View tracker

Detta blir nog bland de mest avklädda och uppriktiga inläggen jag någonsin skrivit på internet.

Jag har levt med ångest sen jag var fyra år gammal. Jag visste först inte vad det var för något, jag hade bara ont i magen, i huvudet, stor olust att behöva gå till förskola/skola och mådde illa. Jag var ofta sjuk när jag var liten, små förkylningar som kunde komma titt som tätt utan någon direkt utlösande faktor. Kunde få hysteriska sammanbrott och bara vara helt oregerlig. Jag grät, skrek och slogs. Obehaget blev bara större ju äldre jag blev. Jag kände mig missanpassad, ovälkommen och onaturlig. Jag visste ganska tidigt att något var fel men jag visste aldrig vad.
Åren gick, mamma började bli villrådig när det aldrig gick över med mina anfall utan de snarare eskalerade. Jag blev mer och mer rebellisk, mer arg och introvert. När jag var 12 år mådde jag så dåligt att jag hade de första självmordstankarna. Det blev aldrig något av det, jag visste bara att jag inte ville leva. Egentligen ville jag aldrig dö, jag ville bara inte leva mer. Vid 14 års ålder började jag hänga på Plattan i Stockholm. Jag blev på sätt och vis glad att jag hittade likasinnade som förstod vad jag pratade om när jag sa att det är något fel. Jag stannade ute längre, började röka och dricka och tyckte det kändes bra att få vara full. Jag slapp känna allt jobbigt för några timmar. Det blev min flykt från mig själv. Jag drack oftare och oftare och jag såg inte hur illa det faktiskt var. Jag började sova hos andra, sova ute, stanna i stan över natten och sova på Plattan. Jag hade gett upp allt. Jag orkade inte bry mig längre. Jag stod många gånger på kanten på perrongen och funderade om jag skulle hoppa. Eftersom mamma inte såg skymten av mig särskilt ofta så kunde hon inte veta hur illa det var, veta hur jag mådde och kunna hjälpa mig. Hon ville nog innerst inne, men jag ville inte ha hjälp. Det är svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Och jag förstår hennes frustration och hopplöshet när jag bara var tvär och arg mot henne hela tiden, skrek åt henne, kastade saker på henne och knivhotade. Jag förstod inte själv hur illa det faktiskt var.

Jag fick till slut hjälp. Vi började kriga för hjälp när jag väl hamnade på ett IV-program där det fanns en underbar skolsköterska. Jag var kring 16 år då, och började rannsaka mig själv lite mer. Började läsa mer om psykisk ohälsa och förstod att det jag lider av kan botas. Jag trodde jag var ensam om att känna som jag gjorde, att titt som tätt bara vilja ge upp, hoppa framför tåget, hänga sig själv eller svälja alla tänkbara piller.
Sen dess har jag kämpat för att bli frisk. Det är snart 10 år sen jag började min resa och det är fortfarande långt kvar tills jag är frisk. Vem vet, jag kanske kommer vara sjuk i olika grader resten av livet? Jag kanske får acceptera att det är så här jag kommer få må men ändå göra det bästa av det?

Under tiden jag rehabiliterats så har jag dels mött väldigt många inkompetenta socionomer, läkare, kuratorer och mentalskötare. Många vet inte alls hur de ska hantera någon med panikångest till exempel. Många läkare skriver dessutom ut tonvis med recept på läkemedel tills man är en mobilt apotek. Jag har fått mediciner som fått mig att gå upp 30 kg i vikt på kort tid, jag har fått piller som fått mig att självskada så illa att jag varit tvungen att åka in akut och sy. Jag har överdoserat på de läkemedel jag fått, bara för att få slippa känna, och vi pratar om livshotande doser. På grund av det har jag nu ett pillermissbruk i ryggsäcken och kan idag inte ens ta en Alvedon utan att bli påmind om förr och hur lätt det är att bara svälja hela burken/kartan och sen inte känna nåt. Jag har varit inlagd fyra gånger för ångesten bland annat men också självmordsförsök.

