View tracker

Hej pappa!

Jag har precis varit och kollat på jobbets Lucia-tåg. Barnen var fantastiskt duktiga, och jag fick lite svårt att andas ett tag. Det högg till i bröstet. Av både sorg och stolthet.

Tänk att jag får ha hand om så fina små människor varje dag. Att deras fantastiska föräldrar litar fullständigt på att jag ska ta hand om det bästa de har - sina barn. Att jag ska få agera vuxen, förebild och fröken. Det är mäktigt.
Visst kan jag bli trött på mitt jobb, trött på att man inte kan bli befordrad, att det är ett kvinnoyrke och att lönen är satt därefter.

Men det är i stunder som dessa som man uppskattar vad man gör. Man ser "sina" barn stå där framme i kyrkan. De sjunger, de strålar. De är stolta, föräldrarna är stolta, alla mor- och farföräldrar är stolta och fröknarna är stolta. Det är glädje, och det är värme. Det är det som gör att jag fortfarande jobbar kvar.

Men det där med att jag fick svårt att andas. Det är liksom som om det hugger till i hjärtat. Det händer varje gång jag tänker på något som du inte får vara med och uppleva, pappa. Något som du missar. Som att sitta längst fram, med kameran i högsta hugg för att filma dina barnbarn. Och vara sådär stolt som bara du kunde vara. Med tårar till ögonen och ett milt leende på läpparna. Herregud vad jag saknar dig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej pappa!

Här är de alltså. Mina tabletter. För första gången i mitt liv har jag fått tabletter utskrivna av min läkare för min nedstämdhet. Eller "en mildare depression", som han kallar det. Jag har liksom aldrig ens tänkt den tanken. Att jag kan vara deprimerad. Det känns inte som mig. Inte som Evelina. Jag är stark, Evelina är för många synonymt med ordet stark. Och det är det jag har förhållit mig till under dessa åren som du dog, pappa.

Jag vet inte vad mina känslor är inför det här. Jag har skjutit upp det hela veckan, omedvetet tror jag. Jag fick dem utskrivna i måndags, men det var först idag (fredag) som jag hämtade ut dem.

Jag har fått höra så många olika saker om de här små rackarna. Både positiva och negativa. Men i det stora hela så känns det nog rätt skönt. Läskigt men skönt.
Läskigt att bryta det här med att vara stark hela tiden och aldrig någonsin visa sig svag.
Skönt just för att jag kan få vara liten och svag ett tag, och få ett hjälpmedel för att klara av det.

Likes

Comments

View tracker

Hej pappa!

Igår träffade jag ett litet mirakel. En mini-människa. Han var det sötaste jag sett, så fin och så perfekt. Jag kunde verkligen inte sluta titta på honom.

Och honom ska jag få följa i livet. Fira födelsedagar och köpa julklappar. Livets mening måste vara att få barn, det är en kärlek man måste uppleva. För kan man känna sån kärlek till ett barn som inte är ens eget, vågar jag inte ens föreställa mig hur det kommer bli när man får egna barn.

Samtidigt som jag längtar lite (det säger man ju inte högt, risken för att skrämma bort framtida pojkvänner är stor i så fall) så får jag ont i hjärtat och tårar i ögonen när jag tänker på att du aldrig kommer få träffa dina barnbarn.
Kanske är det så att mina barn kommer få en annan morfar, en som de inte ha ärvt några drag från dock. Men som hämtar på dagis, skämmer bort dem och kallar dem för älskling.
De kommer att ha en morfar i himlen och en på jorden i så fall. Och det är en liten tröst.

Men fan. Du missar ju mitt liv pappa. Det är så orättvist.

Likes

Comments

Hej pappa!
Idag är det farsdag, och alla lägger upp bilder på hur de firar sina pappor. Jag kan ju inte riktigt göra samma sak, även om jag skulle vilja. Därför fick det bli en lite äldre bild på oss, tycker om den väldigt mycket. 


Jag skulle bara vilja berätta för dig allt det där jag aldrig hann säga till dig innan du dog. Att jag älskar dig, att du verkligen är världens bästa pappa, att jag är ledsen att vi aldrig riktigt fick lära känna varandra, att du är min förebild och min drivkraft i livet är att försöka göra dig stolt. Du var en av de smartaste jag kände, och även om jag inte ville erkänna det då när jag var yngre - så har vi exakt samma töntiga humor, vi delade musikintresset och du lärde mig nya saker varje dag. Du var rolig, social, hjälpsam, driven, omtyckt och kunnig om allt. Det är fina egenskaper som gjorde dig så speciell, och jag kan bara önska att jag har fått en liten, liten del av dem. 


Jag skulle vilja ge dig tusen kramar idag, lyssna på Peter LeMarc, ta en öl på stan och skratta tillsammans och hjälpa dig att laga mat ikväll. Men istället ska jag tänka på dig lite extra, längta efter dig mer än vanligt och gråta en skvätt för att vi inte kan göra allt det där vi aldrig hann med.


Jag älskar dig mer än allt, min hjälte. Jag är så stolt att få vara just din dotter.
All kärlek till dig.

Likes

Comments

Hej pappa!

Jag har tatuerat mig. Ja, du läste faktiskt rätt. Det första mamma frågade mig var om den var äkta, typiskt henne. Jag är nästan säker på att du skulle haft en positivare kommentar. Helvete vad jag saknar dig.

Jag trodde aldrig att jag skulle våga, men jag tror att jag är modigare än vad jag själv inser.

Nu sitter din bokstav på min arm, som en liten påminnelse om att du alltid är med mig.
Ett P, som i pappa Peter.

Likes

Comments

​Hej pappa!

Att ha hamnat fyra år efter alla mina vänner på grund av sorgen är världens största stressfaktor. Man vaknar med ångest på nätterna, får hjärtklappning och blir handlingsförlamad av alla drömmar man har. Hur börjar man följa sin dröm? Hur skaffar man sig modet att följa sitt hjärta och våga ta risker? 

Mina vänner skaffar pojkvänner, börjar plugga, flyttar hemifrån, eller flyttar ihop med sin kärlek och skaffar barn - så bor jag hemma, är singel och vantrivs på mitt jobb. 

Jag lever i en bubbla som inte är en del av deras värld, och jag har aldrig känt mig ensammare än nu. Jag har så mycket inom mig, men jag vet inte hur jag ska gå till väga. 



Likes

Comments

Hej pappa!

Fick för mig att skapa en blogg, där jag kan skriva till dig när saknaden blir för stor.
Du ska bara veta hur saknad du är och hur mycket saker som känns halvhjärtade utan dig.

Att prata om döden, saknaden efter en nära anhörig och hur man mår är rätt så tabu i vårt samhälle. Man förväntas "må bra" efter någon månad, sedan slutar folk fråga hur man mår eller om man behöver hjälp med något.

Men det tar så lång tid. Och det är viktigt att prata om det. Man måste våga. 

Älskar dig.
/Din dotter

Likes

Comments