords.

Hon hade alltid trott att det är orden som kan orsaka störst smärta, aldrig tänkt tanken på att avsaknaden av ord, på att tystnaden kan göra minst lika ont.

Det är i tystnaden när han packar ihop sina sista saker det går upp för henne. Hur han redan gått vidare, hur allt dem varit för varandra en gång, nu raderats. Hur hon enbart är en flicka i mängden, en av dem han intensivt önskat han kunde börja om med. En av dem han nu misslyckats med.

Hon tittar mer ansträngt ner i trasmattan. Vill inte möta hans blick och genom tystnaden få bekräftat att allt hon var för honom just nu, var ett misslyckande han vill lägga bakom sig. 

Hon kramar honom länge vid dörren, säger att hon har varit lycklig med honom, att det är därför det gör så ont nu. Han säger att han vet, att han känner likadant. Det är så tydligt för henne att han säger vad han tror hon vill höra, men allt hon hör är hans längtan av att släppa taget. Att lägga henne och sin skuld bakom sig.

Hon lämnas ensam kvar, på sin mormors randiga trasmatta i hallen. 

Likes

Comments