Idag har enormt mycket mer insikt kring både min ångest och ångest generellt. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv egentligen men i mitt fall beror mina ångestpåslag på stress. Jag klarar inte av att hantera stressen alls och blir helt handlingsförlamad och därmed massvis av ångest. Även krav gör mig stressad och sen kommer ångesten. Bara av att sätta mig ner och skriva den här texten stressar mig.

Jag är tacksam att jag har det stödet jag har. att jag äntligen fått en fantastisk terapeut som varje besök sätter myror i huvudet på mig och får mig att tänka efter, att jag har en underbar sambo som bara är när jag mår skit, föräldrar som oftast förstår vad jag pratar om och andra anhöriga som åker bortåt 25 mil tur och retur bara för att hjälpa mig när jag inte orkar själv. Samtidigt hade jag innerligt önskat att jag fått denna hjälp tidigare. Att någon bara tagit tag i mig, slagit hårt i ansiktet och skrikit åt mig "DU HAR ÅNGEST!", även om jag vet att det just där och då inte hade hjälpt alls.
Det viktigaste man kan göra när man lider av ångest, både om man kanske inte upptäckt det själv än eller faktiskt har det, är att aldrig blunda för det. Att inte skamma eller nedvärdera sig som person bara för att man har ångest. Oavsett ens ångest så är man ändå en människa. Man kan inte se på någon att den har ångest. Kanske din granne ligger just precis nu i ett tyst ångestanfall för att hen är rädd att någon ska märka? Kanske personen på tåget/bussen bredvid dig skrev sitt självmordsbrev imorse och i kanske inte får gå och lägga sig ikväll för hen inte vågat berätta om sitt mående? Kanske en bekant du inte känner så väl precis blivit friskförklarad från sin ångest?

Jag får ofta förvånade reaktioner när jag säger att jag lider av en hel drös av psykiska besvär. Jag ser ut som vem som helst egentligen, beter mig som vem som helst. Det syns inte på mig att jag kämpar med ångest nästan varje dag, drabbas av panikångestattacker tills jag kräks, och har dagar där jag till och med mår för dåligt för att klara av att hoppa från balkongen eller skära sönder mig i hopp om att förblöda och dö. För jag ser ju inte sjuk ut. Jag skrattar ju precis som alla andra, ler i stort sett jämt och har nästan alltid glimten i ögat men trots att jag funkar någorlunda så är jag inte frisk än. Jag är trött på att ha ångest men samtidigt så hade jag inte vara samma person om jag inte haft ångesten att bråka med.

Det värsta vi kan göra mot oss själva och andra är att vara tysta. Att inte be om hjälp av rädsla för att bli dömda eller förlora vänner. Att inte prata om det. För det är inte ett dugg onormalt att ha ångest, det är inget ovanligt alls. Internationella mansdagen tror många är en slags motsvarighet till internationella kvinnodagen men vet ni? Den dagen finns för att belysa psykisk ohälsa bland män. För män, precis som kvinnor, kan drabbas av psykisk ohälsa. Tyvärr är män i regel mer tysta om det för det är inte alls lika socialt accepterat att som man vara "svag".

Bland det bästa jag gjort var att acceptera att jag just nu är sjuk. Att jag har förhinder, att jag inte klarar av allt som alla andra klarar av. Att jag sökte hjälp. Att jag inte gav upp. Att jag öppnade munnen och började prata. Började vara öppen om det. Jag var livrädd att folk skulle döma mig, se ner på mig eller skratta åt mig. Konstigt nog har jag fortfarande inte fått den reaktionen efter sju år av öppenhet på bland annat Facebook.
Jag chockad fortfarande somliga när de frågar hur jag mår och jag svarar ärligt "det är skit just nu. Hur är det själv?". Bara den reaktionen på min ärlighet om min ångest tycker jag är tecken nog på att vi inte pratar tillräckligt om det. Jag som ensam person kanske inte kan förändra synen på psykisk ohälsa men kanske att någon ser och tar till sig? En person är bättre än ingen.

