Vaknade i morse av ångest och stark känsla av "Nej, jag vill inte göra denna operation. Det känns inte rätt. Jag kommer inte att klara det. Överlever jag fysiskt så lär jag väl bli helt nedbruten psykiskt". Som jag skrivit tidigare så ÄR jag en känslig människa. Det är bara så. Hur många gånger jag än har försökt köra över mig själv och mina känslor för att jag tänkt att jag är överkänslig (eller att andra människor har tänkt eller sagt det) så ÄR det ett faktum. Jag är en känslig person. Till det psykiska och till det fysiska. Jag vill inte jämställa det med svag. För hade jag varit svag hade jag aldrig klarat mig igenom mina tidigare motgångar i livet. Aldrig. Jag har ett inre driv som tar mig upp gång på gång, även de gånger jag har varit övertygad om motsatsen. Däremot är jag känslig. Känslig för intryck, stress, andra människors stämningslägen mm. Det betyder att i situationer som den här, när vem som helst egentligen hade varit orolig, tar jag liksom oron lite till nästa nivå. Därför att jag VET att jag suger åt mig som en svamp av allt som sker runt omkring mig när jag är på sjukhus. Det räcker liksom inte med att jag själv är sjuk, nej då ska min hjärna analysera vad personalen har för tonfall, hur mår dom själva egentligen? Hur mår patienten bredvid mig? osv. osv. Det innebär också att jag är väldigt känslig för mediciner och andra saker som jag stoppar i mig. Finns det biverkningar att få så får jag dem garanterat. Dricker jag kaffe, äter socker eller dricker alkohol så får jag hjärtklappning. För att inte tala om min IBS diagnos, alla allergier och min astma. Det finns forskning som visar att var 5:e person föds med dessa egenskaper. Det finns även bland djuren. Detta för att det ska finnas någon som håller koll på "flocken", ser till så att alla har det bra och kan varna för eventuella faror. Det finns alltså bra egenskaper tack vare denna "känslighet" också. Exempelvis har jag mycket idéer, är väldigt driven, har lätt för att uttrycka mig och skapa inom både dans och musik. Jag har lätt för att känna empati med andra människor och jag brinner för att hjälpa människor att utvecklas och må bra. Margareta Hägglund och Doris Dahlin har skrivit en bok som heter "drunkna inte i dina känslor" där de använder ordet "starkskör" om HSP. Det betyder alltså att ibland har en all kraft i världen att stå längst fram på barrikaderna medan en annan dag så ligger en på golvet som en liten blöt fläck.

Det finns egentligen hur mycket som helst att skriva om det här ämnet och jag kommer sannerligen att återkomma till detta förr eller senare. Detta inlägg var egentligen tänkt att berätta om operationen men det blev tydligen om HSP istället. Så kan det gå:)

Ta hand om er därute! <3

/Helena

Likes

Comments

​Mycket händer just nu. Igår orkade jag ta mig hemifrån för att kolla när min lillasyster Amanda spelade fotbollsmatch. Har inte sett henne spela på väldigt länge och jag var så stolt när jag såg henne tåga in på plan med sitt bandage runt huvudet (skada från tidigare match). Ska erkänna att det faktiskt kom tårar också, japp så är det att vara känslomänniska. Gråter inte inte bara över sorgliga saker utan också över fina saker, som berör.

Sen kom natten och med den en fruktansvärd ångest. Det var ett tag sedan nu. För er som aldrig har haft riktig ångest förstår jag att det är svårt att sätta sig in i hur det känns. Det är den värsta mardröm du kan tänka dig fast du är vaken. Jag har mina knep och vet vad som funkar för mig när den kommer men ska erkänna att det är desto svårare nu när inte min andning fungerar som den ska. Det blir en extra svårighetsgrad om man säger så.

Har fått två besked från sjukvården denna veckan. Dels har jag fått en tid till operation om två veckor och mycket tankar snurrar kring det. Hur ska jag som är ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna klara att bli sövd och tvingas ta massa mediciner? Hur kommer jag må fysiskt efter operationen när de tagit bort en bit av min lunga när jag redan nu har svårt att andas? Hur kommer jag att klara den psykiska pressen att ligga på sjukhus och dessutom behöva dela rum med andra människor. "Det kommer gå så bra, du är stark" säger många. Är jag verkligen det? Är jag verkligen stark? Varför tror ni att jag är det? Visst, jag är absolut stark i många fall men i andra fall är jag precis tvärtom. Då känner jag mig som ett litet barn. Ett oroligt, ledset och skrämt barn. Att då dela rum med andra människor som jag inte känner när jag är som svagast väcker det där lilla barnet. Det där lilla barnet som inte vill att mamma eller pappa ska lämna rummet förrän hon somnat.

Vad gäller det andra beskedet från sjukvården får jag återkomma. Annars blir det ett alldeles för långt inlägg denna söndagkväll.

Kram på er därute och hoppas ni mår bra! <3

/Helena

Likes

Comments

Då var man här igen. Hoppas det går bättre nu än vad det gjorde förra gången för ca 8-9 år sedan. Då fick jag någon liten bitsk rackare efter mig som skrev elakheter och annat trams. Well well, det var då, nu är nu.

Jag har alltid gillat att skriva. Från tonårsåren då det kändes som om hela världen var emot mig och jag använde penna och papper som vapen liggandes på sängen i mitt rum. Tills idag, (då jag fortfarande ibland tänker att hela världen är emot mig), sittandes uppkrupen på natten när alla sover och knappar in blivande låttexter på min mobil.

Anledningen till att jag just NU startar denna blogg är att jag känner att jag behöver skriva av mig angående en liten tumör de hittat i min ena lunga. "Bo" kallar jag honom. Han ställer till det ganska så mycket just nu så jag kommer säkert skriva en del om honom här. Dock har jag ett så kallat väldigt "rikt inre liv" som Skäringer och Mannheimer uttryckte sig i sin podd för ett tag sedan. Det innebär att det finns ca 1000 olika andra grejer jag kommer att skriva om i den här bloggen. Några ämnen jag gissar kommer att slinka in här är mina åsikter om alla människors lika värde (och min frustration över att alla inte förstår det), min hyfsat nya upptäckt att jag med full pott passar in i kriterierna för HSP (som jag egentligen har haft hela livet) och mitt brinnande intresse för sång, musik och dans (mina lifesavers).

Nu har jag babblat nog för i kväll och måste sluta innan min älskade sambo som försöker sova klagar över att "det knastrar när du skriver på datorn".

Vill avsluta med att hälsa dig välkommen som genuint är intresserad av vad jag har att säga. Ni som bara är här för att snoka och skvallra är välkomna ni också. "Älska din fiende" är verkligen något jag måste jobba med.

Kärlek och godnatt <3

/Helena

Likes

Comments