Mina största förebilder, mina idoler och mina älskade föräldrar. Jag kan tjata hur mycket som helst om hur mycket mina föräldrar betyder för mig och vad dom gör för mig men ingen kommer nånsin förstå. Allt dom gjort för mig, allt dom gör för mig är oslagbart. Dessa två människor är dom som betyder allra mest i hela världen och utan dom hade jag inte varit mycket att hurra för. Dom är två av dom människorna som jag älskar mest i världen och aldrig någonsin vill vara utan, min mamma och min pappa ❤️

Att ha vetskapen om att jag aldrig kommer kunna ge mina föräldrar allt de som dom gett mig svider i hjärtat. För det dom gett mig är en förmögenhet. Det gör så ont att veta att inte något ord kan beskriva min kärlek till mina föräldrar. Jag visar inte min uppskattning ofta och det ångrar jag. Om jag hade kunnat så hade jag gett er allt i världen, jag hade gett er hela världen om jag kunde för att ni är värda så mycket mer än det ni får av mig. Kärlek handlar inte om materiella ting, kärlek handlar om uppskattning, stöttning och allt däremellan. Allt som ni någonsin gett mig och kommer att fortsätta ge mig. Jag kommer aldrig kunna förklara hur mycket dessa människor betyder för mig och om jag skulle försöka skulle det förmodligen ta flera år.

Alla val jag har gjort genom mina år har mamma och pappa stöttat mig i. Exakt alla. Det finns inte ett enda tillfälle där mina fantastiska föräldrar inte har funnits där och stöttat mig.

Det tär i mig att inte kunna träffa er varje dag, att inte kunna skratta med er varje kväll framför något tv-program som vi alltid tittar på. Men det var mitt val, mitt val som ni stöttade mig i och verkligen hjälpte mig med. Att jag fick flytta till Östersund för att studera var mitt val som ni accepterade tillslut. Jag vet inte om det var bra av er att ni acceptera det eller inte, just nu vill jag inget annat än att bo hemma med er. Folk frågar mig så ofta om jag saknar er eller om det är en lättnad att bo själv och jag svarar ofta olika men jag ljuger om jag säger att jag inte saknar er för det gör jag, jag saknar er så otroligt mycket och vill egentligen bara åka hem till Timrå förevigt. Just nu känner jag så och kommer förmodligen göra det länge, jag vet ju att ni finns 2,5 timme bort och jag kan sätta mig på första bästa tåg för att komma hem.

Jag säger det allt för sällan men jag älskar er så otroligt mycket och vill bara göra mitt bästa för att en dag visa er att jag också kan, jag kan en dag bli som er. Mina största förebilder. Mamma & Pappa.

All of me loves all of you
❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hur kan det vara så svårt att stänga av känslor?
Alla dom där känslorna som yrar runt i huvudet och ingenting blir bättre av dom ändå.

Förut kunde jag stänga av mina känslor ofta, för ofta. Det kändes som att jag inte hade några känslor, alls. Nu kan jag inte stänga av dom, eller ta bort dom mindre bra känslorna. Det går inte, dom vill inte försvinna. Just nu skriver jag bara av mig för att jag känner mig så konstigt, det enda som kändes rätt var att skriva.

Jag längtar tills jag har gått ut skolan, inte för att jag vill sluta frisörlinjen eller lämna mina fina klasskamrater, jag vill bara bli klar så jag kan flytta hem igen. Flytta hem till Timrå som jag flyttade ifrån när jag var alldeles för ung och tänkte inte igenom det. Jag ångrar absolut inte att jag flyttade hit till Östersund för jag har lärt känna så många fina människor som alltid kommer finnas med mig vart jag än är men Timrå kommer alltid vara hemma. Jag saknar att bo där, där borta i Timrå. Visst att jag har varit där hela sommaren men jag vet innerst inne att om en vecka när sommarlovet är slut så kommer jag åka tillbaka till min lägenhet i Östersund och gå mitt sista år på gymnasiet. Sista året av dessa tre som jag skulle bo här, jag tänker tillbaka så ofta på året jag flyttade hit. Jag trodde att dessa tre år skulle gå så sakta, jag insåg aldrig hur fort gymnasietiden skulle gå men snart är det klart. Det är känns både skrämmande och skönt. Mest skrämmande för att mina Östersundsår är över, jag har ju liksom varit en surjämte och en klyktattare på deltid nu i 2,5 år men snart är jag bara klyktattare igen haha. Jag älskar när folk kallar mig det, " jasså du är från klyktattarlandet" Ja det är jag, och det är jag riktigt stolt över. Dit ska jag tillbaka om ett år, till klyktattarlandet.