Jag vill mest bara säga till alla er som krigar för att må bättre, oavsett om det är i det tysta eller helt öppet och ljudligt - sluta aldrig. Ge aldrig upp. Ni är inte ensamma, långt ifrån, och ni är inte sämre för att ni mår som ni mår. Ni är inte svaga, trots att det känns så. Jag vet att det inte spelar någon roll vad någon okänd människa på en blogg säger till er och att ni antagligen redan hört detta hur många gånger som helst, men det ligger väldigt mycket i det. Jag kan prata om det här för jag vet vad jag pratar om. Jag vet vad alla ni andra fantastiska ångestpersoner går igenom och vad ni kommer möta.

- - -
reaching for something in the distance, so close you can almost taste it
release your inhibitions, feel the rain on your skin
no one else can feel it for you, only you can let it in
no one else, can speak the words on your lips
drench yourself in words unspoken, live your life with arms wide open
today is where your book begins, t
he rest is still unwritten
- - -

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ibland får man faktiskt lite inspiration och somliga bilder blir bättre än andra.

Likes

Comments

View tracker

Jag kom att tänka på en sak. De flesta vet att jag är lite av en språkhitler och för det mesta väldigt noga med hur saker skrivs. Jag tänker själv mycket på att så ofta som möjligt skriva så korrekt som möjligt. Då jag även sitter mycket på sociala medier ser jag ofta hur språket ser ut ur alla tänkbara vinklar och för det mesta talspråkligt. Somliga kan inte bruka ett tangentbord alls... Dyslektiker får en smärre dispens.
Hur som helst så ser jag även bilder på konversationer mellan par och där är även den texten talspråklig. Förståeligt på sätt och vis, eftersom det är korta chattmeddelanden och där är det tydligen godkänt att skriva bristande text eftersom syftet faktiskt är att snabbt meddela det man vill säga. Jag har tänkt mycket på hur mina konversationer ser ut med David och märkt att jag kan inte skriva innehållsfattigt och medvetet slarvigt. Jag kan heller inte skriva saker som "puss, puss" och liknande söta saker som man ofta ser i textmeddelandena då jag har svårt att skriva ner vad jag gör...

Förutom detta så får jag en lättare tillfredsställelse att läsa vackert skrivna texter. Både på formulering, satser och meningsbyggnad. Det blir som en läsorgasm för ögat. På samma sätt får jag en lättare emotionell smärta av att läsa felskrivna texter och texter utan kommatering. Det är som att både gå bakom långsamma människor i tunnelbanan och att tro det finns ett trappsteg till när det inte gör det.
Språk är vackert. Det kan förmedla så fantastiska saker. Jag är nog glosofil.,..

Finns det terapi för språkfascism?

Likes

Comments

Ibland hittar man guldkorn bland musik. Igår gjorde jag det och fann denna. 11 år gammal men vad gör det?

Likes

Comments

Jag älskar dig.
​Jag älskar din päls, dina öron, dina idiotblickar när man fånar sig. Dina tassar, dina pussar som tvättar hjärnan på en, dina skutt när man ska ut. Dina pip och fnys när du kräver uppmärksamhet. Dina tokryck med pipisen, din skepsism mot nya människor. Hur du tog hand om P förra året när han var skadad. Hur du brydde dig och såg till att han tog sig säkert från sin bur till lådan och tillbaka.
Och all päls man fått gräva ner fingrarna i när man inte mått bra. Vems fluffiga mage ska jag nu gräva ner fingrarna i när ingenting känns värt att leva för? Tänk om du visste vad du åstadkommit under ditt liv? Tänk om du visste hur du påverkat andra människor runt dig. Hur du påverkat mig. Hur du varit stödskenorna på bowlingbanan när jag bara rullat handlöst åt alla håll och inte vetat vad jag vill. Hur du tittat på mig med dina bruna ögon och fnyst.

