Valborgsmässoafton, lördagen den 30e April 2016.

Hösten och vintern 2016 i Östersund bestod av oerhört många våldtäkter, sexuella ofredanden och övergrepp. Jag minns hur det stod i tidningarna där polisen varnade kvinnor att inte vistas utomhus själva på kvällarna. Obehag och rädsla kände jag, mestadels obehag. Det kändes overkligt att allt detta hade hänt i staden jag bor i. Det kändes så nära men samtidigt så långt bort. Jag kunde inte ens föreställa mig hur de utsatta tjejerna kände eller hur dom mådde och det ville jag inte veta heller. Men den 30e April fick jag uppleva ändå.


Många undrar hur det känns att vara ett offer eller hur det känns att bli utsatt för sexuellt övergrepp. Jag fick inte undra, jag fick veta.


Känslan som kommer tillbaka när jag tänker på den dagen är ångest. Den bägaren inom mig som innehåller ångest har svämmat över allt för många gånger och jag kan inte hjälpa det. Känslorna bara kryper ut i hela kroppen och till sist bryter dom ner mig. Ångest över den där natten, ångest över hur min kropp reagerade och bara ren jävla ångest. Det var jag denna gång, jag som blev offret och jag som blev våldtagen. Jag kunde inte smälta det, det kan jag inte än idag men det är lättare nu än vad det var förut. Ibland när jag pratar om det så känns det som att allting handlar om någon annan fast att det handlar om mig. Det har varit svårt att inse allting, allt som gick fel. Ärendet som inte hamnade i domstolen för att det inte fanns tillräckligt starka bevis. Överprövningen som inte heller gick igenom för att inga nya bevis fanns. Allt lades ner, ärendet, anmälan, min röst och min värdighet. Det var precis så jag kände, att min värdighet var borta och när min anmälan lades ner försvann min tro på mig själv helt och hållet. Men några hade sin tro kvar på mig, mina nära och kära, min familj och mina fantastiska vänner. Dom som aldrig slutade tro.


Jag vet inte om någon kommer få läsa detta eller om jag kommer dela inlägget, men för att jag ska kunna gå vidare och bearbeta detta måste jag skriva. Skriva ner allt som min hjärna fylls med, tankar, frågor och känslor. Jag skriver inte om den värsta händelsen i mitt liv för att få uppmärksamhet eller för att dom som väljer att läsa detta ska tycka synd om mig. Jag skriver för att bearbeta och jag skriver till alla där ute som har varit där jag var, som blev utsatt för sexuellt övergrepp och har hjärnan full av tankar och frågor som inte går att besvara. Det enda jag igentligen ville säga var, stå upp för dig själv och din talan. Ingen kan någonsin ta din röst eller värdighet ifrån dig vad som än händer. Ingen har rätten att göra någon annans liv till ett helvete när man säger nej.



Likes

Comments