När jag först flyttade till Östersund så tänkte jag inte på vad jag gjorde riktigt, jag visste ju att jag flyttade men hade ingen tanke på mina vänner där hemma som jag övergav, eller min familj som jag också bara flyttade ifrån, 15 unga år. Jag tycker i efterhand att det är för ungt men jag har lärt mig så oerhört mycket av att bo ensam och ha en egen lägenhet, eller rättare sagt 3 olika lägenheter. När jag flyttar tillbaka till Timrå så kommer jag nog gråta i floder, jag kommer känna samma känsla som jag gjorde när jag flyttade till Östersund. Svek. Jag kommer känna att jag sviker de vänner som jag skaffat här och alla som stöttat mig det senaste året som har varit det värsta. Dom som stöttade mig efter våldtäkten var inte bara mina vänner i Östersund men det var dom också, dom som ville ha mig på bra humör och som alltid ville att jag skulle må bra. Jag har sån tur som har så många underbara människor i min närhet men det jobbiga är att många av dom vet inte ens om att jag har bestämt mig. Bestämt mig för att flytta tillbaka till Timrå direkt efter studenten, jag har inte pratat om det med så många förutom min familj. Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer fast att jag har så mycket att skriva av mig, lite rörigt inlägg men som sagt, använder mestadels denna blogg för att jag ska kunna skriva av mig.

kram

Likes

Comments

Valborgsmässoafton, lördagen den 30e April 2016.

Hösten och vintern 2016 i Östersund bestod av oerhört många våldtäkter, sexuella ofredanden och övergrepp. Jag minns hur det stod i tidningarna där polisen varnade kvinnor att inte vistas utomhus själva på kvällarna. Obehag och rädsla kände jag, mestadels obehag. Det kändes overkligt att allt detta hade hänt i staden jag bor i. Det kändes så nära men samtidigt så långt bort. Jag kunde inte ens föreställa mig hur de utsatta tjejerna kände eller hur dom mådde och det ville jag inte veta heller. Men den 30e April fick jag uppleva ändå.


Många undrar hur det känns att vara ett offer eller hur det känns att bli utsatt för sexuellt övergrepp. Jag fick inte undra, jag fick veta.


Känslan som kommer tillbaka när jag tänker på den dagen är ångest. Den bägaren inom mig som innehåller ångest har svämmat över allt för många gånger och jag kan inte hjälpa det. Känslorna bara kryper ut i hela kroppen och till sist bryter dom ner mig. Ångest över den där natten, ångest över hur min kropp reagerade och bara ren jävla ångest. Det var jag denna gång, jag som blev offret och jag som blev våldtagen. Jag kunde inte smälta det, det kan jag inte än idag men det är lättare nu än vad det var förut. Ibland när jag pratar om det så känns det som att allting handlar om någon annan fast att det handlar om mig. Det har varit svårt att inse allting, allt som gick fel. Ärendet som inte hamnade i domstolen för att det inte fanns tillräckligt starka bevis. Överprövningen som inte heller gick igenom för att inga nya bevis fanns. Allt lades ner, ärendet, anmälan, min röst och min värdighet. Det var precis så jag kände, att min värdighet var borta och när min anmälan lades ner försvann min tro på mig själv helt och hållet. Men några hade sin tro kvar på mig, mina nära och kära, min familj och mina fantastiska vänner. Dom som aldrig slutade tro.


Jag vet inte om någon kommer få läsa detta eller om jag kommer dela inlägget, men för att jag ska kunna gå vidare och bearbeta detta måste jag skriva. Skriva ner allt som min hjärna fylls med, tankar, frågor och känslor. Jag skriver inte om den värsta händelsen i mitt liv för att få uppmärksamhet eller för att dom som väljer att läsa detta ska tycka synd om mig. Jag skriver för att bearbeta och jag skriver till alla där ute som har varit där jag var, som blev utsatt för sexuellt övergrepp och har hjärnan full av tankar och frågor som inte går att besvara. Det enda jag igentligen ville säga var, stå upp för dig själv och din talan. Ingen kan någonsin ta din röst eller värdighet ifrån dig vad som än händer. Ingen har rätten att göra någon annans liv till ett helvete när man säger nej.



Likes

Comments