Jag minns när jag la upp annonsen på Blocket i mars 2013 för att få vara dagmatte. Jag hade inte en tanke på att folk skulle ringa mig och vilja ha mina tjänster. Knappt 12 timmar senare så ringer din matte. Jag vågade inte svara först, det var ju ett okänt nummer. Sen vägde jag fram och tillbaka om jag skulle skita i att ringa upp och kanske missa en fantastisk hund, eller skita i ångesten från att ringa ett samtal och kanske få chansen att passa en fantastisk hund. När jag fick veta vad du var för ras och sett hur du såg ut när jag träffade dig tänkte jag bara "åh, nej. En liten fluffig hund.. Inte min sort alls". När du och din matte sen gått stirrade jag på mamma och säger "måste jag träffa dom andra hundarna? Jag har redan bestämt mig, jag vill ha Wiggo!". Till och med mamma blev förälskad i dig. Efter det har du varit mitt lyckopiller. Mannen i mitt liv. Min livräddare, min livskamrat, min bästa vän.

Det här är den första bilden jag tog på dig. På vår första promenad tillsammans. Våra först steg tillsammans mot, för mig, ett bättre liv.
3,5 år fick jag äran att känna dig. 12,5 år fick dina tassar trampa den här jorden. Döden är en del av livet, jag vet det, men det gör det inte mindre jobbigt att veta att dina lungor inte längre kommer andas samma luft som oss. Att dina tassar inte längre kommer trampa samma mark som oss.

Du skulle ju komma hit och promenera i skogen med mig och jaga pokémon. Sitta i en skogsdunge och bara njuta av naturen. Bara du och jag. Bara tänka, finnas. Du skulle ju sitta där tyst bredvid och bara påminna mig om att vara närvarande i nuet genom din blotta existens.
Nu får jag gå alla steg själv. Sitta själv och tänka. Även om du inte finns i det här livet så är du inte död. Du har bara sprungit före. Lik förbannat fattas du oss ändå. Du är så jävla saknad, tokstolle.

Där du är just nu, njut. Du slipper ha ont, åtminstone. Det är en liten tröst bättre än ingen. Hälsa Emma. Jag saknar henne också.
Sov gott, världens finaste du <3

Likes

Comments

​Jag tänkte ju vara duktig och uppdatera värsta regelbundet och grejer. Det gick väl sådär..
Jaja, jag ska göra mitt bästa! Förra veckan hade Plus varit vår bebis i hela ett år. Det firades med tonfiskmousse och frystorkat kycklinggodis på toppen. Smaskens, tyckte han.

Igår tänkte jag vara produktiv och fixa massa, typ ringa samtal och så. Gick inte alls. Jag blev först väckt av morrhår i hela ansiktet, sen kommer P och vräker ner sina fyra kilo rakt på mitt näsben. Några minuter senare kom han och mosade min bröstpiercing. Efter det var hela dagen katastrof. P var odräglig. Tuggade på allt, sprang mellan mina ben, slet i allt, klättrade på allt, slog ner allt som inte var fastlimmat, i golvet osv. Packade åtminstone upp allt mitt och sorterade vad som skulle ut i förrådet och inte. Nu är det bara Davids grejer kvar. Ringde även lite samtal, men de flesta ställen hade stängt.
Idag har det hittills gått lite lättare. Somnade dessutom om efter David åkt till jobbet. När jag vaknade sen ringde jag DjurID och bytte adressen på Plus så han är registrerad hos oss och inte hos mamma i Stockholm. Passade på att uppdatera min mail och mitt mobilnummer när jag ändå hade kvinnan på tråden. Ringde även till Årstakliniken och fixade en tid för Plus årsvaccination. Även diskat, rensat lådan, bäddat sängen, borstat tänderna, ätit frukost och hunnit titta på OINTB. Även kollat ikapp på Orphan Black (det enda avsnittet som var kvar av säsong fyra). Måste ringa FK också och kolla om det går att lösa aktivitetsstödet på något vis. Skulle egentligen ha skickat in det i september men det är ju lätt när man är mitt uppe i flytt och när man väl flyttat så har man inget internet och det gick inte att ordna via appen. Suck...
Idag står det även byte av tvättid på schemat, samt bullbak och lite spelande.

Likes

Comments

De som följt mig på Facebook vet om vilka problem jag haft och hur less jag är på FK:s snigeljobb. Jag skickade ju in min första ansökan i år i januari och det tog åtta månader för dom att pterkoppla till mig. Jag slopade den ansökan eftersom den var för 100% stöd, vilket jag inte känner att jag har behov av längre. Skickade in en ny ansökan på 50% i augusti och har fortfarande fått något vidare svar.
Min egentliga handläggare heter Victor. Av oklara skäl har jag tydligen inte honom som handläggare utan fått en Linda istället. Mitt i allt hade jag en Micke eller något, en tredje handläggare och nu en fjärde som ska handlägga ärendet med senaste ansökan. De har uppenbarligen en källa massa handläggare att ödsla på mig, men ingenting händer. Jobbar alla på FK bara för att ha semester eller vad är det frågan om?

I detta brev är jag kallad till ett kontor jag inte tillhör, då mitt egentliga kontor (vilket ska handlägga mitt ärende tills det är klart och sen flyttas jag automatiskt över till kontoret i Nyköping) ligger i Globen. Varför jag nu plötsligt ska till Alvik förstår jag inte. Varför jag överhuvudtaget ska träffa en fjärde handläggare förstår jag inte heller. Han ville prata med mig om hur min funktionsnedsättning och resterande psykiska problem hindrar mig från att jobba och vad jag ska göra under tiden jag har ersättning. Hur mina problem fungerar och hur de påverkar min vardag stor det utförligt i olika formuleringar i de 20 utlåtanden jag skickat in sen jag fick kontakt med Försäkringskassan. Jag börjar misstänka att alla som jobbar på FK är analfabeter för uppenbarligen kan ingen läsa ett brev och än mindre förstå vad som står. Får det mer bekräftat med tanke på hur extremt övertydligt denna kallelse är. Visst, bra att vara övertydlig så det inte sker några missförstånd, men jag är socialt handikappad, inte förståndshandikappad.

Detta är förövrigt det första tecknet jag fått på att något händer medin ansökan. jag har inga höga förhoppningar på att det blir något av detta eftersom förra ansökan jag gjorde tog dom åtta (!!!) månader att komma på vad de skulle göra med den. Mina nära och kära betalar inte skatt för att finansiera FK:s kaffedrickande, utan för att instansen ska fungera korrekt och gynna de behövande. Om de hellre vill dricka kaffe istället för att jobba kan jag gladeligen åka dit med en burk Eldorados snabbkaffe och ett paket kakor, bara de gör något vettigt samtidigt. Det vill säga, inte sitta och rulla tummarna i hopp om att alla vi psykiskt och fysiskt sjuka ska ge upp på väntan och gå och dö istället så de slipper oss.

Likes

Comments

Orkar inte ens uppdatera allt som hänt sen sist, men skriver en kort lista ialf.
-Skaffat katt
-Flyttat från Stockholm
-Tatuerat mig igen.
-Slutat jobba med hund.
-Bråkar fortfarande med Förnedringskassan om bidrag.
-Fått en skitbra psykoterapeut.

Det är nog allt stort som hänt, tror jag. orkar inte vara mer informativ än så.

Likes

Comments

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20841737.ab

Rekommenderar att läsa artikeln innan blogginlägget.
​Jag h​ar absolut inga problem med tiggare, så länge de ger fan i min sociala sfär. Jag har själv gett både mat, kläder och pengar och erbjudit några timmar av min tid för att samtala med många tiggare och/eller missbrukare. De flesta är otroligt tacksamma för det lilla de får, oavsett om det är en cheeseburgare, några kronor, en mössa eller lite av ens tid för att lätta upp deras vardag och de är så otroligt tacksamma. De hänger inte i ens kläder, sliter och drar, och trycker upp en luggsliten pappermugg från 7-Eleven i ansiktet på en för att sedan skälla ut en efter noter på deras språk för att man nekar dom. Jag undviker att gå ut när jag inte mår bra, för jag orkar inte med att de skriker efter pengar så fort man stoppar näsan utanför dörren.

Jag som älskar att vara ute och promenera i skogen med hundarna vill gärna fortsätta med det. Och då menar jag i en skog och inte en soptipp. Då kan jag lika bra åka till en faktiskt sådan om jag skulle ha intresse av att släppa hundarna bland skräp. Det spelar ingen roll var man befinner sig, de lagar som finns SKA följas (även om jag själv kanske inte alltid är ett praktexempel på en laglydig invånare men jag förstör åtminstone inte för andra eller miljön). Det kommer aldrig finnas en acceptabel ursäkt för att bryta våra lagar. Det spelar ingen roll om du kommer hit, utfattig och inte kan ett ord varken svenska eller engelska, det första man gör när man reser till ett land är att ta reda på grundläggande för att kunna anpassa sin vistelse här, oavsett permanent eller temporär. Jag vill helst behålla våra skogar som de är, inte konvertera gläntor till en kombinerad husvagnscamping-soptipp.
Jag har även flera gånger råkat ut för att de envist ska hälsa på mina hundar när jag är ute och åker kommunalt. De flesta är påverkade av något och stressar upp hundarna, vilka skäller och genast uppfattas de som aggressiva mördarmaskiner. Att visa respekt för att en 20+ kilo tung amstaff talar om att de är för närgågna är inget som verkar gå upp i deras huvuden. Att de sedan faktiskt kommer på tanken att hälsa på hunden gör att jag börjar fundera lite över deras intelligens.

Varsågod, kalla mig rasist, främlingsfientlig eller vad ni än kan komma på, men det är när jag undviker att gå ut genom dörren för att slippa träffa alla dessa utländska tiggare som jag på allvar överväger att rösta på SD. Och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle göra det erkännandet för mig själv och framförallt inte på min blogg.
Tigg bäst fan ni vill, men visa respekt för dina medmänniskor. Det här är inte hållbart längre och hela jävla Sverige lär fallera illa kvickt om vi inte gör något snart.
Behöver jag poängtera att detta självklart inte rör varenda individ som sitter utanför mataffärerna, men de flesta?

Likes

Comments

Hjärtat och jag drog ner till Nyköping i lördags och var där över natten, för att fota hans bil bland annat. Fick en hel drös med schyssta bilder (har typ bara 700 bilder att gå igenom nu, eh..) men alla är inte redigerade än så kastar bara upp dom som är klara. Riktigt nice helg faktiskt med nice folk. Blev först fota på dan medan det var uppehåll på regnet. Efter det promenerade vi genom en marknad (och hittade sjukt snygga Steampunk-smycken. Behöver jag tillägga att jag ville ha allihop?!), för att sedan dra iväg och sladda. Bara krossat en framlykta och nästan pajat halva undersidan för att det var ett räcke i vägen och en för hög rondell innan vi gick på bio och såg Ant man. Faktiskt riktigt bra film! Något förutsägbar, men nice. Sen chill med lite mer folk och sen hem och chilla hos Davids kompis som vi sov hos.
Igår var vi inte på benen förrän vid typ tre, haha. Vid sex åkte vi tillbaka mot Stockholm och sen sov hjärtat här.

Behöver jag tillägga att jag har världens snyggaste pojkvän? :*

Likes

Comments